Pappa betalar

Som ett budskap till alla mina vänner som tillhör en yngre generation, så tycker jag inte det är coolt med föräldrar som betalar telefonräkningen eller en del av hyran eller vad som helst.
Dom må väl gärna göra det, det rår inte jag på, men detta halvskryt om att föräldrarna betalar, det är nytt för mig och oroväckande tycker jag. Jag har hört sådana påståenden nu flera gånger under en kort tid, och varje gång har jag reagerat genom att fnissa till, bli lite paff faktiskt. Som om nån hade berättat om att dom älskar smaken av snorkråka.
När jag var i 20-årsåldern var sånt som att föräldrarna betalar ingenting man gick och skröt med på stan och om det var nån som hade föräldrar som understödde dom så höll dom jävligt tyst om det. Av respekt för andra som inte hade den möjligheten kanske?
Betyder den här förändringen nu att vi gått mot en utveckling i vilken man dyrkar själva pengatjänandet i sig, "min pappa har faktiskt så mycket pengar att han betalar halva min hyra" och så ska man tycka att vilken fin jävel den pappan är som jobbat röven av sig för att dottern ska ha råd med att gå på krogen två gånger i veckan? Och så ska dottern i sin tur sträva efter att göra likadant, dvs få ett välbetalt jobb så att hon kan understöda sina glassiga, bortskämda äckelpäckel gendercrat dumbag-tonåringsbarn
nej jag blir så arg att jag får sluta här (men jag ska gå också.)


II
Det här hör kanske också till hela upplevelsen att bli äldre, dvs att man inte vet vad man ska svara på något nån säger, dvs att resonemanget är så obekant för en att man 1. antingen måste bli skitarg och argumentera emot totalt eller 2. skratta och sträcka ut händerna i nån slags jag-förstår-inte-alls-gest.
Och det är klart att man hellre bara skrattar och sträcker ut händerna.
Ach, du gamle.