Bread angels and cinnamon roll faeries

När man har jobbat här och haft öppet i lite mer än en vecka, så förstår man att man inte kommer att vara sig själv förrän man nästa gång stiger på Eivor och styr kosan mot Åbo. Det man nu har förvandlats till, är en arbetsrobot. Det är som att kopior av det som är en själv har tagit över och ser till att allt fungerar: Armar och ben, prat och nåt slags tankevärld som liknar den gamla, men som egentligen mest består av en massa snack och lite egentliga tankar. Organiseringsförmågan är det lite si och så med. Jag vet vad som bör ställas i ordning innan vi öppnar: Det är kakor som ska ställas i vitrinen, det är kaffepannan och tekannan som ska slås på, det är tavlan som det ska skrivas på. Det tar alltid mycket längre än vad jag har föreställt mig att det ska göra, och det värsta är när man har glömt det och sen får stå och skriva för brinnkära livet med mjölksyra i armarna, medan kunder flåsar en i nacken och säger “och vad har ni idag då?” fast det snart kommer att stå rätt framför ögonen på dem.
Här om dagen böt jag lakan medan Joakim stod och vände och vred på sina bröddegar och det gick upp för mig att lakansbyte tar exakt lika länge som det tar för ett par bröd att vikas ihop och läggas i sina jäsningskorgar.

Det är svårt att ens konstatera det, och många blir säkert chockerade av att höra det, men det absolut värsta med kunder är om det kommer någon man känner. De flesta förstår ju att man är mitt uppe i något annat och att man har tusen trådar som går hit och dit för att hålla koll på allt som händer, men det finns de som vill PRATA och TRÄFFAS trots att man står där bakom kassan och ibland känns det bara helt för överväldigande, man vill störtrusa ut i skogen bland blåbärsriset och lägga sig där och titta upp mot trädkronorna. Man hanterar ännu de obekanta och det vanliga surret, man kan bra hälla upp kaffe och vin och ställa fram några kakor och tala om båtar och vind, men det man inte kan är just det där lilla extra, ytterligare ett socialt lager på det sociala lager som redan tar all kapacitet man har.
Jag föreställer mig min sociala förmåga som ett center med knoppar mitt uppe i huvudet på mig. Vid normalt socialt umgänge, en fredagskväll eller så, så lyser de där knopparna och man fungerar och snackar och byter funderingar och sen går man hem och knopparna slocknar, man tänker på vad man har varit med om och allt återgår till det normala. Här på cafét är de där knopparna konstant aktiverade, de värker och glöder, de har vuxit till sig så mycket att huvudet känns sprängfärdigt, man märker det när man vaknar på morgnarna och har sovit den där sömnen som är så typisk för Nötö, som är djup och begravande. Man vaknar och huvudet är inkapslat i nåt slags dimma, har varit någon annanstans, man går omkring som ett spöke och vet att man trots vila överhuvudtaget inte är utvilad, inte återhämtad på något som helst sätt, och det är just det här som är det där med att man har blivit en arbetsrobot. Man har ingen tid att återhämta sig, det som gäller nu är att bara orka, orka. Späda på, som man säger. Ge allt vad tygen håller för att man vet att ledigheten kommer, den kommer, sen i augusti.
Men med great risks kommer great rewards, som man säger. Här om dagen kom två backpackers från Polen och Estland. De köpte kaffe och satt länge ute på gården, skrev i sina dagböcker, log vänligt mot en, fyllde på sina vattendunkar och lämnade sina ryggsäckar på gården medan de gick ut på upptäcksfärd. Efter stängning lämnade vi en påse bullar på deras väskor och sen hade de lämnat ett tack-kort under stenen på trappan. Och som man sen överraskas av känslosvall när man läser de där orden de har skrivit: “Thank you….” Tårarna kommer, man fylls av en oförklarlig glädje, känns som livsglädje och som att det är därför man är här, överlag. Också i livet. Att det är det här man finns till för, att se de där situationerna och göra någon oväntat glad, få ett fint kort i utbyte. Det är det här som precis allt handlar om. Vad ska man annars vara människa för om man inte får utbyta sin mänsklighet med andra?

