Idag lyssnade jag på en podcast som var så fantastiskt tråkig att den i sin totala tråkighet faktiskt blev fascinerande. Det var en amerikansk fotograf som rätt och slätt berättade sin livshistoria och det som var så speciellt, var hur han lyckades klämma in precis ALLA klichéer man kan tänka sig när man lyssnar på en vit, amerikansk man som "reser och fotograferar". Podcasten var så underbart långrandig att jag blev helt inspirerad över hur nån kan vara så otroligt tråkig. I början fick han in såna där obligatoriska "join me on the ride"-slogans och sånt där tjafs som liksom sätter det hela i rätt sammanhang. Det blev alltså ett härligt marriage between rätt marknadsföringstänk och ingen kunskap över hur man verkligen fångar nåns uppmärksamhet.
Det är så spännande med folk som är uppvuxna i denna reklamtänkadets tid och som på ytan har allting perfekt arrangerat, men som bara missar allt på alla andra punkter. Och det här ligger ju i tiden, ta instagram stories till exempel. De flesta stories är så otroligt tråkiga, men vi lever i nåt slags värld i vilken alla historier är lika viktiga, "everyone has a story to tell". Och inte är det ens meningen att alla ska vara så himla duktiga regissörer heller. Det finns nånting charmigt i det där, att allting inte behöver vara så proffsigt, men samtidigt är det helt otroligt vilken MÄNGD människor det finns som JUST NU ska börja med just sin egen show, eller skriva sin bok, berätta sin story. När tar det slut, liksom?
Själva pratet handlade sen om allt från osäkerhet till föräldrars förväntningar och önskan om att förverkliga sig till första kärleken (komplicerad, suck) och sen den obligatoriska hopplösheten, sammanbrottet och "stunden då man börjar läsa filosofi och intressera sig för världen". Det var på något sätt så tryggt att lyssna på den här typen, då man kunde försäkra sig om att absolut ingenting märkvärdigt eller häpnadsväckande skulle komma på tal. Dessutom hade han satt in nåt slags bakgrundsmusik som hade helt fel stämning, lol. Och nu är han på väg till Finland, det är bara att följa hans instagramkonto, för lite spännande är det ju nog med sånt här. Jag är nog så intresserad av människor, måste jag säga, det är ingen skillnad om de är intressanta eller klassiskt förutsägbara. Kanske tycker jag att det är extra festligt med sådana här riktigt vanliga människor som hoppas på att de en dag, nån gång ska bli "upptäckta". Tänk så många sådana här det finns och hur lite rum det finns för någon att verkligen bli nånting, på riktigt. Tänk hur många semibra fotografer det finns, liksom. Och ALLA vill vara någon.
2 comments:
Alltså instastories! Jag känner mig så splittrad gentemot dem. Det händer sig ofta att jag känner mig lite som att jag gjort bort mig då jag postat nåt, just för att det alltid är så poänglöst. Och samtidigt som ribban väl är tänkt att vara lägre där än i vanliga permanenta flödet, så känns det som att underhållningsmässigt är den högre. Som att i vanliga flödet kommer man undan med en snygg bild, bara, fast den egentligen är rätt tråkig, men i stories så booorde man egentligen UNDERHÅLLA med spexiga jazzhands runtomkring. Annars är man inte ens vanligt tråkig utan faktiskt sjukt övertråkig. Eller är det bara jag?
Jah, instastories! Splittrad är ordet. Jag kan sitta o titta igenom alla stories och sen fråga mig varför jag såg på allt det där och varför jag ska proppa mig full med helt onödig information som inte ens är underhållande.. samtidigt som "tråkighet" också är ganska harmlöst och vackert i sin enkelhet. Har tänkt att det säkert finns en skillnad mellan folk som har "nåt-kreativt-yrke" och vanliga dödliga - skillnaden i hur de förhåller sig till instastories då. Tänker mig att fotografer/artister/konstnärer mer ser instastories som ett utrymme att experimentera och uttrycka sig på (eller okej då, jag gör det), medan de vanliga dödliga typ postar bilder på sina vanliga dödliga frukostbullar eller födelsedagar eller vad det nu kan röra sig om. Nu låter det här ju jätte-elitistiskt och fult, haha! Skulle f ö vara jättespännande att se vad berömda regissörer lägger upp för instastories, till exempel. Får de värsta prestationsångesten och raderar skiten direkt efteråt? Eller sitter de i timmar och petar till det?
Post a Comment