Memes that are so useless I want to cry

...and the point is?

Skaparkrapula

Ja, under de senaste dagarna har det omväxlingsvis inte gått så bra för mig. (Alla antecknar flitigt.) Jag vet faktiskt inte hur jag nånsin ska hitta ett jämnt flyt, en slags ström av skapande, lugn, arbete och vila. Tycker alltid att det är antingen eller; antingen är det superstressmednåtstortochöverviktigt eller så är det totalt jävla stillestånd. Medan jag håller på med något är jag alltid övertygad om att jag alltid ska vara sån där, alltid hålla på med nåt, "efter det här ska jag sy ihop två skjortor till en", jag inhandlar tyger och material, jag har grymma planer, jag får mycket gjort på kort tid, jag är ganska hetsig och involverar mig i nätdiskussioner och tycker att det jag har att säga är av oerhörd vikt. När jobbet/projektet/flowen tar slut är jag först alldeles euforisk över att nånting är klart och i ett par timmar ligger jag bara och lullar av självgodhet och känslan av att ha åstadkommit något. Men nästa morgon redan känner jag allting stänga av, får grym skaparkrapula och existentiell ångest, att laga mat är ett skämt, jag äter kexsmulor ur plastpåse, jag stirrar och stirrar och stirrar och orkar inte.
Just nu är jag så jävla trött och bö-ig att jag inte ens har orkat tvätta glasögonen, så ser allt detta som en eländig dimma bara. Hah!

En kort marxistisk föreläsning åt er som sysslar med reklamskriveri på bloggen

En till sak. Jag blir så sur och besviken på bloggare som jag ser att går med på att göra reklam för produkter på sin blogg. Jag tappar direkt respekten för dom, direkt! Dit for den.

Jag blir så besviken, för att det tycks vara så allmänt accepterat att göra lite reklam sådär, speciellt om man har många läsare, att håva in storkovan genom att hora för olika företag och snarvla om hur trevligt det är med toalettparfym eller fan vet jag, att man är så genuint nöjd över den här nya toalettparfymen, och sen klämmer man till med namnet på den där parfymen att par extra gånger så att det nu säkert ska gå hem och till sist drar man till med att i morgon kan handla parfym för hela 30% rabatt i nätbutiken.

Därför, en miniföreläsning från Marx för alla er som funderar på att sälja er åt reklamsorken. (Nu har jag uppdaterat det här inlägget säkert tio gånger, men NU är det äntligen klart. Tror jag.)

Varför försöker vi ens sälja och köpa varor/ideal med hjälp av reklamer? Svaret är enkelt: kapitalismen. Kan en målgrupp skapas och marknadsföras till, säljas och profiteras på så spelar det ingen roll vad det är som säljs eller vem det är som säljs.

Marx talade om ett idealt samhälle som en slags motsats till ett kapitalistiskt samhälle. I ett idealt samhälle framställs varor efter det behov som finns, och människorna fungerar i en arbetande och social gemenskap.
I ett kapitalistiskt samhälle försöker kapitalismen skapa ett behov, en konstgjord efterfrågan till exempel med hjälp av reklam. Arbetsgivarna ger även arbetarna lägsta möjliga lön för att själva utgå med högsta möjliga vinst.
Enligt Marx leder ett kapitalistiskt samhälle till att människan blir alienerad, alltså:
- främmande för sitt arbete (endast en del i produktionsledet)
- främmande för varan hon köper (köper ej det hon behöver)
- främmande för varandra (överblickar ej samhället)
och
- främmande för sig själv (förstår ej sin roll)

Detta (speciellt de där två sista grejerna) kan ju låta lite högt flygande, men tycker ändå det är otroligt hur Marx för så länge sedan (Kapitalet, 1867) kunde ringa in så mycket som låter väldigt bekant idag. Så att detta, go vänner, tänk på detta när ni överväger att börja med reklamskrivande!

För dom som orkar, ska jag ännu svamla lite om Marx, de som inte orkar kan hoppa direkt vidare till nästa stycke. Marx talade även om "varufetischism", vilket innebär en oro för hur (massproducerade) produkter påverkar förhållandet mellan arbetaren, produktionsprocessen och den färdiga produkten som finns på marknaden.
Allt eftersom kapitalismen sprids förblindas människor i konsumtionsivern, vilket resulterar i en marginalisering av produktionsprocessen och arbetaren; arbetaren separeras från sin produkt och blir i slutändan mindre viktig. Genom att ”glömma bort” arbetaren som skapat varorna ökar klasskillnaderna (hör och häpna!) eftersom förtrycket blir osynligt och väldigt abstrakt. Ett system i vilket materiella saker är viktigare än människorna som har skapat dessa – ett system i vilket individer dessutom beskylls för sin egen fattigdom eftersom ”alla kan bli något om de bara arbetar för det”.

Speciellt det här tycker jag att är fruktansvärt viktigt. Men ja, nu ska jag sluta föreläsa. Naturligtvis blir jag också avundsjuk på folk som tjänar pengar genom reklam på bloggen. Jag vill också tjäna pengar, men det ska vara för att nån vill ge mig pengar eftersom jag själv är awesome, inte för att jag ska berätta hur awesome andras produkter är. Typ. Dessutom vill jag att min blogg ska förbli en slags fristad från alla marknadskrafter, reklamer och allt vilseledande snack i världen, här ska vara bara asiaa, och det är jag som ska säga det, och jag ska själv få välja vad jag säger.

OKEJ, jag kunde eventuellt få för mig att tycka att ett kort litet inslag av reklam kunde vara helt okej i fall det handlade om att nån helt fantastisk kreation faktiskt inte kunde existera utan pengarna från reklaminslaget – tänker nu t.ex. på Alex och Sigges podd som började med ett supersorgligt reklaminslag för ett försäkringsbolag. Killarna lät uppriktigt ledsna när de hamnade orda om försäkringsbolag innan de kom in på sina egna ämnen. Men alltså, jag har en viss förståelse för det, det har jag. De vill snacka, de har inte råd, det finns många som vill lyssna. Nå väl. När det gäller bloggar dock, så har jag ännu inte hittat nån reklamförfattande blogg som på något sätt gör nåt riktigt skäl för sig att existera, hehe.

Dessutom: ni som drar till med såna där patetiska reklamtal i era bloggar, ni hava icke längre någon orsak att klaga på reklampauser i teven, i radion, på Spotify, var som helst, nånsin längre, förstår ni det? Ni är själva en del av ett simpelt produktionsled, i vilket ni håvar in pengar åt företaget (inte tvärtom) samtidigt som ni blir alienerade, förvirrade och glömmer vad som var meningen men den här arma existensen. Ja men så var det klart.

(Marx-källa här)

Härnäst sådant

Så vart den då äntligen klar, planschen jag pysslat med under sista tiden (och ja, J måste få credits för idémakeriet, består till 95% av hans förslag). Testade lite vattenfärg, det var nytt - eller nytt och nytt, man kluddade väl med det i lågstadiet - men jag avskydde det då. Nu var det annat. Tyckte bakgrunden blev jäkligt fin, speciellt då man rispade lite på den med baksidan av penseln och tryckte på den med disktrasa ett par gånger. Små hushållstips!

Jaha, och detta innebär då att jag igen är utelämnad åt ingenting framöver. Perfekt! Eller ja, nu blir det omslaget till Väinö Grön härnäst, och man kunde ju göra mer musik, men jag har nån slags skaparöverdos nästan nu på gång, känns det som. Jag vill typ hellre lära mig dansa och vicka på höfterna (vilket jag fortfarande inte kan).

