Det gamla rockbandet Journeys sångare stack från bandet nån gång på nittiotalet och sedan dess hade bandet förgäves försökt hitta en sångare som höll den standard som fantastiska Steve Perry. De höll på att ge upp, då en film från Youtube fick gitarristen Neal Schon att sätta kaffet i halsen. Det var Arnel Pineda, en cover-sjungande pöjk från Filippinerna, vars KAVERI hade satt upp en video på eftersom kaverin nu tyckte att Arnel behöver upptäckas. Dokumentären handlar om hur Arnel åker på audition till USA och sedan för Journey till helt nya sfärer, turnerar, sjunger för utsålda konsertsalar, hoppar, springer omkring som en duracell-kanin, och karln är över 40 läser jag sen. Jag har sällan sett en människa med en sån hängivense, en sån total kärlek för det han gör och en inlevelse som inte är av denna världen. Och hans fullkomligt underbara inställning till livet smittar av sig – man märker hur resten av Journey-medlemmarna inte kan annat än bara låta stormen dra fram, liksom. Det hjälper inte att managern efter första showen säger att han inte kan hoppa omkring på det där viset, att det inte hör till imagen. Arnel rår inte för vad han gör, och han är ju attan upplyst. Jag tycker inte ens om Journey, men när jag ser en live-show med Arnel sitter jag som fastnaglad i stolen. Yes, I fucking believe.
Det som känns ännu mer rätt på något sätt, är att Arnel kommer med något nygammalt som det känns som att den där gamla, dammiga rockscenen har förlorat. Han kommer med en uppträdarglädje som känns som om den legat och väntat på att explodera sedan 70-talet, som alla gått och hoppats på men som ingen på årtionden har lyckats ta fram. Och sen när den kommer så står alla musiker bara och gapar, medan publiken faller i trans av extas. Det är som att han sätter eld på nån slags gammal, västerländsk rockslentrian som innebär att man nu bara gör sitt för att tjäna pengar, men utan att egentligen vara glad för att man får göra det.
Här kommer jag också att tänka på en parallell till Asien överlag och "why they are on top": de har studerat och lyssnat på västerländsk popmusik i 20-tals år utan att vi har en aning om vad de gör eller vad de håller på med – de har antagligen målmedvetet tagit efter, övat, strävat efter att bli som sina idoler, blivit helt jäkla superba, medan vi här i väst ofta har någon slags föreställning om att man antingen är född artist eller så inte, att inte hårt arbete lönar sig. Att det liksom hänger på att känna rätt mänskor och att umgås i rätt kretsar för att man ska bli känd och berömd, inte att man ska vara en mästare på vad man gör; i det här fallet att sjunga.
Att sedan dokumentären på ett så jordnära och ärligt sätt skildrar Arnels upplevelse av hela grejen, hur han berättar om sin barndom som delvis gick ut på att sova i parken i Manila, att samla plåtskräp för pengar, att sjunga vid gathörnen – och hur det sen kom ett mail från USA som de hade svårt att ta seriöst – ja, hela storyn är nästan lite för bra för att vara sann. Men det ÄR den! Det här gör mig så JÄKLA GLAD.
Till sist, ett klipp från en konsert i Manila 2009. Här är karln 42 år gammal.
No comments:
Post a Comment