Sophisticated Storm

Kan inte låta bli att garva i huvudet varje gång jag stöter på den här hästen: "Sophisticated Storm". Vadå sophisticated? Fniss. Undrar om mänskan alls har haft nåt hum om vad "sofistikerad" egentligen betyder.
Nå väl.
Jag är flunssig. Jag har varit flunssig redan länge, men har haft annat att tänka på, som att skydda mig själv från attack. Nu ter sig den här sega flunssan tung och irriterande. Det var allt jag hade att konstatera idag, tror jag.

En liten berättelse om människor

Jag är hemma!!! Ett stycke vit ruta på datorskärm ter sig som nånting ur underjorden utskänkt, något säreget och otroligt, för få förunnade. Det är då tamejtusan så dom där lägerveckorna ska gå och ruska om en. Den senaste veckan: lång som själva fattigåret. Det känns som att jag skulle ha åldrats med 30 år under denna vecka. Det var en vecka som, öhm, var den svåraste veckan i hela mitt liv. Jag tror jag är seriös. Åtminstone känns det så nu. Innan jag skriver nåt mer så måste jag kort konstatera att mitt huvud går på otroliga varv. Alltså bara som en liten sidonotering. Detta är gratis kokain. Far på läger med gravt funktionshindrade, jobba med tjugu-nåntingåringar och kom hem. Tadaa. You're high.

Nåja. [paus]
Det blir svårt detta, att beskriva, men det är värt det så här kör vi.
Vid varje läger får man oftast tilldelat en deltagare som man har ansvar för, nån som man är ledare åt helt enkelt - som man ska hjälpa och vara med. Det är alltså frågan om människor med funktionsnedsättningar, olika typer; ibland talar dom, ibland inte. Ibland får man en intressant typ som vet mycket om Bamse-tidningens historia - ibland får man en bananliknande formation som rullas in i stol, säger bää och har dregel i mungipan. (Inte illa menat. Bara beskrivet.) Den här gången hade jag hand om en förkrympt dam som mest påminde om nån slags fågel. Hon hade olika problem med allt möjligt, pratade inte och förstod inte mycket. Men hon kunde gå. Jag fick en massa papper med information om hur man ska gå till väga med henne, det är mysko det där. Man läser resonlig text om någon som är totalt bananas, totalt oresonlig - de "vettiga" människorna har författat en text åt andra vettiga människor att läsa om en som är helt out there. "Magdalena blir lätt upprörd vid nya situationer och när hon träffar nya människor". "Det är viktigt att ha klara och tydliga regler med Magdalena". (Namnet är fingerat). Man läser, och man funderar. Man föreställer sig hur människan i fråga beter sig, fungerar och är, hur man ska möta henne på bästa sätt. Man tvingas möta sig själv som människa - tvingas fråga sig själv konstant; hur gör jag bäst här? Hur skulle "en vettig människa" handla i den här situationen?

Bussen rullar in på lägerområdet. Jag har fått ett foto av min deltagare, och jag ser henne direkt genom bussfönstret. Hon sitter på första bänken, hennes ansikte är unikt, går inte att ta miste på. Stiger in i bussen, är överdrivet positiv, glad och uppmuntrande, försöker samtidigt att inte vara för överväldigande; helt normal bara, men glad - direkt är man i spel, man tar på sig sin roll som ständigt uppmärksam. Hon sitter på ett kisiskydd. Hon är nerkisad och likgiltig. Hon går med på att, långsamt, ledas ut ur bussen och in mot lägerområdet. På nåt sätt behandlar jag henne som om hon är en explosiv sats med något som kan smälla i luften, stort. Jag är försiktig och pratar lugnande. Jag lämnar hennes väskor och stå för jag fattar att nånting är på tok. Anar att nånting är på lut. Allt sker sen som i nån slags dimma. Hon blir ursinnig och lägger sig ner och vrider kroppen som en mask åt olika håll samtidigt som hon river i mina kläder när jag försöker närma mig henne och klöser sig själv och mina armar.

Jag fattar inte riktigt vad som är på gång. Jag får in henne på hennes rum, försöker gräva efter nya blöjor i hennes väska medan hon fortsätter med sin dåndimp mitt på golvet. Hon skriker, har utomjordiska ljud för sig, hon är ursinnig, hon gråter, det är hemskt, jag får på nåt sätt bort de nerkisade byxorna, nya byxor på, vet inte hur allt går till, har väl henne på vessan - funderar - hur tvättar man en annan nedkissad människa? Jag fumlar med den nya blöjan (inte fan kan jag sånt där med blöjor). Det är svårt och jag märker att jag svettas och hjärtat dunkar otroligt snabbt, jag är chockerad och i panik men rösten hålls per automatik lugn, jag snackar lugnande; "Sådär, vänta lite. Vi e just klara, JUUST klara, Magdalena - det går braa". På nåt sätt får jag väl sen en blöja dittryckt, ny byxa oppdragen, för sen går vi mitt i allt i armkrok mot matsalen.

