Febriga hjärtslag

Ett tecken på att jag har feber, är förutom dåsigheten i huvudet och huttrandet i samband med att man känner sig onormalt varm, att jag även ofta hör mina hjärtslag som diffusa "wow-wow-wow" som slår i mitt huvud – och då är vissa av wow-hjärtslagen starkare än andra, lite som i nån slags skräckfilm nästan. När man sen ligger i sängen i ett tyst rum, kan dessa hjärtslag te sig nästan onormalt högljudda.

Sjuk

Jag fixade det; jag läste en bok! A Kiss before Dying, Ira Levins debutroman som enligt brorsan hade fått farfar att ligga inne och läsa en hel sommardag. Det var det som avgjorde att jag också bestämde mig för att läsa den. Och visst var den ju bra, en riktig rysare.
Annars har jag inte mycket att komma med för stunden; är hemma och skräpar med hosta, snuva och feber. Har sovit säkert fjorton timmar per natt de senaste två nätterna men vaknar ändå med den där trötta, varma känslan av att man ännu har feber. Förut fixade jag alltid febern genom att helt enkelt sova bort den. Nuförtiden funkar ingenting, jag ska tydligen alltid bli helt sjukt sjuk, när jag blir sjuk.  Försöker att låta mig vara sjuk bara, inte tänka på allt som inte blir gjort för att jag är sjuk, men det är inte lätt, inte.
Äh, jag har knappt nån skrivförmåga.

Påskmiddag i Florida

Måste dela med mig av min amerikanska Bingo Blitz-vän Marias påskmiddag. Det är väl helt sjukt så nyttigt och hälsosamt inspirerande dom äter där borta i Amerikatt.

Den sentimentala vårskiten

Facebook på våren och speciellt under högtider när alla har ledigt och åker ut på töntiga utflykter eller besöker uterestauranger, uddar eller terrasser får mig att må illa, att villa kasta saker och krypa in i ett mörkt hål och gråta. Det känns på nåt sätt exakt som i högstadiet, eller i gymnasiet, var som helst förresten där folkmassor samlas och uppnår nån slags extas av att allting plötsligt är så ljuuvligt och alla känner likadant. Jag vill kräkas av detta påträngande normativa i allt det där, den där totala opåhittigheten, fantasilösheten och bristen på önskan att lyfta fram andra sidor och verkligheter än den där sockersöta, sentimentala vårskiten. Kan samtidigt känna mig onödigt negativ och känslig som inte bara förmår omfamna det fina i att det blir vår utan istället ska ligga i min kammare och RÄKNA foton och statusuppdateringar som retar dåndimpen på mig.
Nå väl, men en räkning är vad jag har åstadkommit denna påsklördag.
Första sidan av FB:s timeline består av:

11 foton eller fotoserier av glada påskhäxe- eller annars bara vårgalna barn
11 foton av soligt väder, natur eller blommor
9 foton av vuxna som skålar i skumvin, äter nån form av fancy mat eller är ute och njuter av vårvädret
4 foton av mat i nån form

Medan jag skrev ploppade ännu ytterligare ett album av NJUTANDE familj i natur upp, som på beställning. För att inte tala om alla vårbubbliga statusuppdateringar om sommarväder, vinterpälsar som har kastats, "life is good"-dängor och noteringar om att "häxan (flickan) och katten (pojken) har vårkänslor", "vi vill ha påskägg", och jag vet inte vad. Jag vill klä av mig och rulla mig i memma, printa ut planscher med texterna "chokladen du äter är producerad under slavlika förhållanden" eller "vinet du dricker består av druvor som är besprutade med pesticider", eller "din iphone är tillverkad av 13-åringar med 16-timmars arbetsdagar för 70 cent i timmen", och "varje minut du smilar upp dig för din iphone, dör två barn i malaria", limma upp planscherna på stora skyltar, hänga dem över mig och sen gå på rundvandring i stan.