MEN GUU SÅ JAG SNARVLAR. Dom lovar varmt tills i morgon. Ska ha hand om en liten hund som ser ut som Batman bakifrån, så det bara måste jag ju få på bild. Stora ambitioner för morgondagen, ser ni.

Attans bra humör

Sitter hemma och är på ett så attans bra humör, alltså ett så attans, ATTANS bra humör att, att. det var bara det.
Det är så roligt när ni kommer hit och läser. Ni är viktiga, ALLA. Kom ihåg det. Ni är älskvärda. Fina och värdefulla.

Nick Drake

Den här. Idag. Som att. Nyheterna. Den nya regeringen. Orkar inte ta tag i det. Varför känns det som att allt blir bara allvarligare och allvarligare? Större och mer ödesdigra misstag verkar göras hela tiden. Är det en själv som blir trött och uppgiven, eller omvärlden? Just nu kan jag bara lyssna på Nick Drake och försöka trycka undan känslan av rädsla, avsky, hat och viljan att emigrera. Samtidigt spirar nåt slags barnsligt och pillemariskt hopp i mig. Vi är så många som vill annat. Tänkte på det här en ofokuserad natt, att trevliga och välvilliga människor ofta inte har nån längtan efter ära, beröm och makt, vilket ju naturligtvis resulterar i att det sitter mest vinstlystna, giriga och själviska människor utan en tanke på att stöda t.ex. fattiga och barnfamiljer vid landets ledande poster. Vi måste fatta nu att inte överlämna politiken till Hankenstuderanden, fyllon och bankdirektörer. Bara för att vi tycker att vårt trädgårdsland är mer intressant än politik, för att vi hellre dansar än läser igenom lagböcker kan vi inte låta dom bara utan motstånd ta de där posterna, pengarna, maktelitens utvalda stolar och sen undra varför det sen görs bara hemska och tokiga beslut. (Li & gänget kan inte bära upp en halv nations åsikter helt själv.) Och så vidare och så vidare.

He blir nog bra

Idag är jag sån här att jag hellre fotar vad jag håller på med, än jag verkligen håller på med något. Det är lite roligare att få det att se ut som att man gör något, än det är att verkligen göra något (just nu). I själva verket drar jag ett streck, två, suddar ut, tuschar förstrött, beter mig enormt trögt och irriterande. Inget utöver det vanliga, alltså. Men ja, något håller jag på med. He blir nog bra (mitt dagliga motto).

Idag

Rug

2 euro only

Hosta mig rätt upp i ansiktet, för nu går det nog för bra

Jag har typ en drömvecka på kommande. Det är så bisarrt vad jag ska syssla med så min haka nog hade trillat ner till golvet om jag hade berättat hur nästa vecka kommer att se ut för en tio år yngre jag. Ska göra en plansch- & T-skjortskombo med seriestrip till Korpo filosofidagar, ska fotas i morgon på morgonen med mitt supertrevliga band (ingen ironi), ska plantera en massa grönsaker i koloniträdgården, ska fila på och sjunga om lite strofer på min egen musik som kommer i dokumentär på teeeeveeeeen nästa höst och ska äntligen försöka få ner några takter SPELMUSIK till det här projektet. Alltså va? Sa nån nånting? Nyp mig i armen, eller nä förresten; hosta mig rätt upp i mitt ansikte bara. Jag kan nog tåla det. Urk, det känns som att det äntligen är min tur nu att ta del av det där wiccanska "snälla saker som du gör åt andra kommer trefalt tillbaka till dig". Nu har dom backat in lastbilen på min gård och börjar ösa ur, liksom.

Magafirron och keikkabestyr

Nu ska jag skriva lite om mina krämpor för att alla ju kan vara överens om att det knappast blir intressantare än så? Har varit lite orolig i magen i närmare en veckas tid redan, som att man gått med en känsla av att man inte kan lita på sin egen mage. Mysko känsla. Så igår när jag åt frukost så brakade det till bara (bokstavligare än så behöver jag knappast vara) och efter det samlades all luft från det jag åt i nån slags ficka nere på högra sidan av magen. Naturligtvis hade vi sen också keikka igår, så där låg jag i övre våningen på en soffa och försökte klämma ut luften ur magen på mig som om jag vore mamma till mig själv – ett krångligt spädbarn, medan Hiskin Pimpulat pompottade i våningen nedanför (imponerande!). Gick upp på scen minuten innan och satte mig i en vinglig plaststol invid trumsetet. Maginnehållet flyttade sig upp och ner likt en familj som inte kan bestämma sig för om de trivs bättre i övre eller nedre våningen. En grön strålkastare vrållyste mig i fjäset medan jag satt där som en 86-åring och frustade, men innan jag steg upp vände jag mig om och sa åt Kalle och Marko att nu spelar vi en satans kova keikka, jag bryr mig typ int om någo. Praktiskt, det här med magsjuka. Sen spelade vi den bästa keikkan ever. Vi var både lugna och energiska samtidigt, vilket är en effektiv kombo. Det var ett jäkla nöje att känna hur allting bara löpte och alla visste vad de skulle göra. Inget skyndande, ingen panisk känsla av att man inte vet vad nästa ackord kan tänkas vara, inga problem med ljudet, ingenting. Bara ett hav av mänskor som tycktes villa dansa oberoende av musikstil. Pia som seglade omkring med sin filmande mobiltelefon i vågformiga rörelser, Sohvi som var sötast i världen, Ilona som bara for omkring i nån slags Ilona-extas och ett gäng struttande kockar härstammande från J:s kockskola. J själv dängde på som nån slags självgående underhållningsgenerator som an efter ändrade i låtlistan och slängde bara mer och mer och mer bensin på bräsun. Jag kände mig som nån slags oljig kugg i ett maskineri, bekvämt parkerad halvt bakom en pelare men ändå ack så stark och viktig. Och magproblemen försvann under spelningens gång, the healing power of music, prkl!
Efter keikkan tedde jag mig tydligen i min omejkade glåmighet särskilt attraktiv för typen av karl som attraheras av "skadat djur"-kvinnor (hade glömt både plånboken, telefonen och att sminka mig - hej hej). Blev pokad på av en rasta-hippie som sa att han har nånting att berätta åt mig, men att jag först borde berätta nåt som jag har att berätta åt honom (hippie-logik). Jag sa att jag skulle fundera på vad jag eventuellt har att säga åt honom samtidigt som han ålmade sig framför mig likt en hund som vill ha en korv och såg mig i ögonen med en sån där djup "jag ser in i din själ"-blick. Jag förträngde ett infall att i farmorsstil deklarera att jag tycker att han borde äta lite mer, o samtidigt knacka på hans bröstkorg med min pekfingerknog. Gjorde en icke-så-smidig situationsflykt och tänkte att nog är det fan som jag har vuxit till mig, så var den saken ur världen.

Idag mår jag fortfarande oklart i magen. Det är meningen att jag ska cykla till Y och se på eurovisionsfinalen men vi får nu se hur det utvecklar sig det här med magen. Alltså. En av farhågorna jag har är att jag håller på att utveckla laktosintollerans, det skulle nu vara helvetiskt för en sån som mig som inte kan ta hand om sig själv för allt i världen. Hej 4-ever ripuli liksom. Fast - skulle jag på riktigt bli laktosintolerant så hade det ju varit guldläge att bara skita i mjölkprodukter på riktigt, bli vegan då en gång för alla, lämna mjölken till sitt öde, dvs lämna den åt kalvarna, så som den borde vara från första början.

Hur blir man "passligt oengagerad"?

