Idag i hundparken ringde banken och sa att dom inte har språkat med mig på länge. Jag ville ropa att jag inte har något med banken att tala om och lät dem höra att jag sällan-sällan besöker Borgå i hopp om att de skulle lämna mig i fred. Samtidigt var damen i andra ändan så trevlig och östnyländsk så det inte fanns många imaginära draperier att gömma sig bakom. Allt medan hundarna sprang mellan benena på mig och valpar gjorde hopprekord mot mina knän snackade damen i andra ändan om försäkringar och ägarkundsförmåner, någo arma olycksfallsförsäkringar och BONUSPOÄNG som man kan tjäna in om man äger minst tre försäkringar, bilförsäkringar talade hon om och jag ville vråla att vafan tror hon att hon håller på med; jag har inte nån jävla bil att försäkra och jag har inte råkat ut för nån olycka någonsin. Ej heller tänker jag samla några attans poäng, eftersom denna imbecilla poängsamling så gott som alltid betyder att man ska spendera en massa pengar, som jag heller aldrig har att spendera. Detta evinnerliga bonus- och poängsamlande är inte på något sätt annorlunda än barndomens Turtlestarrasamlingar eller fotbollskort, alla bygger dom på att man ska köpa en massa överflödigt så att man ska få en hel samling eller förtjäna in mindre förmåner vid sidan av. Redan som barn genomskådade jag detta simpla trick.
Frågan är vad attan man ska ropa åt såna där tanter i luren? 1. "Jag köpte inga Turtlestuggummin som barn heller, lämna mig i fred!" 2. "Var glad att jag är er kund, lämnar ni mig inte i fred så är jag det snart inte längre". Eller, en lite artigare variant: "Jag är verkligen inte intresserad av något som ni erbjuder, så kunde ni vänligen lämna mig i fred".
Att de inte bara kan hålla mina pengar, fördubbla dom och handla vapen och göra skumma affärer med dom i allsköns ro, utan att de ska behöva kontakta mig om oväsentligheter med jämna mellanrum. Slutsatsen blev hur som helst att eftersom jag så sällan besöker Borgå, så fick jag TELEFONTID med nån attans typ som ringer till mig nästa tisdag. Så nu ska jag sitta där som ett fån och diskutera mina bankärenden en tisdagsmorgon, skjut mig i huvudet nån. Eller ge mig lite råd, tar faktiskt tacksamt emot.
6 comments:
HOHO, ihärdiga banktanter! Nästan exakt detta hände mig också för ett tag sen. En trevlig dam som pratade bred åländska åbäkade sig om bonuspoängsystem och ägarkunderi och pängainvesteringar som löönar sig. Också jag fick telefontid. Memorerade numret och när tanten ringt upp typ tio gånger har jag låtit bli att svara. Jädrans ihärdiga, dessa bankförsäljare.
Haha, du sket alltså i att svara sen när du hade telefontid? Så kan man alltså göra. Funderar ändå på att skriva ett mail åt dem i vilket jag förklarar att jag har nåt slags personlighetsstörning som inte lämpar sig för telefon, eftersom jag kommer att svara jakande till allt (inte långt från sanningen faktiskt). Så att hädanefter kan de kontakta mig via mail enbart. Detta skulle även förklara varför jag gick med på telefontid.
Jag tycker du ska träffa dem personligen. De vill ju sälja saker åt dig, vilket är fantastiskt bekvämt för dig. Sätt dig ner med en kaffekopp och säg "vad har ni att erbjuda?". Om de inte ens bjuder på kaffe kan du nog avsluta mötet.
Åh, önskar jag hade en sån där auktoritet o självsäkerhet som lät mig luta mig tillbaka och göra sånt där! Men nej, hade dom bjudit mig på kaffe hade jag redan känt mig i skuld till dom. Tokigt.
Jo, precis så skulle jag säkert också reagera. Men jag tänker mig att det vore trevligt om man kunde göra så med försäljare. Tänk vilket överläge du är i på riktigt, i förhållande till en som vill sälja dig någonting.
Ja, faktiskt!
Post a Comment