Man kunde ju tycka att jag är en ondskefull människa som bara vill sprida omkring mig osämja och negativitet. Man kan ju fråga sig hur bra jag själv mår av att hålla på såhär. Jag vill slänga frågan tillbaka; vafan ska jag göra då? Det är ju ingen jävel som bryr sig, alla är ju fullt upptagna med att åbäka sig i solskenet.

Till sist, en kort sammanställning av filmer i vilka det legendariska "The Wilhelm scream" har använts, en av filmhistoriens största ljudkliché.

Arkikuvahaaste för hudsdjursägare

Djur här

Djur där

Djur på matta

Färgat djur

Djur i bur

Arkikuvahaaste för barnfamiljer

 A baby

 Another baby

 Maybe your baby?

 Must be a baby!

How come this baby look almost exactly like the last baby?

Kamarn

Jag har dragit till Vessö för att äta lite hälsosamt & fira lite påsk och ha möjligheten att bara vara dotter ett par dagar, dvs bara bete sig som det barn man är hos sina föräldrar. Och det är CRAZY så bra jag arbetar hit bak i kamarn! Här blir veckors jobb gjorda på några timmar, äh jag överdriver.

Alla har det mycket värre än jag

Insåg idag att jag alltid har gått och tänkt att alla antagligen har det mycket värre än jag. Med "alla" menar jag nu sådär generellt; vänner, folk i Finland, i Norden, i Europa. Folk med vår levnadsstandard. Hur illa jag än har haft det, så har jag alltid kunnat trösta mig med den vaga tanken på att många, ja faktiskt de flesta, antagligen har det eller har haft det mycket värre än jag. Dom som mår dåligt, ja dom mår verkligen dåligt av olika orsaker och dom som har allt och är måna om att visa upp den bästa sidan av sig själva hela tiden, dom mår också skit, det vet ju alla. Det är inget man vill ha. Jag har alltid platsat perfekt in i den lilla gråzonen av folk som det fan inte går nån nöd på. Det är lite underligt, det där.
Hur som helst, på senare tid har jag nog börjat tycka att alla antagligen har det lite bättre än jag. Inte alla, men många. Dom flesta. Inte mycket, men lite bättre har dom det än jag. Faktiskt. Så har det blivit. Fast det går nog ingen nöd på mig.

Det här med religion och skola

Nu är det redan andra gången jag läser OCH upprör mig på nåt sånt här, så nu får jag nog helt enkelt ta upp det här, tycker jag. Linda frågar sig, Varför religionsfostran i skolan? Religion och skola hör inte ihop, tycker hon. Nu är jag varken kristen eller ens speciellt insatt i de här frågorna egentligen, men tycker ändå att det är något som har hamnat så totalt om bakfoten när sånt här börjar komma så mycket på tapeten.
Religion och skola. Why the hell not, tänker jag bara spontant. Religion ska ju, om jag har förstått det rätt, handla om religion överlag; om människors olika religioner, traditioner och värderingar. Om religionsundervisningen enbart fungerar som nån slags manual för hur man ska leva som en rätt kristen - ja då är den felaktig och så ska det ju naturligtvis inte vara.
Sen råkar vi vara födda i Norden, vilket har lett till att folk har "utsatts" för lite psalmer då och då, eftersom vår stadsreligion råkar vara kristendomen. Vad jag inte begriper är det här snacket om att Den blomstertid eller Måne och Sol skulle ha förvillat någon så till den grad att den måste "skaka av sig" de kristna värderingarna i efterhand. Vem är det man vill värna om när man vill avskala skolor från allt vad religion heter, egentligen? Jag ser bara det här som ännu ett symptom på att de individualistiska värderingarna har fått ett ordentligt fotfäste; alla ska tänka själv, alla ska typ tvingas till att formulera en personligt formulerad tanke, alla ska SKYDDAS från andras tankar och övertygelser, ingen ska KRÄNKAS av att någon annan säger något som möjligtvis kan påverka en annan, och så vidare.
Hurdana vill vi vara?! I dagens värld är typ det enda som skulle behövas lite förståelse för andra människor med andra synsätt. Förståelse leder till mindre fördomar, leder till att gränser suddas ut, främlingshat försvinner. Om allt religiöst skulle exkluderas ur skolvärlden kan vi ju dessutom lika gärna måla oss vita och säga adjö till hela vår identitet och allt vi har format oss till under de senaste 200 åren minst. Kristendomen är mer än att bara be till Gud, det handlar om hur vi har lärt oss att helst inte ljuga, att hjälpa äldre över gatan, att vara snälla, att inte stjäla, wtf. Det finns ju plötsligt en massa saker med kristendomen som är helsikes BRA, när jag tänker efter! Varför ska man skuffa undan grejer som är bra, ÄVEN om dom nu råkar härstamma från kristendomen (och ett dussin andra religioner)?

