Wednesday, December 30, 2015

Arvingarna, de tysta

Åh, jag har haft så mycket på hjärtat idag, men mitt minne är som ett trasigt RAM-minne. Det håller reda på det som sker precis just nu men resten försvinner. Skulle ha lust att hetsäta choklad eller nåt. Dricka kakao och äta bröd med pumpakärnor. Just började jag fundera på mat, eftersom jag hade glömt att jag åt för en timme sen. Vad skönt när man minns att man redan har ätit, så behöver man inte fundera på mat mer idag.

Läste en tysk text om arvtagande och hur man allmänt inte pratar om arv och de klasskillnader som arv ger upphov till. Det var en viktig text om vår generation som inte alls har samma förutsättningar att tjäna ihop och spara pengar på samma sätt som föräldragenerationen, samt hur stor betydelse arv faktiskt har då det finns nåt att ärva och då det inte gör det. 250 miljarder euro går till arv i Tyskland varje år, en fullständigt hisnande summa. Unga tyskar vågar inte tala öppet om vad de ärver för att det anses skamligt att inte ha tjänat ihop sina pengar själv. Artikelskribenten hade haft fullt sjå att hitta arvingar som ville prata, medan det inte var några problem att få de som betalar ut arven att snacka. Kan tänka att det är lite på samma sätt i Finland; det finns de som ärver men sånt snackar man inte om. Pengar är pengar, vissa har dom, andra inte. Liksom. Har man turen att födas i en rik släkt ska man vara tyst om det bara, det är säkrast. Pensla sin inre filé och hålla käft.

Veckans gäst

Stella, alias "anything goes". Åttaårig labradortik.

Det är roligt med hundar. Det är så himla intressant med hundar och djur överlag så jag måste använda spaltutrymme till att presentera Stella som blev överraskningsgäst hos oss eftersom hon fick löptid och inte kunde åka dit det var meningen att hon skulle åka medan husfar är på semester.
Stella är på så många sätt en så annan individ än vår Mili. Stella är inte misstänksam. Allt duger åt Stella. Stella är alltid nöjd. Hon är faktiskt den första hund jag träffat på många år som inte har nån form av psykiskt fel. Stella är stabil. Hon är slug, fiffig och närapå humoristisk. Stella har full koll men det är nästan som att hon låtsas att hon är en sån där flamsig labrador som är lite dum i huvudet för att hon sedan lömskt ska kunna gå i våra matförråd eftersom hon redan för länge sen har listat ut var vi har gömt mat. Det första Stella gjorde när hon inte var inom uppsikt var att hon åt upp Milis löptidsbyxor så att bara de hårda plastspännena var kvar. Fråga mig inte varför, antagligen doftade de bara gott. Sånt gör Stella. Får hon nåt magproblem för att hon sätter i sig konstgjort material och tyg? Absolut inte.
Stella är alltid entusiastisk och med på noterna. Det är lika roligt att komma in som att gå ut. Att nån tar initiativ till nånting tycks i Stellas värld vara lika med tivoli. Det berör henne heller inte att hon nu plötsligt bor hos främmande människor med annan hund. Stella rultar runt och är nöjd. Man kunde lära sig mycket av Stella.

Tuesday, December 29, 2015

Hänger inte med

Ibland slår det mig hur lätt unga mänskor i 20-års åldern har för att köra med ett sånt där sälja sig själv-snack på sociala forum. De till exempel länkar till grejer de publicerat och skriver "här skriver jag om bla bla bla". Så lätt faller orden ur dom. Inget självreflekterande "är det här nu högfärdigt, töntigt och skrytsamt att porträttera sig själv på det där viset, som i en reklam?" förekommer. De verkar ha blivit födda i en generation i vilken det ter sig självklart att individen promoverar sig själv för att "komma nånstans". Kanske poängteras sånt mer i skolorna nuförtiden. Ja, eller så är det bara särskilda agnar som skiljts från vetet. Så är det kanske. Eller så har jag en vänkrets som är likamed mossa. Jag hänger liksom inte alls med.

2015-listan

Som bekant är jag en oändligt upprepande och enformig typ, som i det här fallet rent sonika kopierar förra årets lista för att se om nåt har förändrats rentav.

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?

Jag sjöng egna sånger i teven! Hurja!
Vilka länder besökte du?
Har fortfarande, mig veterligen varit i Finland precis hela året. Jag kan ha varit i Sverige en sväng men i så fall har jag glömt det.
Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Vett i politiken. Kapitalismens begynnande förfall och så vidare.
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Tror inte jag har nåt speciellt datum som jag kommer att minnas från i år.
Största misstaget?
Att jag gjorde en nätjulkalender och inte en pappersjulkalender man kunde ha sålt men det är nu inte så farligt förstås.
Bästa köpet?
Den gröna, stora jumpern. En klassiker, redan.
Vad spenderade du mest pengar på?
Hyrorna.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mycket. Kan inte riktigt precisera. Det var roligt med den där dokumentären och att jag fick nånting gjort i mitt liv, äntligen. Det var också roligt att jag kom in på den där skrivkursen.
Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2015?
Inga som jag kommer att associera med det här året, tyvärr. Jag är ju så dålig på det där med att läsa.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare. Tror jag. Så skrev jag i och för sig också förra året och jag kan ju inte bli gladare hela tiden. Eller? Jo, kanske.
Vad önskar du att du gjort mer?
Varit mer uppriktig och ärlig med mig själv och andra. Druckit mer vatten. Såna saker.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Klagat och stressat. Jag fick ju sen jobb och allt gick bra och så.
Favoritprogram på TV?
Kanske Bachelor eller Bachelorette. Haha! Det är faktiskt ett sjukt intressant och roande program.
Bästa boken du läste i år?
Jag vet inte ens om jag har läst en enda bok i år? Det är väl alldeles fruktansvärt. Är fortfarande på samma ställe i The little friend som när jag skrev den här listan förra året. Håller också på med Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och jag stör mig på varenda mening nästan. Jag tycker att det är en fruktansvärt tjatig, självgod och enformig bok. Vet inte om jag kommer att läsa slut den.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Det minns jag faktiskt inte. Jag fick i varje fall en fin gåva av J, en hästbrosch.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Orkar inte gå in på det.

Något du önskade dig och fick?

Framgång. Det fick jag, hehe.

Något du önskade dig och inte fick?
Attraktiva jobberbjudanden.
Vad fick dig att må bra?
Två liter vatten per dag (de dagar jag faktiskt fixade det) och sen att springa med hunden och att prata med vänner och J.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Alltså jag är nu inte sugen på kändisar, så är det bara.
Vem saknade du?
Virginija.
Högsta önskan just nu?
Att köttindustrin ska kollapsa, rämna och gå till historien.

Monday, December 28, 2015

P.S.

Ibland funderar jag på om jag borde skapa mig en image som jag strängt skulle hålla mig till? Det är ju så lätt att ty sig till folk med ett starkt stilmässigt yttre, med en klar inriktning, med en mening, en form och en stil liksom. De ger intryck av att ha saker under kontroll, av att de vet vad de håller på med. Jag tänker ibland att jag kanske skulle bli en lugnare människa ifall jag hade ett yttre att vårda om och tänka på? Hade jag rentav blivit en lyckligare människa? Ifall jag satte upp en stil jag höll mig till, med tillhörande musik?
Men sen så HERREGUD så kommer jag ihåg att jag är punk. Man kan inte tämja riktiga punkare, såna som varken bryr sig om punkmusik eller att hålla upp punk-imagen.

