Uppdatering

Jag insåg att allt i min blogg avspeglade en förgången tid, så jag lät det gå hädan och har uppdaterat, tadaa. Lite google-bildsökningar och sånt och så har man en helt ny image.
Jaha, här har det varit tyst. Det är broderskris igen, ett föräldrapar som försöker förstå, en narcissistiskt störd och manisk pojke som drar runt som ett jehu och bränner pengar, skaffar skulder och betalar inte hyror "för att en meteorit ändå är på väg mot jordklotet." Och jag som är medlaren. Jag orkar inte ens skriva om det, dessutom; varför skulle man? Jag försöker numera undvika personliga utvikelser och ödesberättelser på nätet, vad tjänar det till? Allt är roligt och ganska pointless. Jag spelar dragspel med Väinö och hatar alla nya sånger, sen när jag kan dom så tycker jag om dom. Imorgon ska jag spela dragspel på regnbågsmässan i Hesa. Är inte det minsta nervös, trots att det antagligen kommer att bli ett jädrans kaos, tritonusmisstag och totalsåsande från min sida, men vet du det tar sig. Det finns viktigare saker att tänka på, som vad jag ska äta till mat idag till exempel. Pasta och rödbetssallad. Med lite rödbetssallad är måltiden alltid cirka 100% bättre än den annars skulle ha varit.
Mina kläder hängde ute i regnet, tills jag tog in dom och satt dom ett varv att snurra i centrifugen. Nu lägger sig snart natten här. I trappan har det kommit in höstlöv som det inte är nån idé att sopa ut, eftersom det kommer nya. Sen kommer snön.

Gone

Idag har jag raderat mig från Facebook. Jag har gjort det tidigare, men kommit tillbaka för det är ju så fånigt med Facebook att man aldrig riktigt helt kan bli raderad. Det är just det som jag tycker att är lite skrämmande också, hela den här kontroll-rhumban på FB. Egentligen spelar det väl inte så stor roll om nån följer vad jag gör, och om någon utgående från mina internetvanor kommer fram till att jag skulle behöva en rakhyvel, så får dom väl gärna skicka reklam åt mig. Jag kommer ändå inte att köpa en.
Hur som helst, så idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag ändrade mitt namn till Aquilina W Fodemust och började gradvis radera mina vänner. Det enda sättet att helt radera sig från FB är att skaffa sig en fake-identitet och falska vänner, har jag läst. Har haft ett sådant surr i huvudet som helt enkelt kulminerade i och med FB:s fula uppdatering, samt mitt fullkomligt vansinniga Cityville-beroende, så nu var det dags att sluta. Jag finns på Google+, ett jävligt lugnt ställe. Och så finns jag här. Ja och så finns jag i egenskap av papegoja på Facebook. Ifall nån skulle behöva ha tag på mig. Annars så är jag hemma.

Akademia

Professorn berättar att man i akademin nu har bestämt sig för att det ska sluta kopieras. Nu ska det PDF:as! Varje elev ska scanna in det hen önskar kopiera, samt skicka det till sin egen e-post. Problem blir det när man ska skicka till sig fler än tio sidor, då blir nämligen filen allt för stor. Men det här är helt enkelt saker som man ännu inte kan tala om i det här skedet. Nu ska man ta ställning till huruvida någon manuellt ska införa alla studerandes e-postadresser i kopieringsmaskinen, eller huruvida varje studerande skilt för sig ska knappra in sin e-postadress vid behov. Den nya amanuensen får till uppgift att skriva en manual för hur man använder det nya scanningssystemet. Först ska hon få introduktion av intendenten. Någon undrar när musikvetenskapen ska flytta och får till svar att vi ju redan har flyttat, att det bara inte märks rent praktiskt ännu. Officiellt finns vi i Arken, men allt vi gör händer fortfarande i Sibbe. Det är väl helt naturligt.

Warpzonen

Jag sitter på timme och väntar på Wolf-Knuts. Känner mig som i en warp-zone. Mario som ramlar ner från röret.
En pojke som ser ut att vara nitton år gammal pratar om saftsmakande rödvin. Jag ser på hans spinkiga ben och undrar hur han kan gå. I hyllan till höger om mig finns avhandlingar, böcker som skrivits av namn jag känner till. Nystrand, det var han som skrev den där boken, Kinnari, jaså hon har också sysslat med folkloristik, Berlin, jaså hon som jobbat på Sibbe, Ramstedt, jaså jaså. Han har hunnit så långt. Folk i min ålder, där ligger deras arbeten. Igen slår det mig; varför vill jag fastna? Varför kommer jag aldrig nånstans?
Wolf-Knuts säger att man i dagens folkloristik letar efter de berättelserna som är annorlunda och avvikande. Om 25 personer berättar om sin vardag blir det antagligen ganska likadana berättelser som börjar nie på morgonen med gröt och kaffe. Det är undantagen som är de intressanta.
Jag undrar varför. Varför är det inte mer intressant att största delen av mänskorna i vår vardag gör exakt samma saker som alla andra? Jag är omgiven av 20-åringar som studerar för att man "ska göra det" så fort som möjligt efter gymnasiet. Varför är inte det intressantare som fenomen, att alla lever med huvudet som i en plastpåse?
Vi diskuterar i grupp. Jag känner mig som fyrtifem år gammal. Drar nittitalsskämt. Jag vill ta hem dom jag pratar med, bjuda dom på bulla, fråga dom om hur dom har det, om det är svårt att vara ung idag. Säga "lite mindre mascara, så ser du bättre ut".
Wolf-Knuts uppmanar oss att åka på utbyte nu, "medan ni är unga. Sen när ni har hund, barn och familj, då blir det inte mera åkt någonstans", säger hon.
Och om det inte blir hund, barn och familj då, tänker jag. Om det istället blir bara utomlands, alldeles för mycket utomlands, flera år utomlands, flera år utanför-kroppen-upplevelse, flera år av en warp-zone som man aldrig kommer bort ifrån? Vad gör man då, Wolf-Knuts?

