Så jag blev en gammal tant

Jag har alltid trivts med äldre mänskor, att sitta med dom, lyssna på dom, undra hur dom tänker och sånt där. Nu är det så att man själv har blivit litet som en av dom, eller man har närmat sig deras värld på något sätt, eftersom man inte längre sitter vid barnbordet. Eller det är väl kanske just det, jag har aldrig suttit vid nåt barnbord (och när jag som liten blev placerad vid nåt barnbord fick jag ångest. Haha.)
Men man kan hur som helst inte längre placeras vid nåt barnbord om något sådant skulle dyka upp, för man är ju vuxen nu.
Ja, jag fortsätter i mitt oändliga växa-och-bli-vuxen-spår. Det är så skönt att umgås med äldre och skrovliga mänskor, såna som redan har blivit vad de ska bli, som inte skäms för vad det har blivit av dem, som har sin stil och inte är slav för nåt tönt-mode, som uttrycker sig som dom gör och är långrandiga om dom är det och skit-underhållande om dom råkar vara det.

Jag vet en gubbe som är en sån där trubadur, han har på nåt sätt alltid varit lite osäker som typ, varit en sån där missanpassad enstöring som inte riktigt har vetat var han hör hemma på något sätt. Så började han sjunga som 40-åring kanske, hålla konserter och spela gitarr och man tänkte att han måste ju alltid ha kunnat sjunga sådär, i hela sitt liv egentligen, men det var som att han tog fram det först när han på äldre dar hade bestämt sig att fuck it, sån här är jag, nu måste jag bara sjunga, det får gå som det går.
Och det är något som är så vackert med hans sång. Det är ju inte enbart sången, hur det låter i sig, utan det är vad sången gör med honom, hur fri han blir när han sjunger och vad musiken gör med honom så han vrålar, skakar på huvudet, blundar och har miner medan han sjunger sina gamla jazzdängor och blueslåtar.
När han sjunger så ser man på honom hur mycket det betyder för honom att göra det, och herregud, det är ju sånt man vill se.

Det är därför jag gillar äldre mänskor. För att generalisera, så är det så mycket roligare att umgås med folk som är vad dom är, som har lite erfarenhet, har upplevt lite tidsperioder, har misslyckats nån gång och kanske har blivit lite feta och kinderna har börjat hänga och sånt. Det är något så skönt och befriande över människor som har varit tvungna att acceptera tidens gång och vad den har gjort med dom. "Så jag blev en gammal tant. Just så."
Det är så tungt med såna här tjugo-nånting mänskor som tror att dom har hittat sin slutgiltiga idé fast dom inte är nånstans nära det som dom nån gång kommer att bli, som fortfarande tror att det kommer att bli något stort av mig, haha. Det är något deprimerande med folk som fortfarande tror det ena och det andra, som har orealistiska framtidsdrömmar och sånt där. Attan vad jag ofta vill slå såna i huvudet och säga typ att "ingenting kommer att bli som du tror."

Somewhere in Peru... (yes, I stole this picture)

The Lidl tribe

It is the opening of a new Lidl-market in Turku today and people go CRAZY. There are a certain sort of Lidl-people that you only see in Lidl and never anywhere else, in fact they are a more developed form of pudding that evolved from the Yofrutta Fruit King and were raised next to the Solevita fruit juice piles.
When they face the outside world they can´t handle it, and they rush into Lidl soon again to stock puddings, sausage, cheese and Freeway soda. Somehow they were taught that Lidl is always cheaper, and when they see the prices they go nuts, especially if they arrive in large groups, cause the group makes the reaction collectively stronger.

Strong hands

Discussion in the classroom about why so few girls play the guitar.
Guy suggests: "Maybe girls don´t play guitar because you need to have a certain strength in the hands to do it."
I´ve got no words. Just an irrestistable urge to hit someone in the head.

