Sömnlöshet och huvudverksamhet

Det är mycket ovant för mig att vara så pass sjuklig som jag varit på sistone. Känner mig som nån av de där gamla 1800-talspoeterna, eller vilka det nu var, de där som gick med ständig influensa och diktade. Typ lite George Orwell i Paris och London. Fast det var knappast 1800-talet.
Min senaste åkomma är att jag när som helst på dagen kan drabbas av en överrumplande trötthet i samband med lite spänningshuvudvärk, och sen går jag och sova och sover sen nån timme, djupt och orörligt. Vaknar och känner mig bara borta, avskärmad från världen. Igår sov jag en förmiddagslur, idag en kvällslur. På natten är det sen inte alls lika lätt att sova, tvärtom; då ligger man vaken och går igenom nästa dags schema, är irriterad på sin sömnlöshet och hittar ingen ställning som är bekväm nog.
En annan bloggare frågade sig på FB om det råder nån slags "kollektiv sömnlöshet" just nu, eftersom hen hade upptäckt att flera som inte brukar vara vakna har legat vakna på sistone. Senast jag låg riktigt vaken, var det verkligen som om det var något som höll mig vaken, en krypande känsla av att nån ville att jag skulle vara vaken, och sen på morgonen när jag gick ut så såg jag att det var fullmåne och skyllde naturligtvis på den, månjäveln.

Nåjo, mina svårigheter att somna KAN ha med min helt bångstyriga dygnsrytm att göra - att det för mig inte existerar någon regelbunden sådan, men att jag ändå likväl hamnar gå ut med hund varje morgon, sovit eller ej.
Men det var inte sömnlösheten jag skulle skriva om. Det var sjukligheten. Jag är alltså ännu inte frisk. En konstig huvudvärk har infunnit sig. Jag börjar misstänka bihåleinflammation, den kan vara jäkligt symtomfri och jag har ju faktiskt lite symtom. Emellanåt en känsla av tryck i huvudet och när jag sjunger känns det som att rösten är tunn och pipig och kommer ut som genom ett metallrör. Ingen resonans. Fast jag läste att det kan gå över av sig själv, så nu väntar jag på det.

Ännu lite om mig själv bara för att det är så erbarmligt intressant. Trodde jag skulle få dånfimpen när jag tog en titt på min studieplan och insåg att jag har så helvetes många kurser jag behöver ta itu med under följande period om det ska finnas en chans för mig att bli klar i år. FYRA STYCKEN plus gradu. Jag höll på att få ett nervöst sammanbrott i köket, tills J kom och sa att "jaa, stackars dig, du behöver säkert arbeta 4 timmar per dag". Sen lugnade jag ner mig lite. Sådär är det när man är van vid att ta det väldigt lugnt. Men fyra timmar hård huvudverksamhet är inte så litet det heller. Jag menar, säg ärligt, den som har ett arbete; vem jobbar så att hjärnverksamheten är i gång 4 timmar per dag? Räkna bort allt facebookande och kaffedrickande, snarvlande och slögooglande så blir där knappast många effektiva timmar kvar.