Nånting, nånting

Nejnejnej nejnejnejnej. Nu går det neråt igen. Nu har jag kombinerad krabbis&morkkis. Nu skulle man inte orka nåt mer inte. Nu skulle man villa sitta djupt inrullad i en pläd eller försvinna in i nåt parallellt universum, gå in i en garderob och hitta en ny värld eller gå ner för en spiraltrappa och bli mött av en faun, eller gå vilse i en labyrint.
Såg en sån där antologi med bilder och text över vad folk har gjort under året 2012, och så tedde sig mitt eget liv så jävla blekt igen mot det, så totalt innehållslöst, poänglöst, ensamt, tråkigt, deprimerat och på sidan om. Och jag vet ju att man inte ska tänka så, och alla tillstånd är tillfälliga, och det finns såna som har det värre och igår hade jag jätteroligt hela kvällen, vi spelade på Liberte och det gick bra, folk verkade gilla, och det var en speciell efterfest: knökfullt med folk i en etta och jag gick ut med främmande hund mitt i natten.

Hade en diskussion om mina serierutor bland annat. Att man borde göra nånting av dem. Nånting nånting. Jag känner mig som vid en korsning, men som att någon har amputerat benen på mig. Jag skulle måsta bestämma mig för vartåt jag ska gå, men även om jag hade bestämt mig så hade jag ändå inte kunnat gå nånstans eftersom benen är amputerade.
Okej, dålig bild.
Men nånting, nånting. Tänk om man skulle satsa på något! Det här med nyår är ju just sånt att man får en chans att börja på något nytt, att ändra på något oönskat. Den chansen har man iofs alltid, men ändå. Nyåret är symboliskt. Tänk om jag på riktigt skulle försöka göra nånting, vad som helst, nånting nånting bara. Ett verk av någon form. Jag har alltid velat göra nånting som jag helt och hållet skulle stå bakom, som jag skulle vara stolt över. Det skulle ju inte behöva bli nånting, huvudsaken är att man gör, I know. Men jag skulle inte orka med ännu ett misslyckande. Jag är skitdålig på att misslyckas, har jag insett. Det är något med familjen. Min bror har varit handlingsförlamad i flera år på grund av helt harmlösa misslyckanden. Jag höll på att få ett sammanbrott när jag inte kom in till Grafiske Højskole i Köpenhamn. Hur var det med det här att resa sig upp och pröva igen, eller hur det nu var? Lift yourself up and try again.

Idag höll jag på att börja gråta när jag sjöng med i Glenmark Eriksson Strömstedts När vi gräver guld i USA. Tänkte på lagsamhörighet och sånt där och ordens innebörd och så var jag tvungen att vända huvudet bort så inte nån skulle se att ögonen var fyllda av tårar. Kunde inte ens sjunga igenom hela refrängen:

Till alla flickor vi har försakat
Till alla er som trott
På allting som vi gjort
Vill ni följa med oss västerut?

Till alla dom som korsat atlanten
Visat att det går
Världen tittar på
Ändå från New Delhi till Moskva
När vi gräver guld i USA


Vad är det här för jäkla emotionellt sammanbrott? Som om jag skulle bry mig eller beröras det minsta av Sveriges framgång i fotbolls-VM 1994! Det är något med nostalgi och såndäna svunna tider, nåt förstört och något undermedvetet som kommer upp när jag tvingas konfrontera såna saker som var aktuella i ungdomen.

Imorgon ska jag äntligen tillbaka till Åbo.

Förlåt

Illustrerande bild

...och så händer nåt sånt där som jag inte riktigt trodde att skulle hända, nånsin. Hesaborna har läst det här inlägget i vilket jag bland annat fult och brett skrev generaliserande om hur andra lever sina liv. Jag skrev bland annat att "dom arbetar sig halvt fördärvade, alla är lite rubbade och ibland måste de helt enkelt resa bort och tafsa på främmande hud för att överleva."

Jag skriver nog ofta här utan en tanke på att mänskor kan gå hit och läsa, samt det värsta; att mänskor som jag känner skulle gå hit och läsa om sig själva. Jag menade så klart vad jag skrev i stundens infall, men inser att det nog blev otroligt fult och inte särskilt sanningsenligt. Jag berättade till exempel inte om att jag hade otroligt givande och intressanta diskussioner med A, att jag låg i sängen och drischade med J och tyckte att hon var den mysigaste typen i världen just då. Jag berättade inte allt! Jag sade inte att jag var otroligt tacksam för att överhuvudtaget få lov att komma med på brunch och att jag hade sett fram emot det massor, och att jag gillade alla så jäkla mycket, var och en på eget fint sätt. Att vi sedan blev lite spydiga och negativa där för stunden berodde just på att alla var lite trötta och vi satt och degade så jävla länge, och inte hade vi någo mandlar eller russin i glöggen ens.

