Sin glåmiga, vita skepnad

En gång var jag i Omsk och drack vodka ur dricksglas med studeranden från nåt slags tågtekniskt universitet. De var så glada över att få träffa någon som kom nån annanstans ifrån, någon kunde engelska men de flesta talade bara ryska - och vi formade något slags språk som vi alla kunde förstå.

Vi for på besök till en studentkorridor, jag minns mest ansiktena som var sådär uppspelta som om man hade varit nån form av kuriositet. Och jag minns porträttet av Putin på väggen. Jag minns hur jag kände mig som en sådan idiot, som inte hade förstått att jag borde ha tagit gåvor med mig, choklad. Vad som helst från Finland. Jag minns att nån flicka hängde ett halsband runt min hals, nåt som hon hade gjort själv. Och jag minns hur jag tänkte, att lycka kommer att följa henne på hennes väg eftersom hon är så osjälvisk.

Det var som att en god vilja hängde över hela rummet den kvällen, vessapappret som stacks i min hand när jag skulle gå ut i korridoren på wc, den entusiastiska viljan att kommunicera. Leendena som kom inifrån. Känslan av att det ryska språket var så nära där, att det hade krävts så litet för att språket hade börjat formas i ens mun, hade blivit en del av en. Om man bara hade blivit där, ett par månader, ett år.

Det är så konstigt, att den vackraste, genuinaste stämning jag känt är just med människor i Ryssland, och att det är just de som tvingas vara med om det fruktansvärda just nu.

Den överhängande känslan jag har med mig från alla mina världens resor, är att jag har varit en idiot som inte har förstått någonting. Framför allt har jag inte förstått att ta gåvor med mig. Och så har allting varit alldeles för fint för mig, så att folk har varit alldeles för gästvänliga - så gästvänliga att en finne som aldrig har varit med om något liknande, fullkomligt skrumpnar och kryper ihop till en liten fläck på golvet - fläcken av skam över att ha det så bra att man bara kan åka vitt och brett och se allt möjligt och uppleva allt möjligt. Men vad har man att ge? Sin glåmiga, vita skepnad som har fått lite för mycket av allt? Vad är det att ha? Ingenting är det att ha!

Att göra sig själv ledsen

Idag läste jag lite i min gamla dagbok från 1991. Speciellt en dag, som jag slutligen kallade “Internationella olycksdagen, den 18 april” gjorde intryck. Allt hade gått på tok, simningen var inte rolig, Nisse-pisse retades och jag gjorde mig själv ledsen genom att inte gå på musikteoritimmen. Speciellt det där sista fastnade jag för, hur jag redan då visste: Jag gjorde mig själv ledsen. Lurade mig själv. Jag har alltså redan som tioåring förstått att man genom sina egna handlingar kan göra sig själv ledsen, och här sitter jag nu mer än 30 år senare och arbetar med en internetmodell för hur jag ska komma ur min egen självförvållade ledsenhet. Det finns något både sorgligt och hoppingivande i detta.

...man bara finner processen jobbig och omständl443ig.44444

Dags för en ny uppdatering, dags för åter en genomgång av vad den högfungerande fru Lågprestation har haft för sig under den senaste veckan.

Mestadels känner jag mig som ett skämt eller en parodi. Har fått ord på mycket, tack vare den där online-terapigrejen jag har tagit itu med, även om andra veckans ord och uppgifter inte kändes fullt så omskakande som den första.

Kort sagt, så har jag lärt mig att det här med att hamna i ett oproduktivt och olustigt hål föder mera oproduktiva och olustiga stunder, det är helt enkelt ett hål som föder sig själv och ser till sin egen överlevnad, och det enda man kan göra är helt enkelt att tvinga sig upp ifrån det och - hur poänglöst det än känns - börja på med något man vill göra och se vart det leder. Revolutionerande, va? Kunde aldrig ha tänkt ut det där själv (hör den märkbara ironin). Men grejen med såna här terapistrategier är ju inte att man inte vet hur det ligger till, utan att nån lägger fram dem OCH ATT MAN SEN FÖLJER DEM.

Det andra viktiga jag har lärt mig (och nu låter jag som nån befängd Jordan Peterson) är att sätta upp en struktur för sin tillvaro, helt enkelt göra en konkret schema som innehåller både uppnåeliga mål som man vill nå, samt stunder då man gör saker som man blir glad av (eller brukade bli glad av).

Nu hör jag själv hur imbecillt självklart och fullständigt tråkigt det här låter, så jag ska bespara er från mer beskrivningar av vad den här terapin går ut på.

En sak ville jag i varje fall säga, och det är att jag insåg att jag helt enkelt har gjort saker jag verkligen tycker om att göra, till jobb. Eller, det har helt enkelt blivit så. Och när man jobbar med sånt man verkligen gillar, så kan även sånt kännas struligt och väldigt resultatinriktat, så man helt enkelt glömmer bort vad man överhuvudtaget gillade med processen.

Terapiprogrammet säger så bedårande uppmuntrande, att "det helt enkelt bara är att ta itu med det där som man ska göra" och problemet för mig är inte att jag INTE tar itu med saker jag ska göra - jag gör dem nog efter några om och men och det blir resultat - men jag finner liksom ingen glädje i själva processen.

Ett bra exempel är väl just Rurik-julkalendern som jag tvingar mig själv att göra varje år (den finns på min insta, @ms.ponks). Den blir ungefär just vad jag vill att den ska bli och det är roligt att fundera på serier stup i kvarten - men förut kände jag mig upprymd över likes, kommentarer och resultat. Jag fann mig själv uppgå i en enda Rurik-tankegång i vilken varje ledig minut gick ut på att fundera på nya serier och jag älskade att vara fullkomligt uppslukad av någonting, att befinna mig i en konstant skapande process i vilken jag kände mig levande och på riktigt. I år kände jag mig mest bara alienerad från hela processen, jag gick och mumlade och funderade men utan en tillstymmelse av glädje och upprymdhet - mest funderade jag bara på den 24:e och hur jag skulle kunna hitta på saker fram till slutet, och att det sen äntligen skulle vara över så att jag skulle få sänka mig ner på den icke-åstadkommande och omfamnande madrass jag har skapat åt mig själv.

Och nu läste jag att det här med resultatinriktning är ett av de många symtom på depression - att man bara önskar att grejer som förut gjorde en glad ska vara över och att man bara finner processen jobbig och omständl443ig.44444 - - här flyttade jag ner datorn och ipaden och telefonen med musmatta och mus, så att J skulle få sova sin eftermiddagslur i sovrummet där jag annars sitter och kladdar - tyckte att det var ett festligt tillägg datorn själv skrev där så det får bli.

Musmatta är för övrigt ett av de mest festliga ord som finns, kanske.

Jag tror att jag avrundar här, för jag måste återgå till min mastodontiska skivomslagsbild som jag gärna hade haft färdig idag (men det blir säkert tills imorgon, fine).