Nötö-inlägg

Ojojoj, titta jag är vaken, titta jag skriver.


Har öppnat, och det är så konstigt.
Först är det midsommar. Som en chock. En massa mänskor, samtidigt öppning, man är liksom inte van vid något, man måste kunna kassan, man är långsam, mitt i allt dansar alla, folk dokar, man vill själv doka - man gör det halvhjärtat men kan int, för det är nu det börjar - man har en hel del dagar jobb framför sig och det är nu man gör det där egentliga, det där arbetet - det där man har försökt preparera sig själv inför både fysiskt och psykiskt - att nu kommer den, prestationen, how good of a horse are you, okej. Folk gör förstås  mycket större saker än det här, men det här är nu det tyngsta jag gör under året. Sådeså. Det är det här med att inte vara helt bekväm med själva branschen eller att känna sig helt på rätt plats, men att ändå don't give a fuck about it och bara pusha. För så har folk gjort i alla tider. Det är så man gör. Man ska inte tro att det här livet ska gå ut på en massa medhårsstrykande och att man på något vis bara hör hemma i en bransch eller inte kan prova på lite olika saker. Man ska pusha ibland och så är det. Man ska slå järn. Sen emellanåt så gör man andra saker, så gör man sånt som ligger närmare ens natur. Och så förstår man det också mycket bättre, varför man gör det man gör - varför man vill berätta och avbilda och leva hela det här livet på olika sätt, så att armar och ben spretar åt olika håll. Ok i drunk.

Dan före dan före dan

Och så känns det igen precis sådär som det känns varje år, dan före dan innan öppning. Att HUR I HELVETE SKA DET HÄR ÖVERHUVUDTAGET GÅ OCH JAG ÄR JU INTE ALLS FÄRDIG OCH DET KOMMER ATT GÅ ÅT SKOGEN OCH VARFÖR GÖR MAN ÖVERHUVUDTAGET DET HÄR (håller kafé) OCH KUNDSERVICE ÄR DET VÄRSTA JAG VET OCH SA JAG REDAN ATT ALLT KOMMER ATT GÅ ÅT SKOGEN? Det är sådär att man ser att solen håller på att gå ner och det kryper i kroppen på en för det betyder att en dag håller på att ta slut och sen finns det bara en dag kvar innan allt det där börjar och ens ledighet är slut och nästa lediga dag kommer först den 14.7.
Jag har varit extra lättjefull i år också, har inte torkat färdigt mitt örtte och har inte ens plockat tillräckligt med rosenblad, tja, vad har jag egentligen gjort, kan man ju fråga sig? Nå, haft ledigt. För jag har tyckt att det har varit viktigt. Sånt där modernt som att värna om sig själv och sådana saker. Idag ställde jag kaffekopparna på sin plats, målade en skylt, J kopplade in ölkranarna, limsan kom och vitrinens ström kopplades in. Och jag vet inte, jag är bara så angstig nu så det inte finns. Och visst, det är ju alltid så att dagarna innan öppning är värre än själva öppningen, för då står man där och man har duschat och allt är förhoppningsvis färdigställt.
Idag ska jag ännu plocka rosenblad, oregano och mint, lägga en del av det i torken, gå o stänga kyrkan, vattna trädgårdslandet och säkert nåt annat som jag har glömt. Så det är väl bäst att sluta skriva och skrida till verket då. Verket, verket, the werk, the werk.

Stockros (tror jag) som hade brustit. Också en björksopp (!) som J snubblade över på gården.

Vi testar Kimito Brewings öl (gott!)