Till dom som tagit illa upp kan jag bara säga att jag älskar er och ni är underbara och härliga, öppna människor som är helt ärliga med hur ni lever era liv; jag bara tycker så jäkla mycket om att skriva och speciellt ibland att överdriva, så ibland far texten iväg med mig och allt kan låta värre än det är. Och låt mig bara klargöra en sak: jag är själv inte bara "lite rubbad"; jag är ENORMT RUBBAD och helt vrickad, lever inte som jag lär, håller inte löften, är en skvallerbytta, är elak också ibland och är i en grym livskris som gör att jag ibland i stunder av manisk övertygelse tror att jag vet exakt allt om mänskor; vad de borde ha, vad de borde göra, jag tror att jag är nån upplyst livsfilosof/psykolog som har alla svar och nycklar om någon bara skulle idas fråga mig om nånting.
Egentligen är jag bara en patetisk typ som borde göra nåt konstruktivt istället för att konstant stampa på stället, skriva blogginlägg som jag hoppas att folk ska läsa och kommentera så jag kan få känna mig fantastisk, klok och så jäävla duktig, sån som jag vill känna mig.

Låt mig redogöra för ytterligare en grej jag skrev; att "alla har de förhållanden med karlar som är så uppåt väggarna att man blir alldeles paff av att bara höra en tredjedel." Mitt eget förhållande är inte det minsta bättre, själv är jag dessutom världens sämsta på att överhuvudtaget vara i ett förhållande och uppehålla det på rätt sätt osv, jag vill inte få det att låta om att jag är NÅGO bättre själv! Menade bara att deras förhållanden är mer annorlunda än mitt, fucked upp JAVISST, fullständigt, men mitt förhållande är också fucked up, fast på ett annat sätt.
Nu vet jag inte om det är nån idé att försöka måla över fan på väggen som jag tydligen redan har gjort, får nog bara be om ursäkt och tacka för igår; en sensationellt superbra Hesakväll igen. Hoho hoho. Jag är ibland en bitter jävla tråktyp som ibland bara spyr galla omkring mig för att se om nån reagerar, så är det. Förlåt. Jag ska vara tacksam för att jag ens har NÅGRA vänner.

Borgå!

Vilket utforskande av nattlivet på olika orter det har blivit på sistone! Ingen är mer uppspelt över det än jag.

Igår: Borgå. Jag har inte varit ute i Borgå på säkert tio år. Naturligtvis hade nattklubbar antingen stängt eller ändrat namn, men annars var det mesta lite sådär som det brukar vara. Jag känner mig alltid alldaglig i Borgå. Alla talar samma dialekt som jag, alla känns lite som ens inavlade bror eller syster.

Vi var först på pretto-Paahtimo, trängdes bland kulturnäsor & folk som ler ansträngt och drack lokalöl with a hint of perfume. Sen gick vi till junt-Barracuda där vi genast kände oss lite mer hemma: bland fyllon, glam och karaokemaskiner. Jag briljerade med Son of a Preacherman och skrek I will survive. I grannbordet hittade vi nya vänner. Vi satt på Barracuda ett par goda timmar & drack kossuvichy och diskuterade olika sorters fel man kan ha i huvudet. Vid bardisken hittade jag pappas enstöriga kusin. Sen gick vi vidare 20 meter till nya nattklubben Colors (gamla Gigglin Marlin) och min önskan gick i uppfyllelse; jag fick dansa till Gangnam Style på nattklubb. Det var precis lika awesome som jag hade föreställt mig det. Till sist kröntes hela upplevelsen av en UTSÖKT pitakebab från Pikapippuri. Brödet var rostat och gott, innehållet smakligt och balanserat. Det är inte ofta man får känna sig stolt över att komma från Borgå inte, men den här gången kan jag riktigt åka hem till Åbo med näsan i vädret.