Hon går med på att gå med mig. "Magdalena blir lätt upprörd vid nya situationer" ekar i huvudet. Vad kan man göra? I matsalen sätter hon ner sig, lätt som en fjäder sätter hon sig där. Jag fumlar med bricka och mat, hafsar ner nåt slags kladdig sås på fat, skyndar mig tillbaka till henne innan hon ska hitta på nåt fuffens. Då hon får brickan framför sig och jag gör ett försök att sätta mig ner bredvid henne med mantrat "allt är normaaaalt" ringande i huvudet och börja mata henne, far hennes händer fram och slänger ner stolen, häver brickan åt sidan så mjölkglaset välter och allt blir en enda röra. Sen kastar hon sig igen på golvet i ursinne. Mitt huvud blir alldeles nollställt. Jag blir ertappad med att inte veta vafan jag ska göra, och jag vet inte vafan som händer sen. Nån kommer väl och hjälpa mig, vi får ut henne, det blir inget ätet. Jag vet inte vem som är med henne sen, får bara höra att jag ska gå och äta, själv, för det ska man: äta. Jag går mot matsalen, trippar på den stenbelagda gången upp mot det där deprimerande huset med självöppnande dörr (som man är exalterad över exakt EN gång, sen är den också bara deprimerande). Märker att gråten är alldeles inunder ansiktet, man behöver bara lite peta på den så väller den fram. Så jag börjar gråta, försöker hålla det lite i styr. Gråter och tänker att jag måste åka hem för att jag inte fixar nåt mer. Samtidigt tänker jag att jag nog gör klokt i att visa hur jävligt detta är, att man inte ska hålla tillbaka (tokiga strategiska tankegångar man får på det där stället - allt övervägs noga). Nån köksa ser medlidande på mig medan jag hulkar och skopar upp sås åt mig. Får en flashback till någon gång då jag hulkande har tagit mig från en flygstation till en annan medan gamla tanter har hållit om mig och fått moderskänslor. Det är fisk den dagen, även jag kan äta från dom vanliga pytsarna. Försöker ta mig samman så jag inte ska verka som en totalfjant som inte har nån erfarenhet av sånt här. Magdalena är nånstans, snart står jag och gråter riktigt ordentligt på en vessa.

Okej. Det blev bättre sen, hon började sakta men säkert vänja sig vid mig och till och med le lite emellanåt. Jag grät sen inte mer, jag blev hård, kall och sarkastisk, "ja, klös mig i armen bara, det känns säkert bra". De nattliga ljuden av folk som råmar, ylar och väser blev vardag. Att en fullvuxen man som säger "äääääääääähhhhh" kommer ålande genom korridoren i blöja blev fullständigt normalt. Det visade sig att Magdalena gillade kaffe och jag fick allt emellan en "kaffekram" så fort jag serverade det åt henne. Det kunde man ju inte annat än gilla. Om kvällarna: möte med de andra ledarna och torrt prat om dessa människor, deras funktioner och att hantera olika besvärliga situationer. Inget snack om att nånting är fruktansvärt eller hopplöst och deprimerande. Det är proffs i farten nu, VI har för stunden rollen av proffs. Här är vi vårdare, vårt jobb innebär att möta människor med ett fullständigt beroende av andra som ser till att de äter, stiger upp och inte förgås i en hög av piss och skit. Jag överlevde. Jag skulle kunna skriva mycket mer och mycket annat. Men jag orkar inte. Nu sitter jag hemma och betraktar mina blåmärken och klössår med en slags underlig kontemplation i sinnet. Man hade både kunnat formulera den gångna veckan som en jäkla horrorhistoria om vad sommarjobbare hamnar vara med om, eller som en fin liten berättelse om hur en människa närmar sig en annan. Valet ligger hos skribenten.
Jag kan inte välja någondera just nu.

För nu: bara lycka och extas över att gå till rentvättkorgen, ta upp slumpmässig T-skjorta SOM ÄR MIN, dra den på sig, kunna dra den på sig ha frihet dygnet runt, ha ett liv och en plånbok och lite planer eventuellt. Vara ensam, tala med människor SOM FÖRSTÅR, dricka öl, lyssna på tystnaden.

Kroppen och dess överraskningar

Det verkar som att folk tänker lite kollektivt nu igen när det är sommar och allting är lite upp och ner. Blir alltid glad när jag ser vännerna skriva såna här fina och eftertänkta inlägg som det här och det här, trots sommarlullet då.
Jag har helt på riktigt haft nån form av mentalt sammanbrott, så därav har det inte blivit nåt nytt inlägg för mig sen det där efter-lägret-inlägget då jag var så uppe i varv så jag kunde ha producerat metervis med text. Nå väl, sen brakade jag ju samman. Jag vet inte vad jag drabbades av – nåt slags utmattningssyndrom kanske. I alla fall slog det mig som med en stekpanna i bakhuvudet bara ett par dagar efter att jag landade på civil mark efter det där lägeräventyret. Jag blev så förbannat trött, alltså så trött som jag nog aldrig varit förut, trött på ett nytt sätt, trött på det där sättet att man börjar röra sig som en 80-åring och knappt orkar böja sig ner, huvudet känns som sten, man är yr och har dålig balans, man glömmer vad som sades för en minut sen, man vill bara sova men sover ändå dåligt. Man börjar googla för att komma fram till nånting, man googlar kosttillskott, stress-reducers, tecken på depression, burnout et ceettera et ceethera. Samtidigt drabbades jag av total maktlöshetskänsla och allmän oro inför alltings oklarhet, och så fick jag inte gjort det jag hade tänkt, vilket ytterligare spädde på den där känslan av oduglighet.

