Si, där e Pärre!

Jag är så fruktansvärt, fruktansvärt trött på mig själv just nu. Det tar sig uttryck i att jag sätter mig ner i en stol och sen är sur för att jag inte har lust med något alls, allra minst med att bara sitta i en stol. Egentligen undrar jag om det inte är de flesta omkring mig som jag egentligen är fruktansvärt trött på, och att jag sedan projicerar all denna avsky mot mig själv för att den inte får utlopp nån annanstans? Facebook har förvandlats till en stinkande hög av självgoda finlandssvenskar som än ska lysa här och än där – än är det i den ena kulturskriften som de har ett alster eller i det programmet eller den boken som de ska författa. Kanske har jag lite extra känsliga spröt för sånt just nu, men jag undrar nog hur det kommer sig att det bland finlandssvenskarna finns så många som på något sätt tycks vara aktiva inom medie- eller kulturlivet? Hur många finlandssvenskar finns det inte som producerar texter, bilder, fotografier, musik och ändå finns det knappt något man står ut med att läsa, lyssna eller se på? Känner ett starkt behov av att emigrera. Utomlandsifrån kan man hantera det där finlandssvenska så mycket bättre; man tar det mera som nånting tryggt, bekant och lite fån-mysigt som man tar fram ibland som en tokrolig bilderbok som har en fet och glad gubbe på frampärmen - "si, där e Pärre!" – inte som nånting fruktansvärt irriterande, ständigt närvarande, som hälls innanför skjortan på en utan att man blir förvarnad om det, som man känner sig fullständigt bombarderad av.
Och varför, varför är finlandssvenskar generellt så fucking styltiga, som med käpp i röven hela fucking tiden? Vafan är vi rädda för? Varandra? Man kommer in till ett rum finlandssvenskar man aldrig har träffat förr och tyngden av psykiska problem och folks spretiga "hur ter jag mig i andras ögon"-funderingar håller på att ge en en knockout innan man ens har hunnit hälsa på nån.
Gonatt.

Svenskfinlands förgyllda gräddsnäcka

Arbetsstipendier/1-årigt arbetsstipendium för serieteckning: behandlad och avslagen. Story of my life. Nåja, men vad hade jag liksom trott? Att dom skulle slänga pengar över ett soffliggande fyllo som lite i förbifarten har hafsat ihop ett tiotal halvdana serie-alster? Man måste ju vara framfusig, VISA ATT MAN FINNS, skicka sina alster till alla svenska tidskrifter, basunera ut sitt namn, synas höras, vara en ärt i nåns näsa, vara den odefinierbara lukten i nåns festkläder, ropa ut att ha ni hört, jag e bäst, jag e faktiskt BÄST och PÅHITTIGAST i fall ni missat, det är mej ni ska hålla upp ögonen för, era halsbrända stressvältar, för att ha en chans att vara med och tävla om en del av innehållet i Svenskfinlands förgyllda gräddsnäcka. Här är jag och jag är Svenskfinlands orakade fitta.

Okej, lugn i hågen nu, hördududu. Nu är det bara att göra mer, ännu mer: vad som helst, no pressure, inga deadlines. Nästa år igen. Story of my life.

Platt som en pannkaka

Alltså, min gallblåsa är platt som en pannkaka. Den borde vara uppblåst och full med galla, redo för nästa chokladfest, men den är platt – antagligen för att en sten blockerar gången nånstans. Jaahas. Det underliga är att man typ klarar sig utan gallblåsan, eftersom levern också kan konsten att producera den galla vi behöver för att smälta mat. Gallblåsan aktiveras bara när vi äter något extra fettigt och det typ akut måste sprutas in en extra dos galla. Nu har jag seriöst bara lust att gå och sova. Ska på vidare genomlysningar, men först den fjortonde april. Så attans länge tills dess! Härnäst får jag, likt en gammal tant, undvika fet mat, gå med mina smärtstillande i fickan och hela tiden vara beredd på att stenen ska röra på sig och jag hamnar till akuten.

