Så jag blev en gammal tant

Jag har alltid trivts med äldre mänskor, att sitta med dom, lyssna på dom, undra hur dom tänker och sånt där. Nu är det så att man själv har blivit litet som en av dom, eller man har närmat sig deras värld på något sätt, eftersom man inte längre sitter vid barnbordet. Eller det är väl kanske just det, jag har aldrig suttit vid nåt barnbord (och när jag som liten blev placerad vid nåt barnbord fick jag ångest. Haha.)
Men man kan hur som helst inte längre placeras vid nåt barnbord om något sådant skulle dyka upp, för man är ju vuxen nu.
Ja, jag fortsätter i mitt oändliga växa-och-bli-vuxen-spår. Det är så skönt att umgås med äldre och skrovliga mänskor, såna som redan har blivit vad de ska bli, som inte skäms för vad det har blivit av dem, som har sin stil och inte är slav för nåt tönt-mode, som uttrycker sig som dom gör och är långrandiga om dom är det och skit-underhållande om dom råkar vara det.

Jag vet en gubbe som är en sån där trubadur, han har på nåt sätt alltid varit lite osäker som typ, varit en sån där missanpassad enstöring som inte riktigt har vetat var han hör hemma på något sätt. Så började han sjunga som 40-åring kanske, hålla konserter och spela gitarr och man tänkte att han måste ju alltid ha kunnat sjunga sådär, i hela sitt liv egentligen, men det var som att han tog fram det först när han på äldre dar hade bestämt sig att fuck it, sån här är jag, nu måste jag bara sjunga, det får gå som det går.
Och det är något som är så vackert med hans sång. Det är ju inte enbart sången, hur det låter i sig, utan det är vad sången gör med honom, hur fri han blir när han sjunger och vad musiken gör med honom så han vrålar, skakar på huvudet, blundar och har miner medan han sjunger sina gamla jazzdängor och blueslåtar.
När han sjunger så ser man på honom hur mycket det betyder för honom att göra det, och herregud, det är ju sånt man vill se.

Det är därför jag gillar äldre mänskor. För att generalisera, så är det så mycket roligare att umgås med folk som är vad dom är, som har lite erfarenhet, har upplevt lite tidsperioder, har misslyckats nån gång och kanske har blivit lite feta och kinderna har börjat hänga och sånt. Det är något så skönt och befriande över människor som har varit tvungna att acceptera tidens gång och vad den har gjort med dom. "Så jag blev en gammal tant. Just så."
Det är så tungt med såna här tjugo-nånting mänskor som tror att dom har hittat sin slutgiltiga idé fast dom inte är nånstans nära det som dom nån gång kommer att bli, som fortfarande tror att det kommer att bli något stort av mig, haha. Det är något deprimerande med folk som fortfarande tror det ena och det andra, som har orealistiska framtidsdrömmar och sånt där. Attan vad jag ofta vill slå såna i huvudet och säga typ att "ingenting kommer att bli som du tror."