Mänska, du behöver ju hjälp

Nytt år, nya vindar, ny insikt i att vara kliniskt deprimerad! Ja, herregud - det kom lite som en blixt från klar himmel ändå, den insikten. Hade en ganska tumultuös jul där jag konstant hade känslorna på ytan och liksom inte kunde samla mig alls. Som att man var elektriskt laddad eller något. Och i motsats till min samlade familj, så brakade jag ihop på själva julaftonsnatten och sade, till min egen förvåning, att allting alltid har känts fullständigt meningslöst för mig och att jag inte finner nån glädje eller poäng i nånting. Och jag grät alldeles hejdlöst, så pappa också började gråta. Mamma tyckte att jag borde engagera mig mer i nåt slags lokalt hjälparbete med flyktingar, och jag håller med - det kunde jag göra. Men samtidigt har jag nu senare insett, att jag helt enkelt först måste ta itu med mig själv, hur jäkla motigt och själviskt jag än tycker att det låter. Det var J som fick mig att inse det, när han nån gång efter nyåret konstaterade att han inte orkar vara tillsammans med mig om allt bara ständigt ska vara negativitet och bortstötande från min sida. Jag behövde nog höra det, kanske jag till och med har bett om eller väntat på något sånt. Tanken har ofta slagit mig på sistone, att J skulle förtjäna nån bättre, nån som kunde vara helt attans normal och ge och ta emot kärlek som normala, friska människor gör. Visst, vi älskar varandra och vi samarbetar och diskuterar och allt det - men herregud när vi båda bara skulle vara i behov av en helt normalt fungerande människa - inte någon som ständigt vill försvinna och dö.

Nåja, det här betyder nu inte att vi ska gå skilda vägar, utan att jag helt enkelt är tvungen att ta itu med mig själv och mina problem för att orka leva med mig själv och ihop med J. För som J så korrekt sa, så går inte hans depression ut över andra, han har alltid kunnat hålla sina suicidala tankar inne i sig själv (hur sjukt låter inte det, men han är en praktikens man. Skadar ingen in i det sista). Jag, å andra sidan, kan nu inte hålla något som helst inne i mig själv, hur jag än skulle försöka så rinner mitt humör ut över de som står mig närmast (HELT som min pappa, det är rent löjligt..). Utåt är jag så klart glättig o trevlig, vilket också är helt åt röven. 

Hur som helst - jag gjorde några test på nätet och insikten om att jag har medelsvår till svår depression kom ju inte som nån överraskning, men ändå var det rätt överväldigande att tänka den tanken om sig själv - att okej, du människa är ju fan deprimerad och det är inte så det ska vara. Jag vet inte - jag har alltid sett mitt dåliga humör och min överväldigande hopplösa livsinställning som något normalt, som något jag inte kan göra något åt och som inte är mitt fel utan världens. Det är liksom världen och dess fuckeduphet som har lett till att jag inte mår bra och resonemanget har gått i stil med att jag tänker då tamejtusan inte peppa upp mig själv i en värld som grundligt går ut på utnyttjande och lidande och krig. Det kändes rätt revolutionerande och helt nytt för mig, att tänka tanken att man inte behöver leva utan livslust trots att allt är åt röven, att man liksom kan vakna upp och vara glad, vad fan är det?

När jag sen började fundera på hur jag lever (skitig, utan umgänge), hur jag äter (det som är absolut minst ansträngande, dvs nudlar eller yoghurt) och hur jag konstant ältar och fullkomligt lever i destruktiva tankespiraler, så var det plötsligt som att en klar tanke - jag vet inte när senast jag ens har tänkt en sådan - tornade upp sig framför mig - mänska du behöver ju hjälp!

Vad hjälper det världen eller nån annan att jag finner hela livet totalt meningslöst och motigt? Höll på och googlade och testade en halv dag och natt, och hittade ett kanadensiskt terapiprogram som faktiskt verkar lovande. Jag vet, gratisterapi på nätet är kanske inte det första man kommer att tänka på att skulle hjälpa en vid depression, men jag gillade formuleringen att programmet kan hjälpa en att få ord på sitt mående för att sedan söka hjälp med mer övertygelse. För hela det här, "att söka hjälp", känns så vagt och överväldigande. Att börja ringa till telefonväxeln i Åbo och säga "jag är deprimerad", jag lovar att jag skulle dra till med ett "hehehe" efter att ha sagt det.

Och nu, då jag har tagit itu med terapins första veckoprogram, så måste jag säga att förändringar redan skett. Jag har fått ord på min livssituation och mina problem och fått lite perspektiv, helt enkelt. Jag ser klart och tydligt framför mig hur det är möjligt att helt enkelt träna om sitt huvud till att åter få ut något av livet och känna glädje och upprymdhet och sånt. Genom tankens kraft. Hur klyschigt det än låter, så börjar ju alla förändringar från en själv och att man helhjärtat försöker utvecklas och bli en bättre människa.
Så att det ska jag nu göra under den närmaste tiden.

Att ingenting

Idag drack jag glögg med mina forna arbetskamrater. Som vanligt var jag mest belevad och mest i fyllan, därav var ingen förvånad. En frågade mitt i allt: Vad ska du göra imorgon? Jag blev rätt spak, frågan kom så tvärt och det kändes som att jag borde ha ett svar, samtidigt som jag såg i hennes blick, att svaret hon kanske ville ha, var just det jag tänkte säga, att ingenting. Jag ska inte göra nånting imorgon. Och jag sa: ingenting, och kände, så klart, skam, för att jag vet att alla andra måste vakna tidigt och göra en massa. Men såg, kanske önsketänkande, kanske sanning, jag vet inte hur mycket jag läser in vad jag vill se i folks ögon och hur mycket som är sanning, men jag tyckte mig se att det var det hon tänkte och kanske ville att jag skulle svara, och att det - på något plan - kunde vara någonting - att inte göra någonting.

Och jag såg, om än inte uttalat, ett avund i hennes ögon - att där finns nån som inte behöver stiga upp och jobba imorgon och det råkar nu vara jag.

Jag har officiellt inte jobbat sen vi for hem från kafeet i augusti. Jag har inga planer på att jobba, och när jag säger att jag inte jobbar - så menar jag inte att jag är sysslolös, utan att jag inte tänker generera värde åt någon annan, dvs att någon annan ska tjäna pengar på mig. Jag gör gärna jättemycket gratis, så länge jag skapar nåt slags värde åt vem som helst, men utan pengar. Det här har nu blivit en stävan som har lett till att bli en av mina viktigaste, dvs att verka utan pengar. Måste säga, att jag känner mig rätt ensam i min strävan. På samma gång har jag sällan varit mer säker på att det är så här jag ska göra - dvs jobba absolut minimum och leva på samma minimum. Nej, jag har heller inte anmält mig som arbetslös, vilket egentligen är idiotiskt, men får mig att känna mig än mer maktfull (hehe). Jag vet inte om det är mitt dystopiska tänkande som leder mig, eller om det bara är depression eller lättja, men jag är så attans övertygad om att jag nog kan generera det attans värde nån behöver av mig, ifall de frågar.