Idag är jag så trött att det är svårt att formulera sig. Vi har varit hos kusiner och ätit oetiska saker & pratat om ipads. Jag fick ett par fluffiga tofflor som man blir bokstavligt rund under fötterna av att gå med. Kort sagt; jag är i alla fall superglad över att Borgå var så välkomnande och inte nån besvikelse.

God Jul bá

i'm a cute, cute armadillo that comes with the message of christmas peace

(All fell head over heels)

Ruta 23

"how do you manage to be that slim & good looking?"

"i'm homeless!

Vittu kun maailma ei loppunutkaan

Åh, jag måste bara berätta lite om borgåbussen. Det händer nästan alltid nånting i borgåbussen. Idag; öldrickande 30-årig gubbstrutt på bänken bakom mig (jag är ju faktiskt äldre, men vissa mänskor är gubbar eller tanter ändå fastän jag fortfarande är flicksnärta. Ni förstår). Utstötte såndäna stånkande ljud så man liksom visste att han suktade efter nåt slags sällskap, nån form av kommunikation. Så fick han en bänkkamrat.

- Täs mies? Mihin oot menoss?
- Sipoon.
- Miks Sipoon. Tuu Porvooseen.

Och sen visade sig bänkkamraten komma från Iran och diskussionen tog sig en annan vändning (och här måste jag påpeka; inte en rasistisk vändning alls till all tur, utan mer en sån där barnsligt intresserad ton.)

- Mistä olet kotoisin?
- Iranista.
- Mistä Iranista
- Islamabadista.
- Onks se lähellä pääkaupunkia?
- Ei ole, se on 400 kilometriä pääkaupungista.
- Mikä on Iranin pääkaupunki?
- Teheran
- Teheran joo. No onks Israelissa lunta?
- En tiedä onko Israelissa lunta.
- No onks siellä niinku talvea ja sillee pakkasta?
- No en tiedä ku en ole Israelista, olen Iranista.
- Niin no onks Iranissa lunta?
- On kyllä.
- Ai ihan tottako?

[sic!] om jag har klantat till finskan här.
...men i den stilen. Man bara loleti-lol inuti huvudet liksom. Och sen börja finnen förklara att världen ju skulle ha gått under igår, men att den sen inte gjorde det heller, att där var han kvar på bussen bara. Och då sa iraniern att "kanske den gjorde det, men vi bara inte vet om det."
Tystnad tystnad. Och man bara älskar att åka buss.

Sen när vi närmade oss Borgå och finnens slocknade kamrat som satt några bänkar bakom vaknade upp, kom de tillsammans fram till att deras muijor väntade på dem och att nån av muijorna till och med skulle komma efter dem till busstationen. Och som svårmodet sen kom krypande, och när de inte ville. Och att vittu kun en haluu mennä kotiin, siell on lapsia. Vittu mä vihaan tätä elämää ja blah blah, stackars karlar ja som hade planerat så fint att vara kännissä när världen går under men sen hamna man bara vara i fyllan nästa dag på borgåbussen. Elämä on niin vitun epäreilua.

Ruta 22

This is a mockery
..

But I have good self-esteem and don't care

..

Ok, then fuck it.

Folk som allt bara funkar för

Nu ska jag skriva nåt sånt här som... jag kom att tänka på när jag såg en statusuppdatering, nån hade klätt "sin första julgran". Att hur lyckas dom? Hur får dom allt att funka? Sen såg jag en annans Spotifyprofil som var full med listor som hade namn som "Chillout" eller "Party" och sånt här. Hur funkar det? Att man lyckas synkronisera sig själv med en sån där lista som nån annan har hittat på. Att chilloutmusik har den rätta inverkan på en, osv. Hur gör dom?
Idag skulle jag laga en japansk måltid, som jag hade sett ganska mycket fram emot att laga, eftersom receptet verkade vara barnsligt enkelt. Nåja, man ska inte ta sig vatten över huvudet. Man skulle ha kombu-alger till nån slags dashi-bas (?) som tillbehör. Det fanns inga kombu-alger i min lokala kinesiska butik, bara kinesiska alger, tänkte; det blir väl bra det med. Sen skulle man ha shiitakesvamp. Jag köpte 200 gram torkade skeetakesvampar.
Sen först när jag kom hem läste jag att man helst skulle ha svamparna och blötas upp över natten. Det blev snabblötning. Satt alldeles för mycket alger i min dashi-bas. De vecklade ut sig från bruna, torkade teliknande spröt, blev till gröna, slemmiga, fina saker. Skräckblandad förtjusning när jag såg ner i grytan. Sen smakade hela soppan ingenting så jag försökte i paniken tillsätta salt, vinäger, lök, nåt sånt. När min matgäst kom på besök höll han på att spy i farstun när de där algerna luktade så eländigt, skrek och beklagade sig ända tills jag började steka min teriyaki, så att nu matoset lite blandade upp sig.
Sen växte svamparna sig till tredubbel storlek, massor av svamp blev det, sega som skor var dom, som om dom sugit i sig av regnväder; fontän av surt och ingenting i munnen när man bet i en stackars shitaake (de som brukar vara så goda). Gav innanmätet till Mili SOM INTE VILLE HA DET, och den hunden äter annars allt.
Hädanefter tänker jag hålla mig till kinesisk eller koreansk matlagning.


