Lördagsmeddelande

Ett snabbt lördagsmeddelande till vem som helst som kan tänkas behöva det:

DU KLARAR DET.

Ja men det var så lite.

Effektivitet under coronatiden

I dessa tider verkar det ha utkrisstalliserat sig två typer av människor: De som får en massa gjort och de som inte gör det. I det stora hela ser det ut som att de som annars är bra på att komma i gång och få saker gjorda, nu också gör det, och de som i allmänhet har lite svårare med att komma i gång och göra något, nu har det extra svårt.
Själv hör jag definitivt till den andra kategorin. Jag vet inte hur andra egentligen har det, men för mig ter det sig extremt svårt att 1. komma i gång med någonting, 2. hitta en kontinuitet i mitt arbetssätt och 3. hålla mig motiverad. Ibland känns det rentav som att jag har en irriterande, retsam jokertyp inuti: Int ids du, skriker hen och nog hinner du, och äh, lata dig, säger hen när man vet att tiden rinner iväg och det är pinsamt lite man egentligen har fått till stånd under de senaste månaderna.

Nu under coronapandemin, då det skulle ha funnits ofantligt mycket tid att bara sätta sig ner och ta itu med allt revearbete (sånt arbete som man gör medan man sitter på sin reve) så har jag istället mest hittat mig matt och kraftlös, vet inte om det är inbillat eller inte, men hujädamig så mycket det ska till för att minsta lilla ska bli gjort. Jag är väl medveten om sånt där som att inspiration är överskattat och ingenting man ska vänta på, och jag är också totalt medveten om prestationssamhället med dess tvång och hur förhandsinställd man är på att mäta sitt värde i sina prestationer. Det är liksom inte samhället jag revolterar emot när jag är lat och ineffektiv, det är mig själv och mina egna målsättningar, vilket stör mig enormt.

Något som skulle ha hjälpt mig rejält under den senaste tiden, är ett sammanhang med människor som på något sätt motiverar varandra till att göra saker, typ en ateljé då. Bara det att nån har varit här och druckit öl och suttit i soffan medan jag har tecknat, har fått alltihopa att te sig mer verkligt och ack, så mycket mer givande. Jag har alltid inbillat mig att jag är en sån där människa som gärna arbetar ensam och utan yttre tryck, men geez, vilken lögn det är. Jag är egentligen en riktigt hopplös social människa som helst skulle behöva omge mig med folk konstant, och som till och med är riktigt attans effektiv ifall det finns nån annan som kollar på en medan man jobbar eller annars bara finns där som ett extra element. Är jag ensam, känns det som att tiden upplöses och ingenting riktigt finns på riktigt. Jag börjar spejsa ut i en massa andra föreställningar och lösryckta funderingar och även om jag gillar det också, så leder det ju inte riktigt någonstans i slutändan.

Nåja, nästa vecka ska jag breda ut allt jag har fått till stånd över golvet och sen göra nåt slags schema över vad jag ännu bör göra och hur mycket tid jag har på mig. För hur avlägsen sommaren än ter sig, så kommer den, och för mig innebär det att fylla en jäkla sal med 27 väggpaneler med konst, och från detta öde går det knappast att rymma.

Torsdag som känns som söndag

Jaha, så igår drog jag tydligen till med ett riktigt rage-inlägg. Skönt, det var en tid sen.
En liten rättelse till det bara: Det där jag svamlade om nån global regering, det var nu kanske inte helt genomtänkt. Nåt globalt organ (organ, haha! Så fånigt ord) som ser till planeten för människorna o planetens bästa vore ju på sin plats, men egentligen kanske makt o sånt borde koncentreras mer lokalt. Att nåt sånt kunde jag snarare ha sagt, så jag säger det idag istället.

Idag är jag bara kall och frusen. Vi tränade med Svarta havet och för en gångs skull var det inte helt dött i huvudet när jag skulle hitta på nånting, så det känns bra. Imorgon ska vi och hjälpa en gammal amerikansk tant att flytta. Det är J som igen har nåt i görningen, vet inte vartifrån han fixar allt sånt där mysko men sånt här är det nu.

