SPACE DOG TEESHIRT (HUTLÖS REKLAM)

Nån som skulle villa beställa en litn påskskjorta? Ja, eller bara en hundar-i-spejs-skjorta, made by undertecknad? Vet att den inte klingar så väl med allas tekopp, men om den nu tilltalar ens lite så kan jag rekommendera en bra kvalitets skjorta som håller, ehm, i många år. Finns också i bekväma, töjbara Ladyfit-storlekar.
Sputnik!-bandet lever också och mår väl (hoppas jag) - det är bara jag som dragit mig ur festligheterna och lämnat efter mig den här T-skjortan. Det hade hjälpt mig en hel del ifall ni ville köpa en sådan härn av mig.

HUR GÖR MAN DETTA NUDÅDÅDÅ?
Det gör man HÄR om man vill beställa med post för 13 euro. Befinner man sig i Åbo o vill pröjsa 10e är det bara att kommentera här eller maila mig eller vad man nu vill göra så gör vi upp en plan.

Alla problem ska lösas

Alltså, tanken på att man IGEN har kommit på hur man ska lösa ALLA PROBLEM i sitt ofullständiga debutromanförsök. Det är en skön känsla. Men jag litar inte riktigt på mig själv nåt mer.

Grönväxtrapport

Undrar ni hur det gick med grönväxten som jag förbarmade mig över på jobbet? Nå, den flyttades till ljuset. Praise the Lord! Chefen skrev att "jag måste ha känt det i luften" för de hade visst planerat att flytta den just veckan innan.

Ja, det var bara det.

Vecka som på nåt sätt börjar lovande

Måndag igen, och den här veckan har jag ett litet schema upphängt på kylskåpsdörren: Varje dag ska nånting bli gjort. Det här är en stressreducerare, om ni undrar. Forskning har visat att de som gör upp planer på förhand är mindre stressade än de som skriver ner vad de har åstadkommit i efterhand.

Det är mycket som är bra med den här veckan:

1. Jag är inte mera med i det där punkbandet, dvs min chat är inte överbelamrad med nonsens-info som äter på ens energi och koncentrationsförmåga.

2. Jag har nu fått svar från alla förlag, ingen vill ge ut bokajäveln i sin nuvarande form, men jag tänker hänga kvar på det sista förlaget som uttryckligen var intresserade av att läsa en ny omarbetning av det jag har skrivit. OCH som dessutom kom med feedback som jag totalt höll med om och kunde ta till mig. Egentligen har jag nu på sistone bara väntat och hoppats på det: att någon skulle säga att "hej, okej, det här är inte färdigt, men alltså skriv mera, ok? Bara skriv igen, så ses vi sen." OCH NU HÄNDE DET. Kan va glad, kan? NÅ KAN. Det får ta hur länge det vill det här nu men det KOMMER ATT BLI BOKA.

3. Jag har inte berättat desto mer om det nya bandet jag skrik-sjunger i men det är också på g i högsta grad och det är riktigt jävla inspirerande. Har gjort en låt om Sondby träsk! Och vi heter Svarta havet (helt INSANE att ingen hade använt det bandnamnet innan?!). Nästa träning på söndag.

4. Jag har sått groddar. Dom växer attans snabbt.

5. Vi ska till Nötö på onsdag och jag ska fota och sen rita lite hus och jaa. Merch. Money.

6. Jag ska göra radioprogram. Nå JÅÅ! Också en sån där dröm som nu bara ramlade över mig. Nervöst men det kommer bli så bra. Dessutom handlar det om the sexiest thing in this world: klassisk musik.

Rebootar du ditt huvu eller vad är det som är på gång?

Igår kväll så hörde jag mitt i allt hur J från köket höll på och babblade hetsigt på engelska. Det lät sådär vilt och kreativt som om han höll på och spontanförfattade nåt slags poetry slam om sitt liv eller som om han höll på att få nåt mentalt sammanbrott. Det lät till sist så häftigt att jag gick dit och frågade om hans huvud rebootade eller vad som var på gång? Och då svarar han bara att nä - han håller på och räknar om enheterna i ett recept.
Jag vet inte varför sådana där situationer roar mig något kolossalt. Jag tyckte ju att jag var lite rolig när jag frågade om huvudet rebootar, men jag storgillar att han inte reagerar på min lustighet alls! Jag vet inte, det blir ÄNNU roligare så. Samtidigt förväntade jag mig ju nog höra nåt mer intressant än att han räknar om ett recept, men sen säger han bara "det är svårt med procenträkning" och det är faktiskt ÄNNU roligare, att han står där och räknar om ett recept och låter som nåt slags söndrig datamaskin.