December 3/5

Nå, gissa om jag ändå ryckte upp mig och fick till en första seriestripp i min Rurik-julkalender? Nå naturligtvis gjorde jag ju det. Ska försöka rycka upp mig nu i och med att jag ska försöka SOVA om nätterna och inte planlöst sitta uppe och halvsova i korta etapper. Tror att det kan ha en hel del inverkan på livskvaliteten.
Nu ska jag om en timme cykla iväg till radion och tala i direktsändning om två barnböcker som jag har recenserat. Jag brukar inte vara nervös för sånt här, men av nån anledning är jag det nu - alldeles obönhörligt, skakigt nervös och jag vet inte riktigt ens varför - tror det är för att jag nu så länge har varit så på sidan av allt.
Var också på Poetry Pub igår, satt som ett mähä i soffan och lyssnade, läste till och med själv upp ett par tveksamma dikter, och kände mig sen bara mest tom i huvudet.

Bara jag nu får det där arma radioeländet ur världen, så tror jag nog att december kan bli en riktigt okej 3/5 månad.

Mitt sämsta jag

Idag är det sista november och jag sitter här med fullt utblommad angst över att jag inte lyckas få till nån kulturfonden-ansökan. Jag sökte och slog på stortrumman ifjol, mitt under min hektiska jobbperiod sökte jag och var så uppspelt över att eventuellt ha nåt eget att falla tillbaka på sen när jobbperioden var över. Nå, sen blev jag så utbränd att jag inte orkade fixa min hemsida som jag hade som enda referens (den är ännu också ouppdaterad). Så oberoende av om jag skulle ha fått bidrag eller inte, så såg i alla fall min error-hemsida till att jag i varje fall inte skulle få något. Därmed avslutade jag en tämligen längre period med godkända ansökningar och känslan av att något var på gång.

Och i år då. Jag sitter hemma med all tid i världen, med alla mina halvfärdiga projekt och drömmar utspridda kring mitt skrivbord - och allt jag vill är formligen att sluta existera, uppgå i rök och aldrig mera behöva gå ut och bevisa nånting igen, nånsin. Jag har ritat en Rurik-julkalender i många år och har börjat på en även idag, men nu ser det ut som att jag heller inte kommer att lyckas få nån sån till stånd. Nu är jag fan mitt absolut sämsta jag. Jag skulle villa komma bort från den här självrannsakande, oproduktiva tillvaron i vilken varje dag är en attans pina, att stiga upp och finnas till. Den enda möjlighet jag ser just nu, är att koppla bort mig från allt och helt enkelt försvinna i nåt slags svart hål. Det finns ingenting av mig som på något sätt vill vara delaktig i något.

SÅ MYCKET SVAMP

Jaha, här harvar man på, i medlet av november. Jag skulle ha haft mitt eget lov att ladda ner instagram och facebook igen nu då det har gått en vecka utan dem, men se till det fanns det då absolut ingen lust eller motivation.

Imorgon ska vi köra ett mullbärsträd till Helsingfors, lite rester från Pehr Kalm-utställningen som nu dessutom lajvar sina sista månader (rivs i slutet av december, så laga er till Sibeliusmuseum och kika på den om ni ännu inte har). Känns på något vis högtidligt att köra ett träd (iofs i kruka) så lång väg, men på samma väg ska vi sen och hälsa på I och K, våra ryska vänner som rymt från sitt lands regim. De kom till Finland många år före kriget, men det kommer då att vara urbota intressant att tala med dem just nu och höra deras tankar kring krig, Ryssland och Ukraina. Alltid lätt världsomvälvande.

Idag har jag varit till *trumvirvel* svampskogen.

Här är Mili på bron över till Patis naturstig idag. Himla fin skog.

Och SÅ MYCKET SVAMP

Upprepar: SÅ MYCKET SVAMP

Skörden på tork (golvvärme är himla bra för svamptorkning).

Hemkomst

Vi har varit på resa, jag och J, och jag måste säga att jag kom hem med en bultande inre klump av inspiration och skaparlust sällan skådad, måste fan få något gjort den här hösten om det så ska stiftas inhumana regler för mig att komma upp och ner från sängen.

Nu skulle väl en vettig människa berätta något om resan, men jag måste säga att själva resan i sig egentligen inte VAR så mycket, eller hur jag nu ska beskriva det. Jag gick mestadels omkring med en otrolig uppskattning över vad jag har här hemma och en brinnande lust att göra något just här, där nu jag råkar vara bosatt och där jag har mina trådar och spröten färdigt utriggade.

Mest är det ju det där med att det är så attans VACKERT där ute i Europa. Vi landade i Porto och det är nu bara en helt otroligt fin stad. Sen har bara den ena vackra staden efter den andra tornat upp sig i våra spår: Marseille, Genua, Florens, Ancona och till sist, Split och Dubrovnik. Där emellan var vi också i Barcelona men den stan ter sig så översprungen och klichémässig, att jag knappt orkar nämna den. Vi konstaterade bara med J, att ingen av oss är särskilt fascinerade av vare sig Gaudi, Picasso eller Dalí - och då har man kanske inte så mycket i Barcelona att hämta heller. De spanska surrealisterna och kvinnotjusarna - gäsp.

Vad jag inte har kunnat släppa tanken på sen Ukrainakriget började, är en liten, till synes futtig historia men som jag bara inte kan sluta tänka på och som nu har sökt sig till mitt lyrikskrivande i Svarta havet - det här med att vissa i början av kriget inte såg nån annan utväg än att släppa hästarna fria. Dvs när vissa hästägare antagligen såg sig tvungna att fly och när livet blev så ohållbart att det inte längre gick att ha dessa hästar, så gick man helt enkelt ut med dem i skogen och lämnade dem där. Jag kan inte sluta tänka på det - hur brutalt det är och samtidigt, hur jäkla nödvändigt det kanske är. Och jag funderar - hur har det gått med dessa hästar? Har de försökt återvända hem, har de skapat nåt slags liv vid nåt skogsbryn, är de vettskrämda, har de sprungit över till nån rysk slätt, vad GÖR de där ute, alldeles ensamma, lämnade åt ödet på grund av människans imbecilla oförmåga att hålla nånting konstant och i skick? Det finns bara nåt så oerhört symboliskt i hela det där - för det första - bara att HA hästar - de är inte längre arbetshästar utan snarare nåt slags lyxdjur som bara är kiva att ha. Och sen, att man ska tvingas bara lämna dessa älskade djur vind för våg med en säck mat och bara HOPPET om att de kanske ska klara sig. Det är bara en av de mindre betydelsefulla sakerna som sker i det fruktansvärda maskineri ett krig överhuvudtaget är.

När jag kom hem avinstallerade jag också Facebook och Instagram på telefonen. Det har alltmer gått upp för mig hur jäkla onödiga och rent ut sagt skadliga dessa appar är, designade att dra åt sig ens uppmärksamhet vid varje händelselöst tillfälle, infantiliserande - byggda till att avkomplexifiera livet till likes och igenkännlighet och förenklade frågor: "ska jag göra si eller så" (som om allting gick att lösa genom förenklade välj a- eller b-frågor). Jag har ofta känslan av att jag vill eller på nåt sätt borde dela med mig nånting av det som sker i mitt liv eller mina tankar genom exempelvis insta, men slås sen - när jag har postat nån lång harang av stories - alltid av nåt slags tomhet, hur betydelselöst det ändå är med de där försvinnande berättelserna, hur lite plats det finns för att utveckla sig och hur det är meningen att allting ska vara kortfattat och lättillgängligt - annars orkar ingen och scrollar vidare. Och att det inte finns plats för mångtydighet - man borde bara ha ETT fokus och EN estetik och EN känsla som man konstant förmedlar.