Fritt spel för mage och lår

Dagarna skådas allt mer på från en liggande synvinkel. Jag har fått ett par nya favoritbyxor; ett par yogabyxor med stora muddar som går upp till halva vaderna nästan. Det känns som att man har nån som håller stadigt i en nertill och därefter blir det mjukt. Bättre än så blir det inte! En fast hand där nere och sen fritt spel för mage och lår. Jag ligger ofta i soffan med benen utsträckta, kollar in den perfekta byxkreationen (som har en rosa fjäril på rumpan). Ibland tar jag också ett par prövande steg i mina yogabyxor. Yoga har vi ännu inte prövat på.

(Det här var nu tredje inlägget i rad med bild från den här soffan.)

Istället för graduskrivande: en oerhört intelligent hund&människa-fotoserie

Två råd till sådana som jag

Mina värden är något så när tillbaka på sin plats och jag är närapå friskförklarad, tadaa! (Bara en genomlysning av magen ännu på torsdan, och så får vi hoppas att gallblåsan inte är fylld med grus eller liknande).
Har bara två råd till sådana som jag:

1. ät inte så förbannat mycket kolhydrater på en gång! Det får konsekvenser. Jag älskar att vräka i mig pasta med potatismos eller franskisar, smörgåsar och riven kål, speciellt om kvällarna när man egentligen inte ens är hungrig. Har inte tänkt att det här har gjort nån skada eftersom jag aldrig har gått särdeles mycket upp i vikt, oberoende av vad jag äter. Så länge jag är smal är allting okej, har jag resonerat. Idiotiskt! Inte har jag alls kopplat ihop det här med belastning på den stackars gallblåsan. Men nu vet jag bättre.

2. Du är inte odödlig! Visst är det konstigt? Man behöver bara ta ett steg framåt när långtradarna kommer bullrande från hamnen och så är det slut med en där på fläcken, sådär bara.

Varm yllesocka och standardpizzan

Bilden stulen från nätet men från samma restaurang

Idag ska jag berätta att jag har besökt en restaurang som gjorde mig så besviken att jag nästan ville gråta. "Authentic Mexican food" utlovades, men maten var smaklös, oinspirerad och tråkig, till och med riset var överkokt. En stackars servitör försökte hålla ett trött leende uppe. Jag beställde vegetariska tacos och fick två blöjvarma tacobröd med paprika, ananas och zucchini. Smakade som en varm, uppblött pappskiva med gelébjörnar på. Paprika är för övrigt en så otroligt tråkig ingrediens att använda sådär som stekt pålägg. Hör till den legendariska trion "paprika, oliver och champinjon" som utgör standardingredienserna på den vegetariska turkpizzan. Har aldrig förstått varför alla vegepizzor ska ha just paprika, oliver och champinjon på sig. Det finns väl massvis med andra grönsaker att välja mellan? Vad med majs, ärter, bönor, tomatskivor, rödlök, nån form av ost, spenat? Varför ska alla ha samma pizza? Nä, det är som att alla som får för sig att syssla med mat på professionell nivå i Finland, tycks utveckla nån form av fel i huvet, sakta men säkert. Antingen börjar dom servera pappskivor med stekt paprika eller så koncenterar dom sig på att utvinna björkextrakt och skapa en minimal glassportion som heter "kevät". Det är så sorgligt när ingredienserna finns, men inte kunskapen om vad man kan göra med dom. Man sitter där och suckar och slevar i sig, säger att "juu, kyllä maistui" när dom frågar hur det smakade och inte hade man ju ändå kunnat klaga eftersom man ju trots allt har ätit upp allt som fanns på tallriken.

Sjukstugans avslöjanden

Efter ytterligare ett samtal från läkaren så fick jag klart för mig att orden "koholla" och "kohdallaan" betyder ungefär helt olika saker. Mina levervärden var inte kohdallaan (på sin plats) som jag trodde i förrgår, utan koholla (förhöjda), tänka sig. Detta utreddes i och med en kort diskussion med en som behärskar det finska språket. Så att, ännu mera bevis på att det är ett gallstensanfall jag hade i tisdags. Nu har jag fått ny diet och nya labbtider till måndagen (värdena ska kollas igen; går dom upp eller går dom ner). Är just nu bara så lättad och nöjd för att det var ett verkligt fel jag hade; inte nåt inbillat psykiskt.