Nå voj sjujävlar i helvetet. Inser om och om igen att jag i morgon vid halvnietiden ska stå och hålla låda om Sibelius för två grupper 9-åringar efter varandra (blir jag nånsin av med den karln? Lämnar den karln nånsin mitt liv? Borde jag bli vän med honom och läsa alla biografier om honom istället? Antagligen). Ingenting gör mig så illa till mods som tanken på att jag ska stå och berätta nånting som är... öh... för mig relativt ointressant för en grupp mänskor som, eventuellt, kunde tycka att det är lite intressant det här med, öhm, vem som var inbjuden till ÅA:s invigningsbankett, vilket år Sibelius blev hedersledamot nr 2 för Musikaliska Sällskapet eller vad Otto Anderssons fru utbrast då hon steg av i London ("Våra förväntningar voro nog höjda till det yttersta när vi stego av vid Kings Cross Station").

Jag undrar hur man blir sådär "passligt oengagerad" – sådär att man sprider en behaglig stämning som inger känslan av att allting är bra och ingen bryr sig? För antingen är man, enligt mig, expert och vilt engagerad och inspirerande, eller så är man just sådär lojt oengagerad och det rår en inte det minsta. Eftersom det nog inte finns nåt alternativ för mig att leka expert en gång i halvåret då det är min tur att guida, önskar jag att jag istället hade kunnat ta den här uppgiften med lite mer ro och bara göra det lite halft oengagerat, för bövelen, inte jaga upp mig inför det en vecka i förtid. Det ironiska är ju att jag samtidigt vet att det kommer att gå "helt bra", det är liksom inga alarmklockor som ringer nånstans, jag kan min sak något så när, jag är minsann inte så tråkig så folk somnar och jag är snäll och jag är i alla fall glad och nervositeten brukar mirakulöst lägga sig precis då jag hälsar alla välkomna i salen. Så atteeeee.... det är bara tiden innan som är en pain in the ass. Just nu vet jag inte vad som är värre; det att jag ska guida i morgon eller det att jag ska guida imorgon klockan 8.30. Jag vet att 8.30 är en helt mänsklig och normal tid för många, men för mig kommer det igen att kännas som att stiga upp för att man ska med flyget till Malaga som går mittinatten. Det där guidandet kommer att vara över innan jag ens under normala omständigheter hade vaknat. Tänker låtsas att det är nån slags ond dröm bara.

Nattlig diskussion

Jag: -Är det verkligen nödvändigt att sätta så mycket smör och grädde i maten, jag menar, jag håller typ på att få en hjärttattack när jag har satt i mig två av dina portioner.
J: - Ja men det är meningen att man ska sluta äta när man är mätt. Jag åt inte ens hälften av det du åt och så var jag nöjd.
Jag: - Ja, men jag vill äta mera, jag associerar typ mättnadskänsla med uttänjd magsäck.
J: - Det är för att du inte känner dig mätt förrän din mage är uppspänd som en ballong.
Jag - Ja, jag får väl dryga ut maten med typ kålsallad då för jag vill verkligen äta mer än ett par slevar.
J - Det här är det mest idiotiska i-landsproblem jag nånsin hört om, nu får du vara tyst.

 (typ)
haha.

Maskrosmarmelad!

Så var den äntligen ibland oss, maskrosmarmeladen. Den blev väl, sådär lyckad. Jag vet inte. den smakar väldigt lite av maskros och väldigt mycket av bara socker och citron tycker jag. Det finns så lite husmor i mig. Men marmelad blev det.

 

Recept:

ca 1-2 liter maskrosblommor (man chansar lite)
en citron
4 dl vatten
4-5 dl syltsocker
glasburk(ar)

1. Gå ut och plocka en massa maskrosor, så du har upp till en liter i varje fall. (Det är bara det gula man ska använda så det blir en hel del maskrosor).

2. Skölj maskrosorna i kallt vatten och plocka loss det gula från blomman (lite mödosamt, men ha tålamod, det tar en stund). Lägg blom-innehållet i en skål.

3. Lägg citronskivor över blommorna.

4. Häll 4 dl hett vatten över blommor & citron och låt stå i varje fall i en halv timme, men helst ett par timmar i varje fall (över natten går också säkert bra. Det är här det är meningen att maskrossmaken ska utvecklas).

5. Sila alltihop så maskrosvattnet rinner ner i en tjockbottnad kastrull, vrid gärna ur blommorna.

6. Häll i ca 4,5 dl syltsocker, koka upp. (Ett recept hade också bara 3 dl syltsocker så här kan man säkert experimentera lite. Jag vågade inte). Låt koka sakta i varje fall i 10 minuter. (Gör ett test i fall du är osäker på om marmeladen är klar: ta en tesked av marmeladen och sätt teskeden i kylskåpet. Om marmeladen stelnat efter ett par minuter är den klar. tadaa.)

7. Riv i citronskal, 1 tsk – en hel citron efter smak (jag misstänker att jag var lite för generös med citronskalet, erhm).

8. Häll upp marmeladen i varma, rena glasburkar, förslut burkarna genast. Ställ i kylskåpet när de svalnat. OBS! Det tar någon dag innan marmeladen har stelnat. Ha tålamod.

TIPS. Man kan skippa citronskivorna också. det är lite olika med olika recept. Kanske det inte blir citronmarmelad som min blev då. Man kan också tillsätta ingefära. Skulle säkert bli gott.

Polskt café

Jag får ursäkta mig om min blogg ter sig som nån form av avstjälpningshög här nu. Jag är lite ofokuserad av många, olika orsaker (är jag inte alltid det, förresten?). Bland annat ska jag guida två skolklasser i museet på torsdag. Jag skriver mest det där för att det ska bli så SATANS SKÖNT att läsa den där meningen sen när det där guidandet är överstökat. Det ska bli hemskt att guida, det blir nog aldrig bättre. Jag kollar emailen konstant, kanske är guidningarna inställda? Kanske skolan brinner upp, kanske museet får vattenskada, kanske det blir någon form av kris, kanske jag själv blir svårt sjuk? Men guidningen tycks bestå. Och överlag mår jag så himla bra. Ska läsa på den där arma guidningen idag så stressen kanske går ner lite, tänker att livet ju inte kan vara bara stohej och roliga saker som att gå ut med finhund och plocka maskrosor hela dagarna, slipa på sin egen fantastiska musik eller spela med Väinö på TVO eller rita omslag och bilder till T-skjortor. Livet måste vara lite skit emellanåt också, så känns det sen ännu bättre – därav guidningen.

Men nu, en bild från ett polskt café som jag också stötte på och förälskade mig i. Det är den där estetiken, det där nonchalant fula, att man inte försöker få det att se ut till nånting, att det är vad det är, det är sånt som tilltalar mig. En tomatsoppa på gul bakgrund. En bild av ett café från vilket man nästan kan höra ekandet av hur pinnstolarna skrapar mot stengolvet, en kutryggig karl i läderrock. Caféts hemsida är också bara en guldgruva. Tänker att man på något genialt sätt kunde inkorporera just den där stilen i sitt eget estetiska uttryck på nåt sätt, men det vete fan hur.

Always full bellies

Stötte på denna. Blev tagen på sängen.

Ja men du milde tid

Det är alltid lika roligt att se vad folk googlar på när dom hamnar hit.
Den här månaden såg sökordslistan ut såhär:

1. klä om buddha figur med aluminiumtejp
2. livet fr n den andra sidan mopvideo.co
3. mina hai stövlar fulla
4. trötthet rysningar
5. vad är en fiffig människa

Människoförsök och rån av gammal tant - två grymma ställningstaganden!

Idag två saker. Två ganska kontroversiella saker som jag nu känner mig tvungen att ta upp.