Hur du tar dig igenom sommaren (personlig lista)

Jag insåg just, att det är precis innan jobbsäsongen börjar som sådana där destruktiva tankar som i förra inlägget börjar söka upp mig. Att jag börjar se riktigt onödigt negativt på människor som lika gärna kan vara helt jävla underbara, det hör den här dagarna-innan-vi-öppnar-kaféet-tiden till.
Jag insåg att det bästa jag kan göra just nu är att, åtminstone börja på en YOU CAN DO IT-lista. Hur töntigt som helst, JAG VET, men ibland så jävla behövlig - som nu - när jag har något i princip oundvikligt framför mig och något skräckinjagande, jobbigt och både psykiskt och fysiskt tungt. Tänkte att jag skriver en spontan numrerad lista till mig själv, och att jag lika gärna kan dela den offentligt. För vem vet, kanske det någonstans finns någon som är i en liknande situation som jag just nu, som har en hel sommar av idel kaféarbete framför sig?

1. Det som för dig kommer att se ut som ALLT och verka som ALLT som i denna stund nu existerar, är för kunderna bara ett kafébesök och en liten del av dan. Om det blir en lite sämre stund av dan, så är det faktiskt inte ditt fel för du gör ditt bästa.

2. När nån kund är sådär sur och frånvarande, så beror det högst antagligen INTE PÅ ATT DU HAR GJORT NÅT FEL ELLER ATT UTBUDET ÄR DÅLIGT ELLER MATEN SKIT utan på andra, egna frågor som kunden går och grunnar på. Det här är så jävla viktigt för mig att komma ihåg. Allt handlar inte om mig! Ett kafé är ofta ett namnlöst ställe dit man går och tar en paus och försjunker i egna tankar.

3. Alla kaféer behöver faktiskt inte erbjuda buffé trots att de flesta förväntar sig det. Ta till dig ditt kafés koncept och lev efter det - tänk på att utan dig så hade det tamejtusan inte funnits några lunchalternativ alls på den här ön.

4. Priserna är höga - so what. Vi befinner oss på en ö i Skärgårdhavet, varorna har köpts dyra redan som det är och dessutom SKEPPATS hit med båt. Så vadå, tror nån att de ska få kaka till stadspriser så kan de väl ta och semestra i stan då.

5. Du behöver inte vara proffs på det du gör, huvudsaken är att du är dig själv och bemöter folk som de är.

6. När saker går fel och det är bråttom: Andas. Tala lugnt och försäkra kunderna om att du försöker fixa saken.

7. Försök göra regelbunden yoga och hålla dig något så när tvättad. Och försök hålla stället städat (yeah, right).

8. Det som inte är nödvändigt - låt det vara. Det som är nödvändigt - gör det.

9. Fira delmål, dvs ta en betydelsefull skål vid hälften av säsongen osv.

10. Låt inte det att du är trött/sliten/int fan sku orka/ gå ut över de närmaste, för de (i mitt fall J) går igenom samma sak.

11. Le, bara le. För hur dumt det än låter så blir man själv också på bättre humör om man bara orkar bemöta kunder med ett lagom gott humör. Grimasera och svära kan man sen på vessan. (Det här var nu egentligen en helt onödig påminnelse för mig som ler mot främlingar fastän nån skulle hålla på o hugga fötterna av mig. Och svär o grimaserar på vessan. Det är mitt liv, inte nån påminnelse. Dessutom ler jag alltid så mycket mer än jag tror så jag kunde lika gärna skriva "VAR SUR" till mig själv, det hade jag ändå inte varit inför kunder.)

Jag vill förresten omformulera punkt 11 totalt. Jag vill säga såhär: Du ler alltid lite större än du tror, så du kan vara mer saklig, mer sådär "lunchen är tyvärr slut." Du behöver inte hitta på femtioelva ursäkter till att det har gått så eller på andra sätt virra till situationen. Alla tar det egentligen bättre om du bara kort konstaterar hur saken ligger till: "Lunchen är tyvärr slut, men jag ska höra med kocken vad vi har att erbjuda." Ej heller behöver du flina upp dig inför folk som kort sagt inte förtjänar det.

