Min förman kom in i vårt rum i går och var så uppspelt att hon nästan exploderade (it was lovely). Att vi skulle gå ut, sa hon. På bio och på ett glas. Jag, hon och en annan arbetare.
Det slår mig bara hur totalt främmande sånt där är för mig. Att man går ut och "tar ett glas". Vad pratar man om sen? Sitter man vid var sin ända i bordet och tävlar om vem som kan visa den lustigaste minen? Berättar man tårögt om när pappa en gång hade fixat en överraskningsmiddag åt hela familjen nån gång på åttiotalet? Välter man ut sina framtidsdrömmar? Talas det om barns utveckling under allvarliga nickningar och ahaa, mhmm:n. Nå, det återstår att se. En del av mig är rysligt uppspelt inför det här. Jag kommer in som en betraktare från en annan värld.
Ja, ärligt sagt så är jag mest bara så kreisi-taggad inför 1 december att jag knappt hålls i byxorna. Jag ligger under täcket om kvällarna och fnissar med mitt anteckningsblock som det står "raha luo onnea" på (fick det från en jobbkeikka en gång. Bankirmuppar). Det slås på stortrumman den här gången, vad gäller julkalendern. Ska inte lova för mycket, men åtminstone gör jag nåt jag brinner för så in i helvete; videosnuttar, och för mig är detta så festligt så jag inte kan sätta ord på det. Det är konstigt med sådana där grejer som man alltid har velat göra men som man aldrig har vågat. När hämningarna sen släpper så är det som en våg av självklarhet stormar in från alla öppningar. Allt ska ut. Och man skiter i hur nånting blir eller mottas, hur man ter sig i andras ögon. Saker måste bara göras. Det är en helt ny och befriande känsla för mig, detta.
2 comments:
Wow, ser fram emot en ny *superskojig* kalender! Låter lovande!
Jagtycker det där m att visa underliga miner låtet bra som barprogram m kollegiet :)
Väntar på imorrn!
Post a Comment