Sen är jag också lite besviken ju. Eller jag ska ju ännu inte kasta handduken i sjön, men. Det verkar ju inte bli nån undergång. Fastän jorden står i linje med vintergatans mitt och det händer bara vart 26 000:de år och alltihopa. Fastän dom sa att mänsklighetens skapare kanske skulle komma tillbaka till jorden. Inte kom det nån. Här har jag suttit som ett fån och följt med världsnyheterna. Klockan i Mexico är nu lite över två på dan, så det hinner ju ännu hända fast va, men.. Det är så typiskt mänskligheten på nåt sätt; att ingenting nånsin händer. Att komma på datum och sen angsta över dom ett år i förväg, sen glömma bort dagen då den börjar närma sig och sen... så händer det ju ändå inte ett piss. Där sitter man sen dum i sina pyjamasbyxor och har en morgondag att ta itu med. Varför har jag inga psychovänner som sitter i nåt avlägset skjul och väntar på att ufona ska komma och rädda mänskligheten för att dom förlängesen har räknat ut att jorden kommer att klyvas itu som ett äpple senare idag?

Städat & ostädat

Jag tog faktiskt lite före- och efterbilder då jag städade för här än vecka sedan kanske (eller sju). Har i varje fall lyckats hålla det städigt sedan dess, känner mig övermänsklig och lyckad som människa.

Före:

Efter:
(och jag vet nog att det inte blev så jättestädigt ändå, men ÄNDÅ!)

Ruta 21

I'm going to watch The Bachelor, so it's best for you to go home now.

Ruta 20

"Every time when I see people jog in neon vests I think; is that person really so important that she/he doesn't deserve to die yet?"

"They're running to extend their lives, hybris is built in."

Ruta 19

"This is a manslaughter!"

..

"But I am stupid and completely harmless"

..

"Ok, fuck it."

Iakttagelser eller nåt sånt där (rubriktorka)

Idag ska årets sista universitetsprestation tas itu med; en tent i musikfilosofi.
Men det var inte det jag skulle skriva om; jag tycker att jag måste säga några ord om helgen/kvällen/natten i Vasa bara för rättvisans skull. För några veckor sen (eller när det ju var) skrev jag ju rätt långt om Helsingfors. Nu kommer jag irriterande nog att släppa en hel del linkar o namedroppar, så här kör vi: först var vi på Ritz och lyssnade på Jim Videgård, en artist som jag tycker att använder finlandssvenska på ett spjuveraktigt, skojigt, smart och nyskapande sätt - sånt där "man tänker efter, fast man borde tänka före" nu vet jag inte den exakta textraden där men ni fattar - tänka efter - ahaaa, tänka före. Liksom. Äh, jag ska inte svamla. Lyssna istället.
Jag hade på samma spelning nöjet att träffa hans flickvän Linnea, som jag har haft mycket kontakt med här på nätet men egentligen aldrig haft nån längre diskussion med. Och hennes blogg är nu bara fullspäckad med härligheter, foton och insikter, bland annat det här inlägget som handlade om femtonde december, som jag nu också ska skriva om. Det var så jäkla skoj att träffa henne! Och vi kom överens om att jag också nu ska börja skriva o rita/fota till hennes bloggasin Blemma. Jee!