12. Låter hemskt men - ingen fan är intresserad av hur du har det. Om du är trött och sliten och har varit öppen hela sommaren, inte fan är det av kundernas intresse. Snacka alltså inte om det om inte nån specifikt frågar och är intresserade av just den biten.

13. Om nånting går rent åt helvete (exempelvis Mili dör/vattnet i brunnen tar slut) - stäng, bara stäng. Kom ihåg det viktigaste. Fly fältet, ta hand om dig. Om det inte går åt helvete, tänk pengar (lol.) Vi går faktiskt här för att vi får lön för det, och lön är kiva. Lön är faktiskt bäst. Nästan lika bra som att förverkliga sig själv.

14. Tänk på hur mycket du lär dig om mänskor genom att få lov att möta så jäkla många typer per dag. Ta lärdom av blickarna du möter, kroppspråket, allt. Sug i dig det som en svamp, se till att minnas de personer som gör mest intryck, tillägg dina egna fantasier om dem. Sådär, du har ett liv.

Årets pissigaste tid

Ni får ursäkta mig och mina evinnerliga idéer, men jag börjar allt mer tycka att sommaren är årets pissigaste tid. I varje fall om man ska röra sig bland mänskor. Ifall man vore ensam nånstans där man hade följt med en vinter som hade lagt sig och en vår som hade börjat spira, så hade så klart situationen sett helt annorlunda ut. Ifall man hade fått fortsätta vara ensam där och sett allting vakna, följt med fåglarnas vingslag och smekts av ljumma vindar, druckit sitt kaffe och bidragit med något arbete nu som då, så hade kanske sommaren haft sin charm, javisst. Men när man ska befinna sig så här mitt i semestrandet - bland turister och andra sommargäster, jag vet inte. Jag känner mig bara så evinnerligt trött och uttråkad. Att folk ska hålla på så här. Först ska de jobba hela vinterhalvåret och sen ska de alla ha semester på en gång, göra exakt samma saker, dra ut sina segelbåtar och flockas kring strandserveringar, äta lövbiff, blotta sitt vinterfläsk och säga att nog är det nu skönt, skönt, nog är det nu skönt det här. Nu vaknar gästhamnarnas facebookgrupp, nu kommer de där tröttsamma frågorna, att onko se vierassatamassa ookoo että aggregaatti huutaa yön läpi? Onko Hankoon satamaan vielä tilaa? Missä on kiva juhannusmeno?
Någon sommar skulle jag bara villa att det skulle slås lås och bom för alla de här tröttsamma nöjena. Att alla istället skulle samlas kring stränderna och fundera kring framtiden, kontakta marinbiologer och undersöka bottnenas måenden, på riktigt. För samtidigt som vi håller på med denna evinnerliga sommar-rhumba så barkar allting åt helvete. Sjöfåglarna är så gott som försvunna, det kommer inga fisk i näten. Det surrar betydligt mindre kring blommor och snår. I strandvattnet ser det redan ut så som det tidigare gjorde i slutet av augusti. Det är övergött, grötigt och luktar skit. Träden sprider massvis med frön som om deras sista tid var kommen. Alla ser det, alla vet - ändå är det få som talar om det. Vi tycks alltid bara vara så jävligt upptagna med att göra vad vi alltid har gjort.

Nötö (åter) och turboväxeln

Ja men alltså för helvete, nu är vi på Nötö. Nötö, Nötö och genast får man klarhet i tanken. Fjärde året nu och Nötö sviker inte - jag tycker alltid så mycket om att skriva här. Kanske det är utrymmet, vidderna, blåsigheten och känslan av att allting är möjligt som får orden att lyfta, vad vet jag. Sällan känner jag mig så fri i själen som när jag går omkring här och balanserar på strandstenar och kollar in blomsterprakten, lyssnar på ljudet av mina steg mot sandvägen och så vidare.