Det som jag finner mest alarmerande just nu, är konton som är specifikt tillägnade exempelvis ADHD- eller ickeneurotypiska personer. Jag finner oerhört mycket gemensamt med de posts som kontot @adhdelite postar, men i nåt skede blev jag sen riktigt upprörd över hur grejer som är alldeles allmänna i livet, allmänna för vem som helst, ska omtolkas till nån specifik ADHD-grej, som att:

The ADHD urge to take on an unbelievable ambitious new project, in a field you previously have no experience in, with the full expectation that you'll "figure it out somehow" along the way

Jag blir alltså oerhört störd på att så mycket på instagram identitetskopplar alldeles allmängiltiga, normala förlopp som egentligen passar in på vem som helst. Och därmed landar också insikten om att sociala medier banaliserar och förenklar allting, så att vi inte ska gå in på nåt mer komplext tänkande, i vilket mänsklig psykologi kan spreta ut över många olika fält.

Säg mig vem som INTE är oerfaren när hen tar sig om vilket attans jobb som helst, och som sen bara hoppas att klura ut det längs med vägen? Det är ju däremot så man ska och måste göra, om man överhuvudtaget vill komma nån vart i livet - man måste kasta sig in i projekt och händelseförlopp som man inte har nån aning om hur kommer sluta. Och antingen lyckas man, eller så misslyckas man - och det är DÄR poängen borde ligga - i att det är det som livet går ut på - att helt enkelt bara GÖRA saker och sen se hur det går. Det är ingen jävel som bryr sig om du lyckas eller misslyckas, och det är bara du som kan välja att fokusera eller inte fokusera på lyckanden eller misslyckanden. Så att, åter exempel hur en till synes oskyldig liten instagram-post så på det stora hela kan leda en in i helt fel tankegångar och få ens tankar att kretsa kring det där betydelselösa lilla egot som man så gärna vill att ska lyckas på något plan.

Har du ADHD- so what - du är en komplex människa med förmåga att vara så mycket mer utöver den där futtiga diagnosen - och det gäller väl egentligen vilka andra diagnoser som helst. Vi måste. Sluta. Titta. Inåt. Istället: Utåt.

Dagarna

Det finns dagar då det finns så mycket tydligt och klart formulerat, och som jag skulle villa ha nedskrivet här, och så finns det såna här dagar - ibland veckor - då alla tankar försvinner så fort de är tänkta och man går omkring och försöker grabba tag i nåt betydelsefullt, vad som helst att minnas och ta med sig, så att allt inte bara ska rinna iväg och bli ingenting.

Nu har det då äntligen blivit oktober. Jag vet inte vad som är "äntligen" med den saken, tänker på förra året. Det var den här tiden jag började jobba heltid, och var i chock och hade dålig mage och utvecklade dålig axel och dålig mänsklighet bara, på det stora hela. Nu har jag ingenting, och jag befinner mig i nåt slags skede då jag är helt övertygad om att jag aldrig nånsin kommer att göra någonting igen. Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag har liksom helt ramlat av allting, kan bara flyta, guppa framåt i tidens flod och titta omkring mig, konstatera att där kommer igen en morgon och där fortsätter världen att rulla.
Jag tror att jag i något skede fick nån form av burnout, eller sen är jag bara helt psykad av skeendena i världen, kriget, farhågorna kring klimatuppvärmningen och alltihopa. Om jag redan som barn inte såg nån point med att sträva efter ett arbete att gå till, så gör jag det än mindre nu. Jag tänker bara att inom ett tiotal år så kommer allt att vara så kaotiskt, att det inte är nån idé med nånting man gjorde innan. Man borde satsa på att utrusta sitt sommarhus så det har brunn utan el, och sånt. Även om alla våra små och lyxiga, ensamma sommarhus kanske också kommer att bli översprungna av 300 000 klimatflyktingar, jag vet inte.

Jag har bara så svårt att gå någon framtid till mötes. Hela jag befinner mig i nåt slags flykttillstånd, kan inte slappna av, anar bara farhågor, ser bara tecken på alltings fuckeduphet överallt, skulle väl borda engagera mig och göra nåt konkret för att lindra angsten, men just nu är min ursäkt att jag just återhämtat mig från flunssa i alla fall.

Nåh, nu kommer en vän, helt extempore. Ska gå emot Henni till busstationen.

Mellanrapport

Det har för en gångs skull varit lite annorlunda här nu en tid. Lite miljöombyten, sånt.

Äh, nu har jag för ont i nackmusklerna för att fortsätta skriva.

Hej hej
H. Medelåldern. (Sånhänt e de!!)

Här provar jag en jumpsuit som jag var så HIMLA förtjust i. Den var bara typ två storlekar för liten! Harmade så tusan.

Tillbaka i kistan

Jag sitter här med focus-appen på och med regnskogsljudet på, o känner mig inte så lite prillig i huvudet medan regndroppar faller på blad och småfåglarna kvittrar.

Har just bestämt mig att jag har ledigt och jag behöver ledigt, och det är helt okej att jag återhämtar mig från sommarens mödor här nu. Bara för att J har börjat jobba, så betyder det inte att jag är färdig för det (han är det heller inte), så att - nu har jag rätt att ha ledigt.
På lördag insåg jag nämligen att jag inte alls är färdig för någonting: Inte socialt umgänge, inte alkohol, ingenting. Jag fick nåt slags emotionell överdos efter vinsmakning på Viinille, så sen kom jag hem och grät över kalvarna som dör varje dag och över Viinilles servitörs historia om hur hon hade fört sin gamla Westie-terrier att dö, och om hur det hade varit värre än all annan slags död nånsin, i hennes liv. När hunden dör. Och jag förstod.
Och så har jag varit miserabel sen dess. Och bara velat prata om miserabla saker och vara miserabel och se på miserabel teve. Det var en riktigt fin kväll på Viinille och det handlar inte alls om det - det är bara det att jag fortfarande är så himla trött och rentav lite skadad.

Jag inbillade mig också att Viinilles bartender bara berättade den där historien av nåt slags mekanisk vana, en story hon drar bara ibland för att fördriva tiden - och att hon egentligen är skittrött på att vara bartender, skittrött på kunder och skittrött på att måsta tala med folk hela tiden. Jag läste alltså in en banal version av mig själv här, funderade på om hon gick igenom samma.
Och sen så kved och grät jag, och frågade J: "Vilken är den äkta människan här? Den som genuint tycker om att prata med folk - eller den som är yrkesrollen? Jag blir tokig när jag inte vet om hennes mänsklighet är genuin eller fast i en yrkesroll?"
Och så säger J nåt i stil med att, "båda är ju den äkta människan." Man kan ha meningsfulla situationer och samtidigt vantrivas, och man kan trivas och ha icke-meningsfulla situationer. Allting är lika sant och man är allt det där på en gång.
Jag tyckte att det där var typ mindblowing. Sen insåg jag hur trött jag var.