"Do you know I had a conversation with a girl born in the 90s???
The fetus could talk.
I was like, "Shit, girl, you missed so much."




http://effingdykes.blogspot.com/

Alltid emot

Jag tänkte här igår på hur trött man blir på att ständigt vara emot, hur mycket det möjligtvis påverkar ens livsinställning det att det sällan besluts något man kan glädjas åt i det här samhället. Det är bara stängningsdags och nerrivning av saker man tycker om hela tiden och ökande av kameror och säkerhetsvakter, rasism och lås på butiksroskisarna, pälsfarmning och konsumtionshysteri.
Nu när alliansen vann i Sverige och SD fick mandat, så översvämmas Facebook av länkar och videosnuttar som kommer med budskap om att vi som är emot ska kämpa, att vi nog klarar oss, att det är för jävligt, att "vi gillar olika." Ytterligare djupare fåra mellan "vi och dom". Det kan ju inte vara nån bra trend? Eller om det är såhär det måste lösas, så kanske vi går mot nåt slags uppror? Jag är rädd för att vi just inte går mot uppror utan att samhället mer och mer bara tröttar ut de som hamnar utanför. Nog kan man ju lätt på Facebook tycka att "vi gillar olika" men vad gör man i praktiken åt det? Folk har röstat, och såhär blev det. Uppgivenheten hänger som en tung slöja över oss, och sånt bullshit.

(Alter ego: Sluta tänka på sånt här, inte är det meningen att alla ska få som dom vill, det är bara att arbeta, för fan, arbeta.)

badrumshyllan hälsar att den fortfarande inte är väl upphängd

Vaknade i natt av ett helvetes oväsen, ett kabrak och sen ljudet av något som rullar omkring på golvet. Jaha, badrumshyllan. Den ramlar i golvet sisådär var tredje månad kanske, för att jag aldrig lyckas få sugkoppssystemet att fungera som det ska, dvs suga sig fast i väggen så att det hålls där.
Och alltid händer det mitt i natten. Man är livrädd ett par sekunder då man vaknar och förstår att nånting i lägenheten har ett satans oväsen, men ungefär lika snabbt fattar man att jaha, hyllan. Efteråt ligger man där kolugn samtidigt som man har en jädrans puls. Billiga nöjen.

Pappa betalar

Som ett budskap till alla mina vänner som tillhör en yngre generation, så tycker jag inte det är coolt med föräldrar som betalar telefonräkningen eller en del av hyran eller vad som helst.
Dom må väl gärna göra det, det rår inte jag på, men detta halvskryt om att föräldrarna betalar, det är nytt för mig och oroväckande tycker jag. Jag har hört sådana påståenden nu flera gånger under en kort tid, och varje gång har jag reagerat genom att fnissa till, bli lite paff faktiskt. Som om nån hade berättat om att dom älskar smaken av snorkråka.
När jag var i 20-årsåldern var sånt som att föräldrarna betalar ingenting man gick och skröt med på stan och om det var nån som hade föräldrar som understödde dom så höll dom jävligt tyst om det. Av respekt för andra som inte hade den möjligheten kanske?
Betyder den här förändringen nu att vi gått mot en utveckling i vilken man dyrkar själva pengatjänandet i sig, "min pappa har faktiskt så mycket pengar att han betalar halva min hyra" och så ska man tycka att vilken fin jävel den pappan är som jobbat röven av sig för att dottern ska ha råd med att gå på krogen två gånger i veckan? Och så ska dottern i sin tur sträva efter att göra likadant, dvs få ett välbetalt jobb så att hon kan understöda sina glassiga, bortskämda äckelpäckel gendercrat dumbag-tonåringsbarn
nej jag blir så arg att jag får sluta här (men jag ska gå också.)


II
Det här hör kanske också till hela upplevelsen att bli äldre, dvs att man inte vet vad man ska svara på något nån säger, dvs att resonemanget är så obekant för en att man 1. antingen måste bli skitarg och argumentera emot totalt eller 2. skratta och sträcka ut händerna i nån slags jag-förstår-inte-alls-gest.
Och det är klart att man hellre bara skrattar och sträcker ut händerna.
Ach, du gamle.