Att säga saker på helt fel ställe (vilket händer hela tiden tycker jag)

Kände mig nog som ett typiskt särfall idag när studiekamrater frågade hur veckoslutet hade gått och jag svarade att jag inte har kunnat sova så bra och började berätta om mina mardrömmar, att jag hade hittat en halvt levande hare i en grop, drog av skinnet av den och därunder fanns en liten hermelin som jag bar med mig i händerna men som sedan bet mig och sen vred jag nacken av den.
Och i det skedet inser jag att det där ju faktiskt lät lite väl brutalt för att säga sådär medan nån drar skynket av flygeln (vi ska ha konsert i Sibbe om en timme) men då är det ju redan för sent; hermelinen har hoppat ut.

Dagens konstigaste

Scandinavian Babes - ett svar på Scandinavian Hunks. Det behövdes va? Det fanns väl ett skrikande behov av dansande kvinnliga sexbomber, nej sånt har man ju aldrig sett förr. Det var nytt! Så dom hittar på.

Annan iakttagelse:

Musei- och arkivpersonal tycks bestå av:
1. hevare
2. flickor med hevare-pojkvänner.

Alltså: Musei- och arkivpersonal intresserar sig för gamla saker, och är man intresserad av gamla saker så är man antagligen också intresserad av heavy.
Hur blev det här nu?

Hungrig? Hungrig-ofrivillig, hungrig-frivillig. Men ett fetto är ett fetto är ett fetto.

Nu är det Röda korsets hungerdagsinsamling igen, och eftersom goda vänner är med och arrangerar insamlingen i Åbo, har det blivit så att jag alltid brukar stå ett par timmar med en bössa jag också.
Det är alltid lika underhållande att stå i Hansa shoppingcenter, av olika orsaker. Idag konstaterade jag bland annat att anorektiker inte donerar till Röda Korset. Man kunde ju tro, att anorektiker kunde tänkas sympatisera med de som går hungriga, samt kunde man tänka sig att de har några slantar över eftersom de i varje fall inte spenderar sina pengar på mat.
(Haha, hoho. Ana-humor. Not funny. Very funny. You choose.)
Dessutom hade jag oturen att stå alldeles invid ett gäng värvare till Elixia, nån ny konditionssal som ska öppna i Åbo och som kom med nåt sånt där halut sä tulla jumppaamaan- erbjudande. Det är ju nog lite crazy att man ska stå och samla slantar till hungrande mänskor invid ett gäng som försöker fånga in mänskor som har ätit alldeles för mycket. Dessutom var alla Elixias värvare själva överviktiga, så feta att rumporna och låren knappt rymdes in i byxorna på dom, vilket man ju inte kan säga att var någon vidare bra reklam för Elixia. Så jag roade mig med att stilla svara "no sä tarvitset kyl tota liikuntaa enemmän kun mä" varje gång jag hörde dom kväka sitt syysliikuntaa-sinä-haluatko-mantra.
Och så, där har två timmar gått.

Träsket

Ojojoj. Lathet, lathet följer mig i livet. Klockan är redan halvett och jag har haft snart tre timmar på mig att börja med mina "viktiga saker" men nej fan, det är kanske bara att acceptera att man är en lat jävel bara som mest gillar att ta det lugnt, att man hör till den aprasen som hellre sitter nånstans bekvämt och plockar loppor från artfränder än slår på bröstet och tävlar i smarthet och styrka.
Ja, här angstas det som allt emellanåt alltså; över framtiden, över studierna, över idiotiska brorsan som bara drar till Stockholm och bor på hotell, över att måsta ringa och beställa tandläkare och att sen i något skede måsta ringa på hos grannen och prata finska om sotare som lär heta "nuohooja". Papegojorna har dock (igen) hittat sin plats i livet, dvs hemma hos mig och dom drar ut på äventyr i köket, utforskar ihåligheter, dissekerar i blomkrukor, har sönder pappkartonger osv. Och jag försöker fantamej läsa böcker, "The Woman Composer" heter en. Orkar inte ens läsa två sidor, så tung text är det, så svårt att få nåt hum om. Så tänker jag att vafan gör jag ens då i universitetet, när jag hellre spelar nätspel och latar mig än intresserar mig för saker på riktigt?
Nå, man måste utmana sig i livet, blabla. Man kan syssla med olika saker, man kan vara bra på mycket, man kan vara halvhjärtat här och helhjärtat där och sen byter man.
Jag har en inre röst som är ganska smart. Hen vet hur det mesta ska göras och hen kommer med slogans och livsvisdomar som skulle göra vem som helst till en totalsuccé. Det är synd att min kropp är en makaron, mina fingrar små korvar och mina öron som två söndriga mikrofoner som inte tar upp några livsvisdomar eller goda råd. Mer och mer börjar min tankevärld bli likt en öken eller en blank sjö, ett träsk i vilket ingenting händer. Förut hände det saker och där fanns aktivitet och grejer, men nu, när jag ser upp från datorn är där bara total tomhet. Jag tänker ingenting. Det skrämmer mig lite. Raderingen lyckades.