1. http://www.djurforsoksgranskarna.se/
Finns det något motsvarande i Finland? I fall inte, så skulle det nog kunna vara på sin plats; en upplysande sida om vilka djurförsök som sker just nu, inget mer - inget mindre. Just nu testas ett tandimplantat på labradorer i Göteborgs universitet. 14 av hundarnas tänder dras ut och implantat i underkäkarna läggs in. Efter ett flertal smärtsamma procedurer och vid sista sövningstillfället (ca 16 månader efter att tänderna drogs ut) avlivas hunden.
Så att, ja. Behöver knappast redogöra för att jag tycker att det är en alldeles vansinnig tankegång att använda djur till att testa grejer som mestadels leder till att människan (detta världens självutnämnda über-djur) ska få det bättre på femtioelva olika sätt? Det som jag tycker är speciellt beklagligt i och med djurförsöken är att djur ju oftast besitter den sällsynta och charmiga förmågan att kunna vara ganska tillfreds med livet om de bara får mat, vatten och sällskap. Däremot vet jag flera människoexemplar som trots att de har basbehoven i skick, frivilligt utsätter sig för gifter, droger och sprit och som till och med säkert gärna hade spenderat ett par månader i en bunker för att utsättas för försök mot mat, sovplats och internet. Varför i helvete använder man sig då inte av människor för dessa försök? Om livet ändå är skit liksom, så who cares om några tänder dras ut eller om man hamnar andas giftsubstanser genom ansiktsmask några gånger per dag? "Ja men det är oetiskt". På vilket jävla sätt är det inte oetiskt att göra det på hundarna?
Så mitt kontroversiella påstående nr 1 är att uteslutande använda sig av frivilliga människor till vetenskapliga experiment. Då skulle i varje fall min nattsömn vara i skick.

2. En sån här historia rumlar runt på Facebook. Kort sagt handlar det om en mommo som på egen gård har blivit bestulen på sina diamantprydda guldkedjor av tre-fyra utlänningar (OBS! KVINNOR. OBS! UTLÄNNINGAR!). Jag vill inte på något sätt rättfärdiga förövarnas beteende, jag vill bara höja ett varnande finger för den här sortens beskrivningar och de förutfattade, främlingsfientliga åsikter som en sån här berättelse kan vara med om att skapa. För det första kan historien bidra till en uppfattning om att utlänningar/invandrare på nåt sätt av naturen är mer kriminellt lagda än finländare eftersom man poängterar att brottet begicks just av utlänningar. För det andra ger berättelsen ett intryck av att förövarna beter sig på ett sätt som mer påminner om nåt slags vilddjur som "helt saknar rim och reson" än om "riktiga människor" (läs: finländare), då de till synes helt utan att blinka stjäl från en gammal, försvarslös människa på egen gård. Resonemanget understryks av att människorna kallas för "sairaita ihmisiä" samt att det betonas att de är kvinnor, vilket låter en förstå att herregud ändå, till och med kvinnor som annars är så fogliga och sansade, håller på med sånt här.
Så mitt kontroversiella påstående nr 2, är att ställa frågan åt andra hållet, dvs hur desperat är en människa som drivs till att begå brott i den här stilen? Det sunda förnuftet säger mig att det inte är enbart viljan att ha lite bling-bling som leder till brott som dessa, utan att det antagligen finns verkliga problem bakom människor som tvingas ta till sådana här lösningar, till exempel sånt som att få mat på bordet, få jobb och så vidare. Och ja - kanske - för att få pengar till drogaffärer. (Men knarkare är också människor som har/har haft det skit, annars skulle de knappast ha hamnat i drogträsket från första början.) So bear in mind: din mommo var "bara" ute och luftade sina guldkedjor när hon fick en obehaglig överraskning. Din mommo är inte en främling i sitt eget land och din mommo har (antagligen) mat på bordet (nu ska jag inte heller göra förutfattade dömanden). Tänk först, döm sen.

EDIT: Oj guud vad besvärligt! Man kan ju heller inte säga sådär småsarkastiskt att mommo är ute och "luftar sina guldkedjor", jag menar - klart som korvspad att en människa ska kunna gå omkring med juveler utan att känna av att risken att bli bestulen är större, liksom en kvinna ska kunna gå klädd hur hon vill utan att höra glåpord eller riskera att bli våldtagen......... om....... nu det här alls kan jämföras.

(Mitt huvud är en enda sås).

Processen

Efter att jag höll på att braka samman av ångest över jobblösheten så, fick jag lön från ett annat jobb och, insåg att ett tredje jobb är på kommande och ja, postade en bild av min kompis tavla på ett nätforum varpå nån amerikansk nisse direkt ville handla den. Går allt rätt nu så blir min vän ett par hundra euro rikare och jag får lite provision! Så att, hoppet återvänder liksom. Mitt i allt tror man att det faktiskt fungerar det här med att sälja saker med en extra nolla på. Fast vår israeliska granne alltid artigt undviker att kommentera när jag berättar om mina sporadiska konst- och musikjobb. Det är ju fantamej inga riktiga jobb det där, ska man ju begripa. Idag erbjöd han mig också en massa mat som hans familj inte kommer att hinna äta upp eftersom de snart ska åka till Israel för en månad.
I förrgår ringde vår andra dörrgranne på och gav en sån där matkasse som han hade hämtat enkom åt oss från Elämän Sanas matutdelning (så otroligt bedårande btw, han brukar själv gå dit för att hämta mat på onsdagkvällar och så hade han hämtat åt oss också. Mitt hjärta höll på att rinna ut i en pöl på golvet). Dom tror nog säkert att det går hemskt dåligt för oss, grannarna, å andra sidan inte undra på, eftersom de alltid ser mig i mina värsta gå-ut-med-hunden-utstyrslar som består av unkna halsdukar och fafas håliga sportjackor från 60-talet.

Jag är också helt bortkollrad av tanken på allt man skulle kunna fermentera. Hohoho. Ja, jag ska snart börja fermentera eftersom det typ inte finns något bättre än fermenterade grönsaker. Fermentering är bäst, så är det. Fermentering sker anaerobt, utan luft, det bubblar bara om det. Allt som sker utanför vår andningsvärld är magiskt och säkert heligt. Så fort jag har några timmar över, ska jag fermentera. Vad ska jag fermentera? *Spänningen stiger*. Jag ska fermentera kirskål. Fungerar det, tänker jag fermentera ALLT. Till sist slår jag ett slag om mig själv och stiger in i fermenteringsprocessen jag också. Där sitter jag sen, nöjd bland lagerblad och senapskorn. Bubblar godtyckligt emellanåt.

Rallarros (mjölkört)

Nå nu har jag testat det här med att steka skott av rallarros. Det blev himla gott! Stekte med vitlök, ingefära och chili.

Rallarrosens blad blir sen till te.

Bonusbild av vårt just nu helt crazyga köksbord.

Trivsam stämning

how i'm handling life right now

P.S. Jag såg inte elden förrän jag repostade bilden. Den var ännu roligare utan eld,

om man föreställer sig ett vanligt hem.

Träna med smak av toffe i munnen! (Liksom jee.)

Alltså detta:

Tänker bara spontant att vem attan hade velat träna med smak av toffe i munnen? Ska träningen liksom lyftas fram i en lite mer positiv dager om man trycker i sig toffe samtidigt? Att eftersom ätande är nånting njutbart och lite halft förbjudet i dagens hysteriska västvärld, så kan man liksom nu äta medan man tränar så blir träningen lite mer njutbar. Men vad om det typ är en grundläggande, helt felaktig grej att ens tänka tanken på att ha mat i munnen medan man gör nåt annat? Nej yök, jag fattar inte. Världen är galen (H. Lotta 80 år).