Dom sätter sig

Dom tömmer ventiler, skruvar på munstycken, blåser i fagottdelar (en jättestock som man blåser i, varifrån kommer egentligen ljudet?), dom skruvar på munstycken, hostar, blåser i klarinettdelar, flyttar på stolarna, tömmer ventiler, tar loss delar, blåser i valthornsdelar, tar fram en trasa, putsar på munstycken, blåser i oboedelar (ett konstigt spetsigt munstycke som ser vasst ut), dom sträcker på sig, harklar sig, rätar ut armarna, flyttar på stolarna och ingen vet varför. Dom sätter sig och ser menande på varandra, drar andan, och så börjar dom.
Jag har startat en fånig musikblogg.

"Haluatko antaa euron hyväntekeväisyyteen?"

Så frågar Tiimaris biträde när jag är där och köper skolhäften. Hon visar surt på nån vitgrön lapp vid kassan och jag ser på lappen, läser ingenting för i mitt huvud finns bara ett enda sudd. För mycket information! Här ska jag ta ställning till om jag vill skänka pengar till vem vet vad, och det vore väl oerhört elakt om jag, som har råd att köpa skolhäften och allt, inte kan dela med mig en euro till de behövande.
"No joo, kyl mä voisin antaa" säger jag och först sen kan jag läsa tydligt vad det står på lappen. Pengarna går till vården av ungdomars psykiska hälsa.
Jag blir med ens arg. Inte är det väl jag som ska betala för att ungdomar i Finland behöver bättre vård? Inte ska väl jag behöva ta ställning till sånt när jag handlar på Tiimari?
Nå, men det blir mer och mer såhär. Först tar staten av oss en massa pengar genom skatt, räntor och avgifter, sen super dom bort dom och sen är det meningen att vi ska betala sånt som staten inte kan betala. Rätta mig om jag har fel? Nice co-operation.

Lite sur kan man bli

Satan, vad aktiv jag blivit här på sistone. Jag måste ha blivit
-självupptagen
-modeintresserad
-intresserad av det där "lilla extra", den litet tillyxade vardagen inklusive matlagning med BILLIG mat som man har hittat på nåt "hääält sjuääkt" ställe
-HBL
-x3m och Yle på svenska
-sjalar
-kaffe
-konst men det ska vara såndän "cool konst" lite min gamla klasskaveri har ett sånt där "häält nytt projääkt" som e "så siisti"
-föräldrar och huruvida man är likadan som dom eller "inte alls bryr sig om föräldrar, alltså jag har alltid gjort häält hursomhelst"
beoende av s
a
m
m
a
n
h
a
n
g
e
t, dvs i vilket satans sammanhang man nu är "i livet" och till vilken kategori mänskor man hör.

Jag läste ett par slumpmässiga finlandssvenska bloggar. En handlade om klädfynd inklusive bilder av bloggaren utmundad i diverse begia fanskap och sjalar som bara skrek "finlandssvensk!!". I en annan ställde sig bloggaren en fråga om hon skulle
1. klippa sig
2. byta kön
eller
3. byta lägenhet.
Och sen var det en som var så stressad över röda ljus i trafiken, över att hon spenderar 10 timmar i veckan i något tåg på väg till och från arbetet.
Ja, missnöje alltså. Hallå? Måst vi ha det såhär? Det är tydligen frågan ingen ställer sig. En bara letar i blindo (och på skämt) efter förändring av nåt slag utan att själv vara kapabel till att ta några beslut. En annan posar, en tredje stressar.
Yl! Yl yl yyyl!