Men vad är det här för ett jävla språk?

Alla gör det, ingen fattar, ingen lyssnar, ingen lägger ens märke till vad som sägs. Till och med nära vänner har börjat göra det, dvs uttrycka sig såhär för att linka en grej på FB; "Är du bra på design, webb, organisering och vill jobba i världens mysigaste rööperi-team?" Det är tonen i det där påståendet som får mig att resa ragg av obehag - som om ett arbetsteam kunde vara mysigt, som om medlemsskapet i detta team vore extra eftersträvansvärt. Fy fan för hela den här smörjan om att försöka få ett arbete att låta lockande, att göra ett arbete till något man ska identifiera sig med, man ska bli firman, firman ska vara en själv, man ska få coola grejer från firman som gör att man till slut ska gå runt som en levande reklamstolpe, man ska vara ett bränd. Fy satan.
Sluta uttrycka er så äckligt. En firma är en firma. Vi är vi och några luktar illa, andra gillar svamp. Vi jobbar med olika saker. Ingenting är coolare än nåt annat. Punkt.

Snygga akademiherrar

Vad skådar mina ögon när jag surfar in på HBL:s nätsidor? Jo, Åbo Akademi har låtit måla porträtt på sin förra kansler, minister Christoffer Taxell och sin långvariga förvaltningsdirektör, kanslirådet Roger Broo. Jag måste nog säga att de här tavlorna är något av det mest komiska i konstform jag har sett på en tid. Taxells tavla ser rent slarvig ut, som om konstnären inte hade orkat sätta tid ner på väggen till vänster eller det gröna utanför - det var väl en ansträngning bara att få herrns ansikte att se någorlunda skapligt ut på bild, tänker jag mig. Man fick hafsa dit resten. Och där plirar han mot oss, två pigga ekorrögon mitt i en ansiktsmassa, ett finurligt finger mot hakan - en nyfiken och eftertänksam man vill det säga.
Porträttet av Broo är nästan bara sorgligt. Hans min - rent uttråkad, hans käke som välver sig kring ansiktet likt en banan, den blänkande kostymen, rörliknande vita saker som går längs med bakväggen - kontorsomgivning är väl inte vacker, nä, men kunde dom inte ens ha valt ett annat rum? Va? Måste karln sitta i ett hörn tillsammans med rekvisita i form av en kass med akademisk litteratur - så passande, vilken fullträff, ja men han läser säkert jättemycket. Varför tror jag bara att han ser på porr och skriver sliskiga sms då?
Ja, herrarna kanske inte är några skönheter heller, men alltså - blir det nånsin "rätt" med kontorsporträtt? Själva clashen mellan konst och gubbluktande akademifånar har väl alltid varit brutal. Att sen hänga opp dom på väggen som om dom vore kungligheter, "den okrönte skrivbordskungen" eller "de strukna skjortornas utsedde" eller vad dom här tavlorna nu skulle kunna tänkas heta, är nästan ännu fånigare. För vem görs såna här porträtt? För eftervärlden? Ja, skona då den eftervärld som ska beskåda såna här rent uttråkade, konstlat uppställda, dåligt porträtterade gubbar.
Avtäckningen av porträtten, stämningen kring alltihopa - åh, jag önskar jag hade varit en fluga på väggen.

Historien om Ann-Lois som blev tyst

Hej blogg! Idag fyller du fem år. Mitt första inlägg handlade inte om någonting, så i dess ära ska jag berätta en historia som heller inte handlar om så mycket, inspirerat av det här fina inlägget.

En dag bestämde sig Ann-Lois för att sluta prata. Hon tyckte att hon hade sagt tillräckligt och att det hon ville säga ändå sällan kom ut som det skulle, så hon kunde lika bra sluta prata och enbart fortsätta skriva. När folk frågade henne saker svarade hon att hon inte pratar. "Men du pratar ju visst det", envisades folk med att svara, "du sade ju just att du inte pratar", varpå Ann-Lois svarade att hon bara svarar på just den frågan för att sedan slippa prata i fortsättningen. Det funkade ganska bra.
Ann-Lois skrev viktiga uppsatser och ordnade seminarier som gick ut på att folk skulle sitta tysta, och det visade sig att folk gillade att vara tysta, då det plötsligt var kring själva tystheten man samlades. Ann-Lois namn spreds över hela Europa och andra började ta efter hennes koncept och slutade prata. Ann-Lois blev intervjuad i TV:n där det frågades efter hemligheten bakom hennes framgång, varpå hon svarade att hon inte pratar. "Men det gör du ju visst det, du pratade ju just", sade TV-reportern, varpå Ann-Lois svarade att hon bara svarar på just den frågan för att sedan slippa prata i fortsättningen. Det funkade ganska bra.
Tidningarna frågade efter intervjuer med Ann-Lois, varpå hon skriftligen svarade att hon går med på att publicera intervjuer i tidningarna, i fall allt sker per skrift. Tidningarna frågade om hemligheten bakom hennes framgång, varpå Ann-Lois svarade att det var att sluta prata. Ann-Louise fortsatte kommunicera genom små lappar som hon skrev saker på, till exempel "Jag är hungrig, ska vi gå och äta?" eller "Biologi är ett viktigt ämne, om man förstår det." Det funkade ganska bra.