Droppen var nog igår kväll när jag upptäckte att jag helt enkelt inte orkar komma med ut och fira J:s födelsedag. Det hade gått så bra så länge jag hade fått sitta utfläkt på soffan med tankarna på att det inte händer nåt mer i kväll, men sen när folk ringde och härjade om karaoke på Suxes, så märkte jag ju att jag var lika med en våt trasa bara. Fick ursäkta mig, klä mig i kall lakansdress, stanna hemma och glo. Sen räckte det inte länge förrän jag började pjula över en djurvideo i vilken en tant kramar och sjunger en vaggsång för en liten gris som, vad jag förstod, var en av de få grisar som räddats ur nåt slags fruktansvärt köttgrissammanhang. Jag tappade så småningom konceptet och förvandlades till en pyamasklädd våt fläck på badrumsgolvet; jag grät för alla stackars tillfångatagna och desperata djur i hela världen, klockan var natt, tänkte på alltings hopplöshet och min litenhet och maktlöshet i förhållande till allt det stora, passade också på att gråta över andra saker när jag nu en gång höll på, t.ex. en hemsk delfinfilm som jag såg för ett par veckor sen, tanken på alla djurtransporter, försöksdjuren och jaa-a, tills jag... kom underfund med att nu är det nog på tok med mina hormonnivåer och ja. Sånt trivialt som gör ett slut på ett ögonblicks totaldesperation. Resonen. Har hur som helst inte haft en liknande gråtattack på länge, så det kändes på riktigt ganska fräscht på något sätt. Lite som att rensa ut skit. Sen började jag googla och kom in på det där om förklimakteriet, vilket på alla sätt och vis också klingar samman med de symtom min kropp visar. Bla bla. Känns ju nog kanske lite tidigt för sådana saker men att, vad vet man.

Nå väl. Nu känns det äntligen som att jag börjar återvända till den jag är och brukar vara, dvs varken en hyperaktiv uppskruvad version av mig eller en 80-årig, extremt gråtmild åldringsversion. Det kanske bara är så att jag inte riktigt orkar på samma sätt som förut med psykisk och fysisk påfrestning, det vill säga. Är ju inte annars heller nån hejare på att ta hand om mig själv och varva ner, så inte undra på om kroppen tar stryk av en veckas heltidsarbete (och då menar jag heltid; både dag och natt). Lite orolig är jag nog inför att igen vara tvungen att ta itu med nästa läger, på söndag åker jag redan.

TILLÄGG: Lyssna på Nina Hemmingssons sommarprat! Har bara lyssnat i 3 minuter men är redan helt betagen av den här människans vishet.

Det ständiga äventyret, livet

Alltså, kommer hem från ett sånt där läger för funktionsnedsatta och överväldigas igen av det här livets otroliga sätt att översvalla en av sitt allt. Naturen; så här till års sådär helt överdrivet bjudande av sig själv, jäsande och prunkande av ranunkel: en extra tuva där, gräslök som lite sådär i förbifarten har slängt en plantering ut längs med bergsklacken, nya skott bland de gamla, en sån där nonchalans liksom; att man har så mycket så lite till int kan skada. Mitt i allt en doft av granbarr, en överraskande fläkt av nåt obeskrivligt ljuvt som råkar växa på nån helt obetydlig plats. Då man böjer sig ner: små cirkulära, rosa små bollar av nån slags svamp som VÄXER BARA SÅDÄR på nån halvmurken trädrot som råkar sticka upp ur marken. Helt jävla satans fantastiskt! Som en finlandssvensk sommarteater. Folk kommer dit med båt, anländer i tid och i randiga skjortor, seglarskor och blåa shorts, vädret är underbart, det finns en extra backe KALL öl i kajutan, det finns vänner i hamnen, det är SÅ TREVLIGT, det är så najs och det är semester och affärerna är på paus. Sen blir det teattääää.
Människorna; de fungerar. De förstår när man ställer en fråga, de hittar direkt på ett vettigt svar. De går hit och dit med vettiga mål och stadiga steg. Det står ingen i parken och slänger kottar och ser efter var dom landar. Ingen vägrar gå och sova, ingen ramlar från matbordsstoln, slår huvudet och hamnar till sjukis, ingen vrålar eller lägger sig raklång i korridoren, får skrattanfall, gråtanfall eller sovanfall, ingen sätter sig i gruset och börjar sortera sten – alla beter sig. Allt går sin gilla gång och plötsligt är det som att man känner av att man har ett hjärta som slår där inne under revbenen (sorry för cheesyhet), man förstår att livet är en gåva, en otrolig gåva och möjlighet man har fått som har blivit född till att vara en frisk och välmående människa som kan gå och tala och förstå sammanhang.

Men ett sånt där läger alltså. Är alltid lite halft sådär nipprig/manisk när jag kommer från ett sånt där. Så mycket som jag har på hjärtat och som väller fram då jag går på en lugn skogspromenad med hundarna bara timmar efter att jag har anlänt i denna bekanta, rätt så oöverraskande värld. Då lugnet lägger sig. Man fattar att man är hemma och att man har överlevt. Har varit en ensam 35-åring bland ungdomar som väsnas om hur mycket de kommer att gå upp under veckan, om kläder och kläder och butikernas reor, om fyllor och studieliv eller om hur jättegamla de är (daa. jätterespektfullt med tanke på att jag sitter bredvid. Men alltså på riktigt gamla mänskor tar man ju inte notis om). Nu snackar jag om de andra ledarna. Deltagarna var sen en helt annan sak. Det är svårt umgänge på två plan: 1. med de där unga främligarna, hankeiterna och klasslärarstuderandena som man inte har ett jota gemensamt med men som det ändå är meningen att man ska föra de där vettiga diskussionerna med. 2. de där funktionsnedsatta som så klart är helt out there och bara slänger ut ord, historier och meningar som inte har nån vidare anknytning till nånting i den här världen. En själv som är en av deras få fasta knytpunkter i tillvaron, the voice of reason, människan de drar i då de för femtioelfte gången undrar om det nu var så att mellanmålet serverades klockan halv fyra. En ganska intressant kombination och situation att vara människa i. Den här gången hittade jag inte ens nån själsfrände som jag kunde byta ord med om kvällarna, så det var än mer bisarrt; jag tog långa promenader längs med Lappviks sandstränder, söp in havsluften och intetheten, såg träd som hade rötterna bara spretande mot en strand som hade rullat ner i havet och funderade på vafan det är jag håller på med.