Så att, man kan vara många saker. Jag är lite död. Jag måste ligga i min kista och marineras ett par veckor till, innan jag kan födas som nåt slags ny, bättre människa, eller sen då bara samma gamla. Det duger bra det också. Nu ska jag vara i kistan bara. Det var det som var poängen.

Ingen rapportering utan systemkritik

Jag tänkte att jag för en gångs skull en sån här dödsvanlig vardagskväll, skulle sätta mig ner o skriva istället för att syssla med nån destruktiv aktivitet som att spela dataspel och hetsäta (eller spela Minesweeper i soffan kl. 3:30, min senaste bragd. Det där är sånt där som jag tänker mig att alla som har familj och jobb TROR att vi barnlösa icke-heltidsarbetande sysslar med - och helt fel har de ju tydligen inte).

Nåja, men till viktigare saker.

Idag upprördes jag till tusan över en nyhet om att den ekonomiska tillväxten är dålig. I artikeln säger en mupp som heter Juho Kostiainen såhär:
– Tack vare det goda sysselsättningsläget har vi ändå fortsatt att konsumera tjänster på en ganska bra nivå ännu under augusti. Därför tror vi på en tillväxt ännu under det tredje kvartalet, men sedan bromsas konsumtionsökningen upp och vi kan få två kvartal med negativ tillväxt på vardera sidan om årsskiftet.

Excuse me, men vad är det här dravlet om att "konsumera tjänster på en ganska bra nivå?" Vad är det för nittiotalsdrömmerier, att folk bara ska fortsätta konsumera som de brukar och så är allting okej? Hur kan man - i ett läge där vi är i färd med att bokstavligen konsumera och förbruka upp jordens alla resurser, fortfarande tala om tillväxt som en sån där basal, bra och eftersträvansvärd sak? Liksom - hur kan sånt här överhuvudtaget rapporteras neutralt?

Jag vill sluta känna mig som nåt slags socialistrebell bara för att jag har nån form av överlevnad och bevarande av en viss artrikedom och undvikande av massflykt på agendan. Eller har jag bara missat något? Har de rikaste nåt slags hemlig plan som går ut på att de slutligen tänker skjuta sig själva upp till nån annan planet vi inte känner till, och lämna oss dumma kapitalismkritiker här och slå ihjäl varandra på detta förbrukade klot? Jag antar att nä, och eftersom nä, så hallå, kan vi sluta sträva efter tillväxt då nån gång? Kan vi bara använda de resurser vi har till att leva lugnt och i fred och med respekt för djur och natur så att allting räcker till alla?
Makteliten: Svar nä, det går inte, vi ids inte för att vi är beroende av pengar, precis som andra är beroende av knark eller spel eller uppskattning eller vafan det nu är för grejer som folk går och är besatta av nuförtiden, eftersom de inte står på barrikaderna jämt.
För javisst: Man kan bli beroende av pengar och makt, precis på samma sätt som av allt annat. Det är bara så himla tråkigt att hamna se på det från sidan om och dessutom leva i ett samhälle där allt kretsar kring det - den där påhittade lyckan i och med att nån viss kräm gör en lycklig, eller kändisskap, allt som den här imbecilla kapitalismen har hittat på för att få oss fjättrade vid teven och vid rutorna, vid drömmen om nåt bättre - vi ska se på folk som det gått bra för och drömma om att det också kunde hända oss, och så ska vi se på folk som det är synd om och tänka att tur att det inte är oss. I slutändan ändrar det inte på något - det är status quo, ingenting händer, vi klickar och kollar och beundrar och förfäras, men vi protesterar inte, vi ändrar inte på någonting. Och vi känner oss ensamma. Precis som det rådande ekonomiska systemet vill att det ska vara.

Innerst inne vet vi ju alla precis vad som gör oss lyckliga: Det är stunder med andra människor, att bli förstådd, att bli lyssnad på och att lyssna - av samhörighet - inte pengar - inte nya grejer. När det kommer till de basala mänskliga grejerna som gör en lycklig är det ingen attans skillnad om du är fattig eller rik: Du mår bra i ett samhälle där du får ha meningsfullt umgänge med andra och där du vet att det inte går nån större nöd på någon. Så HUR SVÅRT KAN DET VARA åstadkomma det här? Måste vi verkligen ställa upp de rika på rad och ta livet av dem, kan vi inte nöja oss med att de bara fördelar och omstrukturerar sin attans rikedom istället?

Helt sådär konkret, så kan jag alltså inte ta sån här slags nyhetsrapportering på allvar, så länge den inte utgår från en genomgående systemkritik.

Ta din frihet och gå

Här gick visst en hel sommar utan ett tecken, känns precis som det ska vara. Sjunde sommaren på Nötö är avklarad, känns mer självklart än icke-självklart  - ens klagosånger tynar bort och blir till inget. Ens vanliga jag borstar av sig och stiger fram ur de flottiga handdukshögarna. Jag är fortfarande här, och den här höst-vintern är jag FRI - INGET ATTANS HELTIDSJOBB, kan nån förstå glädjen och euforin kring detta?! Jag kan inte. Det är för stort för att ta till sig detta enorma privilegium, men det finns en hel del funderingar bakom alltihopa.

Jag vill alltså mer och mer aktivt arbeta emot arbetssamhället som det ser ut i sig - bland annat eftersom det är uppenbart för mig att lönearbete är ett attans påhitt och överhuvudtaget inte nödvändigt. Mer och mer inser jag (och hela resten av världens arbetare också, vi är mitt i ett uppvaknande faktiskt) - att lönearbete går ut på att skapa vinst och tillväxt, alltså i princip att de som redan har pengar (cheferna) ska bli ännu rikare. Enligt det kapitalistiska system som vi alla är fjättrade vid, så är det i princip omöjligt för en vanlig arbetare att skapa en större förmögenhet, och det är precis så som makthavarna vill att det ska vara - extremexemplen är väl Amazon o Apple, Disney och vad vet jag - Fazer. Löntagare luras alltså in i nåt slags feberdröm om att om du arbetar tillräckligt hårt, så kan ditt liv bli mycket enklare, medan det i princip är totalt meningslöst och det märker arbetarklassen redan i stor grad. Folk har allt svårare att ha råd med grundläggande saker som bostäder och mat (tänk det, bostäder och mat!) trots att de arbetar heltid. Då är det väl nåt som är rent grundläggande åt helvete - en människa arbetar konstant, och har ändå svårt att få pengarna att räcka. Varför? Nå, för att kapitalism.

Vad ska man göra för att överleva då? är väl den naturliga följdfrågan. Nå, det finns många svar. 

1. Exempelvis kan man gå ner i arbetstid samtidigt som man minskar sin konsumtion. Det här är nåt jag hållit på med i princip sen jag blev vuxen, eftersom jag aldrig ens varit intresserad av jobb i sig - inte funnit det självklart att en arbetsplats ska vara en del av mitt vakna liv. Med det sagt, så förstår jag också att de flesta mänskor antagligen finner arbetsplatsen väldigt meningsfull - mest socialt kanske. De söker sig till arbetsplatser där de trivs och där de upplever att de kan utvecklas, och okej då. Det är väl attan okej. Han aldrig funkat för mig bara. Känner mig alltid som ett skrämt djur där det är meningen att man ska hitta någo arbetsgemenskap tillsammans.