Ett slag för plantorna

Börjar min arbetslördag med det viktigaste - nämligen att slå ett slag för de andra levande omkring oss, dvs PLANTORNA: vattna i köket och skriva mail till chefen om plantnöd. Notera att jag nämner själva namnet på växten (monstera) för att understryka att jag talar ur en sakkunnigs perspektiv.
Jag tycker på riktigt att den där växten är nånting att värna om, har sett bilder från det här museet och den har varit med sedan sextiotalet. Det är synd och skam och dålig karma att låta den växten stå och bokstavligen dö i ett bortglömt korridorutrymme med neddragna gardiner.
Så nu har jag gjort mitt. Känner mig som att jag går omkring här med en osynlig plant-superman-kåpa på ryggen.

"Om du vill det, så måste du göra det"

Jag har ju en så förbaskat bra sambo, partner, lekkamrat. Skriver om han som J emellanåt, han är vis, rättvis och förbannat rolig. Han säger ofta saker som de är, och får stora saker att rymmas i små meningar, som när vi idag gick uppför backen och snackade om hur lätt det är att bara lämna saker ogjorda för att det istället kommer annat och tar över i ens liv. Vi pratade om mina författardrömmar, jag började, som jag gör ibland, tänka att det nu inte är så viktigt, för vad är nu det? Klart att det inte är viktigt, livet är ju förgängligt och glad ska man vara om man lättsamt får gå uppför Aninkaisbacken en fredag förmiddag och fundera på pension och barn och annalkande senfrukost. Men så säger han sånt där som "om du vill det, så måste du göra det". Vad betyder ett sånt påstående? Nå, det betyder ju att man är tvungen att tänka på vad det är man egentligen vill och sen ta ställning till det.
Jag tror att det flesta liv som sen senare känns ofullbordade handlar om just det här med att låta bli att fråga sig vad det är man egentligen vill göra med sitt liv. På det sättet blir det sedan sådär att det bara rinner iväg och man har känslan av att livet har slösats bort.
Sen är det ju också en total lögn att alla skulle måsta åstadkomma något och lämna efter sig ett märke i livet på något sätt, det är inte det jag menar. Jag vill nu bara understryka viktigheten i påståendet "om du vill det, så måste du göra det". Och så vill jag uppmuntra folk att tänka efter om det finns något undertryckt där nånstans, nåt som pyr, som man inte har fått utlopp för och som vill göras? Det kan handla om en kaka som ska bakas eller ett barn som vill födas eller ett jobb som vill sökas, vad som helst. Jag älskar mänskor som vill saker, som har den där levande gnistan i ögonen och som helt tydligt har ett mål och en drivkraft, en passion som brinner,
äh vafan snackar jag om egentligen? Jag gillar slocknade mänskor lika mycket. Vem försöker vi lura här? Jag gillar nu bara mänskor, men kanske allra mest, att påverka mänskor på nåt plan.
Åhå!
Nu slog det mig, att jag kunde bli en lifecoach. Jag älskar ju att lata mig och att samtidigt komma med visdomar om hur man ska leva sitt liv utan att på något som helst sätt visa tecken på att själv leva efter mina egna regler. Lifecoachandet hade varit utmärkt för mig! Jag hade bara behövt en bekväm stol, en mottagning och en ännu bekvämare stol för kunderna att sätta sig i. Sen hade jag bara ställt dem frågan vad de vill med sina liv och sen hade de fått fundera på den saken en stund medan timlönen rasslar in på mitt konto, och sen hade jag på många olika sätt betonat vikten av att inte förbise det man egentligen har kommit hit till jorden för att göra.
Varför har jag inte tänkt på det här förut?

Bråk, frågeställningar, förklaringar, beskyllningar, kilometerlånga chat-haranger, vändpunkter.

Vad ska man säga, dagens känsla kanske?
Som en förtorkad kaffemaskin med kafferänder längs med kanterna. Suktande efter disk.

Så.
Idag och igår har helt gått ut på att konferera med bändet om mitt utträde - i fina ordalag då. I verkligheten har det gått ut på bråk, frågeställningar, förklaringar, beskyllningar, kilometerlånga chat-haranger, vändpunkter. Den egentliga orsaken till att jag inte längre vill spela är överskottet av säätön och bristen på övning, och ja - att jag helt enkelt inte trivs. Tänk att det går att prata så länge om en sak som egentligen bara kunde sägas genom en mening: "Jag har inte lust att fortsätta spela längre". Tänk om saker gick att lösa så lätt.
Men nej.

Nu sökes ny synthist, gärna lite yngre än jag, gärna med punk i sinnet. Så om nån känner till nån liknande i Åbo-trakten, bara säg till.