Svammel och julhelgens vessöbilder

De senaste dagarna har dominerats av ett slags besvikelse-ilska, mer överväldigande än vanligt. Lite i stil med hur jag brukar braka ihop efter ett jobbläger då alla resurserna är slut och man först lullar runt i skog och mark och lovordar mossbitars perfektion för att till sist braka ihop i en gråtande hög på badrumsgolvet. Sånt där slår ibland ner i mig då nåt jag satsat mycket på tar slut och man tänker att vafan skulle det där vara bra för? Jag satsade så otroligt mycket på julkalendern, kanske lite onödigt mycket tänker jag: less är ju liksom more. Jag satte ner timmar av ritande, funderande och planerande. Man kan kanske fråga sig vad jag får ut av att satsa så jäkla mycket på en nätkalender som inte hämtar nånting annat än eventuellt ära och beröm, men jag kan i varje fall säga att den gör mig oerhört lycklig. För stunden. Att hålla på med julkalendern och fundera på luckor gör mig levande och upptagen, så som jag tänker mig att en människa ska vara. Upptagen och i ett flow. Nånstans är jag ju förstås ledsen och besviken över att jag inte tjänar mitt levebröd på att göra saker jag gillar, men å andra sidan så blir allting oftast så mycket sämre så fort man börjar göra det. Så jag ska vara glad och hålla huvudet högt bara.

Nu blir det snart nytt år och nya möjligheter att glömma, radera, rehabilitera eller bearbeta eller börja om eller vafan man vill, för att nu uttrycka mig flummigast möjligt. Vi ska få en löpande, robust och glupsk labradortik hit för tio dagar medan en vän reser bort så man lär ju få stå i med att hålla chokladaskar och sånt högt i varje fall. Min skrivarkurs börjar i slutet av januari, vilket är olidligt spännande, och jag måste ta tag i läsandet innan jag ger mig in i skrivandet. Egentligen är det ganska galet att det är meningen att jag ska skriva, jag som aldrig läser. Har bara läst ett femtal böcker under de senaste tio åren, det är inte klokt. Fast å andra sidan, så kanske man heller inte behöver vara så intresserad av att läsa för att skriva. Jag kan ju skriva för såna som inte läser så mycket, såna som jag. Inte behöver man gilla att äta god mat för att bli kock heller. Och jag tycker ju väldigt mycket om god mat, men inte bryr jag mig om att laga mat för den delen.

Nu har jag så skitiga glasögon att jag knappt ser ut genom dom längre, så nu ska de tvättas och dagen ska, ehm "börjas på" såhär kl. 14.20. Det blir bra det. Men före det ska jag ännu posta julhelgens vessöbilder (som inte är det minsta juliga). Den unga, större hunden som syns på bilderna är alltså mina föräldrars NYA hund, Molly. Likadan som den förra, känt märke liksom. Varför ändra på ett fungerande koncept? Ja, varför inte tänker jag så klart.















Saturday, December 26, 2015

Efter jul

Alltså
Nu tycker jag det attan är dags för ett meddelande som berättar om saker som dom verkligen är. Jag saknar det, ni saknar det, jag vet att alla saknar det, så låt oss gå till saken, fort.

Det nalkas julhelg. Vi åker till Borgå, väskorna är packade, presenter och julpapper, allt är som sig bör. Bussresan går smidigt, vi väntar en stund i Helsingfors, jag ser en god vän springa förbi samtidigt som hon får ögonkontakt med Mili och gör uttrycksfulla lidande, sympatiserande miner. I have nothing to say – Mili says it all. Vi lever vidare. Jag köper en kaffe och trivs så satans bra på Kampen, skedet Innan, ett mellanskede, mitt ställe att trivas och frodas, väntrummen, mina ställen, need I say more? Jag önskar jag var född och gjord för att leva i ett väntrum, så att jag aldrig hamnade ta ställning, så vi aldrig kom till saken, så vi alltid bara hamnade vänta och fick se godståg dundra förbi, vänta på det där arma tåget som aldrig kommer.
Nå väl, borgåbussen kom. Borgå kom. Vi anlände och allt var smidigt. Artigt och smidigt, allt är som vanligt, man är den där dottern, man är den där typen som blivit den här typen, jag orkar inte förklara, vi lever vidare. Det är så mycket i luften som aldrig blir sagt. Jag vill skjuta konfetti. Vi äter mat och dricker vin, blir lite glada i hågen och snart spelar pappa sina favoritjulsånger, bland annat Shanya Twain som sjunger All I want for Christmas is you. Han blir tårögd. Det är något med tolkningen. Vi lever vidare. Far serverar absinth och J lägger ut en historisk utredning om malörtens vara och icke vara. Snart spelar farsan piano och sällsynta Creedence-låtar tills han slutar. J berömmer och far spelar mera. Det blir Beatles och vad det nu blir. Jag sätter en vegansk seitanskinga i ugnen, den ska vara där länge. Jag är uppe länge, längst, skinkan doftar gott och ser bra ut. Jag likar meddelanden i "Skinkfri Jul"-grupper och allt är bra.

Det blir tjugofjärde. Man vaknar med en barnslig känsla i kroppen som säger att dagen är magisk men man känner sig vuxen, styv och oemottaglig för allt magiskt. Lådorna båsar på i ugnen. En oetisk skinka mognar. Har ingenting att säga. En bror anländer. Jag säger något opassande. Han är känslig och vill inte ta någon skit och jag säger att det inte var menat som nån skit. Försöker förklara hur vanliga människor diskuterar. Ingenting händer. Vakio-diskussioner i Borgå. Äter en mandarin. Mor och J diskuterar om allt och ingenting. Farsan och jag åker en sväng till Vessö och jag fotar konstant. Vattnet är högt. Hundarna springer. Allt som finns i ens kropp vaknar med ens när man blir en liten gummistövelstyp där nere så liten inför havets och alltings storhet, jag samlar lite mod och styrka igen, äter ett lingon från skogsbrynet. Vi går ett varv. Snackar hundar och ingenting. Föräldrarna har ny hund och allt är nytt. Det är så svårt för dom att förstå att en ny hund inte är den gamla hunden även om den är likadan. Den är en ny individ med nya drömmar och tankar, en egen hund, en egen sak, kan ingenting. Vi tränar och fixar. Visar farsan hur man är lugn men bestämd. Kan inte fatta hur han nånsin har fixat något men nu är han pensionär. Nu är allt bra. Känner mig både främmande och icke-främmande, det är konstigt när man träffar på dessa paragrafer i livet då man bara begriper grejer sjukt mycket bättre än sina föräldrar. De som ändå har lärt en allt, och så vidare.

Och så går den julen. Den är uthärdlig och fin. Mat äts, J håller styr på sig, lite svärord häver han fram, men han är ju ack så personlig. Min veganskinka smakar skit. Tack och lov finns det lådor och sillsallad. Jag går omkring med en ständig känsla av att vara Problemet som vill sänka sig själv under jorden, förbannar mina sinnen som ska vara så på helspänn, ser bara det sämsta i alla, snäser av nån fult och ja, paket och sånt och fina gåvor och flyktingar är utan och jättekiva och man står ut och ja. Lägger mig i soffan efter att ha ätit alldeles för mycket. Ser att elva typer har sett min julaftonsvideo. ELVA typer. Satan tänker jag och försäkrar att jag ALDRIG mer nånsin ska göra nån helvetes satans julkalender nånsin mer satan, samtidigt som jag avfärdar hela tankegången så fort den är tänkt.