Svampomania

Don't try this at home. Or anywhere.











Så börjar sommarlovet ta slut. Det har varit kort och intensivt. Jag har plockat på mig av skogens frukter och haft så mycket överskottssvamp att de bokstavligen började ruttna så jag fick slänga ut en del. I ugnen fick jag skrapa loss en förkolnad svampmassa som hade fallit från plåten. Ironiskt nog har jag inte tagit nästan en enda bild på de svampar jag äter, utan mest sådana här andra, giftiga saker. Allt som är giftigt är snyggast, det vet vi också från bland annat grodor, eller varför inte mänskor.
I världen händer det konstiga saker. Naturkatastrofer och ekonomiska besvär. Det är skönt att vara i en idyllisk bubbla dit inga riktigt stora stormar eller jordbävningar når (peppar peppar). Men med hösten kommer så mycket nytt sen igen. Förbannat mycket nytt.

Till sist igen en bild på hunden som den här gången doppar sig i en annan vik.

En dag som igår

Dagen fortsatte på lika vis som igår. Det är galet vad mycket det ska skrivas härifrån fast det inte händer mycket mer än att vinden byter riktning nån gång eller molnen far åt ett håll och vågorna åt ett annat. Då står man allt förbryllat och kikar.
Idag har jag tagit det lite lugnare med svampplockningen och har också börjat torka svamparna i stället för att steka bort vattnet och sen frysa in. Det är roligare att ha torr, väldoftande svamp på burk, än att ha tie fula fryspåsar med svamp som sen ska tina upp och bli till en oaptitlig gegga.
Idag rodde jag och hunden ut till lilla tackholmen, en syssla som man gör alltid nu och då när man tycker att man har suttit ett bra tag i gungan. Där tog hunden ett dopp och jag förfärades av hur mycket alger det fanns i vattnet där.
Jag försökte fota det och fick till en bild som skulle passa på nån krautrockskiva från Tyskland.


Hunden doppade sig vid Tackholmen


För övrigt har jag som sagt lite gått i skogen och lite plockat svamp och fått syn på den här:

Nä, jag är i svampskogen

Idag när jag vaknade så regnade det. Jävlar, det hade jag väntat på. Regn betyder svampexplosion, och visst attan hade det kommit mer svamp bara under några timmar. Jag gick på en morgonpromenad i helgul regnutstyrsel och proppade en plastpåse full med Karl Johan, fick fortsätta i regnrocksfickorna dit jag tråttade citronslemskivlingar. Det känns fånigt att kisa i skogen när man är klädd som ett jävla signalhorn, känns som att alla skogens väsen tittar på en för att man inte alls smälter in i omgivningen.
Hunden var inte så nöjd över regnet och fick en fånig mittbena längs med ryggen. Hon var rent uttråkad när jag envisades med att hitta ännu fler svampar, satt vid vägen och tittade hemåt sådär att vink, vink, där bor vi. Nu försöker jag torka svamp i ugnen. Dom ringde från jobbet och undrade att om jag var i Åbo och kanske kunde jobba. Jag var så jäkla nöjd över mitt svar, att nä jag är i svampskogen. Hähähä. Jag har flera plåtar full med svamp som jag inte helt vet vad allt jag ska göra med. Torkning är ju nog det bästa alternativet, men när det ska ta så arma länge.

Mor anfaller svampen

Svampfeber

Jag har dille på svamp. Har flyttat ner till min lyckliga kolchos vid havet och skogen för ett par dagar, och ska bara samla på mig av dessa naturens läckerheter samt ligga i gungan och tänka på vad man kan göra med svamp. Jag har redan gått många rundor i skogen och samlat på mig en ansenlig mängd svamp. Karl-Johanssvamp, kantareller, smörsopp, aspsopp, tegelsopp eller apelsinsopp, vet aldrig skillnaden på de där, brunsopp och ja, det är ungefär det jag hittar samt vågar plocka.
I stugan luktar det svamp. I frysen finns det svamp. Igår fanns det svamp i min mage, gjorde en kantarellstuvning. Det var himmelskt. Tänk att det finns sånt där i skogen! Jag älskar att gå i skogen. Idag hittade jag ett kranie av en älg. Det hade stora tänder kvar, såg ut som riktiga tuggtänder så jag antar att det måste vara från en älg.
Det finns mycket svamp i år, många kremlor som jag vet att går att äta, men som jag aldrig vågar plocka. Det finns något som heter sillkremla, och vinkremla. Det tycker jag är fånigt, eftersom svamp inte har något med varken sill eller vin att göra. I morgon ska jag experimentera med en svamppizza av något slag.