En av dessa livets läxor

Ja, ni som har följt mig här en längre tid vet ju att jag har strävat efter att få ge ut en bokafan i något skede, lämnat in manus och allt. Kan nu konstatera att det int fan verkar det bli i det närmaste taget, precis. Refuseringar på refuseringar - som sig ju bör, tänker jag nu. För när jag nu ögnar igenom det jag skrivit, så slår mig mest tanken på hur attans mediokert det ändå är, det jag har skrivit, liksom vattenstarkt, som en tunn soppa. Och jag tänker mig att det är en bra läxa att få medan man skriver, att man lär sig känna igen även sina egna tillkortakommanden. För tyvärr så händer det ju alla som håller på med skapande på något plan, att man hamnar i nåt sånt där skede då man tappar omdömet litet, eftersom man är så himla förtjust i det man just då är fördjupad i.
Int vejt jag, det är nu bara som att livet lär mig en massa nya läxor nuförtiden, som också nu det här med att man inte behöver gå helt sönder fast en av ens största drömmar går i kras mitt framför ögonen på en. Nog vet jag ju fan att jag kommer att skriva en sjudundrande bok här ännu, tjock ska den fan också vara. Nä, jag har liksom bara ännu mer ambitioner än förr. (Vet inte varför jag svär så mycket här nu, är kanske arg.) Jag tänker att det är bra att de är kritiska, att de inte ger ut skit när de vet att man kan bättre.

En av dessa naysayers från Sverige.
(Why oh why skickade jag skiten runt hela världen??)

Idiotfinnen i det lovade landet - the whole story

Jaa, ju längre jag väntar med att skriva det här inlägget, desto mer risk finns det för att jag överhuvudtaget inte skriver det.
Så att. Var ska jag börja? Har alltså typ återämtat mig från ett omtumlande veckoslut med mina bandkamrater i Stockholm. Var ju redan innan resan ganska himla nervös och totalt oförstådd för den sakens skull, och inte kan jag nu påstå att saken blev så mycket bättre i Sverige.
Det som jag angstade mest inför var allt det där med att sova i en husbil, åtta personer. Visst var det just det som fick mig att bryta ihop till sist och bara paina iväg 12 timmar tidigare än jag egentligen skulle ha behövt åka, men alltså låt oss nu spola tillbaka aningen.

Vi anlände till Stockholm sådär sjukt tidigt som man anländer med Viking. Jag var mäkta förvånad över hur pigg och i skick jag var, men hade också druckit ytterst sparsamt på båten. Såhär i efterhand kan jag ju säga att det var den där alldeles kravlösa och vänliga kvällen på båten som var den bästa, då vi satt på hyttsängarna och godmodigt pimplade några små-öl medan Grace bow camera-kanalen från TV:n lyste upp hytten som nån version av Blair witch project.

Nå väl. Lördagen var bara lång. Och ja. Svår att hantera. Så många som liksom inte kan vara utan att dricka öl. Jag som blir trött på att ständigt se dessa burkar, på att de alltid ska vara i centrum, att allt ska cirkla kring dom och att omständigheterna - ja, jag tänkte det flera gånger faktiskt - var riktigt jävla tråkiga, verkligen. Liksom diskussionerna, allting. Ord som int betyder nånting. Ingen som lyssnar, tanken på att man lika gärna kunde bytas ut mot ett traktordäck som står lutat mot väggen.

Jag som sitter uppe i kojen, tittar ner (visst ser man skräcken i ögonen?)

Morgonkaffe efter att vi anlänt

Klockan 16 var det soundcheck och det slog mig direkt, vid första bemötandet på den där krogen på Söder. Att okej, det här är ett frekking proffs-ställe. Alla var proffs, utrustningen var proffs, den australiensiska mixaren så OÄNDLIGT trevlig, saklig och tillmötesgående. Jag bad om ursäkt för att jag kom med en jävla leksakssynth och nämnde att jag tidigare har fått höra om det. Han ba "those guys are suckers."
NÅHH, men för att alla var så jäkla trevliga och vi blev bemötta som musicerande kungar, så smög ju nervositeten och ångesten på en allt mer också, då det ju redan från början stod klart för mig att vi inte kan vår skit, inte på något som helst plan. Nu ska ni inte tro att det bara är jag som har höga förväntningar på mig själv och andra eller liknande - det har jag iofs OCKSÅ - men det här är helt annat. Vi kan fan knappt spela en låt från början till slut utan att bryta ihop i någo skede, och jag måste säga att jag i mitt liv alltid har haft nån sån där känsla kring det här med att spela i Stockholm - haft det som en sån där grej som är en milstolpe och som man MÅSTE kunna stå för. Nå hrrm, kan väl bara konstatera att allt inte blir som man planerar, vilket kanske är helt bra.

Soundcheck. Panik när man inser proffsnivån här.