Sjukligheter II

Jaha, nu har jag varit hos läkaren, och det har stoppats in fingrar lite här och där, kan jag säga (hoho, kunde inte låta bli. Absurditeten i att en läkare kan göra precis vad som helst utan att det är det minsta pinsamt eller mysko). Jag beskrev mitt anfall och läkaren frågade och antecknade, och nog trodde hen ju sen att det var ett gallstensanfall jag hade haft. Blev vidareskickad till labbet där jag ömsom väntade och ömsom fungerade som nån slags hjälpreda för en invandrarfamilj som inte visste hur attan man skulle bete sig. Jag blir så glad när man får lov att känna sig utvald på det där sättet, att dom kommer fram till mej bland alla som sitter där och väntar. Nåjo, jag ger väl också ett alldeles sjukt vänligt och inställsamt intryck (den där inre golden retrievern, juh..).
Nåjo, i labbet togs det prover och hjärtfilm (that's a first) och senare ringde läkaren och babblade alldeles otroligt snabbt på finska. Ur svadan förstod jag att jag antagligen har haft ett gallstensanfall men att levervärdena nog kanske ändå var helt okej? Jag fattade inte vad hen sa, så hipp hipp hurra med den saken. Ska i varje fall på fortsatt kontroll (ultraljud av ylävatsa) nästa vecka och så skulle läkaren av nån anledning ringa i morgon igen, så vi får nu se vart det bär av, det här.
Idag har jag fungerat som ett utomordentligt bra exemplar av mänska, kokar grönsakssoppa och har fått den sista kursen från förra perioden undanstökad. I morgon blir det ett pinsamt besök hos professorn igen i anledning av gradun, och sen blir allting kanske eller kanske inte lugnare eller helt kreisi.

Sjukligheter

Nä-ä, just nu är det bara för jävligt. Ringde studenthälsan direkt på morgonen, beskrev mina symtom och fick en tid tills i morgon på morgonen. Sa att "nu mår jag bra" och så fort jag hade satt luren på, kom den där molande värken från mellangärdet till ryggen tillbaka. Inte nåt helt outhärdligt det när gången, men ändå så att den finns där, ständigt närvarande. Gör så att man inte vågar äta. Bestämde mig för att jag inte kan gå på föreläsning, för inte attan vet man ju om det kommer flera såna där anfall. Och så kommer frågorna; tänk om det här bara är psykiska problem? Tänk om jag inbillar mig alltihopa? Gallsten ska vara på högra sidan under revbenen, inte har jag ont där. Jag har bara som ett band som nån spänt om mig, lite som om någon skulle ha slagit en med knytnäve i magen så att det gått ända genom till ryggen. Så att man inte riktigt kan andas. Gud, vad tråkigt det dessutom är att skriva blogg om sina jäkla sjukligheter. Nåja, i morgon får jag väl nån form av svar. Eller det värsta som finns: att dom inte hittar nåt fel på en.

Sjukdomsbloggen

Idag efter frukosten så fick jag nån form av anfall. Det smög sig på en, ont i övre magen i kombination med ryggont och så tilltog det tills jag inte visste vad jag skulle göra av mig. Kunde inte ligga, inte stå, inte sitta så det var bara att vrida på sig och hyperventilera för att det gjorde så fruktansvärt ont, satt som ett molande dovt band över bröstkorgen, så illa att rösten inte ens kom ut som den skulle. Sådär dålig har jag faktiskt aldrig känt mig förut, så det var en unik upplevelse av kallsvett och helvete. Samtidigt som det tryckte och värkte hade jag känslan av att allt stramar eller trycker så jag slet av mig kläderna i hopp om nån slags lindring (snyggt). Precis när J efter än 15 minuter tog luren för att ringa efter taxi till akuten så gick anfallet om, lika snabbt som det kom. Pustade ut och tänkte att vafan? Sen har den här dagen naturligtvis bara åkt ner längs med kakirännan. Har med jämna mellanrum känt samma tryck i mellangärdet/bröstet och fått stå och flämta framåtböjd några gånger, men till all tur kom inte det där allra värsta tillbaka. Har inte vågat äta annat än en skål med risnudlar och kokta morötter. Efter det blev det också genast värre.

