Det finns ingenting som kan göra mig så förbannad som min bror. Jag avskyr allt han är, gör, säger, står för, häver ur sig, skryter om, hur likgiltigt han förhåller sig till sina misslyckanden - ingenting står jag ut med. Det är väl extra känsligt just för att det är brorsan och för att vi nån gång i tiden kom så bra överens. Han är som en besvärlig tavla man har jobbat med i många år, som nån gång varit helt bra men sen ville man göra om den och sen blev det bara värre och ju mer man försöker förbättra den, desto mer misslyckad blir den. Brorsan och jag är födda med samma förutsättningar och kanske jag på något plan är rädd för att nån gång omedvetet bli som han.
Brorsan var skrikig och oartikulerad redan som barn, men har ändå vuxit upp utan problem liksom vilken medelklassfåne som helst. Han har vant sig vid en viss standard som han förväntar sig att omvärlden ska erbjuda honom. Mina föräldrar har skämt bort honom för att det underförstått alltid har varit "lite svårare" med brorsan, han har alltid krävt lite mer än vad jag gjort. Han har kört sönder bilar (pappa betalat), trampat sönder sin gitarr (pappa betalat), flyttat hemifrån men inte kunnat betala hyran (pappa betalat), gjort mormor ledsen (vem fan betalar för sånt?), magpumpats för alkohol, blivit fast för rattfylla, blivit fast av polisen för att dricka öl i parken, stulit pengar av mamma, gått en dyr utbildning som inte ledde nånstans (pappa betalat), för att bara nämna några av hans tabbar. Samtidigt har han mitt i sitt stora moln av misslyckanden fått för sig att världen är intresserad av vad han gör och skapar rent artistiskt, så alla mediokra fotografier ska presenteras på Facebook som hade självaste Anton Corbijn varit framme, alla förfärliga musikinspelningar ska läggas ut för omvärlden att lida med, hela Borgå och halva Östeuropa ska bevittna vilken förmåga han är med sin pinade wannabe James Hetfield-röst till beklagligt gitarrkomp, allt ska presenteras som vore det skapat av ett missförstått geni, en oupptäckt dold förmåga.
Han är på ett perverst sätt en perfekt produkt av det här samhället, en odåga med ett fejkat självförtroende, en som har fått en uppfattning om att jaget kan sälja, hur ointressant det än är. Han tar till alla befintliga medel för att stjälpa ut sitt betydelselösa jag för världen, och jag gråter inför dess uppenbarelse.
Och naturligtvis är han en stor kuk som tycker att det är helt berättigat att en karl ska få knulla, och får han inte det så är han hemma och lyssnar på melankolisk skitmusik som handlar om hur synd det är om den stackars kuken när kvinnorna går och vinet är slut.
När han ska försvara sig slår han ner på andras helt oväsentliga svagheter, allt för att själv hålla sitt fejkslott uppblåst. Och så snäser han åt sådana som kritiserar honom, speciellt föräldrarna som ser sig så misslyckade att de endera tystar ner sig själva inför brorsans bryskhet, tassar omkring på tå medan brorsan lapar i sig all skit han hittar. Eller så blir det liv i föräldraskapet och de brusar upp med ihåliga uppmaningar som att "du MÅSTE hitta ett jobb, NU".
"Han har ju faktiskt varit Deprimerad med stort D" ja och vad gjorde dom för fel? Det höll ju på att gå riktigt illa och där gick dom bara godtrogna och märkte ingenting.
Ja, vad kan man mera säga? Kan man säga upp systerskapet och hur isåfall? Eller finns det hopp om förändring? Det värsta är att jag inte tror det. Man ska inte göra barn.
No comments:
Post a Comment