Vilsenheten, jobben

Det är en helt ny slags vilsenhet jag känner. Eller det är i och för sig samma gamla vilsenhet, men varje gång den gör sig påmind är den så mycket allvarligare än då den kom senast, eftersom tiden igen har tagit ett skutt framåt och man inser att vilsenheten har uppgraderats samtidigt som omständigheterna har förändrats något kolossalt. Förut kom vilsenheten alltid i samband med hoppet, hopp om att skedet jag befann mig i bara var nån slags paus mellan utbildningar eller att jag nog skulle få nåt slags jobb ändå, på något sätt nånstans, snart. Men nu ter sig allt bara hopplöst! *tre-på-natten-panik*. Jag har gått igenom alla jobbannonser som finns och konstaterat att det antagligen är nån slags brevbärare som ligger mig närmast till hands. Brevbärare! Eller så ska nån typ be mig om att komma och jobba för dem. Arbetsmarknaden ter sig klibbig och ovänlig, trasslig, hotfull och bara till för übermenschen. Jag tänker tillbaka på år 2008 typ, när jag sökte jobb som skolgångsbiträde i Helsingfors. Sådär bara fick jag det. Jag tror att jag var den enda sökanden till och med. Idag känns det som att jag antagligen hade tävlat med sexton andra, duktiga jäkla människor med nyuppdaterade CV:r och sprittande humör. 80 % hade varit yngre än jag.

Har skrivit en massa tappra inlägg idag och det här är liksom kronan på tårtan då, klockan 2.39 efter att jag har gått igenom alla jobbannonser som finns och bokmärkt en och till sist bara på måfå googlat "jobb åbo". Så kommer desperationen.

Ätbara växter just nu

Har nästan helt glömt att notera att det är vår! Och med våren kommer allt möjligt ätbart i naturen, hurra. Det är nu tredje året i rad som jag har hållit på med det här att plocka vilda växter för mat och brygd och det blir bara bättre, för nu känner man ju igen skotten till och med.

Just nu finns det:

kirskål.

och kirskål och kirskål och kirskål. Kirskålen består typ bara av gröna blad (och senare på sommaren får den en kvastig, vit, anspråkslös blomma) och sprider sig likt en löpeld på näringsrik jord. I Åbo finns det massvis med kirskål på jättemånga ställen. Man behöver bara typ se åt vänster så är där säkert kirskål. Av kirskålen kan man sen göra pesto, eller som jag brukar göra: slänga med i typ all mat. Den blir en grön och go sladdrig sak om man kokar den lite. Jag hittar inte riktigt nån bra förteckning över vad kirskål innehåller annat än "en massa vitaminer".

Rallarros (eller mjölkört)

Såhär ser skottena ut! (Bilden är från den här bloggen). Skotten kan man använda som sparris, dvs steka i smör eller koka lätt och sen salta och peppra och äta sådär bara. Te på blad av rallarros påminner faktiskt om kinesiskt grönt te och ska, enligt nån källa som jag inte minns, vara bra mot t.ex. candida (nån slags svamp i kroppen) om man dricker det regelbundet. Jag kan ju nämna att jag drack en jäkla massa te på rallarrosblad i fjol somras när jag var lite inbillningssjuk av candida och mådde alldeles utmärkt. Senare på sommaren ser alltså rallarrosen ut såhär som nedan, så ni förstår vilken blomma det handlar om. Man kan skörda dess blad hela sommaren men nu är det alltså de unga skotten som gäller.

Löktrav

Lite knepig att lära sig känna igen och dessutom verkar de största bestånden alltid växa där som hundarna går och pissar. Men bladen är lätt igenkännliga när man väl får syn på dom och kan ätas som sådana t.ex. på smörgås. Smakar lätt av vitlök och lök och hör faktiskt till senapsfamiljen (!).

Nässlor.

Jag tror inte jag behöver sätta in en bild på nässlor, vill bara konstatera att nässlor är BÄST. Man kan plocka, torka och sen ha hela vintern att slänga ner i ALL mat. Smakar inte nåt speciellt men innehåller sjuka mängder vitaminer och nyttigheter.

Dessutom ska man plocka maskrosblad, björkblad och blad av daggkåpa just nu (daggkåpan lite svår att hitta men kan tipsa lite om nån åbobo frågar). För övrigt är det läge just nu för att göra marthornas grönpulver, ett så jäkla bra pulver som höll mig vid liv hela vintern.

UTI SKOGEN SKA VI GÅ, PJÄX OCH KEPS OCH RÄNSEL PÅ!

Hästflugan

Alltså - jag är SÅ insnöad på att följa med småflickornas hästsidor just nu. Tycker det är så himla fascinerande - och ja - samtidigt så klyschigt så det förslår. Nånting i mig går halft sönder när jag läser/ser/erfar vad de håller på med. Nånting vill ta tag i alltihopa och ruska om det och ropa "varför?!" samtidigt som en annan del av mig tycker att kreativiteten och hela mödan som går åt till det här hästmaskineriet är så sabla fascinerande och liksom - gammalmodig så det förslår också.

Vad de gör?
Nån kopierar omsorgsfullt av en häst från ett internetfoto och gör lineart av det (en helt egen värld det där, som jag nu först lite börjar bekanta mig med). Sen fyller man i bilden med egna färger, skuggor, linjer och stuff och sen hittar man på ett namn och en historia om hästen. Ett exempel finns till exempel här. Det finns otaliga sidor med sånhäna hästar, länkar till exempel här.
Varför är jag intresserad av detta? Nå jag vet int! Det enda jag vet är att hade jag varit tio år hade det här varit MITT LIV. Och jag är väl lite störd på nåt plan när jag alltid ska bli besatt av barnsliga saker. På forumet där jag hänger (joooo) händer det sig ibland att nån postar en bild av en nygjord häst och vill sen att folk ska hitta på historier om hästen. Kreativiteten här är SLÅENDE (och likformigheten i historiernas uppbyggnad). Jag är helt speechless. Exempel nedan.

"The mare had collapsed on the icy thin river, snow swirling around her ears. Frozen creatures scattered the landscape, unable to find shelter from the frost. The mares breathing became heavier. There could not possibly be a worse place to give birth to a foal-After an hour or so had passed, the young foal came out into the world, shivering and most probably close to death. The mare struggled to stand up, but just as she did a huge rumbling sounded and a volcano rose out of the earth. Then it EXPLODED and a thousand dinosaurs rained out and breathed fire on everything AND EVERYTHING BURNT UP AND ON FIRE AND AGHHHHH IT WAS AWESOME!!!
And then the king dinosaur walked up to the newborn foal, (He had dark sunglasses on and a baseball cap, also a gold chain necklace) Observing the shivering mass on the ice and jutted his chin out a bit. He had a heavy Scottish accent. "Hey. You wanna be king of the dinosaurs. It's just not working for me man." The mare, who had an aversion to being eaten, hastily nodded her head and THAT is how that foal became king of the dinosaurs.

Att lyckas eller inte

Sitter här i hemmets loja brunhet och scrollar mig igenom dagens rubriker och FB-flöde då jag stöter på en bekant som har ett helsidesuppslag nånstans, skapar konst och kläder och uttalar sig klokt om mycket. Ett citat är stort uppblåst som rubrik över sidan: "Konst och kultur borde vara en självklarhet för alla oberoende klasstillhörighet" eller nåt liknande. Det låter vettigt. Men jag tänker på annat, till exempel att vissa får spaltutrymme och får uttala sig om saker eftersom de har "lyckats" med nånting, medan en annan sitter hemma och läser och funderar på varför vissa lyckas och andra inte. Och vad innebär det ens, att lyckas?