Åter en ny dag och J är i köket och fixar älg från arla morgonstund. Jag har äntligen sovit gott i gästsoffan vars ena brits lutar åt mitten så jag sover i ett hål och i en skarv men det går bra, jag har sovit gott och allt är fint och vi äter smörgåsar med bondost, allt är bra.
Och jag kommer inte ihåg.
Men sen så for vi ut i Borgå.
Träffade gamla fina vänner, det var trevligt, så klart. Lite extra typer också och ja, man kan inte klaga. Så lite borgåangst som man bara kan önska sig.
Men sen. Old Town. Det som liksom inte skulle hända. All gammal tonårs-Borgåangst är tillbaka som om blixten skulle ha slagit ner i en. Där är douchebags som om folk skulle ha radat opp dom längs med väggarna. En del av folket står med skägg och snackar om reklaam och andra delen ramlar längs med väggarna och försöker återuppliva nåt slags hippie-ideal. J har gått in i nåt slags tugga fradga-mode. Han pratar om död och fängelse och hur många års fängelse han skulle få för att göra si och så, han snackar snapsglas och metoder. Han har inte med vapen i väskan så domen skulle inte bli fullt så hård. Jag tampas med en motstridig känsla av att halft trivas och halft villa slå folk på käften, göra en scen, skrika och pissa runt. Det är som att tonårsdemonerna knackar mig på axeln och frågar vem jag är, vem jag har blivit, om jag minns. Om jag vill minnas?
I sidorummet sitter en man i tjugo-nåntingårsåldern, pokkana, och spelar gitarr.  Med naturvit tröja och mössa på huvudet. Tjejer har samlats omkring honom. Där är alla mänskor representerade, alla borgåriginal: den snygga, den skrattretande, den ätstörda, den muka-roliga, den feta och fula som bara är glad för att hon blivit accepterad, en med rastor och de gråtröjade vännerna utan namn.
Vid ett sidobord sitter en släkting och petar på en flickas hår. Han lär ha flickvän och lägenhet i Spanien. Han lär ska ha besökt mina föräldrar i somras. En del av mig vill hälsa men en annan spjärnar emot för att jag är i fyllan och för att allt är fucking crazy. Jag träffar en annan halvbekant som jag sjungit med för hundra år sen. Hon säger att hon inte har sjungit sen hon blev utkickad ur vår sånggrupp men att hon nu har börjat sjunga igen. Det är så jävla mycket på en gång. Jag säger att hennes mamma är så hjärtlig och kiva. Halsduken spänner.
Träffar nån annan halvkaveri som blivit spurgu och som inte vet nåt fan.
Vi går därifrån. Stämningen är lite avvaktande. Tänker att Barracuda på vägen hem, bara för att det är på vägen, typ. Och ja, det är genast mer uppsluppet i Barracuda. Spice Girls, karaoke, dans och en vän från högstadie-gymnasietiden som blivit psykvårdare och som bara annars är jävligt cool. Träffar hennes vänner. Jätteskoj. Typ det enda som verkligen känns på riktigt skoj tänker jag sen.
Spanar in en annan släkting som farsan hade dispyt med nån fyllemidsommar. Går pokkana fram och ber om ursäkt å min fars vägnar. Tänker att nån måst göra det, för att far varken minns eller menade det. Sånt där vet man bara. Släktingen ljuger att han inte minns nånting. Allt är som sig bör. Blir presenterad för en teatralisk småkusin jag aldrig har träffat. Känns överrumplande. Försöker va kiva, Det går sådär. Smiter undan innan jag hinner känna mig för utelämnad, köper liten öl och vatten. Känner mig så urvattnad som man bara kan då det känns som att man gett 80 och fått 5. Tänker att Borgå inte levererade i år. Undrar om det parallellt berodde på att J heller inte verkade vara på topp. Men nej, allting känns bara piss. Jag är piss, allting är piss.
Vi går hem och jag selittär och selittär om släktingar och deras varande och hur man nån gång har gillat nån som fan och hur det senare har gått upp för en att dom är rasister OCH fascister OCH högersympatisörer OCH allmänt bara assholes MEN hur nån liten jävel ändå bara uppskattar liksom en människa bara för att den är bekant, för att man har nåt förflutet där, eller vad vet jag vad det handlar om. För att man faktiskt bondar på något plan, för att mötet känns uppriktigt och genuint. Man har druckit vin nån gång på terass som 19-åring och diskuterat farföräldrars och gammelfarbröders eskapader och fan vet jag. Man har ett SAMMANHANG.
Vi går hem.
J vill inte ha nån nattmörgås ens. Då är det åt helvete. Jag vill säga saker och lyfter morsans dator med i sängen. Och här är jag sen. Trött men ändå hoppfull. Tacksam för att jag kan och har sagt nåt om det här, för att allt har känts så krystat och svårt tidvis, men för att jag ändå har det här mediet som gör mig fri: datorn. Bloggen. Tack.

Monday, December 21, 2015

Notering mellan raderna

Jag tycker att jag har blivit lite för organiserad på sistone. Eller förstå mig rätt, jag är ju inte organiserad på det viset heller, men i mitt tänkande har nånting hänt. Det är som att jag blivit så fruktansvärt resultatinriktad bara. Och självkritisk. Att vara självkritisk är naturligtvis alltid bra, men att vara resultatinriktad är ju inte det. Samtidigt är det självkritiken och resultaten som för en framåt här i livet. Ja, hur ska jag säga det? Plötsligt har det blivit viktigt för mig att göra saker "bra" och "på rätt sätt". Vi ska se hur detta utvecklas.

Saturday, December 19, 2015

Inredning eller PYNT eller vafan det heter

Jag hittade en bild på en festlig julgran. OBS! Ingen ironi. Det kallas INREDNING, ser ni. Och PYNT eller vafan det heter.

Lov och paj

Jag har satt så mycket tid och energi ner på julkalendern att det knappt har blivit tid över till nåt annat alls. Men nu har jag jullov. Ett riktigt LOV, kan man tänka sig. Naturligtvis är det inte frågan om något betalt lov, jag är ju inte vuxen på det sättet, men däremot har jag gjort mitt livs första PAJ, så på det sättet har jag närmat mig vuxenheten litet mer.
Jag är mycket exalterad inför allt som håller på att hända, inte för att det är så mycket precis, men för att det till exempel blir helg och det är roligt. Ja, milde tid, så mycket informativt jag har att komma med just nu. J spelar FallOut, det verkar fantastiskt, jag väntar på att Youtubes videoredigerare ska arbeta klart samt att klockan ska bli tolv så jag får posta nästa kalenderlucka.

Tuesday, December 15, 2015

Stulna julkort

Alltså jag vill slå vilt omkring mig, ursäkta. Nån mupp har stulit en säck julkort i Borgå och letat igenom korten efter eventuella pengar och diskussionen kring det handlar om hur "oerhört själviskt" ett sånt tilltag är. Javisst, själviskt måhända, men tänk vilken desperation och fattigdom som ska till för att en människa ska gå så pass långt som att börja leta pengar i en säck med julkort. Är det verkligen så viktigt att öppet fördöma en människa som det i grund och botten är jävligt synd om, och samtidigt pärkla över de färdigtryckta julkort som nån blir utan? Voj vittu säger jag. Facebook börjar mer och mer bara bli till en sån här rättsmoralisk tyckelåda i vilken alla fåntrattar ska ta fram sina imbecilla åsikter som mestadels bara har till uppgift att förtrycka och slå ner oliktänkande och svaga.
Så jävla störd på allt detta, i juletider och allt ännu.

Tuesday, December 08, 2015

Julen är ingenting för mig

"Det är när du börjar skriva om dina virtuella hästar som man lite vill sjunka genom jorden" sa J eller nåt liknande, men det berörde inte mig, sini! (Sini, borgå-uttryck? Betyder så klart "ser ni".)