Vad de som resonerar såhär inte tycks förstå är hur mycket man FÖRLORAR om man t.ex. skulle skippa Den Blomstertid i skolorna. Jag tror helt sonika att Den Blomstertid har större inverkan på den psykofysiska mänskan än vad vi nånsin kan föreställa oss, för att nu låta som en riktig mumbo-jumbo-professor. Den Blomstertid talar om att ett år är slut, att sommaren är här – den sätter punkt för en tidsperiod och sjunger in en annan. Människan är en rituell varelse, vi har ett starkt BEHOV av att sätta våra aktiviteter i en kontext som har med tradition, historia och vår kultur att göra. Det är vad vi gör som gör oss till OSS, det är grejer som att sjunga välkända sånger tillsammans som gör oss djupt lyckliga. Och sori nu, om vår kontext här i Norden råkar vara kristen, då. Jag hoppas att kristendomen inte har trampat er så förfärligt mycket på tårna att ni villar runt i ovisshet och aldrig hittar tillbaka till er själva. Jag har åtminstone inte haft några problem med att vara född i ett sekulariserat hem, äventyrat med Jesus som tonåring, förkastat kristendomen som ung vuxen och återigen insett att det finns mycket klokt i kristendomen (och många andra religioner) som lite äldre vuxen, även om jag själv är "religionsfri" eller vad man nu ska kalla det. Min poäng är hur som helst, att jag tror att det gör mer skada än nytta att gå och försöka rentvaga allt som är religiöst färgat i skolorna än att låta det vara kvar. Mänskan ska alltid försöka gå och "fixa" saker, men hoppsan, så blev det bara skit. Det kunde stå på var och varannans gravsten; "Ville väl, men hoppsan, det blev bara skit".

Det är lite med religion som med gener och manipulering - man ska låta religionen leva sitt eget liv, inte gå dit och rådda. Dör religionen ut, så gör den det. Blomstrar den upp, ja då gör den det. New Age, till exempel har ju sin blomstertid just nu. Folk har alltid trott på allt väldans strunt och skapat religiösa evenemang av gamla hedniska folkfester. Så länge det inte handlar om direkta trakasserier eller påhopp och tvång, kan jag inte förstå i vilken värld religion kunde skada nån.

Hattelsinen

Gallblåsa: -Här är jag! But I don't give a f--k

Håhåjaja. Tror nån att jag är trött på att skriva om sjukdomar och besvär? Absolut inte! Här kommer dagens nyheter: gallblåsan var fortfarande slapp och låg bortglömd, urlakad och funktionslös i ett obarmhärtigt hörn av magen. "Så ska det inte vara" sa ultraljudsgubben och nämnde något om att det också kan handla om en sällsynt men i princip harmlös sjukdom som heter "adenomyomatosis of the gallbladder" på engelska. Sen lade han fram en lång, finsk utläggning som jag tror att handlade om riskerna med att inte operera bort en icke-funktionell gallblåsa; inflammationer, livshot och elände. Diskussionen gick vad jag förstod ut på att göra mig bekant med tanken på att det antagligen blir operation, men diskussionen kan likaväl ha handlat om risker i samband med operationen, vilket jag VERKLIGEN inte hoppas att den handlade om! Får försöka få lite mer utklurat vid nästa tillfälle.
Nu ska jag få en remiss till den-kirurgiska-avdelning-som-tar-hand-om-magåkommor och snart blir det helt SJUKT spännande. Nån ska öppna min kropp, ta ut en del som inte fungerar. Detta är början på slutet. Det är något så otroligt i att lägga sig på en brits och helt hänge sig till andra personers expertis. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Gallblåsa, var är du?