Att lyckas innebär för mig att man når något mål man har satt upp för sig själv och att man sen också kan upprätthålla ett liv i vilket man håller sig kvar i det där uppnådda, det som gör en lycklig och fungerande. Tänker mig också att det finns människor med en starkt uttalad vilja att nå fram till sina mål, en människotyp som kanske också gillar att arbeta sig framåt mot målet och rentav älskar processen, vägen dit. Samtidigt äcklas jag av hela tanken på att "lyckas", eftersom den ter sig så fruktansvärt kapitalistisk – att varje människa liksom bär ansvaret för sin egen framgång. Varför i hela fridens namn skulle det behöva vara så?

Nå i alla fall – det som förvånar mig med mig själv är att jag trots storslagna drömmar om än det ena och än det andra, helt tycks sakna viljan och kraften att faktiskt arbeta mig nånstans. Jag funderar vad detta kan bero på? Är det nån slags stagnation som beror på yttre omständigheter, eller är det helt enkelt så att jag egentligen inte ens vill komma nånstans eller åstadkomma något, eller har ett behov av det? Det är kanske lite av bådadera. Jag har så många drömmar om vad jag vill hålla på med att jag ofta inte kan ta tag i nån av dom och sen bestämma mig för att arbeta mig ditåt. Dessutom är jag är så himla kräsen med vägen till mina vagt uppsatta milstolpar – vilket leder till att jag oftast avbryter nåt jag har börjat med pga minsta motgång eller så fort det börjar kännas besvärligt. Jag har aldrig ens tyckt det är speciellt roligt att hålla på med något – däremot gläder jag mig över resultat. Helst skulle jag leva på så vis att jag skulle knäppa med fingrarna och så skulle grejer fixa sig automatiskt. Ungefär.

Nå, det är nu heller inte hela sanningen. Jag har OCKSÅ kommit fram till, att det finns en liten nisch inom vilken jag gärna arbetar och fungerar, nämligen då när jag ostört till exempel kan hålla på och plantera grejer eller sköta om djur eller fixa på nånting som är mitt och som gör mig glad. Eller det behöver ju inte vara mitt heller – skulle flera människor sätta sin del i nåt arbete som t.ex. skulle resultera i att min stadsdel skulle få en egen häst som alla skulle måsta vara med och ta hand om, skulle jag minsann också vara där och jobba. Teorin är här att jag tror att jag är en sån där som fungerar utmärkt så länge jag får rå på mig själv och sköta om min egen täppa och utföra de arbeten som helt enkelt behöver utföras för att jag inte ska behöva gå hungrig eller så att taket inte ska ramla ihop över mig. Hänger ni med? Jag avskyr känslan av att jobba för att nån annan ska få nånting eller för att något för mig totalt likgiltigt ska kunna fortsätta ha sin gilla gång. Jag vill vara min egen arbetsgivare. Tror jag.

Jaha, det vete fan om jag kom fram till något i och med det här inlägget. Grundtanken var i alla fall att jag undrar hur folk gör för att komma dit dom kommer, hur deras "fananamma, nu gör vi det bara" ser ut eftersom jag har så svårt att få tag i den attityden. Sen kom jag in på något i stil med att den som inte har några tydligt uttalade mål, kanske gör bäst i att bara jobba så mycket den måste, för sig själv, typ självhushållning. If that makes any sense.

How old do I look?

Jag som är mer eller mindre besatt av ålder kunde ju efter att jag hade läst L:s inlägg så klart inte låta bli att leka lite med appen "How old do I look" jag också. Resultaten var icke överraskande. Försöker man se lite cutzie-innocent ut tror appen att man är ung, och ju surare man blir, desto äldre tror appen att man är. Logiskt.

J kom undan som vanligt. "Couldn't detect any faces."

Karma brings back food

Från och till händer det att jag blir vidskeplig och börjar svamla om karma, och nu är det fantamej dags igen. Idag när jag gick till butiken satt det en tiggare utanför och jag bestämde mig för att slänga några slantar i tiggarens kopp, faktiskt med en tämligen egoistisk tanke i bakhuvudet att sånt där man ger ju alltid kommer tillbaka till en – enligt wiccanerna till och med trefalt! Jag tänkte ännu riktigt att nu ska vi se om och när och i vilken form jag på något sätt får nåt tillbaka.
Det hann knappt gå några timmar ens, så uppenbarar sig en attans shoppingpåse framför mig på vägen hem från stan. Vid sidan av påsen hade någon ännu radat upp ett par oöppnade yoghurtar, smör och sylt. Som framdukat åt mig. Tveklöst stoppade jag grejerna i min egen väska och nu är kylskåpet fullt med vidunderliga prylar (proteinyoghurt) som jag annars aldrig skulle få för mig att köpa själv. Sitter här och rapar Danone och är nöjd. Snart ska jag välta i mig en Piltti (!). Hejdå.

Irritationslista (bilder!!!)

Jag tror det är dags för ett "vad jag är trött på"-inlägg, som dessutom innehåller en framtidsspaning. Men låt oss spara spaningen till senare.

Först, vad jag är trött på:

1. Manbuns

Ok, det VAR eventuellt snyggt och lite små-innovativt och vågat FÖR FEMTON ÅR SEN.

Men nu. Ååh. Fast okej, jag väljer fortfarande en manbun framför flintskalle. Förlåt om det blir ytligt och elitistiskt här nu.

2. Hipsters som poserar med

a) ballonger

b) djurhuvuden

Bonus: hipster med djurhuvud OCH ballonger.

((och instagramfilter som gör allting drömskt))

3. Låtar som har en refräng som låter ungefär såhär:

"Wohoooooo- wooohoooow -woooooooooooo"

och går opp och ner i en enformig pentatonik. (Sveriges eurovisionsbidrag. Till exempel.)

Och nu när jag påminns om det; 4. Sverige.

Sverige är som den hippa kusinen från väst som skrattar oentusiastiskt men elakt åt alla som vägrar förvandlas till en enformig muka-påhittig massa som mestadels har ett lätt uttråkat ansiktsuttryck. Till och med punkarna i Sverige har image.

5. Converse-skor.

The trend is GONE. IT IS GOONE. As well as the skinny jeans. Your legs don't have to look like tarminnehåll som proppats upp i sin egen röv (korvar) anymore.

6. Rosa och svart-trenden (detta skrev jag om tidigare) har fått en hårt tävlande kusin. NEON-OUTFITSEN. NEON! Måste bara säga det några gånger till.

NEON.

NEON.

NEON.

NEON.

NEON.

Aj!

Autsch!

Sluta!!

Okej, det räcker!

Säkerligen finns det många fler utseendes och trendgrejer som irriterar mig just nu men nu har jag igen omväxlingsvis suttit och värpt på det här inlägget så eeevigt länge, så nu måste jag landa på min slutknorr, spaningen.

Ni vet, pastellhårfärgerna? Dom är väl så populära just nu att dom antagligen redan egentligen är omoderna som attan. Men vem bryr sig om vad som egentligen är modernt, så länge som man ser ungefär ut som alla andra?! Hur som helst, jag har på känn att vi den här sommaren kommer att se en och annan frilla i den här stilen:

Än så länge är jag i varje fall inte helt trött på dessa.

Morgondiskussion

(Eller morgon och morgon.)

J: –Jag lämnar dom här på bordet så kan du titta på dom om du inte gör något.
Jag: –Men jag har massor att göra!
J: –Ja men om du ändå inte gör något.

He knows me too well.