The show must not go on

Idag möttes jag av nyheten att folk går bärsärkagång mot coronarestriktionerna i Europa. Rubrikerna är i stil med "populister, slöjbärare och hippier demonstrerar tillsammans, nåt liknande har sällan skådats" och jag tänker att jag inte är förvånad. Det handlar mer om människor i sig nu, än om vilket slags människa som väljer att protestera. Folk är trötta på att skydda sig och vara rädda, folk vill vara människodjur, folk vill leva och jag relaterar. Samtidigt kan jag ju tycka att det är rätt barnsligt att inte kunna ta situationen som den är och bara hållas hemma någon månad så att det här fanskapet skulle vara över, för faktum är ju att om folk bara skulle ta det här på allvar nu, så hade vi kunnat få coronan överstökat på en rätt så kort tid.
Men nej, folk ska ju leva också. Folk ska gå på jobb och kaféer och krogar och folk ska umgås och allt världens. Besvärligt.

Alltså: Jag relaterar fullständigt till att det här är för mycket för en människa att hantera. Det är inte naturligt, det ska inte vara så att vi bara ska hållas hemma och inte får hålla på med någonting alls som är naturligt för vår art. Skulle folk hålla resonemanget på den nivån, skulle jag kunna förstå protesterna bättre, MEN när de alltid ska gå hand i hand med en massa annat humbug också. Som det här med att man också sympatiserar med qanon, demonstrerar mot 5G, att man är skeptisk mot vaccin och hela coronan i sig, att man drar in nåt blaj om att det är staterna som hittat på alla restriktioner för att på nåt plan förhindra folk att leva, det är liksom där det börjar halta.
Jo, jag fattar att folk börjar bli desperata, det skulle vara kiva om det fanns en tydlig lösning på situationen, om det fanns en magisk trollpinne som bara kunde försätta allt tillbaka till status quo, som skulle göra det gjorda ogjort och få oss att lämna allt det här blajet bakom oss.
Problemet är nu bara, att status quo ej heller var nåt hållbart tillstånd.

Det som folk borde få bankat i sina tröga skallar, är att det ju inte bara är corona det handlar om. Bakom protesterna finns annat missnöje som har upphov i andra mekanismer och situationer, som att samhället under årtionden har byggt upp en strukturell orättvisa som gynnar de rika och slår ner de fattiga och som redan länge har sett till att denna orättvisa, i en katastrofsituation som nu, kommer att blomma upp ännu mer. Och det är DÄR skon på riktigt klämmer, i det faktum att vissa klarar av coronasituationen hujsigt bra för att de finansiellt har det hur välställt som helst, medan andra finner sig själva på ruinens brant. Då hjälper det liksom inte att gå ut och hojta att staten förtrycker folk genom att förhindra dem att gå ut och tjäna pengar, det krävs ett annat slags tänkande här, en annan omställning i samhällets själva grundvalar. Vi behöver ett samhälle i vilket vi DELAR på resurser istället för att vi tävlar om dem. Det här kommer att bli än mer aktuellt i och med att vatten kommer att ta slut här och där och de enorma flyktingmassorna inte kommer att avta, tvärtom: Vi kommer så småningom att ha en massa klimatflyktingar som behöver nånstans att bo och då går det inte att stänga gränser och hojta att hit kommer ni inte, då behöver vi en form av global regering som betraktar planeten som helhet och inte fånar sig om någo arma landsgränser och patetiska budgeter som i princip går ut på att ett tiotal krösusar ska få fortsätta sitta o rulla tummarna på sina kontor medan största delen av befolkningen stretar på på sina vanliga jobb.

Det här resonemanget att storföretag och flygbolag ska understödas till vilket pris som helst, är kanske det mest tydliga exemplet på var vi gör totalt fel. Om det är kapitalism vi leker, så måste excuse me, också kapitalism lekas rättvist, dvs om Görans blom- och korvtjänst går i konkurs så ska Finnair också göra det. Bara för att nån viss utvald är van vid att tjäna storkovan, så betyder det inte att det är så det är och bör vara, och jag fattar inte varför det här inte är allmänt resonemang utan varför det betraktas som helt normala nyheter att storföretag måste understödas. Fuck it, låt dem gå under. Finnair ska leka samma lek som Görans blom- och korvtjänst, om det är den leken vi leker.
Men grejen är ju att det är en attans rutten lek från första början, och hast du mir gesehen, så är det väl därför som den här leken också nu knakar i fogarna och visar sig vara orättvis och ohållbar.