Usch, i morgon på morgonen ska jag ringa studenthälsan och hoppas naturligtvis få gå på nån form av kontroll direkt sen på förmiddagen. Misstänker gallsten men jag är inte direkt i riskgruppen, nog för att det finns i släkten. Nåja, slut spekulerat och gonatt.

Glest i soppan

Varför jag inte har skrivit här på en tid? För att jag inte har nåt roligt att säga. Ingenting går å mina vägnar. Alla ansökningar blir avslagna; är det inte nån skatteåterbäring från december som räknas som inkomst så hittar dom på att vi bor för dyrt. Pängar som aldrig har betytt nåt värst mycket betyder plötsligt allt när man inser att siffrorna inte håller för nästa hyra. Vet inte vad jag håller på med. Studerar i blindo, skyfflar undan uppgifter med största icke-entusiasm. Fnissar till åt mina snusförnuftiga formuleringar. Svär i smyg. Är en dålig partner. Känner skrattet strama i mungiporna när jag försöker låtsas att allting är bra inför min gamla mor. Blir utkörd av min bror. Hittar usla fotografier från en annan tid då jag trodde att jag ville fota. Skåpen är fulla av damm. Äter en fantastisk jordärtskockssoppa, men även den tar slut.

P.S Om ni vill bidra med en påse hundköttbullar, gå hit och lajka Milis story (Barf pelastaa päivän), i skrivande stund fjärde bilden i övre raden. (50 likes ger en påse köttbullar).

Tentfail

Äh, alltså... man får skylla sig själv, det får man. Islam är en intressant religion med ett brokigt förflutet - en ofta missuppfattat krigisk religion av oss i Europa. Och sånt där, som jag nu vet, men som det inte riktigt spelade någon roll att veta i tenten jag just skrev. Det nologaste kanske nånsin. Suck, hela min natt var ett enda yrande om umayyaderna, wahhabismen och sharia, sunna och kalifat. Satt under de sista timmarna av igår och de första timmarna av idag och försökte skapa mig en uppfattning om vad islam egentligen handlar om, vad de fem grundpelarna går ut på, vad skillnaden mellan shiiter och sunniter egentligen är. Att sedan idag svara på en fråga om "genusjihad" och totalt hitta på en historia om att genusjihad handlar om krocken mellan gammal islamisk rättsvetenskap och modernare föreställningar om jämlikhet mellan könen, det var inte riktigt det jag hade föreställt mig att jag skulle skriva om idag. Man sådär nuddar vid det väsentliga samtidigt som man skjuter helt till skogs. Vilken total känsla av kapitulation, detta! Usch. Jag skulle verkligen behöva ett uppsving nu start, en våg av goda ord, en sväng av positivitet.
Vad ska man nu hitta på för att vända den här dagen åt rätt håll?

Tänk om jag bara slutar

Jag har varit "ensam hemma" ett par dagar. Känns konstigt egentligen, att ensam hemmat tydligen inte är något som är per default längre. Har alltid känt mig som en som ändå primärt alltid är ensam och som sen har sällskap ibland, men det här med samboende, man kryssar i "avoliitossa" eller vad det nu heter i formulären och allt det där har nog fått mig på andra tankar. Hoppeligen det fått mig att bli lite mera villig att dela saker, att samarbeta och att tänka helhetsmässigt och inte bara på en själv. Ja, man kan ju alltid hoppas.