"Där kommer kommunisterna"

Vet ni vad, jag tänker skita i det där "utredande" inlägget om vänstern. I alla fall för tillfället. Det har inte gått en dag utan att jag har gått och grubblat över det där inlägget och ja, så till den grad har jag gått och grubblat att jag inte ens har kunnat företa mig nånting annat (ja skyll på det du, gör det!).
Jag har en sån där ineffektivitetskoma igen efter att de där teve-inspelningarna tog slut. Först handlade det om att ta igen sig, och väl så – man får väl gärna ta igen sig en helg, det gör alla. Men sen handlade det mer om att jag behövde ta igen mig av andra orsaker, ta igen mig efter ta igen mig-heten och till sist hörde jag mitt resonemang gå ut på att "i maj händer det". I maj. Fast man lika gärna hade kunnat göra mycket av april. Ja, min sista aprilvecka år 2015 gick ner i kakkabyttan den, så kan man lugnt säga. Jag är en totalt utbränd människa och jag vet fan inte varför. Jag tycker jag jobbar helt okej när det väl ska jobbas men så länge jag bara går och tänker på att jobba blir jag alldeles utmattad. Ja, eller utmattad är väl också att överdriva. Det känns som att jag har för mycket tid, nästan. Ja, nu ska vi inte avslöja för mycket.

Idag är det då vappen, en av mina favorithögtider faktiskt, eftersom den bland annat går ut på att sjunga in våren ju, och så är det en arbetarhögtid. Ironiskt nog ska jag inte fira det minsta trots favorithögtiden, eftersom jag sitter hemma med angstig hund (men man får gärna komma hit på öl). Jag minns en gång för längesen när jag var barn och det var tiotals centimeter upp till mina föräldrars huvudfästen, och vi gick omkring i Borgå centrum, på Mannerheimgatan gick vi, och det var första maj. Pappas vän A var också med, en lustig gubbe hade jag alltid tyckt; hade en sån där lantlig engelsk klädstil med rutiga kepsar och dylikt – det var ju så klart borgerligt så det förslog, men sånt fattade jag så klart inte då. Det jag minns från den där soliga förmiddagen nån gång på 1980-talet är hur ett gäng kom nedmarscherande längs med Brunnsgatan med röda flaggor, och hur denna pappas vän med ett slags finurlighet i rösten sa att "där kommer kommunisterna". Jag tyckte att det lät roligt det här med kommunister, och kroppsspråket och jargongen i mina föräldrars och vänners röster när de talade om kommunister sade också att det är något aningen komiskt över kommunister. Så vi skrattade och gjorde oss lustiga, även om jag nog samtidigt tyckte att "flaggänget" verkade rätt festliga och egentligen kanske hade önskat att mina egna föräldrar hade gått med dom istället.

Såhär idag när jag är äldre och kan sätta 1 plus 2, kan jag så klart förstå att kommunister och rödflaggor överlag för dem var något misslyckat och skrattretande, löjeväckande och förlegat – framför allt det som dom inte var. Jag kan bli rätt förbannad när jag tänker på det idag; att mina föräldrar inte förstod att det här med kommunism inte är nånting att förlöjliga, eftersom kommunism som system aldrig har beprövats – däremot har totalitära diktatorer fungerat och styrt länder i kommunismens namn, vilket är en helt annan sak. Så att man går där med sin engelska lantkeps och småler överlägset åt folk som marscherar för arbetares rättigheter, det är ju fantamej förnedrande rentav. Men ja, mina föräldrar och deras vänner har vuxit upp i en generation som det aldrig har gått någon som helst nöd på – de har helt enkelt aldrig behövt uppleva hur det är att växa upp med EN dubbelskiftsarbetande förälder till exempel. Deras föräldrar kämpade i kriget och så har de fötts in i ett efterkrigsstohej med tro på framtiden och röd mjölk till morgongröten. Farfar reste halva världen runt och handlade med tyger, farmor stod ut och företagsamheten var enorm. De förstår lite bättre idag, så man får väl förlåta dem.

Glada vappen!

Bilden är en kommentar till denna.

Metafårisk bild av får

Jahas, här sitter jag bara med skinkorna nedsjunkna i plyschsoffan. Där bakom fliken, i det digitala lurar jobben, positionerna, alla de där jag borde bläddra igenom och noggrant läsa, men jag ORKAR INTE. Det är som en psykisk ram, låt oss säga av glas, "AV GLAS" (för det låter dramatiskt) och bla bla bla [insätt passande metafårisk bild av får]. Ute är det stickande sol och nyfödda brännässelskott. Jag har plockat, brännässlor och kirskål att torka och breda ut inför kommande vinters överlevnad. Snart är det även planteringsdags, vi har som vanligt hyrt en kolonilott invid studentbyn. Nu när man har ett års erfarenhet i bakfickan dessutom ska det nog bli grejor det där.
Idag kom jobblistorna inför sommarens läger. Mitt hjärta dunkade när jag öppnade excel-filerna, jag vet inte riktigt varför. Nån slags nervositet, kanske. Nån slags rädsla inför att behöva spendera många dagar nånstans där man inte alls trivs. Jag hamnade på ett lägerområde ganska nära Hangö, som jag tycker att är piss. Det är målat i mossgröna färger, har omotiverad matpersonal, stickiga filtar i sängarna och allmänt angstig kolonistämning. Men där finns en underbar havsrand och ja, man kan simma. Man får inte klaga. Man FÅR INTE.

Vrickade grejer jag tänker ibland när det går riktigt skit för mig:
1. Tänk om jag vore typ mellan 50 och 60 år istället – då hade jag snarare kunnat ställa mig in på nån form av "överlevnadsmode" istället för att ännu ha det där spirande (tunga?!) hoppet om att man ännu ska hinna och kunna göra nån form av något.
2. Tänk om mina föräldrar vore senila eller döda istället, då hade de sluppit följa med och oroa sig över sina misslyckade barn (urk urk).

Kontradiktionernas söndagseftermiddag

Hej! Har en underlig känsla av att det håller på att börja gå riktigt bra för mig, samtidigt som det känns som att jorden mer eller mindre också håller på att dras under fötterna på en. Det värsta är att jag inte vet vilkendera som håller på att hända! Alltså; jag vet inte om saker är under kontroll/helt okej/ rentav strålande eller på väg riktigt åt fanders. Och med riktigt åt fanders menar jag då sånt där som en oändlig tid av ständig osäkerhet framför en, inga jobb i sikte, att man håller på att köra ner i ett eländigt svart hål och blir superdeprimerad innan man ens har hunnit tänka tanken att så håller på att ske, att man blir vräkt, att folk skrattar åt en bakom ryggen, att alla priser plötsligt höjs med 40 % och där sitter man och kan ingenting åt det, att Ryssland anfaller, att USA anfaller, att vi anfaller och nån annan anfaller, att vi bara står där och tittar när hundra tusentals människor behöver tak över huvudet och att djurtransporter står parkerade vid namnlösa vägslut om natten med sårade, ledsna och ylande grisar inuti.
Det är som att jag inte riktigt vågar eller vill skriva här för att jag inte vet vartåt nånting barkar. Det här med riksdagsvalet gjorde mig också så oändligt besviken, alltså besviken och trött på ett sånt där plan som jag nog inte har varit på förut, så jag började tänka såndäna dumma och icke-konstruktiva tankar som att jag föraktar människor, att jag inte ens vill skriva nåt mer för att ingen fattar nånting ändå, eller är intresserad, typ. För att miljoner partiklar av information stjälps ut på nätet varje dag – varför skulle då mitt lilla hörn (detta) överhuvudtaget vara av betydelse?
Ja, såna saker. Samtidigt förstod jag nog att varje lilla försök, varje lilla riktning åt ett positivt håll kan ha stor betydelse i och med att man kan påverka en människa. EN ENDA människa som man gjort glad, eller fått att förstå nånting, och så är redan världen lite bättre. Ju.

Men ja. Har påbörjat ett inlägg i vilket jag bland annat försöker redogöra för olika missförstånd i samband med vänsterpartiet. Men det handlar om sådana saker som jag inte ens själv är helt på det klara med (ännu) så det tar nog tid. Tills dess, ha det skönt, gott folk.