Och så ja, själva spelningen. Det var så CRINGE. Det var jag som stod och SMAJLADE som en jävla idiot från början till slut, samtidigt som jag tänkte detärsistagångendetärsistagången. Före och efter oss, såna där socialt duktiga, publikfirande vänliga svenska tillrättalagda band som bara röjde och kunde. Totalt ointressanta band, men duktiga. Och sen, efter keikkan, de där evinnerliga harangerna, det där självpsykandet bland de andra bandmedlemmarna, att vi e bra, vi e bra. Vi växer som band, folk gillar oss, bla bla, vi har så kiva attityd. Hade bara lust att ställa mig bredbent och ropa att på vilken fucking planet befinner ni er egentligen? What we just did was a fucking disaster, men ja. Onödigt att hålla på och trycka ner andra när man helt klart är i minoritet.
Vi är ett rätt så lustigt band på nåt plan också, för att vi spelar musik som låter som en karusell som när som helst håller på att gå ur gängorna, ungefär. Måste erkänna att det vore ganska jävla lustigt att se oss nån gång. Men alltså, den där klyftan mellan svenskar och finnar - går den egentligen överhuvudtaget att sudda ut? I lördags var den fan nästan handgriplig. Jag kände mig som när vi hälsade på vår vänklass i Tyresö när jag gick på nian och var femton år gammal och stod och nervösflinade mot min übercoola brevvän som såg på mig som om jag var nån form av misslyckad teletubbie. Jag kände mig som en jävla idiot-finne. Ett satans pucko bland ett gäng som har anpassat sig till världen och dess omständigheter så sjukligt mycket bättre än jag har.

Post-keikka-sekoilu. Jag syns i bakgrunden,
försöker nå ett sånt där "nu är jag i mitt ässe"-tillstånd

Min plan efter keikkan var att dricka mig full, men inte ens det lyckades. Jag vet inte, kalja är så jävla ointressant och ännu mindre har man lust med det när man befinner sig med folk som just dyrkar denna attans spriten, beter sig skit i tunnelbanan, skriker o rojvar och rultar omkring som om det fortfarande vore det coolaste som finns att vara så i fyllan att man just och just kan gå.
Och ja, sen kom den där natten, och allting sket sig. Vi kom hem sent, några ville hålla på o dricka sådär på urakka, att man bara sitter där med hängande ögonlock och dricker för drickandets skull, andra slocknade i prydliga små högar mot väggarna. Och nu talar jag om ett kanske 6 kvadratmeters utrymme i en husbil, just saying. Jag bestämde mig för att lägga mig, och rullade ihop mig i nåt slags fosterställning på en bänk, med trummisen i motsatt riktning, våra ben sådär awkwardly intvinnade om och kring varann.
Och sen, mot morgonnatten, när jag redan flera gånger har satt mig upp klarvaken, sett ut genom de tunna gardinerna, konstaterat att det på programmet ännu finns en fylledag i det här sällskapet, många jädrans timmar innan den där attans kvällsbåten går - så stiger basisten upp ur sin fylledvala, dvs ur en fucking våt fläck (som senare visade sig vara öl men som jag misstog mig för piss) - går till köksområdet, pissar någonstans på nåt obestämt ställe, pissar långt och länge medan han underligt långsamt och rytmiskt GUNGAR fram och tillbaka, som en vålnad står han där i mörkret. Sen stänger han av värmefläkten och går tillbaka och lägger sig PÅ en annan människa (för han har ju så klart glömt var han kom ifrån), trycker fötterna i ansiktet på en tredje som grymtar till. Allt medan jag sitter skräckslagen i min sovsäck och iakttar hela scenariot från husbilens hörn. Och sen hamnar jag hjälpa den där stackars människan som basisten lade sig på, han står hjälplös med sovsäcken i det trånga utrymmet mitt i bilen, säger "kaikki on läpimärkää" och ser ut som en femåring, och det är då jag misstänker att basisten har pissat ner sig. Säger åt killen att lägga sig uppe i kojen, "gå dit bara", säger jag och undrar i mitt stilla sinne varför det är jag som är där vaken och rumsterar och fixar, den där underliga känslan av att man både är på rätt ställe och på fel, för att dessa mänskor nog skulle klara sig utan mig också, att jag i stunden är ganska värdefull men att ingen liksom kommer att minnas det.
Och sen, inte mången minut senare, så vaknar vår solist uppe i kojen, säger att vittu tääl on kylmää och ropar på basisten, flera gånger ropar hon, "HÄN NUKKUU" säger jag, allt mer sur o allt mer sådär att jag är på bristningsgränsen till att tåla minsta lilla pip nåt mer. Men för att jag är snäll så stiger jag upp och försöker hjälpa till med den där satans värmeblåsaren. Får den inte i gång och efter några försök så tappar jag konceptet, ser utvägen torna upp sig framför mig som en självklar öppning och den enda väg som är vettig att gå. "Nyt riittää", säger jag och är sådär både häpen över vad som sker och samtidigt bestämd som man blir ibland när nåt slags autopilot tar över och bara fixar saker åt en. "Tääl on pissaa kaikkialla" rojvar jag och är sådär uppstudsig och fåordig men satans bestämd och samlar ihop mina grejer och det-måste-gå-snabbt och klockan är halvsex och folk skruvar på sig, solisten vågar inte säga nåt, tar på mig skorna, piper ännu nånting om att det inte är nåns fel detta, att "en kestä nyt enää ihmisiä" och sen går jag och jag märker när jag har stängt dörren bakom mig hur häftigt jag andas och hur uppjagad jag är, sådär "light headed" som man blir när man reagerar helt efter känslor och inte alls efter planen.