Och jo, vi var på Raseborgs sommarteater i år igen. Mitt i all den där imbecillheten skulle man stjälpas ner i ett sånt där finlandssvenskt gyttighetsmecka, lyssna på orkester och vismusik, se översminkade halvproffs springa av och an på scenen och leverera den ena överspelade repliken efter den andra, samtidigt som publiken just har anlänt med båt med halva släkten och kusinerna i släptåg, tar kaffi och bulla i pausen, köper lotter och jämför Lindexkjolar och har det bra så inihelvete. Min reaktion: jag började gråta. Jag skulle fan ha suttit där med kinderna våta av tårar om det inte var så att jag var tvungen att behärska mig då jag hade en trettonåring med downs syndrom på mitt ansvar. Jag vet inte vad det är med mig och sånt där nuförtiden – jag börjar lipa av minsta lilla emotionella anspelning. Allra värst är det just på såna där tillställningar som är så satans perfekta på alla sätt och vis – solen skiner och finlandssvenskar har båtar och är glada. Nån vithårig karl med kalaskula kommer gående i shorts och sjömanströja, han är så glad och välmående, vinkar åt nån bekant och jag sitter och glor och gapar och känner mig som nåt slags fattighjon eller osynlig huldra som lagts ner i gräddan för att lösa nåt mysterium som jag ännu inte vet vad det är. Det i kombination med lite barndomsnostalgi: me gone. Nu var ju pjäsen Emil i Lönneberga och naturligtvis kan jag varje ord av alla sommarvisor och Idas hiddepålåtar både framlänges och baklänges, så vet inte om det var en av orsakerna till att jag ville gråta precis hela tiden när det sjöngs och spelades. Hur som helst så skulle jag gärna ha nån psykolog att förklara det där fenomenet: tårar som väller fram och lusten att gå helt jävla sönder när solen skiner och det är sommarteater som naturligtvis handlar om en alldeles perfekt, balanserad, äckel-normativ och lite smålustig familj och allt är så otroligt fantastiskt. Tips: det är ingen ledsen gråt precis, det är bara en översvallande, känslosam gråt, som att kroppen vill säga åt en att livet här, det är ett konstigt, konstigt äventyr som man ska hantera varsamt och som kan sluta hur som helst.

:::::*****:::::

Hej trettifem!

Idag fyller jag ganska många år. Om man fördubblar antalet år jag har levt så får man 70 stycken! Den matematiskt begåvade (och rubrik-ignoranta) kan alltså räkna ut hur gammal jag blir. Det känns jävligt bra, utan att överdriva. För första gången sen jag var typ 18 känner jag mig som att jag har en fot som står stadigt på marken, och en annan som tar ett jäkla språng, om vi nu ska beskriva det här. Jag minns så väl när jag fyllde 30 och hur hemskt allt var då, alltså hemskt-hemskt, ångestframkallande hemskt. Jag bodde tillfälligt hos J i hans mögliga etta, visste inte vad jag höll på med, hade inte den minsta lust att fira (fira vadå liksom?) och kände mig sliten, ledsen och uppgiven. Droppen var att mina föräldrar hade velat vara snälla och högtidliga och skickat en jäkla blomförsändelse med tillhörande grattishälsning fram till dörren, alltså nån som ringde på och så var där ett gäng avklippta rosor som man skulle sätta i vas och sen se på när dom dör. Jag skämdes så över detta inför J, för han var en annan typ på den tiden – jag föreställde mig att han tyckte att jag kom från överdrivet tillgjorda förhållanden med dessa blomförsändelser, han gjorde det nu inte, men jag skämdes ändå, jag tyckte det var så fel med dessa blommor. Vi var annorlunda på den tiden; jag skämdes, han låg på sitt sängbotten, typ. Vi drack skumpa på gården men ingenting var roligt.

Nå väl, idag hade det hurrats över blomförsändelser, men det hurras minst lika mycket utan dom. J är på jobb hela dan, jag ska försöka värpa ut ett omslag till skivan. Steg upp alldeles för tidigt som om jag anade att nånting var på gång, hittade det här:

Hästlåda och kort

Ja det är fan lätt!

...och inuti lådan... vilande på en bädd av LAV...

...en jäkla HÄSTBROSCH (som han själv hade suttit och svarvat ihop medan jag sov igår,
och JA, det måste sägas. J är BÄST, så är det bara.)

Hästbroschen in action.

Fermentera kirskål

Eftersom jag inte har hittat nån svensk guide för hur man fermenterar just kirskål eller andra vilda växter, tänkte jag ta och skriva ihop det här inlägget till hjälp. Metoden är helt och hållet kopierad från Galloway wild food's sida om fermentering av vilda växter så alla credits ska egentligen dit. För dom som förstår sig på finska kan jag också rekommendera denna utmärkta guide för fermentering av allt möjligt.