Jaha, imorgon ska jag IGEN och låta magan genomlysas för att se om den där gallblåsan eventuellt skulle ha fått för sig att fungera normalt igen (dvs, inte ligga slapp som en trasa). Jag har läkartid klockan två på dan, vilket betyder att jag inte får äta NÅGONTING alls på hela morgonen: JA, det är någonting att våndas över. Eftersom mat och ätande (inte att laga maten dock, tyvärr) är mitt största nöje så innebär sju timmars fasta en PINA och jag har bestämt mig för att vara uppe så länge jag bara kan i natt och sen sova till klockan tolv, minst. Lite jag är kung i mitt eget liv!

Men jo, mhm, möjligtvis, i nån värld: Chokopudding. Chokladmoussé. Nästan helt inte alls samma saker.

Tycker om att låta mig inspireras av andras bloggar, speciellt recept- och såna där gör det själv-bloggar. Problemet med de där DIY-bloggarna är bara att de tenderar vara så fruktansvärt image-fokuserade, vilket tycks leda till att de "kreativa idéerna" lite blir en bisak. Hamnade idag in på bloggen Rebeccas DIY, det låter väl skoj helt på riktigt? "Ambitionen är att dela med mig av både enkla och mer avancerade tips för en mer kreativ och inspirerande tillvaro". Låter hur bra som helst, eller hur?
Första inlägget: "lägg ekkvistar med ekollon i en vas!" Ekkvistar - I EN VAS. Det blir "fint" då. Har ni hört nåt mer kreativt och inspirerande? Det hade jag aldrig kommit på själv.

En annan bloggskojighet jag just snubblade över när jag letade efter recept på chokladpudding (ja, jag är ensam hemma. Ja, jag sitter i soffan och skyfflar i mig ohälsosamheter), var en husmorsblogg på vilken en modern husmor hade delat med sig ett gammalt chokladpuddingsrecept som innehöll mjölk, ägg, kakao, socker och majsstärkelse. Lätt som en plätt. I två meningar alltså, både lätt och lätt att laga. I kommentarsfältet var där nån annan husmor som fyllde på:

"Jag brukar göra chokladmousse istället för chokladpudding. Ännu enklare. Då smälter man bara ner en 100 grams chokladkaka (jag brukar köra på fazers mjölkchoklad för den är bättre än marabou och andra varianter men gillar man mörk choklad bättre så ta det), rör ner 2 äggulor i den smälta chokladen. Sedan vispar man 2,5 dl grädde i en skål och vänder sedan ner choklad och äggsmeten. Sen är det bara att lägga upp i snygga glasskålar och ställa i kylen =)"

^^
CHOKLADKAKA.
2 ÄGGULOR
2,5 DL GRÄDDE.
Här är det fest liksom! Kolesterolbomber och hjärtattacker. Lite skillnad från det ursprungliga, lite blygsamma chokopuddingsinlägget. Men jo, mhm, möjligtvis, i nån värld. Chokopudding. Chokladmoussé. Nästan helt inte alls samma saker.

Till sist en bild på min egen chokopudding.
Den blev exakt så skrämmande som den här bilden av den är dramatisk, hoho:
läskigt med chokopudding. Både gott och helt fel på samma gång.

Borde ha rört om lite i puddingen innan jag tog foto av den, inser jag nu...
Och hällt över den i en festlig skål.
Förstås.
Det blir nog aldrig någon husmorsbloggare av mig.