Öööh, dagarna sprätter iväg bara, som om dom var satta på slangbellor med breda gummiband, sproing far dom iväg bara den ena efter den andra. Man sätter sig på en regnvåt cykelsadel, cyklar genom stan, går av och an och breder äggsmör på karelska piroger, hamnar i en hängiven diskussion om Growtopia med en åttaåring, gör grimaser åt sig själv på vessan och sen spänner man på gummilampan och försöker ta sig hem utan att bli överkörd. Sådär går dom dagarna sen.
Idag var jag på gott humör, men sen blev jag på sämre humör då det igen blev tal om den där julen och vad den nuförtiden innebär. Ett tomt hål är julen, som om man drog fram något gammalt och dammigt som det för längesen borde ha dukats fram nåt nytt och fräscht på. Folk ler ansträngt, det blev inga barnbarn, nån har dött, en annan har nån gång försökt ta livet av sig, det är svårt att hålla god min. Och så dom där arma presenterna som är så välmenande men som blir så fel. En hög med fint papper som bara slängs bort, skruttas ihop, en gran som står finklädd och dör i hörnet. Nej, julen är ingenting för mig, så är det bara. Den kanske nån gång blir nåt annat, men inte nu.

Monday, December 07, 2015

Bära eller brista

Helgen gick igen sådär ALLDELES FÖR SNABBT och jag vill skrika när jag tänker på morgondagens begivenheter. I alla fall såg de goda gudarna till att befria mig från måndagens städtimme på jobbet, så det var ju trevligt.
Jaa, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om här, min vardag är så himla navelskådande nu så det inte är någon hejd på det. Jag tänker, på riktigt, BARA på min julkalender. Jag tänker på julkalendern när jag går ut, när jag äter, när jag är i bastun, när jag sitter på toa. När jag inte tänker så ritar jag. Det är säkert jättekiva att umgås med mig. Nu angstar jag över att jag knappast kommer att kunna hålla standarden på den nivå som den hittills har varit. Har bara luckor klara till den 10.12 och sen öppnas ett svart hål. Jaja, det är såhär man vet att man lever ju. När man inte vet om nånting bär eller brister.

Sunday, December 06, 2015

Sophisticated Steel



Tidigare hade jag ögonen på Sophisticated Storm. Och idag: jag köpte andalusiern Sophisticated Steel. Det var bara det jag skulle säga.
Det är en skithäst men jag var tvungen att ha den för namnets skull.
Sofistikerat stål är nu mitt.

Saturday, December 05, 2015

Helg

Jag kan inte riktigt få ord på hur skönt jag tycker att det är att det blir helg nu. Klockan är 2:33 och här sitter jag bara, njuter bara. Vet att jag får sova i morgon, det känns så sabla fantastiskt! Hela helgen kommer jag att gå omkring här i strumplästen, lyssna på stormen, klappa hund, filma stumpar, rita stumpar, äta för mycket, titta på slottsbalen med ett öga, ha det bra. Det är PRECIS EXAKT det jag behöver.

Tuesday, December 01, 2015

En Jul nära dig

Så blev det december och alltihopa. Den är här nu, julkalendern, som i år kallas för "En Jul nära dig". Efter mycken tvekan och en rejäl pms med tillhörande grymma negativitetsanfall, blev det ändå så att jag körde på att även bjuda på ett videomagasin. Själv är jag faktiskt mest uppspelt inför videorna (videona, the videöus?), eftersom dessa är något för mig nytt och oprövat. Och man får känna sig som en tonåring igen. Men NOG OM MIG SJÄLV, inte alls förresten.

Thursday, November 26, 2015

Eurovisionen fick nobben

Idag var det fem före att Y skulle ha inhandlat finalbiljetter åt oss till eurovisionsfinalen i Stockholm i maj. I sista minuten upptäckte jag att min skrivkurs infaller under samma helg, så jag drog mig ur. Nån hejd får det vara på lustigheterna. Skrivandet är tamejtusan viktigare, så är det bara. Samtidigt tänker jag att vilket stoff, vilken upplevelse en sån där eurovisionsfinal hade kunnat vara! Food for the mind, liksom, eller vad man nu ska kalla det. Man hade i varje fall definitivt inte kommit hem oberörd, och sånt är ju bra för skrivandet.
Jaja.

Wednesday, November 25, 2015

Onsdag, we made it so far

Min förman kom in i vårt rum i går och var så uppspelt att hon nästan exploderade (it was lovely). Att vi skulle gå ut, sa hon. På bio och på ett glas. Jag, hon och en annan arbetare.
Det slår mig bara hur totalt främmande sånt där är för mig. Att man går ut och "tar ett glas".  Vad pratar man om sen? Sitter man vid var sin ända i bordet och tävlar om vem som kan visa den lustigaste minen? Berättar man tårögt om när pappa en gång hade fixat en överraskningsmiddag åt hela familjen nån gång på åttiotalet? Välter man ut sina framtidsdrömmar? Talas det om barns utveckling under allvarliga nickningar och ahaa, mhmm:n. Nå, det återstår att se. En del av mig är rysligt uppspelt inför det här. Jag kommer in som en betraktare från en annan värld.

Ja, ärligt sagt så är jag mest bara så kreisi-taggad inför 1 december att jag knappt hålls i byxorna. Jag ligger under täcket om kvällarna och fnissar med mitt anteckningsblock som det står "raha luo onnea" på (fick det från en jobbkeikka en gång. Bankirmuppar). Det slås på stortrumman den här gången, vad gäller julkalendern. Ska inte lova för mycket, men åtminstone gör jag nåt jag brinner för så in i helvete; videosnuttar, och för mig är detta så festligt så jag inte kan sätta ord på det. Det är konstigt med sådana där grejer som man alltid har velat göra men som man aldrig har vågat. När hämningarna sen släpper så är det som en våg av självklarhet stormar in från alla öppningar. Allt ska ut. Och man skiter i hur nånting blir eller mottas, hur man ter sig i andras ögon. Saker måste bara göras. Det är en helt ny och befriande känsla för mig, detta.

Tuesday, November 24, 2015

Puro

Jag skulle ju börja rita julkalender idag, men så blev det ändå så att jag halvsomnade i soffhörnet. Att jag fick klart lite musik igår kändes som en sån vinst att det tydligen var läge för att bara ligga och låta sig själv leka deg idag. Lite jämvikt får det väl vara.
Nu ligger Mili och frustar och viftar svans i sömnen. Bra att den är nöjd.
Och nu ska jag gå till butiken med hundekipaget och inhandla ett par kg choklad. Har Puro här till torsdag. Puro ser ut som ett spöke. Han är en typisk pojkhund som tror att han bestämmer. Över allt. Över alla. Speciellt kvinnor. Sen blir han så söt-o-gullig-o-kiva när han märker att han trots allt inte bestämmer. Hundar.

Puro leker superallvarlig och övertygande hund

Monday, November 23, 2015

Får jag hojta lite?

Ja för satan, vi hojtar väl lite då. Jag kom in på kursen Litterärt skapande. Wohoooooo! Jag slog några volter och öppnade en extra burk öl när jag hade läst grattis-mailet. Det är nog som att broarna öppnar sig för mig nu det här året, ska nog smida medan järnet är varmt, för att komma med två klichéer i en mening.

Sunday, November 22, 2015

Oviktigheter

Pas opp, för nu blir det virrigt, men
ibland undrar jag hur andra har det. Folk från högstadiet, folk från ens ungdom, vad det blev av dom, om de är lyckliga. Alla de där mänskorna som aldrig blev ens vänner. Det finns ju människor man gillar så till den grad att kan tänka sig att vara med dem jättemycket, nästan varje dag. Och så finns det dom som man helst hoppas att man inte ska behöva spendera mer än högst ett par timmar i gången med. Dom är ganska många om man jämför med den föregående gruppen.
Jag har noterat att människor från gruppen man inte direkt gillar ofta har bildat egna förhållanden, som sen håller och de verkar ha det okej och vad vet jag; de lever nu sådär som vanligt folk gör. Min fråga är: har dom roligt? Trivs dom ihop? Jag har funderat jättemycket på det här men inte kommit fram till något svar.