Den här ovanför hade egentligen en ännu festligare färg men var helt enkelt för cool för att helt låta sig fångas på bild











Det här är ingen svamp, men bara någo helmyskoga ägg som jag hittade vid en stubbe


Och här är älgkraniet med stora tänderna. Impressive shit!

Konstens what?

Så vart det Konstens natt i Åbo. Ett digert program och mychi folk på stan. För en gångs inte total fyllekoma, åtminstone inte där jag gick. Det finaste under natten var nog regnbågen, men det var annars också en bra och mysko kväll. Såg en usel performans och fick än en gång erfara att man måste "gräva i skiten" om man ska få nån bra konstupplevelse nån gång. Man måste se på allt, följa med allt och så ibland kan det gnistra till.
Såg mitt livs första karkkibuss - som en butiksbuss fast fullastad med bara chips o gota. Invid stod en piercingbuss med strålkastare och fula piercingar. Nere på vattnet lär nån ska ha spelat flöjt i en gigantisk boll. Jag säger då det. Högkultur, godis och navelringar.

05:15

I förrgår slutade jag sommarjobba. Jag firade det genom att börja dagen på ett konstigt sätt, nämligen att stiga upp klockan fem och gå och simma till en soluppgångskonsert vid Samppalinnas utebassäng. Det var (naturligtvis) alldeles fantastiskt att stiga opp den där tiden, bättre än jag kom ihåg. Man gör det helt enkelt alldeles för sällan, kanske av den enkla orsaken att man oftast hellre sover den tiden.
Det låg en dimma över hela stan när jag steg upp. Den gav sig inte, och det ångade från grejer, till exempel min postlåda. Det var kyligt men ändå uthärdligt, rent perfekt kanske man skulle kunna säga. För kallt för att gå omkring i T-shirt, precis passligt för att dra på sig en långärmad tröja. Jag cyklade genom stan och det var så förbannat fint att bara cykla utan att vara skiträdd att bli överkörd hela tiden, genom korsningen med trafikljusen som levde sitt eget liv och bytte om från rött till grönt med 30 sekunders mellanrum, inga bilar nånstans, nån sömnig mänska emellanåt.
Simningen var sedan nåt annat. Det var rent magiskt att bara vara där, på allmän plats, iakkta andra mänskor och faktiskt, det verkar som att folk generellt är mer vänligt inställda när de gör lite absurda saker på konstiga tider. Folk log spontant mot en, jag pratade med flera främlingar, gled ner i vattnet som kändes varmt och skönt mot luften. Simmade omkring där ett tag, lyssnade på Grieg och vad det nu var, nåt modernt, nåt traditionellt, nåt blaj i megafon om poesi, konst och soluppgångar och deras samband. Ja, jag orkade med det en halvtimme, både simningen och det högkulturella. Sen gick jag ifrån det hela innan det var slut, fick min egen stund i bastun, cyklade tillbaka hem precis när jag hörde att dom spelade Finlandia. Bra timing, helt enkelt.

För knackkorvens del

"Näringsstyrelsen har fastställt de nya priserna för de fyra vanligaste korvsorterna. Lördagskorven blir 60 penni dyrare, det nya kilopriset är 21 mark. Ett kilo länkkorv blir 50 penni dyrare per kilot (17,80), för knackkorvens del är höjningen 90 p/kg (28,40). Baconkorvens kilopris höjs med 80 penni till 26 mk 60 p."
Borgåbladet, 9.9.1981

Ugnspannkaka

Jag lagar nån slags pannkaka på morot, semlemjöl, yoghurt och på tok för lite ägg. Blir den här bra så tänker jag utnämna mig själv till Kokk Meister. Hursomhelst, alltid när jag sätter på ugnen så tycker jag att det känns så bisarrt att jag har ett strömdrivande, värmealstrande, helt lagligt instrument som blir över 200 grader varmt alldeles hemma, jag kan använda det och det kostar inte 25 euro per gång.
Om man får tro framtiden vi ska gå till mötes och ta varningarna om kommande energibrist på allvar, så ter det sig direkt ganska otroligt att man bara kan ha ugnen på hemma såhär, utan vare sig bokföring eller extra avgifter. Jag trodde att vi hade en kris här! Eller går jag bara händelserna i förväg?
Alltid när jag har ugnen på, så kan jag inte låta bli att samtidigt föreställa mig mig själv om tio år, sittandes på huk, smått paniskt i färd med att grilla en mjölig korv ovanför en lägereld. Och runtomkring mig; mörka skuggor, jättar av överfallna hus, doften av bränd plast och bensin.