Det går inte att gång på gång bygga upp ett attans ruttet ruckel och låtsas att the show must go on, när det attan är hur tydligt som helst att den inte kan det. Sen jag var femton har jag hållit på och predikat om att vår livsstil med dess arbetsplikt, överflöd och semesterresor är totalt ohållbar och att vårt enda alternativ att som människor fortsätta dra fram på den här planeten, är att ställa om vår livsstil rejält, att sluta äta och odla fram djur som om de vore pappersmassa och sluta inbilla oss att vi hela tiden behöver nya stereoanläggningar, telefoner och inredningsartiklar i våra meningslösa liv där bara bilden av vårt eget välmående har betydelse. Det HÅLLER INTE, det går inte att leva som om vi har sju jordklot och som att vi inte vet om att folk i andra länder syr våra kläder för struntsummor, det finns ingen logik i att jobba hela sitt liv för nåt poänglöst syfte som att generera mer pengar till nåt multinationellt företag, skyffla över de icke-produktiva, dvs åldringarna och de funktionshindrade i händerna på människor med urusla löner. Vi har gjort oss själva till VAROR och satt ett pris på allt, när ingenting egentligen handlar om någots eller någons värde - det låter så klyschigt att säga det, men vi har fumlat bort själva meningen med vår existens och livet, dvs att vara apor som kliar varandra på ryggarna och gör arbete som på sätt eller annat direkt har inverkan på våra egna liv. Vinst är ett galet och föråldrat begrepp, det handlar inte längre om att företag måste gå på vinst och sen dela ut en liten del av vinsten i form av löner, det handlar om att människor själva borde vara med om att äga de företag de jobbar i och att man sedan delar på det man producerar, hur attans svårt ska det vara att föreställa sig och att ställa om? Måste vi liksom dra fram en attans klimatförändring och ta kol på 95% av jordens befolkning innan folk ska fatta?

Så att, om coronan nu ska göra nån attans nytta i sin framfart, så borde det vara att sätta ljus på det här totalt ohållbara samhället som vi i och med kapitalismen och fri tävlan har varit med om att upprätthålla, och så borde vi gå ut och ropa att sluta nu för bövelen att ge konstgjord andning till typ Unilever och Finnair, när det är vårdarna, städarna, MÄNNISKORNA som behöver resurserna. För det som knappt nån talar om är att resurserna finns, möjligheten finns för varendaste en fåntratt med huvud, armar och ben att leva ett värdigt liv på den här planeten, så sluta nu för satan då att pumpa pengar i de som redan har mer än de behöver medan resten svälter o stretar. Förkasta nu det här attans systemet innan det förkastar oss. Over and out.

Vakava-vakava-vakava

Nämen åh, vilken inspirerande och tankeväckande bild! Alla häpnar och drar efter andan.
Såhär är det idag. Klockan elva direktsändning från riksdagshuset, nån presskonferens om ytterligare restriktioner i den här evinnerliga pandemin. Det bästa: Sändningen börjar redan innan ministrarna har ställt sig vid podiet. Man hör klafs-klafsandet av människorna som går förbi utanför, det kännspaka, tröstlösa dånandet av spårvagnarna och man ser och förstår, att just nu så blir det inte så mycket annat av det här livet, än att återigen vänta och se, vänta ut skiten som inte tycks kunna vara nånting annat än vakava-vakava-vakava.

Föreställer mig Finland som en liten tvättbjörn som inte riktigt vågar gå ut i roskishögarna bland de andra björnarna, som står bakom en avlagd grävskopa och iakttar hur pesten spritt sig mellan tassar och öronlappar hos de större, borstigare djuren nere på kontinenten och som sen vänder sig mot sin egen, blyga klan av inåtvända tvättbjörnar, tar fram en liten, liten megafon och säger vakava-vakava-vakava i den, med luftig, finsk, smekande röst. Och bland blygklanen finns det sen TVÅ tvättbjörnar som rullar omkring och kletar snor i ansiktena på varandra och sjunger i en svettig karaokemikrofon, medan de andra björnarna står och skriker och domderar på dom, att nu är det nu för jävligt detta, nu är det nu satan så ni beter er, ingenting förstår ni och nu måste vi ta oss samman, begriper ni int att nu måste vi visa exempel, om inte för andra så för varandra. Och när ingen ser går alla och fjärtar varandra i ansiktena.