Om nån seriöst vill ha receptet, efter den här fina reklamen och fantastiska, snålvattensframkallande bilden, så hittas det här.

Och så händer det, apostlaliljan blommar!

Idag handlar allting bara om en blomma som har slagit ut. Nog har man blivit prillig, men attan vad roligt det är när något man har gått och väntat på i månader äntligen händer, och så är det med pompa och ståt också. Ännu igår kväll var blomman endast en knopp, även om den hade tagit sig ut ur det hölje som den har hållit sig gömd i sedan februari, då jag lade märke till att det händer grejer i krukan. Det var som att hitta en sällsynt kolibri i sitt vardagsrum idag morse när jag fick syn på detta övre makters mästerverk som hade vecklat ut sig på mitt blombord. Vi böjde oss över skapelsen under andäktig tystnad, tänkte att hur kan något bara vara så fulländat? Dessutom doftar blomman också lätt fruktigt och gott.
I morgon lär enmansshowen vara över eftersom apostlaliljor blommar bara en dag.

FB moment

...det är väl inte så jäääävla roligt. Men lite roligt är det nog :)

Om från början

Har ju hållit på och sjungit lite nu här i en vecka eller så, för att det är roligt och för att jag gillar att göra fyrstämmiga arrangemang, även om det allt som oftast låter helt för jävligt. Det är en utmaning, helt enkelt. Idag när jag skulle lyssna på min helt kukku-crazyga fyrstämmiga version av Psycho Killer i högtalarna, så lät det så illa att jag var tvungen att babbla och skratta högt nästan konstant medan jag lyssnade på den. Grejer som jag hade tänkt att var effektfulla och lite out there lät helt krystade och totalt fåniga. Måste nog börja om från början nästan. Det är hemskt när man nästan tror att det är lite bra och när det sen är så fruktansvärt dåligt så man vill gå nånstans och gömma sig när man hör det. Bandar dessutom in med J:s supermikrofon som jag inte har använt förut, så den tar antagligen fram alla skavanker och allt sidoprassel i ens röst på ett sätt som jag aldrig har hört min röst förut, så nu är jag helt övertygad om att jag inte kan sjunga heller. Haha. Frågan är om rösten har blivit sämre för att jag typ har hållit käft i fem år, eller om jag alltid har låtit såhär illa? Det går fan bra nu, alltså. Men jag ger inte upp.

Family: like branches on a tree, like sanitary sewers

<- a="" called="" concept="" daa.="" family="" is="" maybe="" p="" s="" that="" there="" tree="" well="" why="">

Three other phenomenons that can be compared to family" - like sanitary sewers: separate underground carriage systems that all grow in different directions yet the root remains as one. Like cancer: it all starts from one mutated cell and spreads out in different directions, slowly infecting one or several entire organs. Or bacteria: one tiny bacterium can be the mother of millions of tiny thingies infecting all of what ever you want them to infect. Stop making so much sense!

(Det här inlägget for nu helt bananas. Det fick göra det också.)

Våndorna

Åh, gradun gradun. Den som skulle vara klar ungefär nu. Den som hade kunnat vara klar ungefär nu, om jag inte hade VÅNDATS istället, om jag inte hade resonerat: en runda Bingo Blitz till, låt oss se vad som har skett på Facebook (absolut ingenting!!!), låt oss kolla på lustiga djur, låt oss äta en glass, se på dokumentärer om vinplantager eller japanska nudlar, låt oss gå en megarunda långt ut över Halisängarna, ta bilder av rännskit och deformerade kottar. Om jag istället bara hade läst och skrivit, läst och skrivit, låst in mig, haft en imaginär pistol mot tinningen.
Nu börjar jag tro att jag inte ens besitter kapaciteten att få ett sånt där arbete skrivet, tänk om det bara är så. Jag finner inga såna där lustiga serier med Foucault, Kant och andra tänkare i kombination med populärkulturella fenomen det minsta roliga, eftersom jag int fan förstår det roliga i dom: jag har inte läst mina böcker, jag har tänkt på chokopudding, jag vet inte vad Foucault sa eller menade, fuck me. Jag fattar ingenting och inte är jag nu speciellt stolt över det. Det är kanske bara inte här jag borde vara (på akademin).