Eftersom vi har varit här så många år nu, så börjar det mesta mer och mer kännas som nåt slags deja vu. Till exempel att det har slagit ut en massa lila blommor mellan oss och Södergrannas, det minns jag att det gjorde också i fjol den här tiden. Det är bland annat det som är så fint med Nötö - att här finns alltid blommor. De har sina olika blomningsperioder, men en blomma tar vid när en annan har haft sin tid och så vidare.
Vi öppnar cafét till midsommar och innan dess ska jag nu strolla runt och samla lite växtdelar, städa nåt skåp, dammsuga och fundera på he di liive, liive. J stressar runt som vanligt, beställningar ska göras och menyer skrivas. Inte förstår jag hur han får allt att hänga samman, men han har en turboväxel som kan slås i, det lärde jag mig redan första året. Att den karln har hästkrafter. Jag var orolig för att han skulle ramla ihop och få burnout i nåt skede, men det var bara turboväxeln. Det är sedan emellan jobb, när man egentligen kan ta det lugnt, som J:s motor faller i bitar och måste smörjas och repareras.
Jag har visst en arbetsväxel jag med, det har väl vi alla i viss grad, men den är inte ens nära på av det omfång som J:s. Jag orkar nog arbeta lite extra jag också, än åtta timmar orkar jag paina på för fullt men i något skede börjar jag sen gråta och gå bort. Jag tål inte vad som helst.

Våga vara annorlunda

Idag har jag tänkt på vikten av att vara annorlunda och att våga vara det. Observera, inte att FÖRSÖKA vara annorlunda, utan att helt enkelt vara det man är: annorlunda.
Jag måste inflika att jag själv verkligen är allt annat än annorlunda. Jag är ibland så normal så jag nästan blir störd på mig själv, för visst är det ju mer lockande att vara lite udda, lite malplacerad (även om jag naturligtvis förstår att det inte är så för den som själv är annorlunda, men ni kanske förstår vad jag menar). Hur som helst - i samband med J har jag begripit att jag är den där av oss som alltid hellre är den som följer strömmen istället för sparkar bakut. Dvs jag gör hellre nåt som jag vet att går hem än prövar något nytt, eftersom jag är rädd för att misslyckas och - på sätt eller annat - faktiskt instinktivt vet vad största delen av människor är ute efter (och gärna är beredd att ge det åt dem).
J, å andra sidan, ser jag som en människa som på många sätt inte har något behov av något annat än att vara den han är, och det råkar vara rätt annorlunda. Som jag ser det har han aldrig känt något behov av att "passa in" eller "tillfredsställa nån crowd" - han har ett större behov av att bara få uttrycka sig på sina egna villkor, det må då lyckas eller ej.
Också:
De som är normala och inser att annorlundaskap är cool, försöker ofta vara annorlunda, inklusive jag själv, i vissa perioder. Nu har jag däremot kommit fram till att jag gör bättre i att helt enkelt omfamna den Teresia jag är, skitnormal, social och fullständigt anpassbar i de flesta situationer, sällan awkward, och om jag är det, så inser jag att det sker och att det snarast strör lite socker över tillfället bara.
De som är annorlunda försöker ofta passa in, för att det enda de vill, ofta är att på något sätt bli inkluderade (det är djupt mänskligt).