Och ja, sen var det som ett sånt där energiskt rus i luften där i Vasa, det var väl glädjen över att träffa gamla vänner; Inkeri och sen Janika x 2, Sanna och ja; jag blir nu alltid jäkligt uppåt av att vara i Vasa för att jag inte bor där kanske, för att det är lite som att vara utomlands och man har känslan av att man kan göra vafan som helst. Men det som jag ville säga sådär i jämförelse med Hesa var den där känslan av att folk inte direkt dömer varandra. I Hesa är många vänner noga med att inte vara rasister för de har ju rest så fördärvat mycket och blivit kära i utlänningar en efter en, men de tycks inte förstå att klassrasism egentligen är precis lika illa. När det gäller en afrikan är det enligt dem okej att han är arbetslös och utslagen, för det är Finlands fel. Men när det gäller en finne är det genast annat ljud i skällan, då är det "hans eget fel". De lyckas liksom inte se att de själva i sin uppväxt, i sin uppfostran och i sin finlandssvenskhet har haft ett otroligt privilegium som har gjort dem till hipsters och samhällets framgångsrika.
I Vasa står en arbetslös och asgarvar med en framgångsrik grafiker, ingen frågar nåt krystat "vad gör du" eller nåt sånt där om det då inte är av genuint intresse; "vafan håller du på med?" när nån klänger upp på nåns axlar och vrålar på tyska. Och så har jag alltid den där känslan av att det händer grejer, även om det inte händer så mycket. Det är lite svårt att förklara. I Helsingfors förväntar man sig på något sätt att bli underhållen, i Vasa underhåller man själv.
Ok, jag är väl medveten om att det här är slumpmässiga iakttagelser bara, har att göra med hurdana mänskor jag känner och jag säger nu inte att "Hesa är såhär" och "Vasa är såhär", jag säger nu bara att såhär upplever jag Hesa och Vasa. Klart att Vasa har sina uppenbara nackdelar, men kanske det i sin tur gör till att mänskor som hamnar på sidan om bara blir mer och mer awesome.

Ruta 18

"Hello! What are you doing out this late?"

"I got an indoor-farting-prohibition"

(This one is hard to translate)

Ingenting är snyggt!

Om någon undrar, så är jag redan urtrött på vintern. Jag är trött på att vara så jävla fult klädd, att gå med kläder som aldrig sitter som de ska, med stoppabyxor och gamla kalsånger som hänger i grenen, mammas gamla stopparock, eller J:s mammas avlagda rock, eller rocken jag hittade vid grannarnas roskisar för två år sedan, eller de illa sittande frälsningsarméns lopptorgsrockar, eller rocken som är för kort och som gör att man får en iskall fläck av naken hud bakpå ryggen om man böjer sig. Eller mormors gamla vinterskor eller mammas gamla urfula läderstövlar, eller skorna som nu faller sönder och som jag hittade i grannarnas källarförråd, eller de urfula och praktiska Colorado-skorna som jag också köpte från Frälsningsarméns lopptorg, eller att gå omkring i de otaliga strumpbyxorna, de förbannade strumpbyxorna som antingen sticker eller spänner över magen och glider neråt medan man går omkring som en stoppad korv i sina alldeles för spända byxor som knappt går på för att de där satans strumpbyxorna tar så mycket plats under. Eller att gå med mössor som aldrig passar på en, med toppluvan för barn som J hittade på Hesburger, eller någon av de fula lopptorgsmössorna, eller den rutiga halsduken jag hittade upphängd på en kvist, eller ylle-underkjolen som nån hade glömt på Sibeliusmuseet och som jag brukar dra på mig som en kokong över mellangärdet för att det är så kallt att man bara har känslan att man vill krypa in i en kokong; ingenting är snyggt! Jag har en garderob som sträcker sig från slutet av april fram till november, men inte längre. Sen ser jag ut som en trebarnsmor som handlar på Citymarket och ser på x-factor. Så får det nu vara, för jag vägrar samtidigt att sätta pengar på något så eländigt som vintern.

Ruta 17

Ruta 16

"This is a robbery!"

..

"But I don't have my wallet with me."

..

"Ok, then fuck it."

Ruta 15

"Oh, look! Just a regular sandwich!"

- So natural!

- It is ok as it is

- All sandwiches should be like that

- So unaffected from society's ideals

- So beautiful...

- So simple!"

Ruta 14

"At the same time: HBL magazine's commentary field:

"My family has never done anything shameful"

..

"I have played with kitchen knives since childhood and there has never ever been any problems with that"

Ruta 13, Lucias ruta

"But under the mask I'm Buddha in a shopping cart. Take me, I'm dumb."

Citatet är stulet från Skunk i tiderna. Om ni minns Skunk. Där fanns en typ som kallade sig "The Artist" och som skrev jävligt bra poesi, tyckte jag.