2. Sen kan man ju alltid slå på stort och bli egenföretagare, dvs tro att man själv har en så strukturerad och bra plan att man kan skapa pengar av sina tjänster eller erbjuda så bra tavara att nån vill köpa det.

3. Extremt förslag men fullt möjligt: Samla ihop en grupp människor som ser igenom systemet och är trötta på att bli utnyttjade, lägg ihop era hårt förtjänade pengar och ropa in en gammal gård på auktion. Se till att gruppen av människor består av många som har olika kunskapsområden, exempelvis nån läkare eller sjukskötare, filosof, byggmästare, smed, nån med gedigna kunskaper i odling och djurhållning (för DET kommer att behövas) och smäll upp ett självförsörjande center. Se till att alla har en egen bostad. Det är helt möjligt! Det som sen antagligen kommer visa sig vara mindre möjligt är att få ihop nåt slags fungerande samarbete på den gården, men jag säger inte att det är hopplöst. Bättre än att tjäna pengar åt chefen i varje fall.

Nåja, det var några lösa tisdagsfunderingar. Nu ska jag ta min frihet och gå ut i åbosommaren.

Stort blir litet

Visst är det märkvärdigt, hur nåt stort och betydelsefullt och som man har jobbat för helt satans länge, kan bli precis lika futtigt som det alldeles nyss var stort, bara ett kort tag efter att det är över?

Tänker inte på eurovisionen, även om den också kunde fungera som en metafor här - utan tänker så klart på vernissaget. Det känns redan som evigheter sedan - men det hände. Och det var precis vad det var - inte mer eller mindre utan ganska attans just precis vad det var och helt efter protokollet. Det kom folk precis efter beräkningarna och pris delades ut och Folke spelade piano och skumppan dracks upp.

Skriver för ovanlighetens skull från min arbetsdator, så har till och med lite bilder att posta.

Men vad ska vi säga om det? Det roligaste var kanske att mina föräldrar kom. Mamma kom dessutom med en gul basunblomma i famnen - en växt som direkt fick ställa sig på paradplats som en av växterna i De papperslösas trädgård.

Och här en bild från den delen av utställningen, även om basunblomman inte är på bild just här.

Det som hände efter vernissaget, var att jag blev sjuk. På måndagen steg febern och sen har jag varit i princip inkapabel ända tills nu (söndag). Så att en veckas förkylningsfanskap då. Det kom då välbehövligt, om jag ska säga det själv. Jag kunde inte själv varva ner, så min kropp gjorde det åt mig.
Imorgon ska jag åter dit till stressbunkern och ta itu med who knows what - så är det den veckan - och sen är jag IGEN ledig pga alla övertidstimmar.

Vilket fullkomligt hopplöst blogginlägg det är är, för övrigt. Ett enda infantilt uppräknande. Kanske jag ska säga som det är - att jag fortfarande är helt jäkla utmattad men hade föreställt mig ett sånt där inlägg där jag fritt hade spekulerat kring känslor och åstadkommanden. Nå väl, det kan jag inte. Det är inte mycket jag får mig själv att göra, just nu. Att skriva ett blogginlägg var tydligen helt too much.

Ringduvor och sista veckan

Nån gång under veckan bestämde sig ett ringduvepar att bygga bo på vårt fönsterbräde i övervåningen, och det har nu hämtat en enorm glädje på något sätt. Först var jag försiktig och kröp längs med golvet för att inte störa, men igår märkte jag att duvorna inte brydde sig om oss längre. Idag fick jag syn på Ägget - det är ett, och när duvorna under ett ögonblick var nån annanstans och bökade, kände jag mig nästan som nån hönsmamma när jag satt på andra sidan fönstret o spände ögonen i ägget, ifall nån ekorre skulle ha vågat komma förbi. Som jag skulle ha jagat bort den. Få se nu hur det går med detta boet.

Annars, så är det SISTA VECKAN NU på jobbet. Okej, det fortsätter ju till slutet av månaden, men jag ser faktiskt vernissagen som slutet, pricken på i:et, det sista skriket och så kan man andas ut. Imorgon kommer alla tre resterande konstnärsgrupper och sätter upp sitt stuff. Jag har gått omkring och varit hyper redan förra veckan, så vappen innebar inte mycket annat än total utmattning för mig. Åtminstone just nu. Vet inte hur jag ska få mig själv att hålla ihop under den här sista veckan - mest socialt då. När det inte är tillåtet att gå omkring och stress-sjunga, eller visst kunde man ju sjunga och rulla omkring, men när det inte är så värst socialt accepterat.

Tänker en hel del på det - hur stor skillnad det är mellan "officiella mig" som försöker vara och låta så himla vettig - och det som jag uppfattar som verkliga mig - en förbryllad, bitsk och drömmande individ som helst av allt skulle sova hela dan. Nåja, antar att det gäller varje attans mänska, säkert.

Men alltså FÖRBEREDELSE - nån gång under mitt vuxna liv så kom jag fram till att förberedelse och att vara väl införstådd med vad som ska hända, är ALLT. Det är nervositetsbot, det är trygghet, det är bojen man kan klamra sig fast vid när ens huvud slutat fungera. Så att, förberedelse var det.

Nä, gonatt.

Kärlek och avsky

Jag inser kanske mer och mer att behovet av att upprätthålla nåt slags aktivitet här på bloggen, inte är så värst stort. Däremot inser jag mer och mer värdet av livet. Har haft en del omtumlande insikter här på sistone - en fick jag av Dalai Lama (lol) då jag liksom kroppsligt förstod vad det är att inneha hopp och en kärleksfull syn på livet, utan att för den sakens skull sluta kämpa för en bättre värld.
Det är så svårt när man går på och riktigt är urarg på allt som är så förbannat på tok med det här samhället, att samtidigt INTE avsky sitt eget liv och sig själv är dilemmat. Man är ju en del av det onda, på många sätt. Men man får inte ge upp för det - tvärtom - man kan springa genom skiten och samtidigt göra det lilla man kan, för att förbättra den.

Äh, jag inser att jag låter som ett gammalt fyllo, vilket inte är långt från sanningen.
Vi har haft ena enastående spelningar med Svarta havet. Då menar jag inte enastående på det sättet att VI skulle ha varit särskilt enastående - utan upplevelsen och känslan kring spelandet, har bara varit så jäkla inspirerande. Speciellt nu senast, på Utopia. Okej, jag fick till en riktigt manisk lotta-fylla också - en sån där hämningslös, upplyftande, intervjuar- och uttömmarfylla i vilken jag bara älskar mig själv och far omkring hur som helst. Mest är det kanske det här med att man får träffa folk igen, saker är liksom - till synes, normalt (även om coronan ju på inget sätt är ur världen ännu). Och "normalt" är ju också helt dumt att säga. Nåja, i varje fall får vi än så länge gå omkring trygga här i Finland och vara tämligen säkra på att inga bomber kommer att ramla över oss. Och det känns, på nåt djupt mänskligt plan, som att man förstår att uppskatta det, nu när halva världen tycks vara i upplösningstillstånd och det där kriget, och med det, rädslan och upprustandet och NATO-sympatierna bara växer.

