I torsdags var vi på visning, där var rätt många andra också så det kändes direkt sådär att neej, fan inte får vi den, här är för många intresserade. Det var så rätt stämning i hela lägenheten, så passligt på nåt sätt - passligt är just ordet, av nån underlig anledning. Anspråkslöst men fint. Och som att väggarna var snälla. Jag vågade inte ta till mig platsen för mycket, man vill liksom inte fatta hur fint nånting verkligen är innan man på riktigt får lov att ha det - och speciellt gällde detta det här med de små trapporna som gick ner till det SUPERNÄPNA badrummet i övre våningen. Alltså tusan ändå. Som tonåring drömde jag om ett liknande badrum, jag föreställde mig att det gick trappor neråt från min sängs fotända, och därunder fanns ett badrum. Vet inte varifrån den bilden kom men av nån anledning var det just ett badrum jag visualiserade - eller överlag gick mycket av min föreställningsvärld åt till att inbilla mig att jag bodde i något annat än ett fittigt fult sextiotalshus. Så när jag såg de där trappstegen som gick ner till badrumskrypinnet i förrgår så vågade jag seriöst inte titta så mycket på det. Det kändes för nära och för bekant, för perfekt helt enkelt.
Vi hade redan gett upp och trott att de inlett förhandlingar med någon annan, när telefonen sen ringde idag morse. J var lugn som vanligt, han var nollställd och behärskad samtidigt som han mimade åt mig att nu tusan händer det och jag började traska runt och runt med händerna sträckta framför mig som i trans, jag ville inte fatta att det hade hänt. Sen for han iväg och köpa champagne, riktig sku det vara. Och ja, sen for han på jobb och jag for direkt ut med hunden och snoka runt kring huset.
Nu tror jag ju inte att min ritual på något sätt har haft nån inverkan på att det gick så att vi fick det, men det förklarar snarare att jag var allvarlig med att jag faktiskt ville ha nånting. Och det ska bli så roligt att komma med sina galenskaper till ett hus som verkligen sett shit (det är från 1920) och vars väggar på något vis förtjänar folk som lever, missförstå mig inte. Vi är ena festliga typer att bo med, den här lägenheten har också sett ett och annat.
Ser så fram emot att flytta nån annanstans, få lite nya väggar kring sig och vilka satans snygga väggar sen! Jag har på något sätt alltid föreställt mig att jag är en sån där som aldrig kommer att bo riktigt fint, eller att det inte spelar någon större roll för mig. Jag hade redan tänkt att det kommer att bli nån perusful höghuslägenhet för oss den här gången också, så jag vågade liksom inte alls föreställa mig nåt idylliskt trähus. Märkte trots allt att jag blev så himla glad när det sen ändå blev det. Klart som fan att vi ska vara sådana som eldar och bär in ved, klart som fan att vi ska bo i trähus!
Nå, det här blir ju mycket mindre än vad vi nu bott på men sen har vi också en hel jädrans massa skit som vi inte behöver - stolar och möbler och elände som man bara kan slänga åt fanders.
2 comments:
Grattis!!
Tack 😀
Post a Comment