Mitt sämsta jag

Idag är det sista november och jag sitter här med fullt utblommad angst över att jag inte lyckas få till nån kulturfonden-ansökan. Jag sökte och slog på stortrumman ifjol, mitt under min hektiska jobbperiod sökte jag och var så uppspelt över att eventuellt ha nåt eget att falla tillbaka på sen när jobbperioden var över. Nå, sen blev jag så utbränd att jag inte orkade fixa min hemsida som jag hade som enda referens (den är ännu också ouppdaterad). Så oberoende av om jag skulle ha fått bidrag eller inte, så såg i alla fall min error-hemsida till att jag i varje fall inte skulle få något. Därmed avslutade jag en tämligen längre period med godkända ansökningar och känslan av att något var på gång.

Och i år då. Jag sitter hemma med all tid i världen, med alla mina halvfärdiga projekt och drömmar utspridda kring mitt skrivbord - och allt jag vill är formligen att sluta existera, uppgå i rök och aldrig mera behöva gå ut och bevisa nånting igen, nånsin. Jag har ritat en Rurik-julkalender i många år och har börjat på en även idag, men nu ser det ut som att jag heller inte kommer att lyckas få nån sån till stånd. Nu är jag fan mitt absolut sämsta jag. Jag skulle villa komma bort från den här självrannsakande, oproduktiva tillvaron i vilken varje dag är en attans pina, att stiga upp och finnas till. Den enda möjlighet jag ser just nu, är att koppla bort mig från allt och helt enkelt försvinna i nåt slags svart hål. Det finns ingenting av mig som på något sätt vill vara delaktig i något.