Alla är nu inte vetenskapsmän, och de ska också få ha en åsikt, lol

Har tänkt en del på fenomenet Qanon nyligen, och hur mottagliga folk är för allt möjligt strunt för tillfället.
Minns att vi i folkloristiken läste om det här fenomenet för nåt som känns som en evighet sen, men det handlar typ om att folk i osäkra tider, är benägna att anamma alla möjliga nya livsåskådningar och rentav söker sig till förklaringsmodeller som tveklöst berättar för en hur saker ligger till. I brist på gudstro och kyrkan som inte längre har nåt större inflytande i dagens sekulariserade värld, så får alltså en massa andra rörelser starkt fotfäste.*

Plus att jag tror att många har ett behov av att känna att de ser något som andra inte ser och tro att de har nåt slags specialinsyn i hur saker ligger till. Tänk på uttrycket "mainstream media". Låter det inte lite som nåt som luras, nåt som en vettig människa borde ställa sig kritisk till? Nå, det är bara Qanon och alla möjliga högerextrema inriktningar som har fått medierapporteringen att te sig enkelspårig och inriktad - mainstream media handlar egentligen bara om journalister som gör sitt jobb. Och de gör sitt jobb som folk brukar, alltså både bra och mindre bra. Det är bara så bisarrt att börja dra in konspirationsteorier i en alldeles klassisk medierapportering.
Men alltså, sådan värld lever vi i idag, verkligen märkligt då källkritik är en grej.
Alla är nu inte vetenskapsmän, och de ska också få ha en åsikt, lol.

Nu blev det här ett helt kakigärt inlägg, för jag fick för mig att öppna en öl i mitten. Varför låter jag allt emellanåt som att jag är alkoholist, är inte ens intresserad av alkohol!

* Och ja, det här har jag skrivit om FÖRUUT, förut förut, exakt med de orden. Men, tänker inte ta åt mig av det, är så störd på att mina favoritkonton på insta också repostar the same shit over and over, blir så förbannad och besviken, man vill ju ha NYTT och påhittighet och grejer, men nej - sen förstår man ju att allting inte når alla alltid, alla sitter inte och scrollar nonstop liksom jag, så då blir det upprepning och bla bla.

Biden, Bernie, Greta och en gammal tramporgel

Idag tänkte jag att jag har fått nog av coronan. Jag vet att det inte går att säga så, att man bara har nog av nånting för att sen skyffla det ur världen, men det kändes verkligen som att inte en del av min kropp längre kan ta del av nåt som helst information när det gäller det viruset.
Paavo Arhinmäki hade nån corona-tweet som klämdes in mellan alla Biden's gonna save the world-posts, och den kändes bara suck, nu får det vara. Samtidigt som de här nya, mer smittande formerna lever loppan och hoppar från folk till folk och jag vet inte, jag märker bara att mitt psyke snart inte kan ta det här längre. Ska man vara mänska så måste man fan få komma ut och umgås och slicka andra mänskor i fejset och be dom klämma på ens bröst, eller så kan man ju lika gärna lägga sig raklång ner på landsvägen och vänta på döden.

Så att, igår blev då Biden president över det västra ockupationsriket USA. Man hurrade och stod bakom ansiktsmasker och fjantade sig över slipade glasvaser, fåntrattar blåste i horn, Biden själv stod och vinglade som en gammal skyltdocka från 1972 och allt var plötsligt sådär tråkigt och vanligt som politiken brukar vara. Men TACK FÖR DET alltså, nu har världens mest kända fascist frysts ut ur sina sammanhang och är bannad från sociala medier, så nånting i världen kan i alla fall betraktas som återställt.

Priset tog ändå

1. Bernie som dök upp i sin vanliga jacka och vantar som såg ut som om de var från Seinäjoki. Är det nån som ska komma med budskapet om att det är helt okej att använda vanliga kläder om och om igen, så är det väl Bernie, (jag ÄLSKAR BERNIE!!!)

OCH

2. Greta Thunberg som gav tillbaka till T med samma mått som han nån gång beskrivit henne, dvs: "He seems like a very happy old man looking forward to a bright and wonderful future."

Nå, vad har hänt här hemma i de dammbefästna lakanen och nersuttna sofforna medan världen har tagit ett steg framåt? Vi tog över en gammal tramporgel, den skyfflades från Kärsämäki till treenikämppän och den ser ut såhär:

Jag snackade om familjetillökning igår, det skulle alltså ha varit den här, men sen var det så dåligt före så vi inte vågade köra den ända hem till oss med vår snöiga gårdsplan. Hur som helst, den här weinbachen ska så gott som genast komma till användning - den kommer att användas som extra krydda i Svarta havets kommande album. Kan inte fatta att det där fanskapet snart är gjort och kommer skickas till slutmix och masterering.