I alla fall - vi har flyt med bandet, och när det flyter på med det, så växer ju längtan efter att, i nån värld, åka omkring och bara spela och uppleva saker. Har sagt det förut, men jag bara ÄLSKAR hc/metal/punk-scenen. Musiken är omväxlande och oförutsägbar, också den - hämningslös och tillåtande - som motsatsen till arbetslivet och samhället och allt det som de som håller på med den här musiken tycks ha gemensamt om att inte ha något till övers för.

Igår var det åter igen dags för mig att ta konsult J till min arbetsplats och med stirriga ögon gå igenom det som ska bli min utställning. Det är så märkligt - när jag går där om dagarna på arbetstid känner jag mig svag, stressad och splittrad i huvudet. Jag blir konstant avbruten, jag kan inte tänka klart, jag känner panik över varje email som kommer, över det som ännu måste bli gjort, över alla pengar som ska betalas och alla samtal som måste föras. När jag kommer dit utanför arbetstid med J, så är det helt annorlunda - jag kan tala som en normal människa, jag kan se helheter och kan lyssna och formulera mina (futtiga) problem för honom - och så löser han dem. Jag vet inte om jag är tokig eller om han bara är sällsynt klarsynt - men igår var åter en sån där underbar gång då jag gick ut från jobbet som om genom ljummet vatten, med en känsla av att allt är överkomligt och under kontroll - det fixar sig, den där utställningen. Tack J: Han krävde en dammsugning av övervåningen som konsultavgift.
Men nog fan är det nervigt - att om bara TVÅ VECKOR är det lördag och jag har just haft vernissage, och jag har just avklarat det största och mest ansvarsfulla som jag nånsin har gjort i arbetsväg. Och jag har avskytt varje sekund.

I brist på annat

Jag har tänkt så mycket på vad denna tankekoma beror på, hur det kan komma sig att jag inte kan hitta ett enda tillfälle då jag vare sig vill eller kan komma i kontakt med mig själv. Är det stress? Är det missnöje? Kanske det är bådadera.

Det enda som jag aningen kan ta till mig är kloka mänskor som talar i podd, nu på sistone Ezra Kleins podcast. Det är inte som att jag förstår allt som sägs, men bitvis kan jag ta till mig nånting - om inte annat, så känslan av att det finns nåt slags vett i världen, tryggheten i att det finns kloka människor som sitter och diskuterar om arbetsmiljöer, e-post och hur attans oproduktivt det är med de ständiga chattgrupperna på jobbet, Putins eventuella intentioner, den stundande inflationen och så vidare.

Medan jag desperat grävde i några gamla texter för att försöka få lite input till de sångtexter jag skulle måsta värpa ut till Svarta havet, så snubblade jag över två textsnuttar som jag tyckte att var rätt beskrivande. I brist på annat att dela med mig, försöker jag alltså väcka upp nåt slags vilja att existera och producera, genom att publicera två äldre texter:

Vaknar i ett mörklagt rum

En strimma ljus från en avlägsen utebelysning.

Jag kan inte leva längre

jag kan inte stiga upp såhär

Det här är det riktiga, 

ta din dag människa

Krukväxterna svullna som botoxläppar

väggar mörka som träskvatten

Vad det har blivit av mig

en gammal trasa, nerrökt och gråtfärdig

In till jobbet

Ut från jobbet

Jag går ut från jobbet.

Det är tisdag.

Och sen den andra, som mer är något av en iakttagelse, men såhär: "Förut hade jag alltid hopplösa karlar, och förstod aldrig egentligen varför innan J såg mig på en gammal video. Jag var helt hejdlöst vacker på den där videon - som en hind - ung och blond och leende. J skakade bara på huvudet, han såg bara den flickiga osäkerheten. Och det var då jag förstod allting, varför min ungdom bestod av så många hopplösa förhållanden. Är man osäker drar man till sig rovdjur och fåntrattar, likadana slingrande karlar som bara ser det enfaldiga hos en - det ungdomliga och sköra. De som tycker att det ungdomliga och sköra är något att ha, har inte förstått någonting om livet. Egentligen vill de bara komma lätt undan. Det förstår man först senare.

Fördelarna med att bli äldre överväger helt klart nackdelarna. Det är till exempel ingen diskussion kring att jag bara blir snyggare för varje år som går. Det är självsäkerheten, det oursäktande sättet att röra sig, som man ser växa till sig hos varje kvinna som börjar röra sig närmare fyrtio. Gesterna blir yvigare, leendena bredare. Man har sett vad den här världen har att erbjuda: Lögnaktigheter, dårar och helt otroligt odugliga karlar, och man har trott att allt berodde på att man själv inte var bra nog. Tamejtusan att det var en själv det berodde på, det var ju allt annat. Precis allt annat, utom en själv. Men det där är också sådant som man förstår långt senare."

Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här?

 Jag sitter här på jobbet och försöker samla mig så till den grad att...

Sådär långt kom jag i det förra inlägget, som aldrig blev till något.
Inte är det mycket som har blivit till något under den sista tiden. Eller allt är liksom panik - man har pressats till sin yttersta gräns, man har utvecklat några riktigt osunda vanor och sen blivit av med dem och instiftat nya, bättre vanor som man nu krampaktigt håller i, man har gjort emotionella resor stup i kvarten, man har legat vaken om natten och funderat på printstorlekar. Att det inte har blivit till något.

Jag. Är. Så. Slut.

Det är som att jag bara kan tala i metaforer.
Men jag tror att jag har kommit fram till vad det svåra med arbetslivet är. Det är att man måste ha med andra människor att göra, människor som man hamnat ihop att göra jobb med. Det naturliga är ju att man gör ihop saker med en kaveriporukka - då känner man varandra på ett annat sätt.
Men arbetslivet sen - det består visserligen också av såna som definitivt kunde vara ens vänner, men det är mänskor man inte känner. Mänskor med alla möjliga sätt att hantera saker. Det är mänskor som på ett plan, ska leka kaverin så att det ska fungera som smidigast och samtidigt har man arbetsgivarn som hojtar förfärligt, att nu ska ni lära känna varann. Nu ska vi ha nån coach hit så att arbetsklimatet blir trevligt. Men ingen är med sina kaverin. Man är på jobb, i nån helt dysfunktionell porukka, eller så är det en bra porukka, skit samma. Man har inte valt den själv.

Jag har jättefina arbetskamrater, men jag finner det svårt att vara bland folk som inte är mina kaverin hela tiden. Men det var inte det här med kaverin jag skulle hänga upp mig på.

