September

September är varm och det finns dagar då jag sliter av mig kläderna och sitter här i underkläderna och glor om kvällarna. Idag var det hett under jeansjackan. Jag tog av mig byxorna i övningslokalen och stod där med en gardin svept runt höfterna. Sen blev det kallt. Jag gick hem, och gåendet - det som jag kan så bra, det som mina fötter har gjort alltid - det känns som om det är någon annan som går. Någon med tung väska och slitna skor. Någon som bara går och går och tittar efter pengar på trottoarerna, som undviker att se folk i ögonen. Som bara tar nästa steg, och nästa. Som inte vill ha någon ny dag att åter vakna upp till, som inte vill breda några smörgåsar eller sätta dem i rosten.

Dagarna överlappar varandra som nedsolkade disktrasor och jag undrar, jag undrar vad det var man gjorde med det här livet. Jag har väl det mesta mer ordnat än på länge, kalendern är full med allsköns skojigheter och evenemang som sticker ut från de vanliga, men ingenting - ingenting går upp mot hunden. Ingenting kan jämföras med den. Alla umgängen, människor och meningsutbyten, alla goda kyssar från Brunbergs, lakritsen som smälter i munnen, underhållningen som bågnar över i datorn, dagarna och himlen och jorden och gräset - ingenting spelar någon roll. För jag har inte hunden längre, jag har ingen vän som rullar ihop sig vid min sida, och vad är väl mer eller mindre betydelsefullt än att skriva det, att säga det högt. Ingenting förändrar det som har hänt, att någon är borta. Någon är borta för evigt och det råkade vara den allra bästa, en av de få som betydde någonting för mig.

Jag var i Sverige, jag klappade hund som var lugn och fin. Jag var i Borgå, klappade hund som var svart och slät. Visst hjälper det att klappa hund. Händerna minns, näsan minns doften.

Jag har fått i uppdrag att skriva en 15 sekunders trudelutt, och mina händer kan koreografin, mitt huvud tycks vara fullt av melodier. Det är konstigt, att alla mina små manicker och mina timmar framför nerladdade piratprogram som behandlar ljud, faktiskt kan vara till någon nytta i mitt nuvarande liv. Jag är som en självutvecklad nöjesapparat som innehåller alla ingredienser. Jag kan göra affischer, musik och innehåll. Jag har bilder att rita och texter att skriva, biobiljetter som väntar på mig i min telefon, många dagar med inget innehåll alls. Men allt jag vill är bara att få springa med dig, min hund, långt ut över ängar och nedtrampade stigar. Mot inget mål, med bara nuet och glädjen över att få existera hängande som en het sommardag över ens bleka lekamen.

Jag ser tillbaka i mina texter, om samtal, om tennisplaner och ofullbordade projekt, och allt jag kan tänka är att då fanns det en hund. Medan jag gick där och tänkte på allt det där andra, så fanns det en hund.

Det är inte det, att det inte skulle gå att leva utan hunden. Det går alldeles utmärkt - det är bara alldeles vansinnigt, fruktansvärt meningslöst och tråkigt.

Jag kan bara upprepa mig i det oändliga. Jag är en enformig upprepningsmanick utan ett slut. Upprepar mig, säger - det är så tråkigt. Det är så förbenat tråkigt utan dig. Ingenting smakar någonting. Allt jag gillade har bleknat. Solens värmande strålar. Hösten som bågnar över en i all sin prakt. Tidernas tyngd och ilska. Den stundande förgängligheten. Alla som lider och svär i sina hålor. Det bekommer mig inte.

Jag vill bara sitta här och lyssna på dina andetag, din sista djupa suck innan natten faller. Innan drömmarna för med dig på dina egna resor som jag inte vet nånting om.

Herre min gud alla farhågor, allting som plötsligt har gått helt på tok. Alla åsikter, alla galna gubbar och tanter. Min bror med de stirrande ögonen. Den förtryckta ilskan han går och bär på. Övertygelsen, missförstånden. Du var aldrig sådan.

Fortfarande hejdar jag mig när jag märker att någonting har irriterat mig så till den grad att jag har svurit eller ropat högt. Ett ögonblick hinner jag tänka - nej, inte så. Inte skrika. Du blir ju så rädd. Du ville alltid att vi skulle vara sansade. Inga röster skulle höjas. Nu går jag här och kan skrika rätt ut och ändå hejdar jag mig, för att jag kommer ihåg dig. För att du fortfarande finns här och påminner mig - inte höja rösten. Inte skrika i onödan. Var lugn bara.

Jag läste någonstans att hästar kan avgöra om människor är ledsna eller glada. Jag tycker att sådana här nyheter är så bisarra - fanns det någon som trodde att de inte kunde göra det?