Men nu till saken: Det är så himla viktigt att de som är annorlunda och inte ursäktar sig för det, bräker på med sitt annorlundaskap så att "vi normala" får ta del av det och tänka att "aha, herregud, sådär kan man göra - this is shit I've never seen before." Det är ju så som allt intressant föds: Först är det någon som vågar göra nåt annorlunda och ÄGER det - sen kommer alla hipsters och crowdpleasers och kopierar den grejen och då först blir det liksom allmänt acceptabelt.
Det jag specifikt tänker på när jag skriver det här inlägget är Pehemot och att vara annorlunda inom punkscenen. Man blir ingalunda populär genom att vara annorlunda, men oftast är man just den som öppnar broar, bereder vägar genom att helt enkelt våga, och också - ibland - våga göra andra obekväma. Som när de sjunger låtar om att vara vit och där sitter hela publiken och är vit och obekväm. Liksom - inte nån smart grej att göra om man är ute efter att bli populär, men om man istället är ute efter att röra om i grytan och punga ut med saker som behöver sägas även om det kanske inte är det folk direkt vill höra framför en öl en fredagskväll, så är det the way to go.

Och jag tänker att genom musikhistorien, så har de som på riktigt gjort nåt nytt och vågat vara sig själva, sällan mottagits speciellt varmt, eftersom de inte är hotta JUST DÅ (men kanske tio år senare). Dessutom: Inom musikerskap, så hänger talang ofta ihop med vilja att nå framgång och då satsar man hellre på något som man vet att går hem och säljer (dvs något som i princip har gjorts förut men som fortfarande är av kvalitet så att man kan visa hur bra man är). Man vill liksom ha nåt för det man kan. Och inget illa med det.
Jag känner ändå en extra slags kärlek för just sådana här som inte kan något åt att vad de än gör, är hopplöst bredvid och just annorlunda. De som är annorlunda är bränslet för oss normala, det är av dem vi inspireras och förstår oss själva, på ett plan (okej, nu är jag full).

OBS, jag har tagit bort de flesta citationstecken från "de normala" och "de annorlunda" för att det ser så fult ut i text. Jag hoppas ni begriper att det jag menar med "normal" och "annorlunda", i sig inte är några givna definitioner.

Flytt

Jaha, så har man kommit så långt som till själva flyttningshelgen (nästan). Allt är kaos, hunden är trög och själv ska jag just ta itu med att stjälpa in hela köksinnehållet i pafflådor. Plus att det är trettio grader ute. Men i helgen blir det nya väggar, nytt hus! Är så uppspelt över att få komma till nytt ställe att jag knappt har kunnat sova alls, väldigt lite har det blivit rullat omkring på madrassen.
Och mitt i detta kaos, så får jag höra från vår statliga arbetsgivare, att det finns en lucka för dokumentärmakeri i oktober. Och som jag sa ja. Att ja, sa jag, för det känns som att jag inte kan göra annat. Alltså man får inte säga nej när bossarna ringer, om man inte typ är totalt utbränd och tom på idéer. Det är jag inte.

Hallå paus

Jag vet att inspiration är överskattat och ingenting man ska gå och vänta på för att saker mirakulöst ska bli gjorda. Idag slog det mig ändå varför jag likt en femåring sparkade bakut när det var dags för bändträning (igen!) och jag helt enkelt VÄGRADE komma med och igen en gång dra igenom samma låtar som vi spelade keikka med i fredags. Det är för att allt skapande/konstnärligt jag har gjort, inklusive skrivande och sjungande, på sistone har varit sådant som jag mer eller mindre har varit tvungen att göra. Sånt som har deadline, det vill säga. Jag gillar att skriva kolumner, jag gillar att hitta på låttexter, att sjunga, att growla, att rita, men på sistone har det varit som att datumen bara har närmat sig hela tiden medan ens skaparförmåga stått på noll. Jag har velat blåsa i visselpipan och bara ropat att HALLÅ, PAUS liksom. Paus, paus, paus. Jag vet inte vad jag gör.

Nu ska vi ju i och för sig ha sommarpaus med bändet så det var ju dumt av mig att inte gå dit och vråla en kanske sista gång innan vi sedan nästa gång ska spela i augusti. Det fanns bara inte nån del av mig som skulle ha kunnat prestera nånting i riktning av utveckling idag, just nu. Jag tycker att det är helt okej att säga att tyvärr får ni inte något ut av mig idag, måste stå över ett kast.
Snart ska vi dessutom flytta. Och vi har inga lådor, kläder ligger i smutshögar, saker är obeställda och ogjorda.
Nå väl, nu gjorde jag i alla fall just en utställningsplansch inför sommarens Nötö-utställning. Det är attan Inkeri som ställer ut i år, hurra!