Nå väl. Fermenterad kirskål är ganska seg till konsistensen, vilket kanske inte nödvändigtvis faller alla i smaken. Som tillbehör till mat kan jag ändå tycka att det är riktigt gott. Den finska fermenteringsguiden rekommenderar kirskål som "krydda" i andra grönsaksfermenteringar som till 95% består av t.ex. vitkål eller blomkål, vilket jag spontant kan tycka att låter ännu bättre!

Kirskålen innehåller mycket mjölksyrebakterier av sig själv så man behöver ingen agent (t.ex. vassle) som sätter i gång processen.

Du behöver:
Kirskål
Havssalt
Källvatten (eller annat rent vatten utan tillsatser, inte kommunalt kranvatten!)
Rengjord glasburk eller annan passlig burk

Frivilliga ingredienser:
Ingefära, vitlök, chili

1. Plocka en hel massa blad, gärna en hel shoppingkasse full. Bladen krymper förvånansvärt mycket ihop. Bäst blir det med nya skott, men jag använde äldre blad. Fungerar också men blir ganska segt, inte speciellt knaprigt.

2. Skölj noga och torka, t.ex. i salladsslunga. Kranvatten får inte komma med i fermenteringen då det kan innehålla ämnen som motverkar mjölksyrebakterierna.

3. Riv bladen i lagom små strimlor, så stora du vill att de ska vara när du äter dem.

4. Hädanefter ska du varva kirskålsstrimlorna med havssalt. Det här kan vara lite besvärligt, eftersom mängden salt är litet av en gissningslek. Kom ihåg att saltet inte har någon roll i själva fermenteringsprocessen, det tilläggs snarare för att driva ut vätskan ur kirskålen. Den slutliga salthalten ska ligga på ca 1,5 %.

5. Låt stå i 30–60 minuter.

6. Ge bladen en ordentlig massage tills de mörknar, är våta och tappar sin form.

7. Låt stå igen i 20–60 minuter. Om man vill kan man sätta på en tallrik som tyngd för att hjälpa till med vätskeutsöndringen, men det är inte nödvändigt.

(Tips: Om du vill tillsätta annat som t.ex. chili, vitlök och ingefära är det i det här skedet du ska tillsätta dessa!)

8. Packa bladen hårt i en glasburk eller annan passlig burk. Tryck ner dem t.ex. med en sked, det är viktigt att undvika luftfickor mellan de våta bladen. När burken är fylld till 3/4:delar borde en hel del vätska ha frigjorts. Tryck ner bladen i sin egen vätska så den täcker allt. Om det inte finns tillräckligt med vätska – fyll på med naturligt, okolsyrat källvatten – INTE kranvatten.

(I detta skede kan jag påpeka att jag hamnade hälla på ca 2-3 dl källvatten).

9. Nu är det viktigt att innehållet vägs ner så att kirskålsbladen hela tiden är under vattenytan. Här gör folk på olika sätt – vissa har en mindre, vattenfylld flaska som ryms i burken som tyngd, andra har ingen tyngd alls. Det finns också vissa fermenteringsburkar som håller ner grönsakerna under ytan av sig själva. Enligt min lilla erfarenhet hålls kirskålsbladen ganska bra under vattenytan av sig själva och flyter det upp något blad som hamnar ovanom vattenytan kan man plocka bort det. Mjölksyrejäsningen sker anaerobt, dvs utan syre och får inte ha kontakt med luft, då det kan börja mögla eller liknande. Fermenteringsfixeringen skriver f ö himla bra om mjölksyrejäsning överlag.

10. Ställ burken mörkt, t.ex. i ett skåp. Inte i kylskåpet eftersom det blir för kallt och bromsar processen. Efter 3–4 dagar borde det bubbla om burken, speciellt då man trycker ner bladen. Du kan smaka på ett blad efter ett par dagar – om det "pirrar" mot tungan står allt rätt till, mjölksyrebakterierna är aktiva! Vissa fermenterar med lock på, andra inte. Jag fermenterade med locket på och öppnade en gång per dag för att släppa ut luft/tryck.

11. Efter en vecka borde det ha slutat bubbla om burken och fermenteringen är i princip klar. För mig räckte det ändå ett par dagar längre innan det började smaka gott och överlag lär fermenteringens smaker ha utvecklats först vid vecka 3 cirka. Du kan i varje fall ställa burken i kylskåpet efter en vecka.

Allmänna tips:

- vattnet ska vara grumligt, det är helt okej. När fermenteringen är klar brukar "grumlet" sjunka.
- fermenteringen ska dofta fräscht och surt (mer starkt & lökigt om du har tillsatt vitlök). Luktar det ostigt, alkoholaktigt eller blir svart mot övre delen av burken, då har nånting gått snett.
- Den färdiga fermenterade kirskålen håller bättre i kylskåpet om det är tryck i burken.
- Man kan använda spad från tidigare fermenteringar som "startspad" till nya.

