Medelklassungarnas proletärromantik

Jag läste en kolumn av Mona Masri i Sydsvenskan och hon har satt ord på sånt som jag letat efter en tid. Det handlar om konstprojektet Stad Solidar som kämpar för att stadsdelen Möllan i Malmö ska förbli vad den är - man är kritisk till gentrifieringen, det vill säga statushöjningen av Möllan.

"Därför blir jag så otroligt provocerad av dessa medelklassbarn som vill leka fattiga. Är man uppvuxen i gettot så vill man inget hellre än att det får högre status. Möllan skulle inte vara samma Möllan utan denna utveckling. Hur skulle det fantastiskt rika utbudet av kaféer, restauranger och barer se ut om ingen kunde betala för det?"

Masri tar här upp nåt otroligt viktigt. Jag ser folk som kämpar emot, som använder hårda slagord mot det kapitalistiska samhället, men som inte har en aning om att de själva och deras föräldrar har varit med och skapat allt det de kämpar emot. De klär sig i slitna och säckiga kläder för att se fattiga ut, inte för att de är det. De vet inte vad det är att på riktigt vara fattiga, för det har de aldrig behövt utsättas för. De har ett uppvärmt föräldrahem de kan åka till om allt skiter sig.

Det värsta är den här tudelade falskheten. De förespråkar ett spartanskt liv utan överdriven konsumtion, men skulle aldrig kunna tänka sig att bo i förorten på riktigt. De vet vad som är rätt och fel, men tycker inte nånsin att de själva behöver leva efter såna regler.

Det är en konstig utveckling man är mitt i - konstnärer som inte har utrymmen att arbeta i, Taideslummi som protesterar mot det, men hur många är där inte bland protestanterna som viftar med flaggor för viftandets skull? Hur många är där inte som lätt skulle ha haft råd med en egen liten ateljé?

Nåja, jag ska själv ut och leta mat i butiksroskisarna fast jag egentligen nog har råd att köpa mat själv. Kan det inte också ses som en slags dubbelmoral? Nå, eftersom nu maten slängs bort så tycker jag att man väl kan gå dit och plocka. Men tänk om nån hemlös hade kommit efter mig och letat? Det blir typ det värsta tänkbara scenariot, det är som att äta upp nåns mat mitt framför ögonen på dem, medan ens egen mat står bara 10 meter bort. Som att äta upp vegetarianernas mat bara för att den är godare, medan man själv är köttätare.

Jag tror att vi borde fundera mera på ordet TACKSAMHET, det har fallit lite undan på sistone. De som vill demonstrera mot orättvisor, men som ändå har det helt jävla bra ställt i livet, var tacksamma. Man får kämpa, men man måste minnas sin egen situation och nån gång bara rikta ett tack ut i universum, nånstans.