Och ja, bara för att ytterligare exemplifiera att I HAVE DONE THANGS, slänger jag in Korpo filosofidagars affisch också. Det är bara att anställa mig om ni vill ha planscher alltså. Snabbt går det också.

Läkare och skötare och ojämlikheter, allt möjligt

Den senaste tiden har präglats av idel aktiviteter, nya bekantskaper, möten och helt enkelt sånt som består av ett spännande liv, om man nu ska kortfatta saken. Har haft två spelningar, en egen och en med Svarta Havet. Båda var så klart vitt olika och går inte att jämföra, men gick på sina sätt bra båda två, dvs kände mig lite mer erfaren efter båda tillfällena.
Det har också varit fester och fylla, Mili som har varit hos T och Rölli emellanåt två dagar i sträck har det känts som, hunden har gått in hos T och lagt sig medan man stått i dörren, redan från början införstådd med att "jaha, nu ska jag vara här, jaja, just så" och så är det med den saken.
Drog en riktig megafylla på Streetfoodbars tömning. Låter väl hur spurgut som helst, men det var nån stor ölflaska som drogs fram, en 9-procentig Brooklyn och blev ju nog rent ut sagt humlig av den drycken. Plus att där var nötö-folk i baren och nötö-folk gör en mer eller mindre galen i huvudet. Man får det där mega-sociala påskruvat och blir en sån där underhållningsapa utan hejd.
Samma kväll hade vi också en ganska fin stund i Dynamo, av alla ställen. Jag som redan hade avfärdat det stället som hopplöst förlorat, när det gäller mig då alltså. Att man inte kan ha roligt där längre, att det är för yngre mänskor. Nå, jag bestämde mig för att helt enkelt ge det en chans och tyvärr är det väl så att är man riktigt i fyllan så kvittar det mesta, man går omkring och underhåller sig själv i alla fall, eller nåt. Hittade mig själv i en superintressant diskussion med en yngre "hen" som hade ett problematiskt förhållande till både monogami och sexualitet i allmänhet. Vi snackade såna saker som onani i barndomen och allt möjligt! Det var helt sjukt fint att äntligen hitta nån som vill och kan snacka om såna där saker, nån som inte blir nojig direkt. Var i mitt esse, så att säga.