Nu när jag har varit ensam hemma har jag i varje fall smugit omkring som en mörk ylleskugga, lyft grumliga saftburkar från ett rum till ett annat, lagt märkvärdiga filtar över vardagsrumsgolvet, nej jag skojar bara. Jag har bara brett ut mig lite mer och skitat ner lite mer än jag annars brukar. Och haft aningen liksom ingen disciplin alls på mig själv. Och inte oroat mig speciellt mycket för det heller. Har KÄMPAT med en uppgift i islam; fick bokstavligen trycka den ur mig som det sista man trycker ur en senapstub innan jag bäddade in mig i ett bekvämt knyte med 2x Daim, 1 x Dubbelnougat, en hel panna rykande grönsakswok och några dokumentärer och filmer, både bra och mindre bra. Och i övermorgon är det islamtent. Då ska jag kunna punga ut hela islams historia och som det ser ut nu vet jag bara att Mohammed dog år 632 och att hans mamma hette Amina. Han gifte sig med kusinen, eventuellt var det hon som hette Amina? Ni ser, det är inte så värdefulla detaljer som har fastnat, om dom ens har fastnat.
 Och jag känner en sugande oro nånstans djupt inne i min välombäddade lekamen, den säger tänk om det här är det sista jag nånsin gör? Tänk om jag bara slutar. Det är en av mina största rädslor.

Att ligga och kvida i en filt

Efter att nu i femtontals minuter ha legat på hundens matta och kvidit över att "jag int ens kan gråta ut mer nuförtiden" har jag konstaterat att det blir vad det blir. Jag hinner med vad jag hinner. Jag gör vad jag gör. Jag behöver inte bli klar till våren, vart fan ifrån har jag ens fått den idén? Det var nu bara nån självkompetetiv sida i mig som ville bevisa nåt fanskap igen, men int attan behöver jag bli klar till våren. Huvudsaken är ju liksom att man mår bra. Jag mår inte alls bra av att det ställs krav på mig, av att göra saker som jag inte ser nån mening med, av att ha många grejer på en gång. Okej, min stresströskel är lite oroväckande låg. Men det är nu inte så jävla underligt heller, kolla på samhället. Jag är en sund individ som reagerar helt som man ska på ett sånt här system (att ligga och kvida i en filt).

Ett virtuellt skrik

Jag har så mycket att göra att jag måste få till ett virtuellt skrik här på blögen innan jag kastar mig baklänges i soffan. SKRIIIK.
1. Jag fick tillbaka en uppgift som var ofullständig, hade "glömt" att inkludera litteratur (men hade hoppats att det skulle gå igenom ändå).
2. Jag har en uppgift om islam
3. Jag har en TENT i islam om en vecka
4. Jag har en vag uppgift om musikhistorigrafi med bristande informationskällor
5. Jag har en TENT i musikhistorigrafi som jag inte vet vafan kommer att gå ut på.
6. Jag har naturligtvis GRADUN, gradungradun som borde vara klar till vappen.
7. Och så har jag mens och dåndimpen. DÅNDIMPEN.
8. och en ful frisyr
9. och inga pengar
10. och en sossuansökning som borde skickas in i morgon.
11. och ajo, ett grupparbetsmöte i morgon på morgonen.

HUR FAN SKA JAG FIXA DET HÄR?! SÄG NÅN!!

Skitdyr frisyr med våningar och hår i tre olika röda nyanser

Är urtrött efter dagens eskapader men måste ändå lite berätta om vad jag har varit med om. Var hårmodell för en frissa här i Åbo, de testade lite klippningar och hårfärger och grejs. Tyckte lite att det var som att vara en del av nåt slags alien universe där allt handlar om kodspråk och fake laboratorier fastän det enbart handlar om HÅRFÄRG! Blev klippt och färgad i timmar, håret delat upp i flera delar, rent surrealistiskt. På kvällen var det en slags "show", en demonstration för andra frisörer inför FULLT AUDITORIUM, där stapplade vi hårmodeller in en efter en medan dom förevisade och babblade & pekade på en tavla full med detta kodspråk för hårfärger. Folk satt och antecknade, ANTECKNADE! Hade lust att brista ut i gapflabb hela tiden men det var ju bara att hålla god min, hade fått pizza och mandariner bland annat. Efteråt blev vi modeller uppradade under ett strålkastarljus och folk stod och fotograferade som vi vore nåt slags nytt experiment, genmanipulerade grodor.
Känns bara så totalt absurt att det här är en "vetenskap", en industri som kostar massvis med pengar, vill inte ens drömma om alla de pengar som går åt till att upprätthålla fånerier som detta hur folk ser ut och vad de gör med sina hår. Ska nu bara kort konstatera att jå, det var en upplevelse. Och jå, kan tänka mig att göra det igen, även om aktiviteten kanske tål att ifrågasättas. Nu har jag en skitdyr, relativt ful frisyr med våningar och hår i tre olika röda nyanser. Hoppas det där jäkla plattjärnets verkan har slutat i morgon.