Sen en annan sak: undrar hur man själv har det, rent objektivt? Jag tänker alltid att jag nog måste höra till en grupp mänskor som nog har det genomsnittligen bättre än dom flesta, helt enkelt för att jag inte står ut med att ha det skit. Samtidigt så kanske jag kan höra till dom som mår sämst i det här samhället, eller nåt.
Blir aldrig klok på sådana här saker, tur att dom inte är så viktiga.

Jultips av Trötter

Uschiamej, har ett infall av självutvältningslust, lite hypomani kan man säkert kalla det - men alltså, jag har en idé om ett litet, pyttelitet videomagasin som skulle postas i samband med julkalendersluckorna. För naturligtvis ska det bli julkalender i år också. Har bara en grym lust att exponera mig också och det är det jävligaste. Idén är typ den mest deprimerande julvideologgen man kan föreställa sig. Jultips och råd som presenteras av en trött och sliten människa.

Klingklang-klockor

Idag har jag gjort nåt överraskande. Spelade in musik till projektet Sanalanka, en talterapi-app som vi håller på att knåpa ihop med ett gäng, och tamejtusan om det inte blev JULMUSIK. Klingklang-klockor och allt. Slå mig i huvudet, nån! Jag hatar ju julmusik. Nu vet jag inte hur attan jag ska få det här att låta som nåt vettigt, som nåt man vill lyssna på? Valsversionen är tamejtusan bättre, tänk att en VALS är BÄTTRE?
Okej, nu ska jag sluta ordvälta här, jätteintressant när jag talar om musik som man inte ens kan relatera till. Måste bara ruska av mig fasan lite.

Thursday, November 19, 2015

Glad mansdag!

SKOJAR NATURLIGTVIS. MUAHHHAHAHAHAHAHAHAHA. Till och med namnet klingar illa och låter påhittat; mansdag, mensdag, tramsdag. Nå, innan jag förnärmar eventuella manliga läsare så till den grad att de aldrig mera hittar hit, vill jag presentera ett av mina favorit-twitterkonton Manwhohasitall som idag även har låtit mig inspireras till den ena uppdateringen efter den andra. Brukar tycka att "humor" mestadels är skittråkigt på gränsen till outhärdligt (för att citera Klara från Hjärnan darrar som jag också bara eelskar) men detta är alltså i min stil.

Wednesday, November 18, 2015

Dimma i Åbo

Idag, dimma. Lynchigt värre. Finns ingenting att säga, bara att det var rent magiskt ute idag. Riktigt trollskt verkligen. Trollskt-bilskt-blött och trasigt, en av mina favoritstämningar faktiskt.
Åbo var fotogeniskt som vanligt. Älskar den här stan, tycker alla kunde flytta hit.





















Tuesday, November 17, 2015

Det kanske finns andra som heter Johan i andra världar

Snokar lite på FB igen, letar reda på folk jag träffat på sistone och får lite åldersnojor när jag upptäcker att tanten jag jobbade med för en tid sen är, ärhm, åtta år yngre än jag. Men sånt där är mera regel än undantag numer, att man blir paff över åldrar på sätt eller annat.
Annars är det lite lugnare den här veckan, i sinnet alltså. Är inte sådär full av stress och ilska gentemot världen nåt mer, det är nog underligt det där. Går alla sådär in i sina känslor? Kan man fråga så? För mig är det alltid totalt allvar, det här hur jag känner mig för tillfället. Jag kan aldrig se helheter eller avfärda ett dåligt humör som nånting som går över. Det finns bara nuet, och nuet är oftast antingen fantastiskt eller åt helvete.

Idag bjuder jag på en liten diskussion från dagens utestund på eftis. Som vanligt är det inte killen i diskussionen som har skrivit brevet, osv, namnen är fingerade).

Emma: Det kanske finns andra som heter Johan i andra världar.
Johan: Hur kom du på det där?
Emma: Nå, det kanske finns.
Johan: Jo, det finns det.
Emma: Hur vet du det?

Sunday, November 15, 2015

Ta hand om sig

Löftet efter den här helgen har kort och gott blivit att jag måste ta bättre hand om mig under veckan som ska komma. Jag måste

1. sova ordentligt
2. sluta spela dumma spel till långt in på natten
3. äta mina järntabletter
och
4. hitta på nåt sätt att varva ner efter jobbet så att jag har ork att göra mera sen efter sju.

Det är som vanligt inga komplicerade frågor vi har att göras med. Bara det gamla vanliga; ta hand om sig, äta annat än pasta och ketchup, försöka vara en bättre människa, det ständiga projektet.

Where does it hurt? Everywhere.

Helgen har förlöpt utan smärre konstigheter. Jag har ätit mina järntabletter och varit en nöjaktig medborgare. Och så var det några jävlar som sköt folk i Paris i fredags. Det var en jädrans massa blod, rubriker och elände.
Snackisen på våra sociala medier har handlat om om huruvida det är rätt att sympatisera med Frankrike genom att ha franska flaggan som profilbild eller inte. Ja, ni läste rätt: diskussionen handlar om oss och hur vi framställer oss. Som om det spelade nån roll. Okej, nån roll spelar det så klart, för oss, för de som kan välja att sympatisera. Klart att Beirut och resten av världen förtjänar lika mycket sympatier som Frankrike. (Men så lätt är det ju liksom inte, att vi här i våra soffor ska förvänta oss tycka synd om människor som ter sig så långt borta från oss, både kulturellt och geografiskt. Nån hejd på sympatiseringen får det väl vara, annars hamnar vi ju sitta inne och gråta nästan jämt.)

Som en väns vän skrev, så är det lätt att sitta och teoretisera över andra människors lidande och olycka enligt nåt slags relativa variabler och världsfrånvänd internetlogik. Ibland verkar det som att journalister och artikelförfattare sitter och pysslar med verkligheten som om den vore ett sudoku eller något. Slutsatsen är hur som helst, att när man frågar moder jord var det gör ont, så svarar hon: överallt. Överallt, överallt.

Saturday, November 14, 2015

Jag trodde undrens tid var förbi, men så fick jag en spagettipumpa.

Den här pumpan är helt otrolig! Helt otrolig! Den serverar sig själv som strimlad sallad när den gratineras i ugn! Nejdå, jag skojar inte. Pumpjäveln förvandlar sig till en skuren sallad då man sätter den i ugnen.
Man halverar den, gröper ur den och ställer den med skärsidan neråt i ugnen (200 grader) i en halvtimma, sen tar man ut halvorna, slår i lite lök, ost och vad-man-nu-har-hemma att gratinera med pumpan tills allting ser bra ut. Och sen, sen händer det otroliga:


Det som till synes ser ut som en alldeles vanlig,
gratinerad storgrönsak...

..uppenbarar sig...


...som den finaste pumpsalladen, som dessutom
gifter sig med det gratinerade innehållet liksom i en
underbar dröm.

Jag. Är. Helt. Ordlös.

Thursday, November 12, 2015

Och så slår det en...

...man hade järnbrist redan i somras, då man förra gången var vid röda korsets central och försökte erbjuda sitt odugliga blod. Har man ätit järntabletter sedan dess? Nå nej.

Wednesday, November 11, 2015

Måste bara påminna mig..

...att stressen över att inte ha nåt jobb. Den är över nu. Jag har ett jobb att gå till, varje dag. Pinan över att inte veta vafan man ska göra är inte aktuell, inte just nu. Det är bra att påminna sig om det, tror jag. Annars är det lätt att man bara går över till nästa grej att klaga på (som novembermörket) och undgår att notera att en väsentlig grej faktiskt har ordnat sig här under höstens lopp!