I lördags var jag på en hemmafest och stötte på en sjukskötare som minsann snackade så mycket intressant att jag riktigt måste gräva i minnet för att få det sagt på rätt sätt. Det var bland annat om att de på sjukhuset där hon jobbar har startat nåt slags frivillig "rinki" för de som vill jobba med sådana som har råkat ut för sexualbrott. Och det var liksom underförstått att de unga skötarna, de som vill visa sig flitiga och aktiva i sin strävan efter karriär, skulle nappa på en sådan här idé. Hon sade att hon också hade blivit tillfrågad, att ska du inte ställa upp? Och hon hade så klart sagt att tack men nejtack, hon har barn och hon hinner inte. Visst, man fick nåt slags ersättning för det - men inte lön. Inte det man förtjänar.
Jag blev rent ut sagt chockerad, det lät så himla fel och absurt. Att folk förväntas ställa upp frivilligt på arbetsplatsen, att man ska göra det för att man liksom har ett gott hjärta och för att det "hör till" eller hur man nu vill få det att låta. Det är ju rent ut sagt förkastligt - det här är den där amerikanska modellen i vilket ansvar sätts på arbetarnas egna samveten. Beslutsfattare och dylika pengarullare vill komma undan genom att slippa anställa fler folk och istället få det att se ut som att man - igen - ska vara så himla tacksam över att man överhuvudtaget har ett jobb och därför av egen god vilja förväntas ställa upp på extra arbete. Det är ju för tusan arbetsplatsen som ska se till att folk får den hjälp de behöver och framför allt att de som arbetar ska få betalt för det!
Den här sjukskötaren verkade mest bekymrad över att det är de unga, nyss utexaminerade som hamnar i svåra situationer med sådana som har varit med om sexualbrott - och jovisst - det är ju den andra sidan av myntet. Det är ju alldeles på tok för jävligt det också, att det är de som är mest utsatta som ska hamna bemötas av folk som ställer upp på frivillig basis, som kanske inte har erfarenhet eller ens är psykiskt redo för det. Vad säger det här om samhället? Jo igen, att man inte bryr sig om kvinnor, att man inte bryr sig om de som är mest utsatta.
Mest är det ju bara i grunden som det här är så fel, så fel så jag inte vet var jag ens ska börja. Hur kan det ens ha gått såhär, var är det som folk inte har satt ner foten? Om sådant här sker per automatik numer i samhället, var finns upproret? Såhär FÅR det inte gå till! Tänker mig att det är just sådana här saker som Sipiläs regering har varit med om att få till stånd. Ser framför mig hur chefer och mellanchefer har fått order om att spara pengar genom att sätta ansvar på frivilligarbete, att det här är sånt som man presenterar som om det vore någonting positivt, liksom en naturlig utveckling. Fuck that, att det är någonting naturligt. Det är kriminellt, det är vad det är.

Det här är en slumpmässig bild från nätet. Tycker att den här bloggen har så lite
bilder överhuvudtaget så tänkte pryda med lite random nätbilder i fortsättningen.

Så berättade hon också om läkarna och den hierarki som finns på jobbet, kafferummen och dylikt. Att de snackar om Sydafrika, att det liksom är det som gäller just nu, läkarna åker dit på semester och spelar golf och ser ingen realitet och tycker sen att Sydafrika är kova juttu. När de hör att skötarna åker på semester till Kroatien och liknande så kan de liksom inte ens föreställa sig det, att man åker till sådana ställen, de blir också helt tysta när det kommer fram vilken löneskillnaden är mellan dem - de kan liksom inte ta in det i sin värld, att någon kan förtjäna så litet. Hon hade också snappat upp någon diskussion i vilken nån läkare hade sagt att hen inte kan förstå hur någon kan leva på mindre än 8000 i månaden.
Jag frågade om det inte finns några läkare som liksom ser sambandet mellan människor - som känner till skötarnas situation och som i grunden ser mänskor som lika värda (jag menar, de är ju ändå läkare?!). Hon sa att jovisst, de finns, men de flesta läkare kommer från sociala sammanhang i vilket de inte känner till något annat än pengar och framgång. Läkare som kommer från andra sociala bakgrunder, som inte kommer från "fina familjer" - är i viss grad diskriminerade på arbetsplatsen. De är helt tydligt inte inkluderade. Tänk på det här en stund! Det är så sjukt.
Hon berättade om när hon praktiserade och i princip hade blivit ombedd att hämta kaffe åt den läkare hon jobbade med, men att hon hade missförstått, inte med flit. Hon hade förstått att han menade att hon kunde hämta kaffe till sig själv, och hade artigt svarat "kiitos, mutta join jo äsken". Då hade han lite småpinsamt sagt att okej, nog kan han ju hämta själv också. Och så hade hennes handledare sagt att "bra gjort, det där behövde han höra". Själv hade hon varit bara att what just happened?!

Det är nog så bra att röra sig lite utanför sina egna kretsar och få lära sig vad den där yttre världen egentligen handlar om. Det är så mycket som är så rent ut sagt åt pipan, helt galet på tok. Och så många vanliga mänskor som bara befinner sig mitt i den där cirkusen. Tänker att nån jävel måste ju sätta ord på de här galenskaperna, och idag råkar det nu vara jag.