Det finns så många saker som INTE funkar på mig när det gäller motivation, här är några:
1. Att stiga upp i tid och bestämma sig för att IDAG ska det ske. Fan heller att nånting sker.
2. Att sova för länge och vakna färdigt sur för att man har sovit för länge; riktigt för att jävlas med sig själv drar man ännu mer ut på frukost och FB-häng, hundpromenader och [LÅNGA BLOGGINLÄGG OM GRADUVÅNDOR] och sen blir det ju inte till något mer med den dagen.
3. Att vara uppe för sent och spela dumma spel och uträtta ingenting. Det måste vara DÖDEN för kreativiteten, en absolut pest. Man tröttar ut sig själv men lär sig ingenting, får INGENTING för det förutom en känsla av att hjärnan är uppblött i vinäger. Hade jag befogenheten, skulle jag stämpla sjukdom på det där beteendet. Antagligen är det redan nån slags sjukdom som ingen bryr sig om eftersom ingen tycker synd om sådana som vållar problem åt sig själva (med all rätt).
4. Att plötsligt bli urfattig och inte ha råd med nästa hyra motiverar tydligen inte heller trots att man hade kunnat tro att det skulle kunna göra det, tvärtom: det fyller en med angst och mer nattvåndor.
5. Korrekt planerade läsordningar: som gjorda för att sätta sig emot, vara muka-anarkist mot. "Jag är en sån JÄVLA rebell, jag skriver inte ens på min EGEN gradu". Never worked, nowhere. No one ever got praised for that in any fucking way.
6. Professorns "uppmuntrande" "du kunde nog vinna på att skriva om alltihopa". Funkar inte.
7. Fellow studerandes uppmuntrande "han sa att jag skulle skriva om allt, jag gjorde det inte men fick ändå M", ÄR ju faktiskt uppmuntrande, men inte har jag kommit i gång för den sakens skull.

Det finns egentligen bara ett sätt som hittills har funkat för mitt skrivande, och det är att göra det under dygnets kanske mer ogästvänliga timmar, att stämpla in till nattskiftet (ah, som jag älskar det uttrycket) och koka kaffe, värma spagetti alldeles för sent, sitta och fila på stycken och till och med bli lite nöjd fram emot fyratiden. Det funkar. Kanske för att man sen kan sova med gott samvete. Det hänger helt säkert ihop. Jag minns inte när senast jag attan skulle ha sovit en lugn och bra natt utan våndor och tankecentrifugar.
Arbetar man till sent in på morgonnatten sover man bra eftersom man har åstadkommit något. It makes PERFECT sense.
Så nu tänker jag satsa på det. ÄNNU en orsak till att int göra nånting just nu, klockan 13.15 i datasalen. Jee. Alltså jee. Fuck me! Screw me! Vilken jävla idiot! Man måste älska sig själv! Satan!

Skitskoj med jubbe

Just nu sitter jag bara och gottar mig åt skitinlägget här nedan, let's say it: hahhahha! Samtidigt har jag passat på att skicka kakkabilder åt folk till födelsedagen. För övrigt sitter jag på museet med en anteckningsbok från nyreligiositetsföreläsningen uppslagen, men det blir inte så mycket nedskrivet. Två studeranden var inne och uttryckte sin önskan om att jag skulle komma på deras "jubbe". Det tog en stund för mig att klura ut att det var "jubileum" dom menade; musikvetarnas av-nån-anledning-jubileum som är den tionde maj. Jag har litet ryggat tillbaka inför det där och hoppats att ingen ska konfrontera mig med nån förfrågan, eftersom det där jubileet är 1. rätt så fucking jävla dyrt och 2. innehåller programpunkter som "Solenn akt" och "Sillfrukost". Men nu har jag lite tänkt om; jag är trots allt ganska bra på att luska ut en fest ur de mest krystade tillställningarna. Dessutom KAN det vara roligt att omväxlingsvis leka vuxen med de unga och klä upp sig lite, läxa upp folk på småtimmarna och sånt där som jag brukar sysselsätta mig med.

