Jag gillade serien, men gillade den kanske inte riktigt så mycket som jag eventuellt skulle ha kunnat (eller som jag känner mig borda?) – bland annat för att fattigdomen skildras så klichémässigt och ytligt och för att vissa enligt mig helt onödiga kärlekshistorier prompt skulle vävas in parallellt med den intressanta historiska skildringen. Hade gärna sett fler och lite mer djupgående scener mellan till exempel den fattige pojkens far och fröken Friman.
Det är kanske det, att mycket känns som ytskrap bara. Men historien är viktig och kanske än viktigare och roligare är det faktum att serien har väckt ett intresse för boken som serien grundar sig på, Svenska Hem; den sanna historien om fröken Frimans krig. Och om man lyckas se förbi klichéerna, kärlekstramset och nåt som eventuellt ska föreställa en riktigt enormt krystad gayscen till och med, så är den här serien riktigt bra och rolig också emellanåt, så jag fnissade högt ett par gånger. Och den får ju definitivt grönt ljus i bechdel-testet, även om man tidvis får en gnagande känsla av att nån vill truga heteronormativa moralkakor åt en också i en serie som handlar om jämlikhet och kvinnors frigörelse. Men det är skojigt att knyta näven och tyst viska "yes" när nån kvinnosaksklyscha sägs för första gången i sitt rätta sammanhang. Och som brukligt är när det gäller svenska serier, så är vissa skådespelartyper helt fantastiska (som arbetardamen i köket eller de två butiksägarna på andra sidan gatan) medan det nog finns de också som är riktigt dåliga faktiskt, hoho (trumpetarpojken, öh?).
Slutligen vill jag tacka den som tipsade mig om den här serien! Försökte förgäves leta i alla forum och trådar efter vem det var men nu hittar jag det inte.
No comments:
Post a Comment