En jäkla massa skogsbilder

Midsommaren försvann lika snabbt som den kom, men om det är något jag har lärt mig efter en hel del misslyckade högtider, så är det att passa på att INTE fucka up grejer utan istället typ njuta av dom. Så att sånt i år. Den sedvanliga midsommarfamiljen M uppenbarade sig i sin sextiotalsbåt och sen åt vi, drack och var himla trevliga och talföra, med betoning på himla trevliga. Det var verkligen som en midsommar under vilken man lyssnade på och lärde känna varandra – ganska ovanligt egentligen att man gör sånt med människor man har känt i hela sitt liv, men nya mänskor tillför sånt. I det här fallet är det J som är "ny". Han fick hälsa på i sextitalsbåten och lyssna på diktuppläsning, och jag talade med farsan och P om livet i största allmänhet – sånt där som att bilar och stora hus inte gör folk lyckliga nåt mer (det här får man upprepa åt farsan i all evighet, tror jag). Jag var inte överdrivet full och varken grät eller sa nåt pinsamt, så även det får man se som ett steg i rätt riktning.

Så har jag tagit en MASSA foton, och tänkte att jag nu också skulle ge mig in i bildbehandlingens universum, eftersom foton nu bara blir finare om man lite orkar peta på dom. Inspirationen fick jag av Linnea, som har fått sina skogsbilder att se så himla snofsiga ut, med sån därn retro touch (hur gör hon??). Så jag har också varit ute och tatt ett gäng skogsbilder, men orkade bara manipulera en, det är ju så HIMLA TRÖKIGT (ungefär lika roligt som att mejka sig).

Sen var jag tillbaka i min gamla rutin att bara på måfå hafsa lite med nivåer hit och dit, utan lager, utan backupplan (ofta trycker jag bara på "auto levels". Funkar). Fast hur jag tänker mig att jag är ute efter en lite solblekt, turkosaktig grön så tycks mina nivåer alltid sen ändå i sista hand luta åt det där gulmossiga sjuttiotalshållet. What can I do? Men bilderna var ju så HIMLA SNÖGGA från början så det var ju inte riktigt så stor skillnad med bildbehandlingen sen, kan vi säga.

Människans bakvänd- och motstridighet

Det är underligt hur man, när man kommer i gång med nånting, kommer så in i det att man knappt vill sluta. Så är det i varje fall undantagslöst för mig. Nu har jag städat hela dan. Städade till och med lite extra för att slippa måla på omslaget. Ja, ni läste rätt, jag städade för att slippa måla. Innan jag började städa försökte jag komma på flera ursäkter för att få måla istället för att städa. Men städningen vann. Tänkte bara berätta det – människans bakvänd- och motstridighet är alltid så häpnadsväckande.

Snacka med skogen

Idag börjar ramadan, men det rör mig inte det minsta, jag ska städa och lyssna på Vega. I morgon tidig start och sen midsommar i skären! Idylliskt så man blir spyfärdig. Fast jag ska vara glad över välmående husdjur – det bästa med sommarstugan är djuren som blir så mycket djur där och breder ut sig i grästuvor och har en sån där glimt i ögonen som varslar om pur existentiell lycka. Den smittar av sig. Och så ska jag ta ett varv i skogen och snacka lite med den (faktiskt) - en rutin jag alltid gör vid sommarsolstånd. Håller lite koll på att allt går någorlunda väl, bara.

..[]..

Dagens länktips

Och så snubblar man över en sån häran. SÅ JÄVLA BRAAAAA!!!! Orkar inte förklara. Tryck för satan.