Vår underanvända omdömesförmåga

Idag bjuder jag på något så exotiskt som: EN BILD! Visst är det helt världsfrånvänt? VEM kommunicerar genom bilder nuförtiden? INGEN! (Haha.)

Det här är ett exempel på min nästan avslutade roskisbild som ska till Nötö på utställning i sommar. Jag har bara ett par ynka kvadratcentimeter kvar på själva bilden, men de ska sen fyllas med grejer som munskydds-textilstruktur och tobakspaketstext, vilket tar en evighet att plita ner. Det är nog märkvärdigt när man börjar tänka på VAD man egentligen sätter tid ner på, som just det här med att sitta en timme och rita ett infruset karkkipapper som nån har slängt i en roskis. På något plan tänker jag att det är det som måste vara livet, det att göra det där som ingen någonsin kunde föreställa sig att kunde eller skulle göras. Att tänk om de som rökte eller slängde sina papper i den här roskisen, skulle ha vetat att det de slänger skulle bli komponenterna till en attans tavla i förgylld ram! Skulle de då ha börjat arrangera sina tobaksfimpar så att roskisinnehållet skulle se mer estetiskt ut? Kanske det, och då hade antagligen allt varit förstört.

Men det var inte det jag ville tala om idag. Jag ville säga någonting om vår numera underanvända omdömesförmåga och tendensen att gå inför att tycka nånting helhjärtat för att det hör till ens image. Till exempel att hata karlar för att man varit med en oansvarig karl som man lämnat, och sen är liksom alla karlar från reven och man börjar säga sånt som att "män bara ÄR sådana" och "när män lovar att förbättra sig och vill tillbaka, är det bara fejk och manipulation."

Jag tycker det är oroväckande att man har tagit till olika formler för att leva sitt liv. Sen när glömde vi att det är individuella människor vi har att göra med? Man kan inte hata män (eller man kan, så klart, vem är nu jag att döma) för isåfall måste man också på ett plan hata sig själv. Man kan inte säga att män, per definition, är si och så eller beter sig si eller så, för varje fall av man är UNIK och varje människa kan få insikter och ändra sig precis när som helst. Också rövhål, även om det är osannolikt. Poängen är att man måste använda sin egen omdömesförmåga. Man måste SJÄLV avgöra om människan i fråga är pålitlig och verkligen visar tecken på att villa ändra sig och bli en bättre människa. Man kan inte läsa på insta att "män gör så" och så är det på det viset, och sen funderar man inte mer på det.
Det är som att folk i allmänhet har blivit så otroligt rädda för att göra fel och att skada sig själva, att man letar efter häxkonster och instruktioner på nätet, så att man bara inte ska gå på den där fruktansvärda niten och GÖRA FEL: ungefär likvärdigt med att dö. Som att dö en liten död som det tar EVIGHETER och miljoner koppar yogite och dyra saltbehandlingar för att göra sig av med.

Det finns människor som ger sina partners och vänner nya chanser gång på gång på gång, eftersom de har en ihärdig tro på att folk kan förbättra sig, vilket är ett avundsvärt vackert karaktärsdrag hos en människa.
Samtidigt finns det de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en ny chans åt någon som har gjort nåt man inte tyckt att är okej. Och hör och häpna: Inget av dessa exempel är varken rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel i människorelationer, det finns bara människor o individuella val och avgöranden. Så här lever man sen, och så har man alltid gjort, säger jag som en mossig gammal femtiotalist.

Idag ska vi få EN NY FAMILJEMEDLEM i form av....
Det avslöjar jag imorgon! Spännande.

 

Nittonde januari + FRAMTIDSSPANING!

Jag fattar inte att det är nittonde januari idag, låter som ett skämt, månaden har ju just börjat? Nå, bra att de här eländesmånaderna rusar iväg ändå.

Snuset är slut. När snuset är slut, får man ta till sin egen inbyggda fokus, som är som ett par förvridna vindrutetorkare som förgäves vispar över en sprucken vindruta. Det är lite som att vakna upp om morgnarna, först får man ta sig ur alla inbillade lager av ruttenhet, smegma, ektoplasma och livsnöd som spunnit en puppa kring en om natten. Sen får man gå runt ett par varv, så att benen minns hur man går, ihopkurad ta sig nedför trapporna så att chocken över att stå upprätt inte överraskar en totalt. Och sen får man åstadkomma en smörgås och äta den, för att sen gå tillbaka och lägga sig. Take notes!