"Akademisk högtidsdräkt"

Jag får ett akademiskt mail, vet inte ens vad det handlar om, bara läser och vet igen att nu kommer det nåt tokigt. Det finns anvisningar om doktorshattar som ska hållas i handen och hur man ska uppställa sig i ledet, "enligt ett visst formulär i anciennitetsordning."
Sen blir det besvärligt: "Respektive prefekt presenterar installanderna varefter
respektive installand ger sin installationsföreläsning (prefekt –
installand, prefekt – installand etc.). "
Klädsel: Långklänning eller byxdress för kvinnliga installander. Förresten, wtf är en INSTALLAND? Vad ska installeras? Den felande länken, den icke-existerande skruven eller inställningen för vettigt sunt förnuft?
Och BYXDRESS! Hallå! "Ja, den där byxdressen... vi får väl helt enkelt godkänna den. Den tycks vara här för att stanna." (Påhittat citat från 1982.)
Byxdressen kan också vara ett alternativ för oproportionella, för sådana som har fått tant-gasmage, också där för att stanna, en bågaktig utbuktning alldeles ovanför bältet, en sån som kan vikas in under byxlinningen istället för att fritt få välla ut under ett klänningstyg utan övergående sömmar.


Nästa projekt (eller ett i raden av opåbörjade:)
Designa en akademisk högtidsdräkt. Den ska ha plåt, fjädrar och en badbollslik konstruktion. Vid behov kan man kasta sig åt sidan och rulla ut. Man vet aldrig vilka (förfärliga) situationer man kan hamna i som as-kademiker.

Äntligen lördag!

"besöker hans liv under en hel dag"

Möt världen med hat

Den här bilden hängde idag morse på brorsans husdörr. Att du som stjäl cyklar här, dra åt helvete och dö, samt förresten, du röstade säkert också på perussuomalaiset, fascistjävel.
Inte tyckte jag att lapparna såg ut såhär för bara några år sedan. Arga och med haista vittu har dom ju alltid varit, men det här med att blanda in politik och anfall mot ett visst parti, det är något jag inte har sett förut. Cykeltjuv, stick och brinn->du röstade säkert på perussuomalaiset->jävla fascist->ditt liv är skit, allt under samma kam. Vad tyder det här på, jo att det bubblar under ytan, att folk när dom blir arga och upprörda på till exempel som i det här fallet, en cykeltjuv, också antar att fienden antagligen också hör till (enligt dem) fel grupp och fel parti. Och vad leder det här till? Jo, ett jävla bråk eller revolution. Bara att vänta.

Vissa dagar är bara svårare än andra. Dom kan börja med att det till exempel är otroligt svårt att komma ur sängen, som idag och svårigheten med uppstigandet leder till att man börjar ifrågasätta allt man gör i fortsättningen, som huruvida balansen mellan piimä och cornflakes är rätt eller inte, och såndäna tankar som sen leder till att man tar dåligt hand om sig själv den dagen, att man bara tar två illfariga bananer med som lunch.

Väl på jobbet läser man papperslapparna som är uppsatta lite här och var på ett mer kritiskt sätt än annars. Det finns ett skåp som man öppnar med en nyckel som ska hämtas från en låda som ser likadan ut som 30 andra likadana lådor i samma hylla, och så när man väl öppnar skåpet möts man av texten; "Dessa papper är ENDAST till för användning av kopieringsmaskinen".

Och man tar av skorna, för att det är hett och hela rummet fylls av fotdoft. Och man stiger upp på en vinglig kontorsstol med hjul och konstaterar att det inte går att öppna de satans fönstrena i det här rummet.

Och sen ska man hitta på saker att göra åt en annan som också jobbar här, och man visar på kopieringsmaskinen och en bunt papper, att här kan du kopiera. Man säger "Kopieringsmaskin, jee!" och rullar med ögonen. Liksom hurra, alla förstår. Det här med kopieringsmaskiner är ju skithäftigt och tål att skämtas om varje morgon, minst.

Och sen går man på lunch till lunch-huset, för att man vid den tidspunkten på dan har förstått att man inte kommer att klara sig så värst bra på enbart dom illfariga bananerna, speciellt då inte eftersom frukosten också blev dålig i balansen mellan cornflakes och piimä. Och där ska man så klart stöta på en halvbekant som man nån gång jobbat med, och man hoppas att ens påflugna "hej" inte ska leda till den artiga följdfrågan om man vill "sitta med dom" och så hör man den artiga följdfrågan om man vill "sitta med dom" just medan man tar salladssås, så man hamnar då att artigt sitta med dom och ytterligare ställa artiga följdfrågor.
Att en sån dag.

Och senare på dagen värmer man kaffe i mikrougnen och kaffet lämnar bruna spår efter sig mot kaffemuggsväggen, och man frågar sig om man själv har likadana bruna spår i munnen.

Och man följer med ukkostutkan, blint, tålmodigt. Man ser att åskan närmar sig stan, fast den aldrig vill nå ända fram.

Väskjävel

Jag har sytt en väska! Jag måste ju fantamej visa den också, när jag nu har åstadkommit något med mina bara händer. Inte är den speciellt snygg och den har lite udda utbuktningar och sådär, men visst fan blev det väska! Jag är nog så förvånad.