Äppelträdet är sitt eget

Ibland händer det att man gör precis vad man vill och tar slumpmässig buss ut i periferin för att vidga vyerna för hund & människa. Idag blev det buss nummer 2 mot Länsinummi. Steg av vid Hepokulta för att det där såg ut som att äng-skogsmarkslandskapet bredde ut sig lagom långt. Till en början var det fantastiskt fint. Korsade en gräsplan med två spartanska hund-hinder som Mili galant hoppade över. Tog stig som gick rätt in i dunge och ångrade med 15 sekunders mellanrum att jag inte hade tagit kameran med, men har den batteri på slutrakan så har den. Ville inte riskera att släpa med gigantkamera och sen få en dålig bild och sen harma sig över resten man inte får ta. Nå väl. Det var snabbt slut på idyllen. Ett femtital meter in i dungen uppenbarade sig ett sånt där Volvolandskap med asfalt, stora, blåa skyltar och stängsel. Mili och jag lufsade genom lupin- och ingenmanslandet mellan två sådana här biljättar, gjorde ett inte så graciöst hopp över ett dike som ledde till en större bilväg och funderade samtidigt på alla de namnlösa diken jag har hoppat över i min livstid för att komma på "rätt" sida av nånting.
Korsade vägen likt en van vagabond medan bilar swishade förbi på bägge sidor. Fortsatte rätt in i skogsliknande landskap, hittade en 20-cents plastflaska och resterna av något slags vinterboende (en gigantisk, alltså gigantisk glasburk med lingonsylt!). Gick över mossbelupna berg-stenar, försökte hitta stigliknande leder att gå längs med, hamnade mitt i allt vid sockeln till ett jäkla lusthus – en återvändsgränd, nåns gård. Tog risken och brakade rätt genom lusthuset, gården, förbi postlådan med mitt "siis anteeks, mä oon ihan eksyksissä" i beredskap. Tänkte på vad finskan har gett mig; ett språk som man bl.a. kan ursäkta sig genom. Bereder väg för i princip vad som helst, för man kan alltid ursäkta sig i efterhand. "Siis oho, en tajunut". "Kappas!" "Anteeksi nyt vaan." Ingen verkade vara hemma. Tänkte på att hundar och katter alltid har rätt att gå på "någons gård" eftersom hundar & katter är "någons", medan människor inte har rätt att gå på nån annans gård eftersom människan inte är någons. Det där kanske inte har någon poäng förresten, men tänkte nu bara. Sen tänkte jag på en gammal FB-diskussion i vilken det diskuterades huruvida bin hade setts i trädgårdarna eller inte. Folk talade om "sin rhododendron" och "i vårt äppelträd". Den där retoriken folk får när dom får egen täppa; att en rhododendron liksom är någons, ett äppelträd, ägs av någon. Att man inte reflekterar över det och säger "i äppelträdet på gården". För ett träd är faktiskt sitt eget, till och med mera än ens hund är trädet sitt eget för det klarar sig alldeles utmärkt utan en själv. Samtidigt är det ju inget märkvärdigt alls med att träden och buskarna på ens gård ju liksom tillhör en själv och ingen annans, för så har vi bestämt. Men ändå.
När jag kom ut på gatan där visste jag inte var jag var nånstans, men hade en vag aning om vilket håll jag kanske borde gå. Till all tur fick jag syn på domkyrkotornet i fjärran, vilket talade om att min riktningskänsla hade varit ganska åt skogen, men jag gick åt skogen i varje fall nu när jag visste åt vilket håll kyrkan var. Och då hittade jag attan nåt spännande. Först var det nästan en kopia av mina föräldrars hus i Borgå; samma japanska 60-talsstil, lågbyggt, stenplattor på altan, likadana ytterdörrar. Fick en konstig känsla av att ha något gemensamt med människorna på gården, som om jag kunde ha gått fram och hälsat och frågat hur det går med häckklippningen. På andra sidan uppenbarade sig något ännu mer bisarrt. Radhuslägenheter som någon gång hade varit lyxiga, antar från 60-talet de också – de var i princip nästan gjorda av fönster, inga väggar. De flesta lägenheterna var illfariga och slitna och inne i någon av dem kunde man till och med skymta berg av böcker, alltså berg av bokstaplar på varandra. Tänkte på möjligheterna och omöjligheterna med att bo i en sån lägenhet; ypperligt för växter, man hade kunnat omge sig av all världens krukväxter, som att bo i ett växthus. Men hur attan värjer man sig mot ljuset, när man sen väl vill ha det mörkt? Och känslan av att folk ser in på en?

Tack Google maps.

Hamnade nästan gå över ännu en gårdsplan och sen fick det bara vara nog med äventyrandet för den här gången. Vattnet blev odrucket och brioch-halvan som J bakade igår oäten, men man vet ju aldrig var man hamnar när man gör sådana här utflykter. Idag blev det inte så långt. Gick hem via disktrasbutiken och tågspåren. Tänkte att Åbo är fullt med skatter, fullt, fullt. Gonatt.

Samarbeta med monster

Mitt huvud går på 15 000 varv.
Istället för att söka jobb slås jag ner av deprimerande rubriker
och gör manipulationer av bilderna, typ såhär:

Ursprungsbild:

 Bild efter 15 minuter i mina varsamma händer:

Det är fult att tro på sig själv

Jag kom att tänka på en grej som säger ganska mycket om min finskhet eller kanske finskhet eller nordiskhet i största allmänhet. Jag satt i Rumänien på kurs, tecknade på stort papper som hade lagts ut på golvet, när en italienare böjde sig över mitt kluddande och sa, utan uttryck i rösten; "you are an artist". Jag tackade försynt samtidigt som jag drog nån slags djup inre suck, nöjd över beundrande ord som man ju alltid är när man väl får dom, men som man på nåt sätt har lärt sig att undertrycka, jag vet inte varför egentligen? Jag har tänkt på de där orden ibland, "you are an artist", torrt konstaterande sa han det där bara, som om det vore en självklarhet – inget att varken vara särskilt nöjd eller förvånad över. Jag önskar att vi finländare hade kunnat förhålla oss till det vi är eller vill vara med lite mer inspiration från just de där som böjer sig över andras teckningar och torrt konstaterar att här har vi en artist. Tänk om jag själv alltid hade betraktat mig själv som en konstnär; vilket annat ljus jag hade satt hela mig själv och vad jag sysslar med i, egentligen. Men det skulle aldrig ens falla mig in att kalla mig själv "konstnär". Det skulle kännas pretentiöst, överdådigt. Varför, egentligen?
Jag tänker ibland, att ett av de största problemen vi har här i Finland, förutom skit-regering o sånt då, är bristen på självförtroende, oförmågan att våga vara nånting. Egentligen så kanske det till och med kan hänga ihop med att vi har en så usel regering, på något plan; de mänskor som tror på sig själva är rövhål och fåntrattar och hamnar förr eller senare i ledningen. Nåja, klart att det finns många bra typer som vågar vara nånting också, men sådär generellt ska man liksom sticka under stoln med att man är nånting, innan man är hundra procent säker på att man verkligen är det man ger sig ut för att vara. Då kan man låta sig skina lite. Annars så, ja, jag vet inte varför det är så fult i Finland att tro på sig själv.

Det är viktigt, det här med vinkling

Yle:s artikel: "I det lilla samhället i Norra Österbotten har man fått vänja sig vid anarki och kommandoluvor".

Svt:s artikel: "I Pyhäjoki har ett tjugotal aktivister slagit upp ett läger för att protestera mot det planerade kärnkraftverket".

