Jag har nån helvitis ångest på gång, eller vet inte vad det här annars skulle kunna vara? Har svårt att sova, vaknar tidigt, är sen ändå bara trött, kan inte koncentrera mig, är konstant irritabel, nyser och känner mig allmänt svag och virrig. Och är inte det minsta sugen på att åka till Tyskland på turné på torsdag, även om jag vet att det antagligen är exakt precis det som kan tänkas vara kuren till det hela.
Känner mig bara så urbota känslig, kan heller inte få ur mig tanken på att en äldre lärare från ÅA såg mig på Poetry Pub och sen undvek mig och tittade lite fult på mig (tyckte jag) - undrar om det var för att jag skämtade om SFP eller någo? Sådan som jag är så tycker man ju att jag borde ha lärt mig att hantera detta att jag antagligen inte är älskad och prisad av alla, tvärtom. Och att det är helt okej, närapå önskvärt.
Det känns på så många sätt att den här boken jag håller på med är mitt sista hopp, min sista fasta punkt i tillvaron. Och också det ger mig också grym stress, tanken på att den måste bli bra, den måste bli så bra att de vill att jag ska fortsätta skriva, för annars är det ute med mig. Annars orkar jag på riktigt inte vara med längre, för ingenting är roligt. Jag skiter i det här samhället, vet att det finns massor att kämpa för och att man kunde stå på barrikaderna varje dag istället för att sitta här inomhus och klaga. Men mina krafter är liksom slut, vet inte hur jag annars ska formulera detta?
2 comments:
Kanske det är bra med Tyskland och avbrott i vardagen. Kram!
P.S. Så dumt att du inte är med på LittSkap-helgen! :'(
Tack för kramen, kram tebaks!
Ja, det är nog så bra att vi ska åka, lite avbrott ja! Nu börjar jag ladda upp lite nervös-energi här, och det är brabrabra.
Och jag tycker också att det är så himla synd att den där helgen inte kunde ha varit just nån annan helg än den här. Jag som dessutom är så himla taggad på att få diskutera text för tillfället.
Post a Comment