SEN GÅR JAG SEN GÅR JAG och jag går ett varv via wc:n och trycker linserna i ögonen och solen har redan gått upp och sen. Sen när jag är där ensam ute på asfaltsvägen som går upp mot tunnelbanan, sen känner jag bara hur ett stort, brett och genuint leende sprider sig i hela mitt ansikte. Och det är en sån där stund då hela mitt liv blir till en liten koncentrerad punkt som är just där, med mig i mina hjärtslag där jag går just då och allt jag är och allt jag gjort i mitt liv är med mig i mina steg och jag vet att jag har gjort rätt beslut och att jag är en människa som får göra vafan jag vill. Och jag går mot tunnelbanan och blundar emellanåt för jag är bara så GLAD, allt är så vackert, kvarteren är fina och lagom sjabbiga omkring mig, allt är fint och det är så SKÖNT när man bara gör saker som är rätt för en.

Den söndagen var sen bara helt perfekt. Jag har sällan känt mig så i unison klang med mig själv som när jag gick till terminalen och köpte morgonbåtbiljett hem, drog till med egen hytt till och med och sen lattjade i hytten hela attans dan, såg på fåniga teveprogram, var uppe och köpte nötter, duschade, sov ett par timmar och till och med gled in i ett konferenssällskap och drack gratis kaffe och stal några frukter. Då kände jag mig äntligen som mig själv igen, den där osynliga jag som inte är nånting, vare sig punk eller artsy fartsy hipster, eller hippie eller nånting alls, den där som bara är JAG och som egentligen allt som oftast går obemärkt genom alla folksamlingar (därför hör det också till mina specialiteter att slinka in på bjudningar och bara ta för mig).

LYCKAN över egen hytt, tystnad och
INGA FEKKING MÄNSKOR. Det var BÄST!

Ja för satan. Jag var så nöjd här.

SVART och kantad av rännskitastreck

Den här dan är SVART och kantad av rännskitastreck. Har sällan känt mig så på bottnen som just nu, men är samtidigt så tacksam över fina mänskor och vänner som lyfter upp en istället för får en att ifrågasätta sig själv hela tiden. Jag HATAR att jag måste åka till Sverige idag, och om båten råkar ut för ett bombdåd eller vi kapsejsar eller får benen sprängda av oss i Stockholm, så kan jag bara säga att it was so not worth it.

Jag är full av panik, känner mig missförstådd, sliten och angstig. När jag sa nåt i bandchatten om att jag är lite rädd för att drabbas av klaustrofobi när vi alla ska fylle-tråma oss in i den där husbilen imoron natt, så möttes jag - naturligtvis - av oförstånd och förlöjligande kommentarer. "Int e den nu nån pafflåda". Point taken. De här mänskorna kommer aldrig att kunna relatera till nån annans känslor, därmed förlöjligar de dem istället. Ja, det finns många orsaker till att inte umgås med sådana som vägrar förstå en, men nu måste jag bara bita ihop. Sen får jag ta tag i saker.