Idag är det fredag och jag är på ett ovanligt bra humör. Kanske det är solen, kanske det är Jesus-upplevelsen från igår eller kakkainlägget som påverkar mitt allmäntillstånd, det må nu vara vad det är. Tänkte kanske ta en öl bakom museet efter jobbet, om J fixar ölen det vill säga. Annars tänker jag cykla på en exkursion till Alkohålet. Värst vilken alkohollovsång det här sista nu blev! Kanske påverkades jag av deras jäkla jubbe-idéer.

The mystical pooper

I thought I'd write this in English as a change, and also cause this kind of has an "international value". In Lonttis, a "mystical pooper" has turned up. Apparently when the mystical pooper needs to poop, s/he needs to do it NOW, on the fly, on the closest wall or fence actually. Because the mystical pooper poops on vertical areas. The first poop was shitten on a house wall, actually on the wall of the newest building in Lonttis, which we kind of saw as a protest poop. This morning, the mystical pooper had striked again! I was stunned.

I see the mystical pooper's actions as a form of protest against the urban landscape. I like the thought of well-dressed Sunday strollers getting horrified by these "cruel human actions" that no-one apparently wants to clean up. Fuck walls and fences. Poop on them.

Jesus Christ Awesome-star

Alltså, idag har jag varit och titta på Jesus Christ Superstar här i Åbo och är helt befjädrad och bortkollrad av den upplevelsen. Oh. My. God. Den musiken alltså. Jag tror attan Lloyd Webber måtte ha varit influerad av Gud på riktigt när han skrev det där spektaklet. Nånting är det alltså. Även om Åbo svenska teater håsade sig lite igenom vissa sånger som jag tyckte att gärna hade ha fått ha lägre tempo, så kröp ju den där storyn under skinnet på en. Igen. År 1999 stod jag och trallade med i bakgrundskören i Kults uppsättning av samma musikal i Borgå. Kväll efter kväll. Jag tröttnade aldrig. Hade ju orkestern några meter framför mig bara. Awesomeness rätt och slätt i tre timmar. Därför var det ett kärt återseende, eller ska vi säga mest -hörande, att idag få ta del av musikalen igen. Jag skulle kunna flytta in i Jesus Christ Superstar-soundtracket, i fall man kunde det.

Lite synd var det bara att det just kändes som att de hade bråttom i vissa scener, speciellt i den där berörande scenen då Jesus hänger på korset och kören sjunger kluster, violinerna filar på en enda ton och allt håller andan. Det SKA vara utdraget, krypande och in på huden obehagligt. Det är som att människans litenhet, dårskap och synder ska hänga över en som ett svart moln medan han hänger där, man ska känna av det och klockorna ska stå stilla. Efter en tid som inte ska kännas som nån tid alls ska Jesus ropa "min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" och sen ska det bli mörkt och så postludium eller vad det nu heter, sista sången. Som det var idag hann han knappt hänga där alls innan det var dags att ropa. Fort undan bara. Så det var lite synd. Men annars, tummen upp. Och värt det alla gånger, kan man få gå igen?

Curry och vispgrädde

Sen jag fick det där arma gallstensanfallet har jag ju som sagt blivit tvungen att lite börja tänka på vad jag stoppar i mig. För att undvika gallsten råder dom en att inte äta fet mat, så där rök all choklad, alla kakor, pizzor och annat flottigt ur min kostcirkel. Dessutom ska man undvika gasbildande mat som kål, bönor, linser, hårdsmälta grönsaker och sånt så där rök en betydande del av min basföda. Dessutom lär kolhydrater vara en riktig skurk när det kommer till gallsten så där rök största delen av allt jag brukar äta. Som vegetarian och gallstenspatient finns det alltså typ ingenting att äta. Hurra! Fisk hade varit ett alternativ, men inte har man ju råd med det heller och dessutom är ju största delen av fisken rent etiskt omöjlig att köpa. Torsken håller på att dö ut och tonfisk är nu helt uteslutet, så vafan ska man göra?

