Nu har det då äntligen blivit oktober. Jag vet inte vad som är "äntligen" med den saken, tänker på förra året. Det var den här tiden jag började jobba heltid, och var i chock och hade dålig mage och utvecklade dålig axel och dålig mänsklighet bara, på det stora hela. Nu har jag ingenting, och jag befinner mig i nåt slags skede då jag är helt övertygad om att jag aldrig nånsin kommer att göra någonting igen. Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag har liksom helt ramlat av allting, kan bara flyta, guppa framåt i tidens flod och titta omkring mig, konstatera att där kommer igen en morgon och där fortsätter världen att rulla.
Jag tror att jag i något skede fick nån form av burnout, eller sen är jag bara helt psykad av skeendena i världen, kriget, farhågorna kring klimatuppvärmningen och alltihopa. Om jag redan som barn inte såg nån point med att sträva efter ett arbete att gå till, så gör jag det än mindre nu. Jag tänker bara att inom ett tiotal år så kommer allt att vara så kaotiskt, att det inte är nån idé med nånting man gjorde innan. Man borde satsa på att utrusta sitt sommarhus så det har brunn utan el, och sånt. Även om alla våra små och lyxiga, ensamma sommarhus kanske också kommer att bli översprungna av 300 000 klimatflyktingar, jag vet inte.
Jag har bara så svårt att gå någon framtid till mötes. Hela jag befinner mig i nåt slags flykttillstånd, kan inte slappna av, anar bara farhågor, ser bara tecken på alltings fuckeduphet överallt, skulle väl borda engagera mig och göra nåt konkret för att lindra angsten, men just nu är min ursäkt att jag just återhämtat mig från flunssa i alla fall.
Nåh, nu kommer en vän, helt extempore. Ska gå emot Henni till busstationen.
No comments:
Post a Comment