Turistbloggar

Svenska resenärer, svenska resebloggar, man kan int få nog av dom eller hur? Glassfeta svenskar som tycker att "Thailand är fint men så otroligt smutsigt", som anser sig ha rätt att resa omkring och tycka saker om andra kulturer, dvs jämföra kulturer med hur det är på riktigt, dvs hur det är hemma.
Jag har lagt märke till att dom som skriver resebloggar kanske är av det värsta slaget, eftersom dom anser sig vara "lite annorlunda", lite mer utöver det vanliga turistschacket. Ofta har dom redan varit på många olika ställen och kan jämföra och ha åsikter om allt man kan prova på. Dom letar efter de lite undangömda platserna dit de vanliga turisterna inte ännu har hittat, och dom njuter som allra mest då dom hittar nån ensam tant som steker nudlar åt dom för bara 20 cent tallriken.
Jag tänkte ta en svensk resebloggsföljetong här nu. Helt enkelt för att dom får alldeles för lite uppmärksamhet.

__________________________________

"Mitt emot banken finns en resebyrå. När vi varit på banken går vi in där. Vi pekar på ett hus som vi tycker ser bra ut. ”Something like that with toilett and shower”, säger vi och pekar. Det är lite dyrare informerar han, men det är ok säger vi. Vi vet ju nu att vi inte är några riktiga budgetresenärer. Det ska bara vara billigt ändå. Salang Beach Resort ska vi bo på."

Så skriver Janne, Oscar och Susanne i Täby. Dom är inte är några riktiga budgetresenärer, men det ska va billigt ändå.
__________________________________

"Notan kom in… 170 BHT, faktiskt ganska dyr frukost… men nu beställde jag ju i och för sig in en extra omgång av bröd och kaffe"


(Bilden hör inte ihop med inlägget, men jag tyckte dom passade så bra ihop. Muahahhaha. Originalinlägget kommer härifrån.)

__________________________________

Samsen Road
"På Samsen road över kanalen från Khao San finns många bra billiga kineshotell. Här är tempot lugnare och området har en skön lokal känsla."

Att kineshotell. Så skriver man på http://www.bangkokinfo.se.

__________________________________



"Vi rökte vattenpipa med våran bartender gurkan (som säkert egentligen hette gurkhhhhhaaan eller något)"

__________________________________

"Det är fint här på Langkawi men tyvärr som på så många andra ställen i Malaysia och Thailand så är det otroligt skräpigt. Plastpåsar, plastflaskor, kartonger, matförpackningar och annat skräp ligger i diken och på stranden. Problemet är inte att turisterna skräpar ned utan det är lokalbefolkningen som skiter i det, så turisterna gör dessvärre ofta detsamma. Man kanske ska bli miljökonsult här nere ändå…"

Ja visst är det illa när lokalbefolkningen är så obrydd om sin egen omgivning, så att till och med turisterna smittas av deras dåliga kultur? Usch ja, skräp, vem gillar skräp liksom? Det är ju OESTETISKT. Borde kanske Emma, Mattias och Moa läxa upp dom där i Langkawi litet? Lära dom lite rim och reson liksom.

Sverigeutflykt (David o Marias bild)

Det här med att tända ljus

"Tenn et lys for de døde og skadde etter tragedien i Oslo og Utøya."
Jag förstår det. Kollektivt medlidande skapar en form av trygghetskänsla, är ett uttryck av samhörighet mänskor emellan, ett konstaterande om att det nog finns godhet ibland oss, att vi alla tillsammans nu gemensamt kan tända ett symboliskt tröstljus på fönsterbrädet. "Jag deltar."
Jag tände själv ett ljus igår i fönstret, men kom sen på att det var mest på grund av estetiska orsaker - det var snyggt med ett rött ljus i mitt öppna fönster, bland alla mina välmående krukväxter, ljuslågornas skuggor mot mina vita väggar, jag tänkte inte direkt på det då, men det är ganska vidrigt egentligen när jag nu tänker på det.
När vi går med i sånhäna grupper som tänder ljus för olika offer som för oss känns betydelsefulla, kan vi också tänka på alla de gånger då vi INTE tänder ljus för andra hemskheter i världen, helt enkelt för att dom inte anses betydelsefulla nog. Norge är nära Finland, och jag förstår att nordbor blir mer tagna och berörda av sånt som händer så nära oss, men KOM IHÅG; Varje dag pågår en brottslighet och grymhet som är betydligt värre, betydligt mer organiserad, trots det totalt accepterad och mer ondskefull än vi nånsin kan föreställa oss, och det är hela den vita lyxvärldens bubbla som ligger bakom den brottsligheten, om jag nu ska uttrycka mig riktigt subtilt. Det handlar om dom som får betala priset för att VI lever som vi gör, dom som arbetar rövarna av sig för att vi ska få köpa apbilliga kläder, resa vida kring och uttrycka oss plumpt om andra kulturer och ha vår slit-o-släng-mentalitet orörd och oifrågasatt. Dessutom skjuts folk varje dag ihjäl av vapen som vi antagligen har varit med och finansiera, men det är det ingen som bryr sig om. Folk vaknar först för tragedier när de på något sätt berör dom själva.


"Bara känslan av att stiga upp på morgonen, göra sig i ordning och gå till matsalen och ta för sig av buffébordets läckerheter, gör att man längtar till nästa gång man ska ut och resa."

"På rena kineshotell serveras dock inte västerländsk frukost. Den gången vi bodde på ett sådant hotell var det Starbucks som gällde för frukosten, eftersom kineserna varken äter bröd eller mjölkprodukter" skriver Ingrid, typisk västerlänning, i sin blogg.