Now which one got the point?

Människor i min ålder

Fick just en sån jäkla känslostorm! Sitter och lyssnar på Tongåvan i radio Vega och först ringde "Seitlax hårdaste" in och hälsade att "Pligu skulle hålla fingrarna i styr i bastun" och sen ringde nån som "siter hit på Buguholman" och önskade... förbered er nu... önskade MITT SOMMARLOV. Jag fick en mystisk sinnesbild när jag hörde på den låten, som en glansbild från forna dar då sommarn inte var annat än pur glädje, lyckorus, måsskri och frihet - och så tänkte jag mig en musikvideo till låten med nån som går genom stan mot nåt skitarbete i söndriga kläder, varför inte en tiggare till exempel. Och så "Mitt sommarlov" med skränande barnröst som malar på över alltihopa; "Mitt sommarloov, vad jetteskönt mitt soooommarlov ska bli...". Fucking absurt! Nå väl, nu ska jag lite lugna ner mig. Hur som helst är det där programmet både strålande och fucking scary på samma gång. Som att lyssna på en sändning från när landets elit firar semester. Man sitter i sin kolgruva och lyssnar liksom. Och mitt i allt så ringer nån in och önskar nån grattis på 40-årsdan! Alltså FÖRTIÅRSDAN, och så inser man att, herregud, det där programmet är ju delvis menat åt en själv, gjort åt mänskor I MIN ÅLDER! Hjälp!

Upprepa sig i all oändlighet, men vet ni

Ibland om nätterna sitter jag uppe och tittar på bilder som berättar om allt hemskt som händer åt djur. Jag vet, det är knappast speciellt konstruktivt och jag vet inte vad det här beteendet egentligen ska berätta om något, men saken är den att inget tycks förändras vare sig man 1. berättar om alla hemska saker som händer eller 2. kommer med positiva exempel.
Idag stötte jag i varje fall på bilden ovan, en vattenfärgsmålning (?) av Janet Oneill. Hon har visst målat av en hund vars ägare hade snurrat ett spänt band runt nosen på hunden. Bilden gjorde stort intryck på mig, märkte faktiskt först efteråt att hunden var defekt – det var blicken som fångade min uppmärksamhet. Och ja, när man tänker efter så är det kanske blicken som alltid fångar en först när man möter en levande varelse med tankar, historia och personlighet. Jag kommer aldrig att förstå tanken på att människan på något sätt skulle vara smartare eller ha någon slags självklar plats ovanom djuren. Jag kommer att upprepa det här i all oändlighet, tror jag. Nu när sommaren är här med grillsäsong och annat fjanteri – gör något klokt för en gångs skull: sluta grilla biffar, sluta suga på fel boobies (mjölk är för kalvar)! Släng in en tia åt såna som vet vad de sysslar med, t.ex. Animalia, Oikeutta Eläimille eller varför inte din lokala djurskyddsförening. Gör något åt denna befängda idé att kött på något sätt skulle vara mänsklig basföda. Behandla djuren väl, punkt slut.

Fermenteringens magiska skumhet

Igår satte jag i gång ett fermenteringsprojekt med kirskål. Aj jestas ändå. Det här är bara för spännande. Att sätta i gång en fermentering känns lite som att öppna en gammal bok från 1600-talet, att skuffa i gång ett par rostiga hjul som sällan används eller som att väcka en grupp viskande mossgubbar till liv. Man ska skölja och torka bladen, varva dom med salt, klämma och krama dom tills dom är våta och formlösa och till sist sänka dom ner i sitt eget spad i en burk och sen tynga ner härligheten med något så att bladen säkert hålls under vätskan. Fermentering sker i en anaerob omgivning (ni hör redan här att det här handlar om ren och skär magi) och ska stå mörkt (!) i åtminstone en vecka varefter man kan börja smaka och se om allt har gått rätt till. Under tiden ska det börja bubbla (!) om burken. Ni förstår att det här är så spännande så man knappt förmår skriva om det. Lyckas det här (I doubt it) så kommer jag i alla fall att komma med mera detaljerade uppgifter för hur jag gick till väga.

En förmiddag i Raumo

Vad hade du gjort om du hade hamnat i Raumo en blåsig måndag i juni? Ja, säg det. Vad vet man om Raumo annat än att där finns det pittoreska trähus och där görs det båtsnurror? För mig och M blev det ett besök på polisstationen och en lyckad bakelserunda i gamla stan.

Polisstationen - bred och industriell

Polisstation, närbild

De obligatoriska "Fuck the police"-texterna ett stenkast i från polisstationen

Vitkindade gäss invid fuck the police-texter

En spännande, gapande byggnad, heller inte långt från polisstation

En runda i fiskehamnen

Utsikt över fiskehamnen

Språkade med ett par Apollon-fiskemän (måttligt roade)

Hakuni & Neptun

Reflektion

Dörrafan

Hamnkran

På väg tillbaka in mot stan: solbil

Bostadshusexteriör

Exteriör med dam

Exteriör med fönsterprydnad

Elskåp eller vad det häran

Rauman Merimuseo (saknar svenskt namn)

Här har vi ett hus

Ryggontsexteriör

Fin gammal skylt till skoaffär

Annan fin vintagedetalj i fönster

En överraskande tomathalva på metallstolpe

Gravsten med sirlig text

Hål i gravsten

M Lindman invid 1300-talsruin

Växtlighet 1 (Gamla stan)

Växtlighet 2 (Busstation)