Angst-inför-resa

Dags för mitt angst-inför-resa-inlägg.
Angst inför resa? Minsann. Sverigeresa dessutom. Vi ska åka till Stockholm och spela med punkbandet i helgen. Det är sådana här saker som folk ser fram emot, är uppspelta inför och så vidare, men jag? Ja, jag ser bara helvetet framför mig. Jag har försökt odla en sund inställning till allt det här genom att lite skämtsamt på sociala medier konstatera att resan kommer att vara en "påfrestning för kropp och själ". Det är nu en lätt underdrift. Vet inte vad jag ska börja, men det är två faktorer som gör att den här resan nu känns alldeles förfärligt angstig för mig.
1. Att folk kommer att dricka sig alldeles fördärvade och att jag är så vansinnigt trött på supande och att jag inte vet hur jag överhuvudtaget ska klara av att balansera skapliga salongsfyllor med överkomliga baksmällor.
2. Att 8 mänskor ska sova i en frekking husbil, och att de där som dokar kommer att vara vakna där till nästa dag. Skojar inte. Dessa proffsdokare brukar slockna kring ett på natten, vakna några timmar senare och sen fortsätta supa. Kan man kräva att de ska lägga ner o va tysta då? Nå, I don't think so.
Jag kunde ju dra till med en 3. att vi har keikka och överhuvudtaget inte kan spela också, men det är nu bagateller, att man spelar i Stockholm och inte kan sin skit.. vem bryr sig om sånt liksom? Man är väl punk. Nää. Hoho alltså.
Har våndats i natt, och tänkt att om jag känner minsta lilla angst krypa på redan när vi för sakerna till husbilen på dagen, om tanken på att spendera en natt där med dom känns outhärdlig, så då kan Lotta 37 år bra deklarera att hon kommer att åka till en kompis o sova istället. För jag är ju så välsignad att jag faktiskt känner några enstaka i Stockholm. Så här kan det gå till för mig, att jag hamnar intala mig sju gånger att det är okej att göra som man vill. Medan man SJÄLVFALLET har rätt att göra precis som man vill hela tiden, jag kunde när som helst avblåsa hela den här skiten och säga att jag bara inte orkar mer, för ärligt sagt så gör jag det inte. Det finns inte en del av mig som skulle ha tålamod med någo rojvande och punkspelningar med soundcheck klockan fyra på dan. Jag är så över den skiten, jag gör det mest för att utmanas, få inputs i mitt eget tänkande och få nåt att skriva om. Men nej, alltid ska jag tänka så mycket på vad andra tycker. Kan intala mig vad som helst, men det funkar fortfarande så, att min fria vilja är en myt och att jag konstant anpassar mig efter vad andra vill för att göra dem nöjda.

Trött på högermiljöfåntrattar

För flera herrans år sedan kommenterade jag på ett blogginlägg som jag tyckte hade fått en grej om bakfoten (precis, jag har inte vågat publicera det här inlägget förrän nu). Ni vet kanske, man vet att det antagligen inte är lönt, men man tänker att ÄH nu gör jag det bara. Nu kommenterar jag, nu säger jag som jag tycker det är även om jag kanske sprider lite dåliga vibbar.
Inlägget utgick ifrån att folk lever med en massa pengar - ja, det var nåt i stil med att "sluta spontanshoppa så har du råd med ekologiska bananer" utan att ta i betraktande att folk som på riktigt inte har en massa överlopps pengar aldrig ens skulle komma på tanken att spontanshoppa. Inlägget handlade då alltså om att det inte behöver vara dyrt att leva ekologiskt och min poäng var att DET KAN DET VISST DET VARA, om man redan har skurit ner på allt som kan skäras ned på.
Jag skrev nånting i stil med att "men nu blir jag ju nästan lite störd" och förklarade sen varför och tillade (för att inte låta ond och hemsk) att jag tyckte personen i fråga hade en fin och inspirerande blogg (det tyckte jag faktiskt).
Nåh, så tar det en dag, och så skriver mänskan ett inlägg om kritiska kommentarer och hur sårad hen kan bli av såna, att "en elak kommentar kan faktiskt förstöra en hel dag för mig, som är så känslig". Hen fortsatte i kommentarfältet, med orden "tycker folk kunde fatta att det här faktiskt är MIN blogg och att det att man blir störd på mig faktiskt gör ont".

Min spontana reaktion på det här är att bli fruktansvärt ledsen faktiskt. Ledsen för att jag har gjort nån annan ledsen, och ledsen för att man knappt längre kan påpeka minsta lilla för folk utan att de ska bli kränkta, utan att de visar minsta tillstymmelse till att själva tänka om och kanske lära sig nånting. Jag skrev faktiskt aldrig att "jag blir störd på DIG" utan jag skrev att jag blir störd på inlägget, eftersom jag tyckte att det missade klassaspekten.

Kanhända blir jag bara mest störd på att jag alltid hoppas få lära mig något nytt när jag läser rubriker i stil med "fattig, vegan och ekologisk - ja, det går att kombinera!" och sen bara får läsa alla slitna gamla tips om att inte spontanshoppa och köp begagnat och gå inte ut på café fem gånger i veckan och undvik att köpa färdigmat. HONEY, tell me something new. Jag är trött på att högermiljöfåntrattar ska upptäcka världen och låtsas som att det inte finns folk som har levt i undergrunden i tiotals år, ja ända sen de föddes redan.