Ett normalt blogginlägg

Jag sitter och kollar in ukkostutkan och har en sån där dag då jag inte har något som helst planerat. Och inte ska det hända något heller. Dom lovar 30 grader i skuggan och jag har genomdrag i lägenheten och en riktigt fånig film på kommande, Midnight in Paris.
Det här blir ju nästan som ett riktigt, normalt blogginlägg. Dessutom har jag bröd i ugnen. Nu låter jag så finlandssvensk att jag äcklas av mig själv. Jag lovar att jag ska skärpa mig senare.

Dagens fiilis:

Skulle gärna sporta, men när det alltid ska vara en sån jävla kultur kring allt sportande.
Skulle gärna spela, men när det alltid ska vara en sån jävla kultur kring allt spelande.

Jag orkar inte med allt detta kulturbildande, gruppbildande, höra-hitodit-bildande visa-vem-du-är-whatnot-uttrycks-bildande.
Alltså: fortsätter jag sitta. Och ibland spela, och ibland springa ensam över åkrarna.

BEFÄNGDA SAKER JAG SKULLE VILLA GÖRA PÅ JOBBET

Såhär när man sitter och gör tyst pappersarbete kommer jag alltid att tänka på saker jag skulle villa göra men som man av olika anledningar sen ändå sällan gör. Därmed en ny lista:

BEFÄNGDA SAKER JAG SKULLE VILLA GÖRA PÅ JOBBET
1. Klippa håret i olika längder med kontorssaxen och sen bara gå omkring som om ingenting hade hänt
2. Säga "Wait a minute, just ready" medan jag spelar Bejeweled i kassan och sen vänligt bemöta kunden och säga "Nope, not a new high score today either. One ticket for you?"
3. Laga en riktigt komplicerad lunch - en marinad som ska stå med köttet i från och med morgonen, sen ska köttet vändas varje halvtimme innan lunch och sen ska en potatisgratäng gräddas kl. 11.15 för att bli klar till 12.00, samt köttet ska kokas på låg värme i gjutjärnspanna.
4. Gå inför att från och med nu köps här bara fair trade-kaffe och ekologisk mjölk. Inget befängt med den saken alls, förresten. Det där ska jag nån gång göra, sen när jag får mitt "riktiga" jobb, hehe.
5. Införa fredagsöl, dvs sista timmen på jobbet får alla en öl. (Det här är vardag i Danmark.)
6. Bjuda på spacecakes till morgonkaffet (ödesdigert, men SÅ värt det)
7. Spela porrfilmsmusik på riktigt låg volym i högtalarna
8. Ge ett presentkort till Vapaa Valinta åt chefen.
9. Svara i telefon med orden "idag tar vi tyvärr inte emot några telefonsamtal".
10. Gömma mig under disken vid kassan och sen stiga upp därifrån som om inget hade hänt när nån kund dyker upp
11. När någon frågar om vad nånting kostar, låtsas fråga en osynlig kollega bredvid "minns du Laura vad det kostade" och sen vända sig mot kunden, "ajo just det, tre euro var det"
12. Rulla ut en röd matta inför nån random kund som kommer in
13. Ringa upp alla i hela personalen och säga "Ja hej, jag vet att jag har gjort fel. Jag skulle bara ringa och berätta om det för alla idag, att jag medger! Nu kan ni sluta prata om mig, jag VET att ni alla pratar om mig. Och ja, ni har rätt! (snyft) Jag är en IDIOT! (skrika, låtsashulka) Fast vad kan jag göra?! (hysteriskt) Jag kan bara såhär mycket, förstår ni det?! Jag kan bara såhär mycket!"

Panic birthday present

Flight suits for cockatiels. I say no more.

Att vänta på åska

Det här med att vänta på åskan som aldrig kommer är en aktivitet som skuffar undan alla andra aktiviteter. När man väntar på att det ska börja åska kan man inte göra något annat. Att vänta på åskan är en aktivitet i sig.

Gemenskap

Jag blev just lite paff, och sen lite fundersam. Pratade med min yngre studiekamrat om studerandet i allmänhet och hur det nu är, vad man väljer att välja och sånt där. Vi pratade om biblioteket och att det blir trångt där om det kommer många nya studerande, och då sa jag lite bryskt att jag inte fattar vad man ska sitta där för, man kan väl sitta hemma och studera, att där i biblioteket spelar man ju bara onlinespel och får inget gjort. "Jo, men det är gemenskapen" sa han. Han sa det som en självklarhet. Gemenskapen. Jag sa "jo, förstås." Sen skämdes jag nästan. Sen kom jag på, att sånt där med gemenskap aldrig har varit en prioritet för mig, och att jag nog sällan har varit någonstans "för gemenskapens skull". Jag gillar om man av en slump nån gång hamnar på nåt öldrickarställe med mänskor man känner, men annars ryggar jag lite tillbaka för sånhäna ord som just gemenskap. Varför? För att jag inte trivs? För att det alltid blir såna skit-diskussioner som man inte orkar lyssna på? Kanske inte så viktigt.
Det slog mig bara, att kanske jag hade varit en helt annan mänska, om jag också hade prioriterat sånt där som gemenskap.