Och ja, så en bild av Con Trane, spelade på Rekisteri igår (Pias bild, skamlöst stulen från Facebook). Gillar allt; både Con Trane och Rekisteri. Var helt Berlin i slutet av 90-talet över alltihopa. Åbo är så jävla bra.

Jaha, riksdagsvalet.

Det gick så klart åt helvete... eller ja, för att inte låta så cynisk: det gick –tyvärr– åt helvete. En abortmotståndare och pälsfarmsbejakande miljonär vann. De rasistiska, elaka och totalblåsta blev Finlands andra största parti. Och vänstern gick neråt. De gröna gick upp och det får man väl vara glad över, liksom man också kan glädjas åt Lis framgång. M skriver förresten en fin text om valvakan.

Idag morse ville jag spontant designa en ny logo åt Vänsterförbundet. Samtidigt hade jag ett inlägg i vilket jag ville förklara varför man egentligen borde rösta vänster om man vill rösta grönt i tankarna, eftersom De gröna ofta dansar efter borgarnas tillväxtnippriga pipa. Men ja, sen blev jag bara fruktansvärt uppgiven. Folk är helt enkelt inte intresserade av att veta, det är det enda jag kan komma att tänka på som förklaring till hur det nu gick såhär i det här valet. Folk är inte intresserade. Ja men skit i det då.

Dagens Finland

Idag, såhär på riksdagsvalsmorgonen vill jag bara konstatera en sak. Medan människor kämpar för att överhuvudtaget kunna existera och sover på madrasser gjorda av ihopknycklade kläder, lyfter vissa riksdagsvalskandidater mellan 50 000 och 60 000-tals euro i kampanjbidrag. I KAMPANJBIDRAG! Detta handlar alltså inte om pengar som ens gör nåt konkret, detta handlar om fucking reklampengar. Och så säger man att "det inte finns resurser" att fixa ordentliga härbärgen åt romer, ordna mat och så vidare. Om man tar och dividerar 60 000 med 12 får man en 5000 euros månadslön, vilket sådär grovt delat blir ungefär 166 euro per dag. Jag hittar spontant på ganska många saker jag hade kunnat göra för hemlösa människor för 166 euro per dag under ett års tid. Det hade blivit ganska många kikärtsgrytor kokade, en hel del madrasser och sovsäckar inköpta. Hade man satt en del av pengarna på att hyra nåt uppvärmt så hade det fortfarande blivit pengar över. Det här är det Finland vi dagligen lever i. Just telling.

Sånt där sånt där

Sitter sådär lagom bekvämt och förkroppsligar lugnet efter stormen. Det har varit ett himla hållilå under de senaste dagarna i och med musikaldokumentärinspelningen, och jag får igen erfara hur sabla van jag blivit vid min bekväma noll-tillvaro i vilken inget händer och klockan får gå som den behagar. Tenderar att bli lite bitsk och mothuggig efter ett par timmars idogt funderande och arbetande, det känns som att propparna håller på att brännas och jag skulle måsta ha en timeout i nåt bakrum. Nå väl, men jag har jobbat med fina och förstående mänskor som det känns som att man kan berätta hur det står till inför, även gå lite sönder inför så det är bara frid och fröjd. Kan inte vänta på att få bli gammal och klaga på onda fotsulor, ta paus stup i kvarten, kräva bakverk - nånej nånej, skoja bara. Idag tyckte jag att vi fick en himla bra intervju till stånd; jag var lite på bristningsgränsen redan då så det var liksom inte tal om att vara tillknäppt eller nervös eller nåt sånt, det var bara tanke på hur jag ska få allt som jag vill ha sagt ut mest välformulerat och snabbast möjligt utan att det blir håsigt. Antagligen blir allt hur fånigt som helst. Det blir vad det blir. Jag är nöjd (hittills:). Jag går minst sagt på övervarv (och säger väldigt mycket "jag").

Nu känns det som att en öl skulle smaka alldeles sådär utomjordiskt gott och att gott sällskap hade gjort sig alldeles utmärkt därtill, men samtidigt är dilemmat att man nog säkert borde ta igen sig lite.
I morgon ska jag vakta grannarnas hundar o få styr på en låt som kallas "Ostädat". Senare nåt annat program. Det känns som att man borde passa på att gå ut och slå runt nu när egen hund är i Borgå. Sånt där sånt där.

Jag dammsugar internet på härligheter igen (förlåt)

Här nån som äter middag med sin mor. Det är bara underbart!

Valmaskiner

Jag kan ibland tycka att det här med valmaskiner och att "hitta den kandidat som tycker mest lika som en själv" är ganska bisarrt. För det första; vad om man inte vet vad man tycker? För det andra; vad om man tycker helt fel saker? Borde inte valmaskinerna istället gå ut på att på nåt sätt berätta åt folk vad frågorna i politiken egentligen handlar om, så att man först kan formulera sig en åsikt i nån fråga och SEN rösta?
Jag har ingen blekaste aning om var jag står i många frågor – kalla mig gärna obildad för det är jag. Men trots min brist på kunnighet i sakfrågor har jag istället full tillit till min kandidat och hens parti; därför röstar jag vänster och Li Andersson.

Nä, jag är inte orolig

Ja, tiden är väl inne för att meddela att jag nog knappast blev med nytt jobb, då jag fortfarande inte har hört av den där synskadade som saknade assistent. Och vet ni LIKA BRA är det. Jag hade nog ändå angstat lite över hela den här situationen med hunden som mitt i allt ska vara ensam i flera timmar och I don't know what. Och jag har hittat ett sånt flyt i min vardag nu ändå så jag inte kan föreställa mig att det skulle ta slut sådär tvärt. Nu blir det sommar och vi har en massa spelningar på kommande och vi har intressanta möten vad gäller illustration och dylikt på kommande och musikprojekten rullar in på löpande band och nä, jag är inte orolig. Inte ännu.

Vem behöver skriva när det går bra?

Vi har spelat in en skiva med Väinö under helgen. För första gången tycker jag att det här verkar bli en riktigt jävla bra skiva som jag kan vara riktigt stolt över att få vara med på, sen när den nu nån gång uppenbarar sig i konkret form (okej, jag har väl tyckt bra om de andra skivorna också, men inte såhär att håren reser sig, hehe). Håller jag på att förvandlas till nån självgod stropp, funderar jag ibland? Eller är jag bara allmänt uppåt? Det känns bara så jävla bra just nu, alltihopa. Därför skriver jag välan inte blogg så mycket mer heller, för vem behöver skriva när det går bra? Haha. Allt känns fantastiskt spännande, hoppfullt och möjligt. Igår när vi satt med M vid inspelningsgrunkorna och lyssnade på J som sjöng i andra rummet, så kände jag bara en sån där helt överväldigande känsla av tacksamhet för hur jävla fantastiskt mitt liv är just nu. Samma när jag spelade in dragspel och satt och såg på J och M som "dirigerade" och visade när det händer olika grejer i låten (som jag ju så klart inte har koll på exakt när dom kommer). Man märker att det går att göra saker av sin tid, jag har lust med annat än att ligga i soffan och spela bingo. Jag planerar omslaget; det ska bli en glänsande, liksom utomjordisk häst på en grå vakio-landsväg eller nåt i den stilen. Man vet ju nog allt detta - att det bara just krävs nåt litet wake-up-call nånstans ifrån och sen är man plötsligt i farten. O lika snabbt är man tillbaka i nån självdestruktiv deppcykel igen och tycker att allt är från röven och orkar int med någonting. Om man bara kunde hitta nån slags passlig medelväg.