Om ni underar varför jag skriver blogginlägg stup i kvarten så är det för att jag Facebook-strejkar och försöker göra det till månadens slut. Jag loggar fortfarande in där om det kommer nån notifikation eller liknande, men jag försöker undvika att scrolla, läsa och kommentera, eftersom jag tycker att det tar så mycket onödig tid och energi av en, det där ständiga flödet av i princip inte så mycket.

Goddag det här är banken, vi har inte hört från dig på länge *smilie, smilie*

Idag i hundparken ringde banken och sa att dom inte har språkat med mig på länge. Jag ville ropa att jag inte har något med banken att tala om och lät dem höra att jag sällan-sällan besöker Borgå i hopp om att de skulle lämna mig i fred. Samtidigt var damen i andra ändan så trevlig och östnyländsk så det inte fanns många imaginära draperier att gömma sig bakom. Allt medan hundarna sprang mellan benena på mig och valpar gjorde hopprekord mot mina knän snackade damen i andra ändan om försäkringar och ägarkundsförmåner, någo arma olycksfallsförsäkringar och BONUSPOÄNG som man kan tjäna in om man äger minst tre försäkringar, bilförsäkringar talade hon om och jag ville vråla att vafan tror hon att hon håller på med; jag har inte nån jävla bil att försäkra och jag har inte råkat ut för nån olycka någonsin. Ej heller tänker jag samla några attans poäng, eftersom denna imbecilla poängsamling så gott som alltid betyder att man ska spendera en massa pengar, som jag heller aldrig har att spendera. Detta evinnerliga bonus- och poängsamlande är inte på något sätt annorlunda än barndomens Turtlestarrasamlingar eller fotbollskort, alla bygger dom på att man ska köpa en massa överflödigt så att man ska få en hel samling eller förtjäna in mindre förmåner vid sidan av. Redan som barn genomskådade jag detta simpla trick.
Frågan är vad attan man ska ropa åt såna där tanter i luren? 1. "Jag köpte inga Turtlestuggummin som barn heller, lämna mig i fred!" 2. "Var glad att jag är er kund, lämnar ni mig inte i fred så är jag det snart inte längre". Eller, en lite artigare variant: "Jag är verkligen inte intresserad av något som ni erbjuder, så kunde ni vänligen lämna mig i fred".
Att de inte bara kan hålla mina pengar, fördubbla dom och handla vapen och göra skumma affärer med dom i allsköns ro, utan att de ska behöva kontakta mig om oväsentligheter med jämna mellanrum. Slutsatsen blev hur som helst att eftersom jag så sällan besöker Borgå, så fick jag TELEFONTID med nån attans typ som ringer till mig nästa tisdag. Så nu ska jag sitta där som ett fån och diskutera mina bankärenden en tisdagsmorgon, skjut mig i huvudet nån. Eller ge mig lite råd, tar faktiskt tacksamt emot.

Tuesday, November 10, 2015

Äh, vi tar en lista till

Är det nån som faktiskt orkar läsa folks svar i såna här listor, eller kopierar ni bara rått av dom? Hehehehe. Jag orkar ofta men inte alltid. Man märker genast på första och andra frågan om man orkar läsa. Jaja. Den här listan var i alla fall riktigt underhållande, ska jag säga – jag fyllde ju i den, heehehe. Ibland förstår jag mig inte på bloggar överhuvudtaget, vem orkar läsa dom? Jag skriver nu bara här för att det typ är det aktivaste jag kan göra medan jag ligger på alla fyra. Och naturligtvis skriver jag för er, kära läsare, jag skoja bara, jag skriver för M och J så att vi inte ska behöva träffas så mycket och så vi inte behöver prata så förbannat när vi träffas.

(alltså nu pratar jag B a r a goja. Men att. Listan är från Linnea. Maggie fyllde i samma sak. De har båda bra bloggar. Läs dem.)

1. Sammanfatta din dag och ditt humör i en mening.
Bättre än igår men fortfarande nog lite out-of-body-experience-betonat alltihopa – kommer ofta på mig själv genom att sitta och stirra och önska mig nån annanstans, tänker på magi och hur satans omagiskt allting alltid är.

2. Tipsa om två kulturgrejer (litteratur/film/musik/konst et.c.) som du nyligen uppskattat.
Musik: Sleaford Mods. En superbra duo som J följt på Youtube på sistone. Gillar råheten och deras totala enkelhet. Lyrics som daskar en i ansiktet. De satsar typ bara på att vara vad de är och skiter i imagen, litar på att det duger bara. Och att det duger. Just sån skulle jag villa vara.
Och såg den där Amy-dokumentären igår, om Amy Winehouse. Det är nog otroligt hur kvinnliga artister ska få höra och lida för att de lever ett rock n roll-liv medan deras manliga gelikar närmast förväntas leva så och uppmuntras och uppfattas som coola pga det.

3. Ge varsitt exempel på nånting du är rädd för, retar dig på och ser fram emot.
Jag är rädd för att köra bil och att åka bil, och rädslan bara eskalerar år efter år. Att man åker hundratals kilometer i timmen i en plåtlåda, det är ju fan inte klokt på något som helst sätt.
Jag retar mig på så mycket att det är svårt att ens veta var man ska börja. Just nu retar jag mig oerhört på julpyssel. Satans jävla julpysselskit! Skräp! Måste bara få ut frustrationen.
Jag ser fram emot våren och när växtligheten får fart igen samt att nästa gång vara i fyllan/äta knark/tro sig vara lustig/imponerande, tro sig få bra idéer som sen visar sig vara bara skit.

4. Berätta om fyra av dina intressen, hobbyer eller ämnen du gillar.
1. Jag gillar att gå promenader i spännande terräng och mark med hundar, för det är så roligt att följa med vad hundarna gör och vilka hålor som är spännande, om de stöter på nåt annat djur och så vidare, eller om man hittar nån spännande skogsglänta eller nån fin mossa eller nåt sånt.
2. Jag älskar att vara utomlands och traska med kamera i främmande kvarter, gärna köpa spännande grejer man inte vet vad det är från okända supermarkets. Och att smaka på street food med risk för diarré-attack, det är livet det.
3. Jag gillar att festa, gärna med en drös okända men ändå intressanta människor. Gillar att imponera på folk eller chocka dem aningen, hahaaa nåndera, vet nu inte om det lyckas alltid men gillar tanken (usch).
4. Hästar. Jag har en jäkla svag punkt för hästar och blir alldeles annorlunda om jag får vara nära och röra vid en häst. Det är något alldeles speciellt, kan inte förklara. Jag skulle villa stå ensam i en hage med en massa hästar och se vad som händer.

5. Beskriv dig själv med fem ord.
Manodepressiv, djurvänlig, vanlig, impulsiv, musikalisk.

Kronar detta inlägg med en bild av en av mina favoritserietecknare bara för att den råkade stämma så bra in på vad jag tänkt på under de här senaste dagarna.


