Ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande

Helgen kom och gick och jag känner mig ungefär hundra år äldre. Det är nog någon form av ålderskris som jag går igenom, och i samband med den också en insikt som handlar om att jag mestadels har en livsstil som egentligen inte riktigt passar mig längre. Låt mig försöka berätta.
Vi åkte till Tammerfors, punkbandet och jag. Tilläggas kan är att alla i bandet är betydligt yngre än mig, den yngsta 14 år yngre. Fatta det! Jag har en vän som är 14 år yngre än mig. Sjukt fint på ett sätt. Nåja, det började i bilen, jag tog upp spegeln och skulle lägga på lite ögonskugga. Lade märke till en massa små rynkor kring ögonen, de var vackra i och för sig men de var så många och så började jag bara glo på min spegelbild istället för att sminka mig, synade huden ingående, försökte avgöra hur gammal jag egentligen ser ut. För det är ju lätt att tycka att man ser ut som en 60+:are när man synar rynkorna ingående sådär. Lite som en anorektiker enbart ser fettet i spegeln, inte revbenen, så ser ålderskrisande bara rynkorna i spegeln, inte helheten. Tänker jag mig.
Nå väl. Vi spelade, det var en liten krog i centrum, Alanya. Hela kvällen med träning, spelning och det obligatoriska ölpimplandet kändes, hur ska jag säga, väldigt intetsägande bara. Lite som att man är med i en film som man inte har sådär jättestor roll i, man är mest statist och har kanske nån replik ibland. De som ordnade var killar i mitten av 20-årsåldern (kan lika gärna vara 19 eller 32, jag kan faktiskt inte avgöra). Där fanns en sån där som höll i trådarna, som liksom har tagit steget in i vuxenlivet och blivit en sån där självsäker ung man som gärna hör sin egen röst och som onekligen tycker att hans egna idéer är strålande. Naturligtvis hade han en obligatorisk, osäker och identitetskrisande flickvän som alltid stod en halvmeter bakom honom. Där fanns en fetlagd typ i pilootti och med getabocksskägg och där fanns en sån där amfetaminsmal trummis som såg ut som att han fortfarande har hela klädgarderoben hemma i sina föräldrars hus. Jag hade känslan av att det där bandlivet och allt som skedde var så sjukt mycket viktigare och mer betydelsefullt för precis alla, utom mig. Jag satt inne på vessan och himlade med ögonen när jag hörde hur någon snackade om musik utanför.
Vi sov hos en bandmedlem, det blev efterfest där också och ja, vad ska jag säga om det spektaklet? Lägenheten såg ut sådär som det ser ut när ett gäng pojkar flyttar hemifrån för första gången. Ett ostädat bord med tobaksspånor och oöppnade räkningar. En gigantisk bit edamerost i kylskåpet. Från början rätt så obehaglig stämning, dålig musik och bara supandet som den enda gemensamma faktorn. Jag tänkte att jag ju alltid får nånting ut av allt, eftersom jag är iakttagare, en hemlig uppskrivare av fenomen. Och jag iakttog, jag satt i köket och talade om scouterna, jag dansade till Prodigy, jag klappade om folk som hade slocknat, jag gick fram till en random tjej och konstaterade att vi har samma ansiktsform, jag satt inte på ett ställe utan jag fucking bjöd till och det av helt egoistiska skäl. Ändå hade jag mest känslan av att jag var obehövd. Vet ni hur det känns, att bara vara totalt obehövd? Helt meningslös? Och sen hände det där som fick mig att verkligen inse att jag betraktas som en sån där äldre typ. En av de där 20-nånting-åringarna kom vänligt och sa till mig att det finns madrasser i rummet intill, att det är där vi ska sova och att det bara är att gå dit och lägga sig om man vill. Jag bara nickade nonchalant, tänkte att det där behöver du nu verkligen inte upplysa mig om, hördu grabben, jag är en sån där som lägger mig i en handdukshög när jag blir trött, ser du väl? Men så fort jag hade tänkt den där tanken och viftat bort pojken, så slog det mig att milda tider, det där var ju en sån där artig sak som man säger till någon som är äldre. Alltså det var ju en helt normal sak att säga, men jag i min ålderskris tolkade det direkt som att han nämnde det extra till mig och inte till de andra. Det fanns också en underlig distans i den där pojkens (pojkens!) blick, något jag inte har upplevt förut. Jag tyckte mig ana att han talade till mig just sådär som man talar till äldre mänskor, och inte med den glimt i ögat som man har gentemot en jämnårig. Obs, jag kan ha hel fel här, men såhär kändes det. Kom inte riktigt över den där grejen sen och tyckte också att det var så sjukt poänglöst att dricka öl, alltså usch - jag är så trött på det. Supande bara för supandets skull, vafan ska det tjäna till? Det finns helt enkelt andra saker som roar mig nuförtiden, vandringar i vildmarken till exempel, båtfärder, bussfärder och grillning och nyktra diskussioner. Visst, en fylla då och då kan vara rolig men då ska den fan hämta med sig nåt nytt också, inte bara rulla sig i sina egna gamla filtar. När folk började dricka av våra öl och vissa i bandet klagade på det, så satt jag också där och tänkte att vafan spelar det för roll?! Drick, så länge det finns, liksom. Drick vad ni hittar. Också en sån där grej som ytterligare förstärker känslan av att jag nog faktiskt är rätt mycket äldre. Vem fan bryr sig om ölburkar och vems de är liksom? Jag skulle aldrig längre orka mana fram energi för att ondgöra mig över en sån sak.
Det sista jag fick med mig från Tammerfors var ett hederligt mansplain utanför ytterdörren. Jag sa att jag visste hur jag skulle gå och var busstationen låg, men ändå var det en rastakille som såg det som sin uppgift att artigt förklara exakt hur man ska gå, medan jag mest häpet stod och såg på honom. Alltså det finns inga gränser för hur douchebags kan fara fram. Även detta såg jag som ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande, som nu börjar bli en redig risukasa.

(Ja, jag talar om mig själv som "Ponks" i tredje person. Jag är en idiot.)

Kort sagt: det känns som att det är nåt slags övergångsperiod som jag helt enkelt har missat, nån sån där initieringsrit som jag inte har varit med om, och nu lever jag fortfarande i 25-åringarnas värld trots att jag är mer än 10 år äldre och kanske egentligen borde befinna mig i nåt helt annat livsskede. Det känns kluvet, för jag tycker sedan att jämnåriga för det mesta är helt attans lame, medan jag tycker att de yngre ännu har så mycket kvar att gå igenom, erfara och lära sig. Så var hittar man sig själv då, den ständiga frågan? Inser nu när jag ställde den att den minsann inte är på något sätt ny för mig heller. Jag har alltid letat efter mitt sammanhang och det är kanske just där, i letandet (oh, so deep). Eller i det faktum att jag faktiskt smälter in ganska bra överallt. Det är ju också en fördel, det finns fördelar med det mesta.