I brist på idéer köpte jag igår en dansk currysill på Lidl. Den smakade sådär danskt runt (det är något speciellt med dansk currysmak; den är inte som den curry vi är vana vid. Det är som curry och... vispgrädde). Jag blandade ner mina currysillsbitar tillsammans med salladsblad, grynost, lite surkål och skivad, kokt potatis. Det var nog det märkligaste jag har ätit på en tid.
Idag åt jag samma currysill med tsatsiki, quinoa och kokta morötter. Fråga mig inte varifrån jag får mina idéer.

Hälsa, blackouts och stämmor

Isiga nordvindar drar fram över gatorna och det vägrar lite bli vår. För mig har det blivit nästan vardag att traska till laboratioriet på morgonen för att kolla om levervärdena håller sig något så när i schack, jag vet: jag ÄR 85 år gammal. Värdena som var uppe i över 300 för två veckor sedan, är nu nere i 53 och jag tycker de börjar bli lite väl omständiga med det här projektet "hålla koll på min hälsa" men gallsten är välan en allvarlig sak. Det konstiga för mig är bara att jag inte har känt av något sedan det där fruktansvärda anfallet då den där tisdagen för evigheter sedan.

Igår hade jag en blackout-dag. Två-tre gånger hände det att jag liksom vaknade upp till ytterligare en nivå i det vakna livet, och hade absolut ingen aning om vad det höll på att talas om. Första gången var jag i telefon med mamma. "Nog ordnar det väl sig", sade hon. Jag täcktes inte fråga, "alltså VAD ordnar sig, ursäkta, jag glömde vad vi höll på att prata om? Är det mina hälsoproblem eller hundens, eller den ekonomiska situationen eller vad kan det tänkas vara vi höll på att orda om?".
Andra gången satt vi och såg på en spännande fotbollsmatch mellan Manchester United och Bayern München. Jag hade en fråga jag skulle ställa J, den var klart formulerad i huvudet men det var nån helt avgörande, ödesdiger fotbollssituation på gång just då så jag kunde inte fråga nåt sådär bara, och sekunderna efter då jag skulle ställa min fråga så var det attan som om någo langoliärer skulle ha ätit upp den från mitt huvud; kvar fanns bara ett tomrum. Då blev jag nästan lite rädd, andra gången den dagen som saker bara upplöses i mitt huvud. Ska jag få alzheimers nu också?

För övrigt, så håller jag på med stämsång nu igen; that's my fucking life, jag älskar det så mycket. Gör ett fyrstämmigt spektakel av Psycho Killer av Talking Heads, efter J:s rekommendation. Min egen ungdomsfavorit Jesus He Knows Me blir nästa. Kan inte VÄNTA på att få sätta upp en liten musiksida med alla dessa fånigheter. Det är som ett helt äventyr att få det att låta bra, med variationer, stämning och rytm. Min självcentrerade dårskap kommer så bra fram genom det faktum att jag får kicks av att bygga upp harmonier med mig själv. Jag önskar jag kunde hitta tre andra mänskor som jag kunde förverkliga det här konceptet med, alternativt klona mig själv tre gånger.

Jaha, nu ska jag cykla iväg till pengautdelningsfabriken och hoppas att det losar något för min del den här månaden.

Wow. Mycket kväll. Så känsla. Mycket fantastik. Sådan spännande.

Har fullständigt snöat in på Doge the dog. Roligare än såhär blir det inte på nätet just nu. Till och med lingvister har fattat intresse för fenomenet Doge. Jag vill bara uttrycka som Doge just nu.

"Much quote Very inspiration Such motivate" -doge 2014