Till sist: världens kanske bästa sketch om frissor:

Sandlådskanten

Efter dagens gradumöte vet jag faktiskt inte mer vad jag ska göra. Professorn sa, att det verkar som att jag i min gradu redan på förhand vet svaret och sedan mest försöker hitta saker som exemplifierar det jag redan vet. Med andra ord är det inte nån egentlig undersökning jag gör, jag forskar alltså inte i "hur genus beskrivs" som det är meningen. I princip har han ju helt rätt. Jag vet hur det ligger till, och så hittar jag exempel på det. Men fan anamma.
Nej, nu skriver vi inte mer om det.
Jag vet inte hur attan jag ska få mig själv att hålla ihop under det här resten av året. Plötsligt är det liksom redan MARS om några dagar, vilket borde vara härligt, men jag känner nästan håret falla av på mig av tanken på allt som måste bli gjort innan sommaren. Jag är så fruktansvärt oproduktiv så det finns inte! Okej, antar att det här nog är en bekant situation för många. Men när jag läser de där namnen på folk som disputerar och annat, så ter det sig liksom så långt borta. Hur fan orkar de?! Det är det enda jag tänker. Vad driver dom? Varför sitter inte folk på sandlådskanten och diskuterar vardagliga saker istället? Okej, sandlådskanten, det var kanske lite långsökt.

Det mörklagda Nordkorea

Läste en kort grej och såg bilder på hur mörkt Nordkorea är om natten. Det här med Nordkorea får alltid fantasin att ta ett krumsprång för mig. Det är så hemskt och ja, så jordnära. Att dom lever där, helt isolerade. Att ingen kan göra något. 2014. Så jävla mysko. Nå väl. De där bilderna på svarta Nordkorea fick mig att tänka på resten att världen ju också i princip borde vara släckt på samma sätt. För att spara energi. För att det ju egentligen inte finns nån större orsak att vara vaken mer efter att mörkret har fallit. Detta ständigt upplysta och strömförsedda samhälle fuckar ju med våra hjärnor. Nere på stugan blir man naturligt trött mot 22-tiden senast, eftersom allt är kolsvart och ingenting finns att göra. Ögonlocken faller för nån bok. Nu talar jag mest om mig själv men numera sitter jag vaken fram till halvtvåtiden och stirrar in i skärmen, letar, klickar. Kanske bakom nästa flik. Det är sjukt, SJUKT. Jag skulle nog måsta rehabiliteras.

Sen skulle jag...

Nöpp, här blir inga barn gjorda. Hahaha. Blev påmind om det där uttrycket för nån tid sen och det är ju bara bäst. Här är det riktigt pissljummet. Jag kan inte klaga och inte har jag det nåt speciellt lattjo lajbans heller. Mycket tankar på gång så klart, mest sånt där om vad man kunde göra, vad man borde göra.
1. Jag skulle villa ta och lära mig det där Reason en gång för alla och sen värpa ut ett par musikaliska midi-alster. I flera år har jag nu lite tummat på det där programmet men aldrig riktigt satt mig in i det.
2. Sen sku jag villa ta itu med mit låtskrivar-dragspelsprojekt. Men det är också sånt där som tar ett helt liv om man bara börjar.
3. Sen skulle jag på allvar villa börja montera tavlor, dvs köpa såna där fula landskapstavlor, riva ut innehållet och fylla dom med strunt som leksaksdelar, collage av passfoton som jag hittat, glittrande pärlor och plastdjur.
4. Och så serierna förstås.
5. Och ja, man kunde skriva en bok.
Jag är rädd för att det här livet kommer att sluta med att jag sitter på en hög med ogjorda saker.
Men nu är det sovdags.
I morgon, möte med professorn.