Idag har jag lovat mig själv att om jag avslutar min lilla A5-teckning, så får jag lov att spela Lotro till kvällen. Grejen med sådana här löften numera, är att jag ofta bara skiter i vad jag satt för löften åt mig själv och går direkt till belöningen i varje fall. Sådär är det att vara vuxen, man bara belönar och belönar sig själv för ingenting hela tiden! (Läs: jag, ni andra är säkert mycket mer ansvarsfulla och förståndiga.)

Framtidsspaning:

Men nu kom jag just från duschen, och då slog det mig, att framtiden högst antagligen kommer att innebära FÅ men KVALITATIVA klädesplagg, typ att man har tre par byxor, ett för varje väder, alla snygga och personligt anpassade. Samma med skjortorna, jumprarna och jackorna. Tror det blir mer och mer så att folk vill ha mindre prylar och mer kvalitet. Det är en naturlig utveckling i och med att folk får insikten i att exploateringen av planeten och arbetskraft inte kan fortsätta, samt att det finns en enorm marknad för kvalitativa kläder som riktar sig in på specialintressen och personliga preferenser. Plus att jag mer och mer ser en tendens i folks köpbeteenden, att de vill ha EN bra grej istället för fem halvbra.
Så att, så småningom kommer bergen av unkna tröjor och T-skjortor i garderoberna att förpassas till nåt slags sophög eller förbränningsanstalt, lopptorg kommer mer och mer att rikta sig in på retro- och klassiska prylar som aldrig går ur mode eller alltid är behändiga.

Att ta av sig den mörka kåpan av tigande

Nu är det så att jag har tänkt ta upp bloggskrivandet igen. Jag vet inte om det ens är någon som läser här längre, men det kvittar ju egentligen. Huvudsaken är väl att den här sidan faktiskt fortfarande existerar, och att ekot av alla de år jag gått här och plitat ner mina funderingar, fortfarande ringer här i faggorna, ehheh.
Jag har tagit avstånd till sociala medier. Efter jul avinstallerade jag insta och FB på telefonen, sen lade jag dem tillbaka då vi åkte till Lievestuore och spelade in ett album med Svarta havet, det fanns liksom tavara att lägga upp då. Och nu försöker jag bara att inte ramla ner i det där enfaldiga scrollan-modet, då all tid bara slukas upp av att man sitter och lealöst betar sig igenom flödet, som om där verkligen fanns något värdefullt. Jag vet inte, jag har bara totalt tappat lusten att följa med folks liv och funderingar. Jag finner det mesta så hopplöst oöverraskande, att jag mestadels bara blir trött och uppgiven av att se folks förutsägbara meininki. Jag vet ju att de flesta ser på sociala medier på samma sätt, alla tycker att allt bara harvar på i samma spår, men än så länge har det inte kommit nåt nytt som skulle ersätta det där enformiga instagrammandet, till exempel. Känns verkligen som att ett alternativ kunde vara på sin plats snart, kanske då typ att störta regeringar och det globala ekonomiska systemet, typ? Haha.

Jag gjorde något jag sällan brukar göra igår, tog fram min gamla dagbok från 2008 när jag träffade J, och läste igenom en stor del. Det är skitjobbigt med gamla dagböcker, för där finns ju sida efter sida med nedskrivna traumor och problem som inte längre existerar, så att återvända till dem, ger på ett plan problemen nytt liv igen. Men överlag slogs jag av hur jag alltid tycks ha haft perioder med extrem nedstämdhet. Det är så till den grad uppenbart, att jag lite undrar varför jag inte har sökt hjälp för det ens? Inte är det väl meningen att man ska leva och samtidigt vara totalt nedslagen av livet självt, eller? På nåt sätt har jag sett det som det naturliga för mig, och inte riktigt velat ha hjälp med det. Däremellan har jag ju haft dagar då jag varit extremt lycklig och totalt upprymd av nånting, och det verkar nu vara de här två lägen som jag pendlar emellan.

