Hemkomst

Vi har varit på resa, jag och J, och jag måste säga att jag kom hem med en bultande inre klump av inspiration och skaparlust sällan skådad, måste fan få något gjort den här hösten om det så ska stiftas inhumana regler för mig att komma upp och ner från sängen.

Nu skulle väl en vettig människa berätta något om resan, men jag måste säga att själva resan i sig egentligen inte VAR så mycket, eller hur jag nu ska beskriva det. Jag gick mestadels omkring med en otrolig uppskattning över vad jag har här hemma och en brinnande lust att göra något just här, där nu jag råkar vara bosatt och där jag har mina trådar och spröten färdigt utriggade.

Mest är det ju det där med att det är så attans VACKERT där ute i Europa. Vi landade i Porto och det är nu bara en helt otroligt fin stad. Sen har bara den ena vackra staden efter den andra tornat upp sig i våra spår: Marseille, Genua, Florens, Ancona och till sist, Split och Dubrovnik. Där emellan var vi också i Barcelona men den stan ter sig så översprungen och klichémässig, att jag knappt orkar nämna den. Vi konstaterade bara med J, att ingen av oss är särskilt fascinerade av vare sig Gaudi, Picasso eller Dalí - och då har man kanske inte så mycket i Barcelona att hämta heller. De spanska surrealisterna och kvinnotjusarna - gäsp.

Vad jag inte har kunnat släppa tanken på sen Ukrainakriget började, är en liten, till synes futtig historia men som jag bara inte kan sluta tänka på och som nu har sökt sig till mitt lyrikskrivande i Svarta havet - det här med att vissa i början av kriget inte såg nån annan utväg än att släppa hästarna fria. Dvs när vissa hästägare antagligen såg sig tvungna att fly och när livet blev så ohållbart att det inte längre gick att ha dessa hästar, så gick man helt enkelt ut med dem i skogen och lämnade dem där. Jag kan inte sluta tänka på det - hur brutalt det är och samtidigt, hur jäkla nödvändigt det kanske är. Och jag funderar - hur har det gått med dessa hästar? Har de försökt återvända hem, har de skapat nåt slags liv vid nåt skogsbryn, är de vettskrämda, har de sprungit över till nån rysk slätt, vad GÖR de där ute, alldeles ensamma, lämnade åt ödet på grund av människans imbecilla oförmåga att hålla nånting konstant och i skick? Det finns bara nåt så oerhört symboliskt i hela det där - för det första - bara att HA hästar - de är inte längre arbetshästar utan snarare nåt slags lyxdjur som bara är kiva att ha. Och sen, att man ska tvingas bara lämna dessa älskade djur vind för våg med en säck mat och bara HOPPET om att de kanske ska klara sig. Det är bara en av de mindre betydelsefulla sakerna som sker i det fruktansvärda maskineri ett krig överhuvudtaget är.

När jag kom hem avinstallerade jag också Facebook och Instagram på telefonen. Det har alltmer gått upp för mig hur jäkla onödiga och rent ut sagt skadliga dessa appar är, designade att dra åt sig ens uppmärksamhet vid varje händelselöst tillfälle, infantiliserande - byggda till att avkomplexifiera livet till likes och igenkännlighet och förenklade frågor: "ska jag göra si eller så" (som om allting gick att lösa genom förenklade välj a- eller b-frågor). Jag har ofta känslan av att jag vill eller på nåt sätt borde dela med mig nånting av det som sker i mitt liv eller mina tankar genom exempelvis insta, men slås sen - när jag har postat nån lång harang av stories - alltid av nåt slags tomhet, hur betydelselöst det ändå är med de där försvinnande berättelserna, hur lite plats det finns för att utveckla sig och hur det är meningen att allting ska vara kortfattat och lättillgängligt - annars orkar ingen och scrollar vidare. Och att det inte finns plats för mångtydighet - man borde bara ha ETT fokus och EN estetik och EN känsla som man konstant förmedlar.

Det som jag finner mest alarmerande just nu, är konton som är specifikt tillägnade exempelvis ADHD- eller ickeneurotypiska personer. Jag finner oerhört mycket gemensamt med de posts som kontot @adhdelite postar, men i nåt skede blev jag sen riktigt upprörd över hur grejer som är alldeles allmänna i livet, allmänna för vem som helst, ska omtolkas till nån specifik ADHD-grej, som att:

The ADHD urge to take on an unbelievable ambitious new project, in a field you previously have no experience in, with the full expectation that you'll "figure it out somehow" along the way

Jag blir alltså oerhört störd på att så mycket på instagram identitetskopplar alldeles allmängiltiga, normala förlopp som egentligen passar in på vem som helst. Och därmed landar också insikten om att sociala medier banaliserar och förenklar allting, så att vi inte ska gå in på nåt mer komplext tänkande, i vilket mänsklig psykologi kan spreta ut över många olika fält.

Säg mig vem som INTE är oerfaren när hen tar sig om vilket attans jobb som helst, och som sen bara hoppas att klura ut det längs med vägen? Det är ju däremot så man ska och måste göra, om man överhuvudtaget vill komma nån vart i livet - man måste kasta sig in i projekt och händelseförlopp som man inte har nån aning om hur kommer sluta. Och antingen lyckas man, eller så misslyckas man - och det är DÄR poängen borde ligga - i att det är det som livet går ut på - att helt enkelt bara GÖRA saker och sen se hur det går. Det är ingen jävel som bryr sig om du lyckas eller misslyckas, och det är bara du som kan välja att fokusera eller inte fokusera på lyckanden eller misslyckanden. Så att, åter exempel hur en till synes oskyldig liten instagram-post så på det stora hela kan leda en in i helt fel tankegångar och få ens tankar att kretsa kring det där betydelselösa lilla egot som man så gärna vill att ska lyckas på något plan.

Har du ADHD- so what - du är en komplex människa med förmåga att vara så mycket mer utöver den där futtiga diagnosen - och det gäller väl egentligen vilka andra diagnoser som helst. Vi måste. Sluta. Titta. Inåt. Istället: Utåt.