Men tillbaka till bloggklimatet och det att folk inte kan ta emot kritiska synpunkter. Jag är här för att diskutera. Om alla bara blint tutar ut åsikter som man antingen är för eller emot - inte diskuterar, är det inte litet ensidigt då, med hela klimatet på internet menar jag?
Och om hen sen inte förstår min kommentar, är det en annan sak - det rår jag inte på. Jag vill bara inte att folk ska tro att jag skriver kritiska kommentarer FÖR ATT UPPRÖRA - men det verkar det ofta som att yngre mänskor tror att man gör. Så fort man inte stryker medhårs och håller med, så är man "emot" och en "fiende".

Bilden av en kakkalort som faller

Jag undrar ibland hur mycket tid jag egentligen har satt ned på att bara våndas, eller på att bara finnas till i nåt slags aldrig avslutande tanke, som att sitta i en kub omgiven av halvgenomskinligt slem som bara rinner ner längs med kanterna. Det känns ibland som att jag aldrig har haft nåt egentligt mål med mitt liv och som att det på ett mysko sätt både är min välsignelse och min fotboja, att jag egentligen har det så mycket bättre än de flesta i min kub för att jag har förstått att det inte är värt att stressa ihjäl sig här i livet, men att jag alltid kommer att undra vad det är som egentligen finns där utanför.
Idag märkte jag att jag stod och kollade medan Mili sket, stirrade på den och reagerade egentligen inte på vad som hände, men bilden av en kakkalort som faller och lägger sig i snön fastnade på näthinnan. Och sen, ett antal minuter senare, så har jag glömt att hundfan sket och så försöker jag uppmuntra den till att göra det, när den där bilden igen ploppar upp framför mina ögon och jag inser att ja just det, hunden sket ju redan.
Den där företeelsen kan te sig beskrivande av det sinnestillstånd jag allt som oftast befinner mig i - kan stå och stirra på nånting som händer och se delarna, men inte helheten. Och ja, sen glömmer jag alltihop och får pussla ihop det igen tills det gör nån sens.
Ja, antar att det måste vara så här att typ va morsa och ha sömnbrist. Men varför har jag det så här då? Jag är varken morsa eller sover för lite? Jag sover hur mycket som helst men vaknar nog jätteofta och tänker MÅSTE SKRIVA EXAKT SÅ HÄR, SÅDÄR SKA DET STÅ. (Och då handlar det inte om något viktigt.)

Byggarbete vid Barker

Klassträff +/-

Klassträff +/-?

Nå definitivt +++++.

Sjukt! Har alltså varit i Borgå och träffat de här lågstadiemupparna som började skolan för 30 år sedan. Kan bara säga att den festen nog överträffade de flestas förväntningar. Har sällan upplevt att folk så genuint bara släpper loss och skiter i uppsyn och konventioner - den gemensamma nämnaren för festen blev liksom "fuck it" och så blev det så bra, så bra. Talade med både gamla och nya bekanta och ja, kanske det var det genomgemytliga stället eller arrangörerna, eller vad det nu var, men alla var så sablars trevliga. Nog är det också något med folk som man har spenderat sina första skolår tillsammans med, samtidigt som man är exakt i samma ålder. Klart att det finns så tusans mycket gemensamt, oberoende av vilken väg man sen har gått.

Ni ser att jag fånar mig.

Dessa bilder togs av den ack så fenomenala och kivoga Nette.

Så meta att man int vet mer

Jag (som klär upp mig inför klassträff): Viktigast är ju förstås att va snyggare än alla andra.
J: (svarar med tystnad)
Jag: Du skrattar inte för att du vet att det inte är ett skämt.

Ibland blir konversationerna så viktiga att de helt enkelt måste sparas för eftervärlden.

Efter stormen i mitt huvu

Igår var jag på fina Patricia Bruuns releasefest, spelade dragspel och pep (inte sjöng) och spelade fel och var svettig och nervös, så kan man kortfatta det. Jag skulle måsta ha så mycket mer övning och erfarenhet i att uppträda. Jag kan babbla och tycker om det, men jag kan fan ännu inte sjunga och spela utan att nervositeten rinner ut i byxorna på mig. NÅVÄL.

