Hej! Ett inlägg jag gått och funderat på i några dagar nu, ända sen jag såg och samtidigt slutade se på Sveriges Idol. Nämligen en tanke om feminism i Sverige och Finland och hur på sätt den är olika.
I Sveriges Idol har nu två duktiga tjejer röstats ut på rad, allt medan brölande, maskulina karlar på en imaginär pedestal uppför sina "tolkningar" av musik och blir överösta med beröm och superlativ, även om uppträdandena enligt mig är som fylle-karaoke, bredbent töntiga och ibland rent dåliga. I Sveriges Idol-jury tycks det bara vara Alexander Bard som ser något annat än ett dyrkande, uppmuntrande och upphöjande av heteronormativa ideal som ett alternativ. Detta får mig att reflektera tillbaka på min tid i Sverige. Jag bodde några år i Malmö, sällskapade med en svensk karl där och fick på så sätt en kort inblick i hur det var att vara tjej i Sverige. Och milde tid, det fanns skillnader. I Sverige upplevde jag på ett mycket konkret sätt att det fanns könsroller, på ett lite sånt där "Åland-sätt"; att tjejer uppmuntrades till att göra tjejiga saker medan karlarna var de som var humoristiska, kluriga, smarta och belevade byggare eller intellektuella tänkare. Det fanns så klart också undantag, jag säger inte att det var helt svartvitt, och det här är min personliga upplevelse, så den ska heller inte ses som nån allmängiltig sanning. Ändå blev det så tydligt för mig det där, även om jag inte direkt såg det då (jag funderade bara på varför jag inte funkade i Sverige, haha).
Jag kom från ett annat land, från en ungdom i vilken begrepp som feminism inte existerade. I gymnasiet, under studietiden i Finland fanns det bland mig och mina kompisar både pojkar och flickor och det var faktiskt aldrig någon skillnad på vem som gjorde vad eller sade vad, hade makt, hade nåt övertag eller något liknande. Det fanns aldrig nån tanke om att någon var man eller någon var kvinna, förutom lite förälskelser och sånt där då, men det är nu väl en annan sak. När jag tänker på det, ser jag det här som något typiskt finskt. Nu är det här igen helt mina personliga upplevelser, och jag säger inte att det
överhuvudtaget inte fanns skillnader mellan könen under min ungdom; det är KLART att det fanns en massa exempel på det också, till exempel när vi började musicera, då blev det väldigt tydligt - och det här är intressant av en annan anledning, för i musicerandet tar man ju också stor inspiration just från Sverige och USA.
Jag skulle villa påstå att könsroller i Finland och i Sverige är totalt olika och att man därför inte riktigt kan föra samma feministiska kamp i Finland som i Sverige. Skulle jag bo i Sverige skulle jag vara en fullkomligt rabiat feminist, jag hade fan slitit håret av mig i frustration över att måsta bo och leva där, på samma sätt som jag sliter håret av mig när jag ser på svenska Idol. Jag säger inte att man därför inte skulle behöva föra en feministisk kamp i Finland, naturligtvis ska man det, och det är nu det blir känsligt.
Jag tror att de finska männen, lite på samma sätt som de ryska männen, ser sig själva som nån slags kämpar, som stridsmän i motvind, de har makten i samhället, det är inte det; men innerst inne vet de liksom
att de inte är nånting alls. Det här låter ju nästan poetiskt och är förklarat på mer eller mindre emotionella grunder, men jag ser den finske mannen som mycket mer förlåtande och ödmjuk än den svenske dito. Jag tror att finska män ofta ser kvinnor som, om inte starkade än de själva, så åtminstone på samma plan som de själva och det här förklarar också varför det blir såna rabalder när feminister hörs och syns i politiken och i debatter i Finland idag. Det är finska män som aldrig har uppfattat någon skillnad mellan könen, som alltid har sett sig själva som ställda jämsides med kvinnor och som rentav ofta säkert till och med känner sig underlägsna sina egna fruar, som reagerar. Och det är inte så konstigt, när man ser det på det viset.
Som sagt betyder ju detta ingalunda att det inte bör föras nån feministisk kamp i Finland, men man måste kanske bara vara medveten om denna sårbarhet hos "den finske mannen" (det är nu också ett väldigt vagt begrepp, som är i gungning) när man för fram kvinnosaker och feministiska argument, att finska män trots deras finansiella och generella överlägsenhet ser sig själva som lägst i rang. Fråga mig inte på vilka grunder jag säger såhär, men jag har en sån känsla bara.
Det här har säkert många olika kulturella grunder; bland annat har det med Finlands agrara historia att göra, att kvinnor vad jag vet har arbetat jämsides med män i jordbruk och på gårdar i långa tider. Jag vet inte varför det har varit annorlunda i Sverige, men så tycks det ju vara. Tänk fan på folkhemmet, det svenska folkhemmet! Och könsrollerna där. Tycker på nåt sätt att det inte verkar vara lika könskorrupt i Finland. Här är det liksom inga märkvärdigheter om mamma går och hugger ved.
Sen hade vi ju kriget också, de finska Lottorna var hjältar och finska kvinnor höll landet i gång, gjorde männens uppgifter medan männen var i krig.
Ja, jag vill påstå att feminister har det värre i Sverige, värre och värre, det kan man ju debattera, men utgående från populärkulturen och vad man kan läsa av den, så ser det nog rent för jävligt ut för tjejer och kvinnor i Sverige. Fy fan.
Bästa musiken för regniga dagar? Nån kanal från Accuradio.
Hur förbereder du dig för vintern? Jag surar