Det var överlag det här med att vara bland folk. Det är tungt, det är svårt, det kräver social skills. Mitt huvud snurrar på helspänn när jag hamnar tolka folks ansiktsuttryck och fundera på bakomliggande meningar - om det finns antydningar till det ena eller det andra i vad dom säger eller hur rättfram man kan vara, jag tänker att jag sku villa stöna högljutt nu, men är det okej? Jag faller ner i en pöl i stolen - var det teatraliskt nog? Är jag den där skojiga typen, eller den miserabla? Ser de igenom mig? Ser de att jag inte alls sku orka vara här? Har jag en förhöjd uppfattning om mig själv, är jag outhärdlig, är det egentligen helt chill det här? Är det jag som jagar upp mig för mycket?

Jag är så trött på att obsessivt fundera på sånt där skit, när jag har ett jobb att sköta. Daglig mänsklig interaktion är fan svårt för mig.

Och så vart allting annorlunda (igen)

Idag steg jag upp till vilken torsdag som helst, satte mig på en helsingforsbuss för att åka iväg och titta på Linné-utställningen i Sinebrychoffmuseet. Och så kom meddelandet från min vän K - de hade äntligen vunnit budet och fått en lägenhet. Men i samma veva skrev hon "but then I saw the news" och flera crying emojis. The news, the news. Klicka på the news. Och där var det då. Ukraina under attack. Det var så overkligt, jag skrev till höger och vänster, till J och till min bror som har ryss-ukrainsk fru. Jag skrev och lyssnade på Live Aljazeera medan jag svarade på mail på krånglig finska om midiinspelningar och kompositionstävlingen, satt där i Onnibus med pansarvagnar och pompösa kompositioner tillägnade Pehr Kalms ek medan regnet skvalade ned för bussfönstrena. Och tänkte, att nog tusan har jag nu valt en dag att åka till Helsingfors på. Ville inte alls stiga av, hade lust att kapsla in mig där med skräcknyheterna och mailen. Och sen var det som att Helsingfors grät åt själva världen, stan var sådär helsingforsiskt ovälkomnande som bara Helsingfors kan vara. Aggressiv bilkörning, glashala gator, snödrivor, oplogade trottoarer. En varm oas inne i Sinebrychoff-museet där jag fann mig hasta igenom korridorerna, förundrat titta på oändligt vackra blomporträtt, men liksom frånvarande ändå. Kriget, sorgen, oron, malande. Slank in bakom nån utsmyckad gardin och satte mig i en soffgrupp som vätte ut mot koff-parken, smygtittade på nyheterna, igen. Samma bara.

Gick till Designmuseet, fina utställningar, men samma sak. Kunde inte förmå mig ta in nåt riktigt. Helsingfors malade på. Till sist, av en slump: Tidningsmuseet eller Päivälehtimuseo. Tillmötesgående trött dam som tog emot. Där fann jag sen, av nån anledning, lite sinnesfrid bland alla historiens braskande rubriker och, i nedre våningen, enorma tryckmaskiner och plakat. Lång historia om hur pressen kom till. Nåt slags plåttryck av Sibelius, underskrivet och godkänt av herrn själv. Där kände jag mig hemma. Vid knaggorna beställde jag buss hem, tänkte att det fick vara nog.
Och sen samma sak, i hembussen, den här gången utrustad med Picnic-baguett och smoothie. Genast inkopplad till live-nyheterna, konstant - den där overkligheten. Att man inte hade trott att han kunde vara så fullständigt galen, Putin-gubben. Så fullkomligt genomsyrad av maktlystnad, ignorans och själviskhet. Tankar på kärnvapen dök upp, att det finns en risk. Och hela tiden - den där molande känslan av att världen förändras mitt framför ögonen på en. Att man inte direkt är överraskad, men chockerad. Och också - att det är så nära. Att det har direkt med ens eget lands historia att göra.

Min brors frus föräldrar hade vaknat klockan fem av bombljud, pappan gått till jobbet som vanligt, men kommit hem eftersom allt bara stängdes ner. Vattnet som stängs av, folk som förgäves försöker ta ut pengar. Jag funderar hur de tänker, de som i princip har varit ryssvänliga alltid, stått på den galnes sida, trott på propaganda. Att hur tänker de nu, när de blir anfallna av, sina egna? Samtidigt: Rubeln som sjunker drastiskt i värde, ryska börsen som störtar, oljetunnornas pris som skjuter i höjden. 

Men tillbaka till det första meddelandet jag fick. Det var nämligen av K, min vän som flytt den ryska regimen, uppvuxen i södra Ryssland. Hon hade gråtit hela morgonen efter att ha sett instagram-stories från sina vänner i Ukraina, och kommit till jobbet, till dagiset där allt var som vanligt, förutom att hon i tyst samförstånd hade kommit in och sett sin kollega i ögonen, utan ord. De visste. Och i samma stund hade de fått syn på en uppburrad talgoxe i ett träd utanför, kollegan utropat "Titta, en fågel" och alla dagisbarn hade rusat till fönstret och förundrat sig över fågeln. Och det hade varit ett ögonblick av nåt slags konstig lättnad. Men strax därpå hade de märkt att fågeln hade nåt slags tumör, en utbuktning på ena sidan, nåt som var fel. "Fågeln är sjuk" hade kollegan sagt och tagit ett steg bakåt. Och K hade fått en känsla av att nånting obeskrivligt hotfullt var på väg och kommit att tänka på Bergholz dikter om kriget.
Citerar nu en dålig översättning från ryska till engelska på hennes instagram-story, det var en så kraftfull historia som jag inte kan få ut ur huvudet på mig, jag måste helt enkelt skriva ner den. Den får symbolisera hela den här bisarra dagen.

Jag vill nu säga åt sådana som mig och alla andra, att det är viktigt att bry sig och försöka göra något åt situationen (vad?), men att samtidigt inte förhindra sig själv att leva på grund av alla hemskheter. Jag känner mig helt förlamad i denna stund, allt jobb och allt jag håller på med känns som sådana petitesser i jämförelse med den enorma förändring och fara som plötsligt tornat upp sig i öst. Och kanske är det petitesser, allt det här blajet man håller på med i sin banala vardag. De närmaste månaderna kommer fan säkert att vara några av de mest avgörande månaderna i ens liv, vem vet. Jag vill kanske bara säga nåt sånt som att i alla fall försöka leva, och ha hopp, vad det nu sen innebär. Inte handlingsförlamas av skräck. Jag ska FÖRSÖKA gå på R:s releasefest imorgon och sen se på UMK på lördag. Trots att det här nu inte alls blev vad jag trodde det skulle bli, trodde Putin skulle nöja sig med hot och upprustning.

Nu ska jag få in lite bilder från Helsingfors här.

Jarmo Mäkiläs målningar imponerade i Koffens källare.

Självaste Linné i skulptur. Var också lättad över att utställningen hade ett helt annat grepp än vad vi kommer att ha på Sibbe i vår kring lite liknande tema (det var därför jag åkte hit - för att kolla att vi fan inte gör samma sak. Det gör vi inte alls.)

Designmuseet. En hel avdelning till mode. Var nog imponerad.

Sen gick jag då till detta rogivande tidningstryckandets hus.

Den här jäveln fanns också porträtterad. I ryamatta.

Den här påminde ju en om att det där attans landet har gjort sånt här förr. Med oss.