November

Kunde man tänka sig att skriva om något mer klichémässigt än mörkrets inverkan på en den här tiden? Knappast. Men ändå vill jag skriva om det. Jag har liksom inte så mycket annat på hjärtat. Jag är så infernaliskt trött på allt, så det är svårt att ens tala om det. Jag känner mig som en kopia av mig själv, som en grådaskig, slashasig, sunkig kopia av mig själv som cyklar samma rutt, samma tid varje morgon, ser samma tanter vänta på samma buss vid samma hållplatser och samma bussar svänga till höger vid samma hörn på samma tidpunkt, om jag inte råkar vara lite sen som jag allt oftare tycks bli och cyklar förbi domkyrkan precis vid tolvslaget, som idag. Jag har liksom inte något mer att tillägga. Ändå vill allt bara gå vidare som om ingenting skulle ha hänt – nya events uppenbarar sig på Facebook varje dag och jag vill bara slå in käppar i hjulen och ropa "hej vänta! Sluta, är ni snälla! Jag orkar liksom inte". Jag orkar inte ta ställning, orkar inte ta mig nånstans, orkar bara precis med det nödvändigaste och skulle helst bara existera i nåt slags tomgångstillstånd med musik i öronen och ljusterapi i ögonen. För det är inte heller som att jag skulle villa gå och sova. Det skulle kännas för mycket som att ge upp, kanske. Jag har ingen aning om det är så att jag skriver det här varje år, men det är nåt med hösten som tröttnar på sig själv, kanske. Jag älskar hösten, gillar hur sommaren långsamt ruttnar och blir ful, ruggig och geggig, hur vindar drar fram och molnbyar, plaskbyar, sånt där luggslitet tar över och gör allting lite mer fult och på riktigt än det var innan. Som att en redig, vårtig kärring tar över där älvorna har dansat och sen vågar inga älvor fram mera. Det är som att Halloween knyter ett festligt dödskalleband kring höstens sista varande och sen barkar det bara käpprätt åt fanders, mot julgirlander och enformiga tanter som har julpysselidéer och jag vet inte vad. Så himla långt till glöggvädret också. Inte är jag ju nån vidare julvän heller. Alla dessa namnlösa månader som ska bana väg för nästa sommar liksom, vad ska man med dem egentligen? Annat än skydda sig från dem, klä in sig i obekväma kläder, skydda halsen mot kylan, torka konstant immiga glasögon.

Tidig tisdags måndagslista

1. Vad ser du fram emot den här veckan?
Gudars, den här veckan är så himla maxad.


Haha, skoja baa. Uttrycket var roligt.
2. Vilken var den senaste bloggen du började läsa?
Jag läser alltid bara samma bloggar upp och ner för att jag är enformig och har obsessiv personlighet. Ibland läser jag sporadiskt andra bloggar och blir så upprörd så jag måste gå i köket och hyperventilera en stund.
3. Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?
Nej, det tror jag inte. Jag såg igår en tjej i en teveserie som jag kom på att jag avskydde för att hon betedde sig lite liknande som jag. Hon var bortskämd, överkänslig och väntade på att andra skulle göra saker åt henne.
4. Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!
Ligga i soffan.
5. Innan vi gör måndag på riktigt, vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?
Nej. Jag menar ja. Nej, ja!
6. Vad gjorde du igår kväll?
Jag kom hem från Borgå, det var omtumlande. Somnade framför en teveserie. Åt dåligt bröd med gurka.
7. En bild som symboliserar denna dag:
Det skulle vara en bild av en räv, faktiskt. Jag ritade en ful räv idag på jobbet. Den blev så ful, så ful. "Så fin" sa min arbetskamrat.
8. Vad åt du till frukost idag?
Hafsade i mig tjock havremjölk och müsli. Allt var slut. Hetsåt cornflakes på jobbet.
9. Vilken tid på morgonen vaknar du?
Kring tio.
10. Hur ser du oftast ut till vardags?
Som ett skämt.
Lista från en sån här.

Jag hade kunnat skriva nånting om...

...jag inte hade haft känslan av att jag är på väg rätt in i ett grådaskigt, blött hål i vilket det droppar iskallt vatten överallt och luktar vått ylle. Inser att jag ibland är upptagen med att hata de flesta så djupt och innerligt, att det slutar med att jag är en boll av djup avsky och äcklan. Och ensam är jag ju oftast i mitt soffhörn, så det tjänar ju ingenting till att sitta där och vara arg och ensam. Borde säkert börja på sånt där som att tänka positivt men det är ju så enfaldigt.

Tuesday, November 03, 2015

Samhället och depressionen

Det slog mig just hur absurt det är att vi lever och jobbar för ett samhälle som inte gör oss speciellt glada, även om vi har alla medel att göra det till precis vad vi vill. Är det inte konstigt egentligen? Att vi spenderar så många timmar av dagens ljus till att jobba för något för oss totalt oväsentligt, för att sen återvända hem och dra ner persiennerna?

Jag förstår ibland helt enkelt inte varför upproret låter vänta på sig. Och sen förstår jag inte varför man inte tar till ett par enkla knep som skulle göra tillvaron lite trivsammare?

1. Varför övar inte körer och kvartetter nånstans där andra kunde få lyssna på dom, till exempel?
2. Varför spelas det inte spännande musik i högtalarna i mataffären?
3. Varför drar man inte fler stolar och soffmöblemang ut på trottoarerna när väderleken tillåter det?
4. Varför ordnas det inte fler spontana after work-fester eller vad som helst för samkväm? Hundar, barn och morföräldrar hade kunnat komma med.
(Svar: Det är för att vi är djupt deprimerade och har tappat bort meningen med livet, medan vi knappt ens förstår det. I detta tillstånd av isolation, stress och rädsla för att själva vara till besvär har vi dessutom utvecklat ett onormalt intresse för att vara ostörda och "ha det lugnt omkring oss". Sociala sammankomster betraktas ofta som tillfällen då man jämför status med andra människor, vilket gör oss trötta och desperata. Vi e fan sjuka i huvudena. Säger bara. Och kom inte med nåt "ja men jag är introvert". Det är sjukt att vara introvert! Sjukt. Människor är apor som är skapade för att skrapa varandras ryggar, samla ved och mat samt slå dank i grästuvor medan solen vandrar mellan trädtopparna. Säg den som utvecklar social fobi av det.)
5. Varför är inte barn, hundar eller ens föräldrar välkomna på arbetsplatserna?
6. Varför går inte arbete i en kommun ut på att se till att just den kommunen får det så bra som möjligt? Jag menar: varför går vi med på att arbeta för nånting vars slutprodukt aldrig på nåt sätt hämtar något tillbaka till oss (förutom pengar, som vi behöver för att överleva)?
7. Varför har inte husbolagen fler fester? (Se svar, fråga 4)
8. Varför har man inte en gång i månaden alla dörrar öppna i trapphuset och alla hade fått bjuda på en slags mat kl 18 och sen fick man gå runt och bekanta sig med andra och smaka på mat? (Se svar, fråga 4)
9. Varför ordnas det inte flera gatufester? (Se svar, fråga 4)
10. Varför leker inte vuxna? (Se svar, fråga 4)
11. Varför finns överhuvudtaget sånt som eftisar? Kunde inte barnen leka på någo bakgårdar där de vuxna håller på och smider redskap av järn och trä - nej, förstås, föräldrarna är ju borta och arbetar för att de ska få pengar till att leva och för att deras arbetsgivare ska gå på vinst. Redskapen görs av desperata asiatiska, hungrande barn och transporteras sedan hit - DET var logiskt!

Det är det här jag menar. Om samhället hade haft lite fler roligheter och logiska lösningar på sin agenda, så hade jag liksom förstått att man ville jobba för det, jobba för att få vara här, för att kunna bo här, existera här - eftersom det hade varit roligt att leva här. Men nej. Som det är nu så vete fan vem det är som tycker det egentligen är roligt att leva här. Om man tycker att livets huvuduppgift är att bilda familj och sen låsa dörrarna om den och arbeta röven av sig så att barnen kan klä sig i dyraste goretex, ja då har man väl kommit rätt om man har kommit hit.