Vidare

Jag går förbi korridoren där folk sitter och ruvar på sin kunskap, folk som är lika gamla som jag men som har gjort något med sina tie år. Sen går jag vidare med min egen skock nya studeranden och pratar om hur trött man var under gymnasietiden. Ajaj, så omotiverad man var. Oja så bra det var med ett mellanår. Sen går vi till en lönnkrog och får gratis kaffe och bulla och två gratis-öl-biljetter. Tutorerna berättar om stället och jag säger att jag var där nån gång 2001, då när mina kaverin var här, höhhöhhö, "jag är liksom lite andra vågen" säger jag och försöker låta ungdomlig och alla skrattar artigt och ingen förstår. Jag ger biljetterna till min klasskamrat och säger att "jag ska ändå inte gå, ta du dom här och ha lite roligt". Hon blir glad och sen går vi hem och hon berättar om sin oro för att vara dum i huvudet. Jag ser redan framför mig hur jag hamnar trösta henne när pojkvännen har gjort slut.

Studentliv

Jag sitter ensam i aulan och en tutor går förbi och undviker att se på mig så att vi inte båda ska bli generade över att jag inte har några vänner. Vad tutorn (idiot-ord) inte vet är att det är helt okej, till och med att föredra, att sitta ensam nuförtiden. Jag är dammig och intresserad av Beethoven på riktigt.

Sometimes the Svenglish just goes trefalts wrong

Hälsningar från Tupperware-sällskapet

Hej alla!

Hur går det med era microfibertrasor?
Nu har Nina, teamledare i Partypinglorna, tagit sig tid att översätta den engelska texten för oss och gjort en jättebra sammanfattning.
Hon har också gjort en snygg bordsskylt som man kan ha med sig på demobordet.

Jag hoppas att ni alla har glädje av texterna. Det kommer fler trasor till försäljning snart...!

Hälsningar Agneta

Tupperware

Är det lockande?

Då kanske du skulle villa ha min email.
Dit har det nämligen regelbundet börjat droppa in "Fyrklövern-nytt" eftersom det tydligen finns någon annan Lotta som är Tupperware-entusiast.
Det kan bli riktigt roligt ibland, så jag har inte haft hjärta att säga till om att jag inte hör till nåt Tupperware-sällskap.

Hej alla i fullbloden & lady bugs!!!!!!!!
Nu har Gisela Ström fått in sin första rekryt och räknas from denna veckan som ordinarie Teamledare för teamet StarLadies!

Tadaa. Grattis Gisela!

*NYTT*NYTT*NYTT*

Trots träffar denna vecka vill jag ändå få ut något superfint till er alla direkt:

Ni får en andra chans på våra lila produkter och det gäller i vecka 32:
Ha en försäljning på 3500 kr så får du Eleganceskålen i lila!
Ha en försäljning på 5000 kr så får du även Salladsslungan i lila!

Det här MÅSTE alla bara ta! Det är produkter som du kommer att ha användning för snart.

Lycka till med dateringarna! Kanske är blir det en sommardemo hemma hos dig själv? Då har DU ju möjligheten att välja Ultra pro på 2 liter som tackgåva.

Vi ses på träffarna!

Hälsningar Agneta
I vecka 34-35 kör vi ju den underbara gröna Herb choppern som alternativ tackgåva vid en försäljning på 3500:-. Vem vill inte ha den?

Ja vem vill inte ha den...

Den som spar han har

Det enda positiva med att inte vara hemma så mycket är att man inte behöver köpa nytt vessapapper så ofta.

drive in

Aldrig är en madrass så blå som när man vaknar på den och märker att man har skruttat ihop lakanet till en korv. Jag går hem och bråkar lite med pälsfarmarna på HBL, kokar kaffe och konstaterar att det drar lite från fönstret, kollar in bananflugorna som attackerar tomat och tänker att jag nog borde starta en musikblogg, sen när jag ska bli en -vetare. Hah! Som om jag en dag skulle vakna upp och bara veta. Nänä, jag vet nog att jag inget vet, så ännu finns det hopp för mig.
Skulle det här satans sommarlovet nu bara ta slut nån gång så att jag skulle få mindre tid till att göra vad jag vill så att jag kan klaga på tidsbristen och börja få saker gjorda.
Ah, västerlandet.

Men när bilarna står i drive-in-kön, lyser dom upp min lägenhet.

Is int röra!

