Musikupplevelser och åldersnojor

Jag har egentligen ganska mycket på hjärtat efter helgen. Det var bland annat en emotionell upplevelse jag hade i samband med att jag såg på Kaikukasti. Det var den där samspeltheten, den där glädjen, speciellt bland blåsarna, en sån lekfullhet i samband med spelandet, en sån spelglädje att jag blev rörd till tårar, bokstavligen. Jag stod nästan hela keikkan och bara stirrade på blåsarna; en saxofonist och en trombonist. Inte vet jag om musiken ens egentligen berörde mig så speciellt mycket. Jag tycker bara om att se på folk som trivs, det är något sakralt i det, när det funkar i ett band. Kaikukasti är stort och ljudet fylligt; det räcker för fan för mig. Men när jag lät blicken svepa över publiken i vilken vissa var i nån slags extas, dansande, blundande, viftande med armarna, ja då kom en slags melankoli och andra tårar trängde fram. Jeebus, vad det nu blir emo det här. Kan inte riktigt förklara det; får ibland en sån där iakttagarkänsla av avskildhet, försöker tänka att det nu är min lott bara; att jag nästan alltid är på två platser på samma gång – jag är med, men jag är alltid vakande, alltid analyserande av situationen. Så jag kan sällan riktigt fullt få allting ut av något. Jag antar att det är sånt som långsamt driver folk till vanvett om man inte kan handskas med det. Funderar, att ska man ge sig totalt hän eller ska man hålla sig på sidan om och bara iaktta, skulle det vara hälsosammare att bara ta nåndera av "rollerna"? För jag känner mig liksom inte emotionellt stabil att handskas med alla fucking känslor som ibland rörs upp likt en kokande mjölkkastrull när det på en plats finns 1. en sakral musikupplevelse, 2. ett hav med folk som alla har sina egna bekymmer, men som för stunden lyckas uppgå i ett nästan icke-existerande flow – nåt sånt där som jag på nåt plan saknar.

Ja, värst vad det där nu blev djupt. Men jag har känt mig lite lätt rubbad en lång tid redan; haft känslor av att vara utanför vilket ju aldrig är nån kiva känsla när man är mänska, samtidigt som jag nog helt tar till mig den där utanför-rollen. I samband med att se på ett band som är samspelta och älskar det de gör, finns ju också ett slags avund; jag vill själv också ha det sådär när jag spelar! Sen har jag fått grymma åldersnojor på sista tiden – ja, nu låter vi det komma bara, vad ska jag annars med en sån här blogg till om inte välta ut mig själv? Hahahah. Jag står ibland om nätterna och studerar mina rynkor i spegeln. Jag är i panik, för att kroppen blir äldre och snart inte kan göra saker den alltid har kunnat. En av mina största rädslor är att se äldre ut än jag är, jag vet inte varför. Det händer att jag frågar främmande människor på offentliga toaletter hur gammal dom tror att jag är. Oftast tror dom att jag är äldre än jag är, vilket ger mig hjärtklappning. Det är mitt ansikte, inte min kropp. Jag undrar om "mitt lidande" syns i mitt ansikte, om folk kan skåda något sånt där illamående som jag inte själv är medveten om? Fy fan.
Sen å andra sidan, så är jag egentligen inte rädd för att bli äldre, det är lite paradoxalt. Skulle jag bara vara rejält äldre medelålders, dvs över 50, så kunde jag bära upp den rollen med glans, det har jag inga tvivel om. Jag rentav ser fram emot att bli en värdig dam. Men det här 30 something, det är en sån konstig situation att vara i. Man står med ena foten i ungdomen och andra foten med tanterna som går med barnvagnar och citymarketkassar. En full flicka i 20-årsåldern frågade mig senast på Klubis vessa om jag tycker att det är för mycket teinin där? Nä, inte tyckte jag det. Men sen å andra sidan, så ser jag alla de där människorna, både de som är teinin och de som är mellan 20 och 25, som nån slags homogen grupp "yngre människor". Jag identifierar mig lika mycket med 40-50-åringar som med 20-30-åringar. Jag ser rentav ingen större skillnad mellan dom, oftast. Men för varandra ter sig dessa grupper totalt olika.