Hängde lite kring med Förlagets högsta höns, nämnde inte att NI HAR VÄLAN MITT MANUS DÄR OCKSÅ NÅGONSTANS I LÄNGORNA, DET HAR NI VÄL? JO DET VET JAG ATT NI HAR. NÅHH, HAR NI BESTÄMT ER? JAG MENAR - DISKUTERAR NI ENS UTGIVNING ELLER HAR NI RENTAV GLÖMT BORT MIG. TOTALT? ELLER ÄR JAG SÅ HOPPLÖST SKIT ATT NI INTE ENS VILL BEFATTA ER MED ETT NEGATIVT BESKED? OCH OM NI NU MOT ALL FÖRMODAN ÖVERVÄGER UTGIVNING, SÅ VILL JAG PÅPEKA ATT JAG GÄRNA SKULLE VILLA SKRIVA OCH OMARBETA MANUSFANSKAPET I YTTERLIGARE ETT ÅR, EFTERSOM JAG FAKTISKT SJÄLV INSETT ATT OK, BÄTTRE KAN JAG. OCH MER KAN JAG. JAG HAR LÄST STEGLITSAN, FÖRSTÅR NI, OCH BLIVIT SLAGEN SOM AV EN BLIXT PÅ VILKET SÄTT MAN BÖR LÅTA SKRIVANDET KOMMA TILL EN, HUR MAN BÖR UTTRYCKA SIG SÅ ATT DET BLIR PRECIS SÅ SOM MAN VILL HA DET. OCH JAG VILL BEMÄSTRA DENNA KUNSKAP, OCH UTVECKLA DEN. JAG VET ATT JAG KAN DET.
Såhär sa jag alltså INTE, men så här gick den inre monologen medan jag stod och fibblade med iZettle och köpte Patricias bok Efter stormen i Tshikapa, som jag nu är mycket sugen på att läsa.

Igår var jag sen lite ute och drack några öl och sånt där också. Kom hem från festen och märkte att jag hade ett hål i mig som suktade efter social samvaro, det riktigt sög om det. Så jag svalde en halv flaska vin och cyklade tillbaka ner till stan när J hade kommit hem för att vara med angst-hunden (som för övrigt hade klarat sig jättebra ensam i två timmar. Det tar sig, det tar sig - den hundens separationsångest är SERIOUS BUSINESS men nu börjar den alltså ge sig.)
Väl ute i byn var jag alldeles über-gåpåig och överdrivet orädd, megasocial och babblig, som jag så ofta finner mig själv vara nuförtiden. Lite som om jag hade suttit i nåt slags isolationsfängelse i flera månader utan att prata med nån, vilket kanske inte är så långt från sanningen heller.

"Nu går du bara"

Min skrivelse som jag satt här och obsessade över, togs in av Ny Tid. Vet inte vad jag ska säga om den saken - såhär känns det: När jag är sådär uppe i affärerna och får en idé och skriver den av mig, så är jag nån annan, nån sån där manisk effektivitetsmaskin som bara ska producera, producera, producera. Så här efteråt har jag varken läst eller befattat mig med vad det var jag skrev i den där kolumnen, jag minns bara att det var en söndag och att jag vägrade ge mig förrän allt jag ville ha sagt stod nedskrivet. Har för mig att det är lite onödigt påfluget, sådär ilsket, ovägt som jag brukar skriva när jag får nån idé som är klar och orubblig i huvudet.
Nå väl. Sen dess har allt då som brukligt varit raka motsatsen. Jag trodde att the botten var nådd förrgårsnatten men så var jag inte mycket bättre igår, satt uppe till fyra och idag har jag gått omkring som ett gårdsspöke, alltså totalförstörd. J har börjat med nåt jäkla motionsprogram och hoppar hopprep som besatt kl. 8-9 på morgonen, så det är ju måttligt roande att vakna till (fast man kan ju inte dissa nån som tar initiativ till att ta hand om sig själv, hur skulle det se ut?). Efter frukost var jag så himla trött att jag inte förmådde hållas vaken, gick tillbaka till sängen. INTE KLOKT. Har bara lorvat omkring i strumplästen och tyckt synd om mig själv idag. Det är ju inget man gör egentligen, men jag försöker vara ärlig och kanske ge hopp åt någon som inte är jag, om att dess lilla ineffektivitet inte ens är snudd på så illa som min är.

Nu är det alltså första mars och dags att än en gång ta tag i den där sköra tråden som är livet, rycka i den och fortsätta. Har börjat på Adrienes revolution-yogaserie och ska gå i säng tidigt, fösa mig mot sovrummet sådär som man föser iväg drogberoende mot behandlingen, med en lätt dask i ryggen, "nu går du bara". Så är det bara att glädjelöst sänka sitt huvud mot dynan med Steglitsan, som jag fortfarande håller på att läsa trots att jag egentligen kunde ha slukat den på några dagar, så bra är den.
Ska sjunga och spela dragspel på P:s releasefest imorgon, känner mig skitso men tycker mig ha fått en ny klang i min röst, nån lugnare där inuti som tittar fram och inte bryr sig så mycket om uttryck. Har en ny låt på gång som jag verkligen gillar, men den har inga ord. Jag har liksom inga ord i mig just nu, men desto mer musik.
Så jag ser fram emot att underhålla lite imorgon, sånt får mig alltid att blomstra upp för stunden. Ser fram emot att läsa hennes bok, Efter stormen i Tshikapa. Nu ska jag inte ljuga, så heter den kanske inte alls, men jag ska skriva mer om det efter i morgon.