"En slagkraftigare inledning och några klatchiga rubriker"

Oj, gud vilken förmiddag. Såhär är det. Blev tillfrågad att skriva en liten grej om min gradu till Astra, eftersom de ska ha nåt musikspecial snart eller nåt. Och min forskning är ju faktiskt lite intressant i det avseendet, eftersom den handlar om hur man skriver om genus och musikartister. Nåja. Hur som helst, så visade sig att det var svårare än jag trodde att komma från det där vetenskapliga resonerandet och akademiska skrivandet som jag ju nu håller på med i samband med gradun. Jag blev alldeles kallsvettig när jag märkte att det inte gick, att jag är fast i mina låsta formuleringar som ska anknyta till forskningen, inte till mig, inte till molnen utanför, inte till något annat. Och det värsta av allt var att jag sen trodde att jag hade skrivit en rätt intressant och hyfsad text, för det kändes lite så när jag väl kom i gång. Det rullade liksom ur mig, tyckte jag. Och när det rullar, så brukar det bli bra text. Nå väl, professorn svarade och sa att texten mest tedde sig som en fucking rapport över min forskning. H sade ungefär det samma, men formulerade sig snällare (för H är snäll:): "En slagkraftigare inledning och några klatchiga rubriker och det är super läsning!" Men nu känns det som att jag inte kan.
Och förbered er, för nu kommer det värsta. Idag i kursen "Att skriva kulturkritik" (så passande då!) så var Merete Mazzarella föreläsare och hon höll en fantastisk liten presentation över hur man skriver intressant, blandar egna iakttagelser med fakta, att man liksom borde fånga läsaren, hur det akademiska skrivandet ter sig som ett "lik som man har täckt över ansiktet och könsorganen på". (Gillade speciellt den där formuleringen). Och så, när det kom till studerandena att presentera sig själva och berätta vad de höll på med, så hörde jag mig själv fullständigt explodera av angst över den här Astra-artikeln, berätta om mina våndor att vända det akademiska till något intressant, tuta ut om mig själv och mitt medan jag märkte att händerna bara skakade och svetten rann. Alltså jag tappade fullständigt fattningen. Detta inför Merete och ett trettiotal andra studeranden. Jag vet inte vad som håller på att ske med mig. Jag bryr mig inte längre, ser varje litet tillfälle som ett tillfälle att reflektera, öppet angsta, välta ut av mig själv och dividera. På Facebook också. Allt mer blir mina statusuppdateringar långa beklagande rants om min plats i livet, min frustration över att inte nå dit jag vill, över att känna sig meningslös. Istället för att tacka Merete för hennes inspirerande och fina föreläsning, såg jag alltså istället tillfället att klaga på mig och mitt. Och nu skäms jag. Och har en riktigt usel text att ta itu med, deadline på fredag.
Nu måste jag fan ta mig samman.