Saturday, October 31, 2015

Ponks modeblogg

Det är förresten roligt att se att saker faktiskt förändras med åren. För sisådär ett år sen skrev jag om den där imbecilla trenden med rosa och svart hos joggare och utemänskor. Men vet ni vad, den trenden har litet runnit ut i dikesrenarna. Det som tycks gälla nu är spräckliga mumbojumbo-kombinationer av färger i abstrakta mönster, samt hör och häpna: FÄRGER ÖVERLAG. Roligt att se hur mainstream alltid tar efter trender som föregångarna gick med för flera attans år sedan. Det här till höger är ju en helt tydlig efterapning av vad bl.a. queer-mänskorna i underground-konstscenen klädde sig i för än, ehm, fyra-fem år sedan.






En sån här jacka finns också i butikerna just nu. Konstigt nästan, det är ju en jacka med färgkombinationer som jag rentav gillar. Inte konstigt alls, förresten. Det är bara den tröga modeindustriapparaten som har kommit fatt mig.









JAG FÖRUTSPÅR att nästa trend blir sånt där Citymarket-bling, guldkedjor som hänger över skjortorna, draperingar och sån där billig princess-stil. 2000-talets icke-stil kommer att groteskt upprepas och överdrivas. DESSUTOM kommer punkstilen att gå igen men genom en hårdare variant. En brutalare, MERA VÅGAD punkstil (mer crust) kommer att sprida ut sig: badges över hela byxorna kommer snart att vara överallt, de är ju nästan redan. Även badges på jackor kommer att bli mainstream. Urk, vill inte vara med den dagen.

Influentiska tankar om Halloween

Äntligen, ÄNTLIGEN är det som att lugnet har lagt sig här. Det känns makalöst. Hela veckan har varit som ett skämt, ett SKÄMT, fullständigt. Det känns som att jag har sprungit omkring och letat, än efter halsduken, än efter en väska, än efter näsdukar, salvor, vattenflaskor, you name it. Medan man letar efter en sak glömmer man vad det var man skulle leta efter sen och mitt i allt är klockan tio före arbetstid och så är det bråttom och så är vantarna borta och ja. Ni förstår. När jag har kommit hem från jobbet har nästa rhumba börjat, letandet efter vettiga kläder att ha på sig, andra jobbnycklarna, foundation att måla över blåtira med. Ja herregud.
Blåtiran börjar vara ett minne blått (hoohoho hahahahah hehehe) men influensan däremot inte. Det är en seg jävel, detta. Är inte förresten alla flunssor det, när man kommer opp i åren? Seglivade och trilska. Hur ska livet kännas när man är sextiofem? Borde börja pyssla med yoga och liknande, så man kunde hålla kroppen mera böjlig, mera levande.

Idag ville jag orda nåt smått om Halloween vs Allhelgona men märker att jag inte orkar formulera mig. Mina poänger var i varje fall att:

1. Traditioner är levande och det är säkerligen mer sunt att välkomna nya traditioner än att motarbeta dem - även om de kommer från amerikatt och hämtar mig sig vissa kommersiella intressen. Det är ju inte som att man MÅSTE handla en massa inför Halloween eller tigga godis eller vad det nu kan vara man känner sig tvungen att göra. Inte betyder Alla hjärtans dag heller nödvändigtvis att man måste sätta pengar på en gåva åt sin käraste. Man kan det om man vill, men man kan lika gärna bara säga "Glad Valentin, din gamla stropp, roligt att du finns i mitt liv". Man kan göra sina högtider till vad man vill att de ska vara, har ni hört om ett sånt koncept?

2. Om Allhelgona handlar om att hedra minnet av de som har gått bort och att reflektera över sin egen dödlighet, varför skulle det då vara fel att klä sig i benrangelkostym och dansa kring en pumpa medan man gör detta? Det finns inget "rätt sätt" att tänka på sina avlidna släktingar, det är inte så att allvar och tända ljus på gravar är det enda och riktiga sättet för alla att göra såna saker på.

3. I fall Halloween-konceptet känns hedniskt och fel för er, tänk på era barn, för vilka ljuslyktor i orangea pumpor, fladdermöss och spöken alltid kommer att förknippas med den här högtiden. Det är inte så att era traditioner är av mer vikt än era barns, bara för att de har råkat bli födda under en tid då en gammal tradition har slagits samman med en ny.

Friday, October 30, 2015

Det var ju liksom morgon

Det var en riktigt fin och givande dag idag. Ville bara säga det. Morgonen var hemsk, men det var ju liksom morgon, vad förväntar man sig?
Tänkte häromdan att den värsta stunden om dan är stunden innan man ska gå på jobb. Inte när man väl är på jobb, alltid stunden innan. När man sitter där o spänner sig och vet att man snart måste iväg. Satan i helvete vad jag hatar dessa stunder.

Ja men glad hallåven.

Snyt, host, snörvel. Kontaktlinser som bränner, strumpbyxor som hänger i grenen, ett jävla JÄKTANDE hela tiden. Tiden som aldrig räcker till, vad är det här för ett jävla skämt till tillvaro? Jag HATAR det här.Satan. Hinner inte ens föra slut det här resonemanget, för att hejdå små gulletuttar, nu ska jag på jobb. Två timmar tidigare än vanligt ska jag dit, och PYNTA FÖR HALLOWEEN. Ja, ni läste rätt. Det ska PYNTAS nu, dvs ritas pumpor från färdiga schabloner, klippas remsor ur sopsäckar, you name it. Jag ska ta kameran med, så att jag i varje fall får nånting ut av det här. Nånting som är mitt. Satan.

Monday, October 26, 2015

Sjukdag

[Första inlägget på evigheter som inte handlar om mig och min blåtira]
Känslan av att vara sjuk, den är mångfacetterad. Har ibland svårt att skilja mellan känslan att vara fysiskt och psykiskt sjuk, dvs förkylningen kan krypa på en likt ett psykiskt illamående. Inte gör det saken bättre heller att jag fick flunssan i samband med grym baksmälla och inte kunde identifiera den förrän en dag senare. Man återhämtar sig liksom från en grym krabbis och inser att grymheten delvis låg i en förkylning.
NÅ VÄL. Livet går väl vidare. Jag har idag varit sjukanmäld så jag har inte gått på jobb, vilket passade mig utmärkt, vilket ytterligare spädde på den där angstiga känslan av att såna där "normala" arbetsmiljöer kanske ändå inte är för mig. Så här har jag suttit och känt mig sjuk på många olika plan. Tänker ibland också att det är helt naturligt att en människa som kan känna en sån otrolig entusiasm över små simpla saker, också kan känna sig så totalt på bottnen bara någon dag efteråt. Så funkar det bara. Allt jämnar ut sig. (Skillnaden mellan att vara 25 och 35 är också att man för tio år sedan kanske skulle ha varit i panik över att man eventuellt har en personlighetsstörning, är "rubbad" och behöver hjälp, men att man nu bara resonerar som att "äh, så funkar det.")
En sak var jag dock säker på idag, och det var att det enda jag vill ha i matväg är stekt fisk, potatismos och ugnstomater på stjälk. Sådana idéer kan man få när man är lite psykiskt instabil, att det finns enstaka utpekade maträtter som skulle göra saker avsevärt bättre.

Sunday, October 25, 2015

Vi har det bra

Sådär passligt till Halloween
Jag och min blåtira mår alldeles utmärkt. Tiran har dessutom expanderat och spridit sig ner över resten av ögonlocket. Skulle det inte vara så fruktansvärt tufft detta, att jag har mitt livs första blåtira som jag dessutom har orsakat åt mig själv, på ett dansgolv, som 35-åring, så hade jag naturligtvis skämts. Men icke. Muskelvärken, halsonten och snuvan har det också riktigt lajbans just nu. Det blir till att parkera sig i soffhörnet och försöka förbereda sig på det där som kommer i morgon igen, alldeles för snabbt, måndag, sån dag.