Hamnade igen i en hetsig Facebook-diskussion, eller hamnade och hamnade; jag gick helt självmant dit och började ösa ur mig dravel, den här gången om abort och mot de där dönickarna som än idag orkar vara motståndare till en sån företeelse. Men det var nu inte abortfrågan jag skulle skriva om. Det var om hetsiga diskussioner på Facebook. Det är något så barnsligt i dom. Jag blir så arg själv för att jag orkar hålla på och argumentera på det där sättet. Helt som om nån mitt i allt i en Facebook-diskussion skulle kunna säga "ja, i och för sig; det har du rätt i. Det har jag inte tänkt på."
Idag var där en typ som uttryckligen sa att "sedan ett barn väl blivit till, kan man inte längre tala om kvinnans rätt till sin kropp." Mänskan argumenterade på det där ödmjuka sättet som kristna mänskor ofta argumenterar på, de kunde lika gärna säga att "när klockan slår sju, då har inga bönder längre tillträde till affären", de kunde säga vad som helst, för det enda som för dem spelar någon roll är de Guds ord som de någon gång lärde sig och som kanske räddade dem, och som de nu krampaktigt håller fast vi för de känner inte till något annat. Att argumentera med nån som är övertygad om att abort is an evil thing to do, är som att argumentera med just nån som har fått för sig att bönder icke ha tillträde till affärerna efter klockan 19. Det finns ingen logik i vad de säger, Guds lag är skriven och så är det. Och så kommer man där PÅ FACEBOOK och försöker säga nåt som har nån betydelse. Jag borde sluta med sånt. Men man hoppas ju att nåt frö ska sås nånstans.
Det värsta (eller ibland bästa) är nog den där like-funktionen; den triggar folk att diskutera ännu mer, då likesen kommer får folk vatten på kvarn och babblar ännu mer. Mermermer. Jag blir alldeles matt av såna där diskussioner, ändå ser jag mig själv gå in i dom och blanda mig i saker som jag inte ens skulle behöva blanda mig i. Varför? Ja, kanske nåt behov av bekräftelse. Men på Facebook? Nää-ä. Jag skulle så mycket hellre diskutera öppet, i vakna livet, med ord och med människor av kött och blod. Då skulle man märka vem som verkligen har nånting att säga, vem som har orden formulerade klart i mun. Föreställer mig att det finns räddharar som bara sitter och lurar bakom skärmen och kastar sig in i hetsiga diskussioner för att uppröra, för att provocera, för att testa sin argumentationsteknik. För det händer nog sällan att nån skulle ändra riktning spontant i nån fråga.
Nåja, end of rant.
Idag har jag varit så trött på att vara flunssig att jag mestadels har gått runt här hemma och surat. Var ute med hunden på morgonen, vilket tog kraften ur mig totalt och sen har det bara varit lite korrespondens med professorn om gradutexter och annat, inte så mycket mer. Åt det sista av min fenomenala böngryta, smakade på J:s försök att utveckla en nudelrätt med quorn, den var rent fantastisk. Jag vet inte varifrån han drar sina kulinariska kunskaper.
Sen hade vi en bra diskussion om hur vi var som barn. J sa att han som barn inte upplevde sig som barn, att han kunde manipulera och få vuxna att tro än det ena och det andra, eftersom alla naturligtvis såg honom som ett litet barn. Som fyraåring hade han besökt ett dagis och upplevde redan då att han förstod mer än alla barn och alla vuxna som fanns på det där stället. Jag upplevde aldrig att jag var smartare än nån annan när jag var liten. Okej, jag tänkte att ingen annan förstod hur jag tänkte, men det var det. Jag minns dagistanterna som ganska hotfulla mänskor som spelade med sin makt, människor som jag inte hade nånting att säga till åt och som jag sedan först långt senare insåg att kanske inte var världens mest kloka individer. Jag berättade om när jag skulle fåna mig inför mina vänner och snurrade in mitt huvud i ett tuggat tuggummi, vilket han överhuvudtaget inte kunde förstå. Jag sa att jag var som andra barn när jag var liten; ganska dum, med respekt för vuxna och auktoriteter och full med impulser att göra tokiga saker.
Vi insåg att en avgörande skillnad mellan oss två som barn, var min respekt för auktoriteter och hans avsaknad av den. Fortfarande upplever jag att mänskor befinner sig på nån slags rangskala, men jag försöker aktivt skaka av mig såna föreställningar. Jag vet att min chef inte är nån bättre, smartare eller mer värd människa än jag, men ändå märker jag hur jag gör mig liten inför människor som på nåt sätt har konstgjort högre status än jag.
No comments:
Post a Comment