Hur som helst, så var det en väldigt ansvarsfull och självmedveten 28-åring jag mötte i min dagbok, på många sätt en mer vuxen mänska än vad jag är nu. Jag uttryckte mig om min brist på samhörighet med mänskor, jag frågade mig att ska det vara såhär när jag halvåtta på morgonen satte mig på spårvagnen i Helsingfors för att sen komma hem sent och vara alldeles infernaliskt trött. Jag ifrågasatte arbetslöshet bland folk som inte ens ville ha ett arbete, jag ifrågasatte marijuana, jag tedde mig överlag som en människa som fortfarande hade nåt slags vädrande spröt i luften, som var frustrerad men som ändå hade nån form av självrespekt och en uppfattning om hurdan värld jag ville leva i.

Jag insåg att jag har slutat ställa de där frågorna, vilket gjorde mig aningen rädd. Jag tycker att vuxenhet så mycket handlar om att NÖJA SIG och jag blir rabiat av att det är så mycket av just det. Man kan knappt tala med folk om sina problem längre, för nu ska man inte ha några problem mer, man är vuxen och man ska bara vara positiv och älska sig själv och sin situation, hur attans knasig den än är. Är man lat är man bara emot prestationssamhället, är man i ett dåligt förhållande, ska man inte snacka om det för det är barnsligt. Man ska bara nöja sig och tiga och tiga tills det blir skilsmässa, för man gör inte ens slut längre, nej man skiljer sig för man är ju vuxen och har slutat tala om allt utom inredning, har slutat lyssna på musik för att ens huvud är igenmossat, har slutat träffa nya mänskor för man vet inte längre hur man är och hur man skulle presentera sig, så man håller sig till de gamla vännerna som man egentligen är infernaliskt trött på, men har man några val kanske? Nej. Och främst av allt, och det som jag finner mest upprörande: Många har lagt den ungdomliga rebelliska attityden bakom sig och exempelvis börjat äta kött igen. Vad betyder detta? Jo, att ungdomens ideal bara var en påklistrad schablon som passade för att framhäva den egna identiteten, bakom fanns inget egentligt intresse för eller insatthet i varför det exempelvis är viktigt att vara vegetarian. Det är viktigare än någonsin! Men nej, mitt under världens undergång, när de mänskliga konstruktionerna väger mer än jordens biomassa, när den vilda djurpopulationen har sjunkit ner till, var det 5%, och djurindustrin världen över är den mest oetiska, oproduktiva, förödande och livsfarliga business som finns, så väljer man att börja stöda den igen.
Alltså, hur kan man leva med sig själv efter ett sånt val? Jag undrar bara. Ter jag mig fördömande, så ÄR jag det, jag har uppriktigt svårt att hantera folk som 2021 inte fattar att främst vara vegetarian/vegan och det ska då vara sagt. (Alltså, ett visst gottande i köttimojs och ostfondue om helgerna kan jag väl relatera till, vid festligheter är man oetisk ibland, och det är förlåtet, man är ju trots allt bara en människa som vill unna sig saker ibland. Det är det slentrianmässiga köttätandet jag snackar om.)
Ja, vuxenhet som innebär slentrianmässighet och obryddhet är verkligen en trigger för mig och jag uttryckligen avskyr när det visar sig att folks ideal och tankar om att förbättra världen, bara visade sig vara nåt slags ungdomlig hickup, som sen hamnar i bakgrunden för denna enorma BEKVÄMLIGHET som sprider ut sig när man blir vuxen och får börja göra egna val.

Så, jag tänkte börja skriva blogg igen för att komma ur denna mörka kåpa av tigande, som jag upplever att har hängt över mig i ett par år nu. Jag måste vakna, måste formulera mig igen för att kunna hitta nya infallsvinklar. Dagboken lärde mig att jag är en evig prokrastrinerare med hur många idéer som helst, men väldigt lite förmåga att verkligen göra nånting av något alls. Så att, det har jag mer eller mindre blivit vän med. Skit samma fast jag inte producerar nån stor roman, det kvittar ifall min konstutställning bara blir nåt tillfälligt blaj som inte leder till nåt mer, couldn't care less ifall Svarta havets skiva inte får nåt som helst genomslagskraft, vem bryr sig ifall min förmåga att skriva fyrstämmiga körarrangemang aldrig kommer till praktik? FUCK IT. Det här är mitt liv och jag gör vad jag kan och orkar. Huvudsaken är att jag inte tiger samt att jag är snäll och ärlig med mig själv och andra. Det enda jag vill, är att vara behövd och älskad, att omge mig med mänskor jag gillar, samt att själv vara kapabel att älska, dvs att sträva efter att bli en lite bättre version än den jag råkar vara nu. Resten kan se sig.