Nu är det varmt och skönt och vad händer i Norden? Jo, "is int röra mig" säger folk för att det är så hett att svett bryter ut så fort man rör vid nån. Folk sitter sura och ensamma och drar ner gardinerna. "IS INT RÖRA MIG!!"
"Den där satans solen..."
Man ska nog inte överraska med tropiskt klimat i en folkkultur som är van vid att fort stänga dörren så att inte kylan kommer in.

Nära och okära

Det finns ingenting som kan göra mig så förbannad som min bror. Jag avskyr allt han är, gör, säger, står för, häver ur sig, skryter om, hur likgiltigt han förhåller sig till sina misslyckanden - ingenting står jag ut med. Det är väl extra känsligt just för att det är brorsan och för att vi nån gång i tiden kom så bra överens. Han är som en besvärlig tavla man har jobbat med i många år, som nån gång varit helt bra men sen ville man göra om den och sen blev det bara värre och ju mer man försöker förbättra den, desto mer misslyckad blir den. Brorsan och jag är födda med samma förutsättningar och kanske jag på något plan är rädd för att nån gång omedvetet bli som han.

Brorsan var skrikig och oartikulerad redan som barn, men har ändå vuxit upp utan problem liksom vilken medelklassfåne som helst. Han har vant sig vid en viss standard som han förväntar sig att omvärlden ska erbjuda honom. Mina föräldrar har skämt bort honom för att det underförstått alltid har varit "lite svårare" med brorsan, han har alltid krävt lite mer än vad jag gjort. Han har kört sönder bilar (pappa betalat), trampat sönder sin gitarr (pappa betalat), flyttat hemifrån men inte kunnat betala hyran (pappa betalat), gjort mormor ledsen (vem fan betalar för sånt?), magpumpats för alkohol, blivit fast för rattfylla, blivit fast av polisen för att dricka öl i parken, stulit pengar av mamma, gått en dyr utbildning som inte ledde nånstans (pappa betalat), för att bara nämna några av hans tabbar. Samtidigt har han mitt i sitt stora moln av misslyckanden fått för sig att världen är intresserad av vad han gör och skapar rent artistiskt, så alla mediokra fotografier ska presenteras på Facebook som hade självaste Anton Corbijn varit framme, alla förfärliga musikinspelningar ska läggas ut för omvärlden att lida med, hela Borgå och halva Östeuropa ska bevittna vilken förmåga han är med sin pinade wannabe James Hetfield-röst till beklagligt gitarrkomp, allt ska presenteras som vore det skapat av ett missförstått geni, en oupptäckt dold förmåga.
Han är på ett perverst sätt en perfekt produkt av det här samhället, en odåga med ett fejkat självförtroende, en som har fått en uppfattning om att jaget kan sälja, hur ointressant det än är. Han tar till alla befintliga medel för att stjälpa ut sitt betydelselösa jag för världen, och jag gråter inför dess uppenbarelse.

Och naturligtvis är han en stor kuk som tycker att det är helt berättigat att en karl ska få knulla, och får han inte det så är han hemma och lyssnar på melankolisk skitmusik som handlar om hur synd det är om den stackars kuken när kvinnorna går och vinet är slut.
När han ska försvara sig slår han ner på andras helt oväsentliga svagheter, allt för att själv hålla sitt fejkslott uppblåst. Och så snäser han åt sådana som kritiserar honom, speciellt föräldrarna som ser sig så misslyckade att de endera tystar ner sig själva inför brorsans bryskhet, tassar omkring på tå medan brorsan lapar i sig all skit han hittar. Eller så blir det liv i föräldraskapet och de brusar upp med ihåliga uppmaningar som att "du MÅSTE hitta ett jobb, NU".
"Han har ju faktiskt varit Deprimerad med stort D" ja och vad gjorde dom för fel? Det höll ju på att gå riktigt illa och där gick dom bara godtrogna och märkte ingenting.
Ja, vad kan man mera säga? Kan man säga upp systerskapet och hur isåfall? Eller finns det hopp om förändring? Det värsta är att jag inte tror det. Man ska inte göra barn.