Det är väl klart som korvspad?

Elegi till en röksvamp

Du kom över hav, över himlar du flög

i packningen ruvade du, loj och trög

Ej anade du livets öden och spratt

att hemmet dig sökte från norrklotets natt

I månader sju eller något ditåt

jag följde din livscykels pompa och ståt

Om dagen du vilade långsynt och blek

på kvällen du lyste som ett diskotek

Så kommo en vind, ja vi säger väl så

och där fanns väl ingen som sa "passa på"

och rätt som det var du i sladdarna hängde

förskräckt och förbryllat du dängde och flängde

Jag sträckte fram handen, sa "hur är det fatt"

och rörde vid sladdarna, aj sicken fåntratt!

och du sade "poff"och skjöt ut en raket

jag visste att nu allting på sig sket

Och proppen den väste och datorn sa pang

jag anade oråd av största falang

Jag trodde med ens att vi alla fått spader

men datorn var oskadad: Joakim var glader

Och där låg du svartbränd och död i min hand

ditt ljus, ditt bagage uti himmelens land

En röksvamp med sorghatt du omvandlats till,

jag tittade på dig med vidgad pupill

Ack å, vilket skådespel, ack o, vilken sörja

I rök gick du opp, eländiga smörja!

Nu natten sig mörk och kuslig sänker

där du från ditt hörn ej mer blänker

Gräset är redan grönt på min sida, så varför sukta efter grannens gräs?

En sån här förmiddag sitter jag och tänker på varför det så ofta är så att människor till alla pris vill försöka vara bra på sådant som de överhuvudtaget inte har fallenhet för? Liksom, en människa som inte är speciellt utåtriktad drömmer om att vara mittpunkten och att vara frispråkig, stark och öppen, medan en människa som är högljudd, vild och ofta mittpunkten av allting, kanske drömmer om att ha de där tysta, intellektuella diskussionerna som de upplever att sker på sidan om, som nästan ingen annan får ta del av. Det är lite som det där med att de lockiga vill ha rakt hår medan rakhåriga drömmer om stora lockar. Varför är det så lockande (lockande med öhm, lockar) med sånt man inte har?
Nu kom jag att tänka på den här bloggens urprungliga motto: The grass is always greener on my side of the fence eller vad det nu var. Jag hade inga tankar på det här när jag skrev det där mottot, men nu plötsligt är det som att det säger sig självt. Gräset är redan grönt på min sida, så varför sukta efter grannens gräs? Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt, men jag läste också nån gång att det är få människor som jobbar med saker som de verkligen är bra på. Liksom, att det är ett genomgående mänskligt drag att inte veta vad som är ens styrkor och att sen sätta mer fokus på sånt som man är riktigt usel på än att bara falla tillbaka på det som kommer lätt för en. Jag tycker det här är så sabla intressant bara. Det är väl också ett i högsta grad mänskligt drag att till varje pris villa utvecklas och liksom känna sig växa, som människa. Det är kanske därför som folk vill bli bättre på sånt de inte är bra på. Men hur konstigt det än kan låta, så har jag inte något annat intresse än att göra saker som jag från början är bra på och sen hålla mig till dessa. Alltså: jag vill komma lätt undan. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av att jobba hårt för något jag vill uppnå, jag vill kunna få det jag kan få med minsta möjliga ansträngning. Låter det fult? Ja, kanske.

Att dricka från samma glas

Det är en grej som jag med jämna mellanrum tänker på med glädje. En sån där kort, liten, namnlös situation som ändå är så stor i sig, eftersom den säger att man har träffat en av "de sina", alltså en sån där människa som i grunden alltid kommer att förstå allt vad man gör (tänker jag mig).
Jag ska förklara.

Efter en spelning, på Kirjakahvila, så satt jag på en stol invid disken och gjorde ingenting alls, jag bara satt. Den här människan, som jag känner sådär lite, kom gående och hällde vatten åt sig, vattenkannan stod typ bredvid mig.
"Ska du å ha?" fråga hen.
"Jotack", sa jag.
"Går det från samma glas?" sa hen.
"Jo, naturligtvis", sa jag.
När hen hade druckit hällde hen upp vatten i samma glas och gav det till mig.

Och när jag sen drack mitt vatten, från samma glas så gick det bara en sån varm känsla genom mig, för att det var något som hände där i just den där lilla stunden. Det var det där med att dricka från samma glas. Att nån man knappt känner, sådär i förbifarten frågar om det är okej att dricka ur samma. Och att jag heller inte reagerade, att situationen liksom bara förlöpte. I nån annan situation skulle det vara hur mysko som helst med nån som inte ger ett nytt glas åt en annan, men det är såhär det funkar när man träffar människor som liksom på djupet lever ett liknande liv som en själv och som heller inte bryr sig om att anpassa sig till samhällets oskrivna artighetsregler, som att alla ska dricka ur olika glas. Nån som också värdesätter mindre disk, överlag: mindre förbrukning av allt. Små situationer där man kan spara, inte mycket, men i det här fallet, jobb åt nån annan, som sen ska diska! Alltså det är såna här små situationer som gör mig så himla bottenlöst glad. Jag vet inte hur jag annars skulle beskriva den här situationen. Själv är jag ju en sån pryd tönt, att jag aldrig skulle våga fråga nån annan om det duger med samma glas. Det är ju lite synd, men jag ska försöka komma ihåg den här situationen, bära den med mig.

Den tysta massakern

Tja, det ter sig nog som att de röster jag gillat mest i bloggvärlden håller på att tystna, en efter en. Det innebär också att jag själv känner mig lite ensam här med mitt brötande. Eller, jag ser ju nog att folk går hit och läser (tack för det) men jag saknar ju nog lite det där allmänna utbytet, känslan av att man läser varandras texter och sådär.
Jag tror helt sonika att det är det politiska klimatet som har lagt sordin på mänskor. Man orkar liksom bara kämpa till en viss gräns, och som det nu är ter sig allt med regeringen och dess beslut så oöverkomligt fruktansvärt att man liksom tystnar. Eller så känns det. Allt annat som man skriver om här blir ju bagateller, i jämförelse med vad som händer därute: avslagna asylansökningar, splittrade familjer, människor som skickas till sin död, den här tysta massakern som sker på våra gator varje dag, hela tiden. Det är ju fan lika illa som murar och koncentrationsläger fastän det sker i det dolda, det är ju faktiskt ännu fulare för att man döljer det. Och just det att alla känner sig så maktlösa, att ingen riktigt gör något. Det är så symptomatiskt för vår tid, vi har nog blivit så otroligt hämmade som människor, omgivna av så mycket pina så att det inte berör oss längre. Sådär i allmänhet: så länge ingen stör oss vid morgonkaffet, så är allt liksom fine. Men inuti kvider vi och gråter.

Dina issues!

Kära blogg,
jag har drabbats av någon form av överaktivitetsskov. Vaknar halvfem om morgonen och formulerar meningar som jag är tvungen att stiga upp och gå och skriva ner. Sen somnar jag bortåt sjutiden, och skulle fortsättningsvis kunna sova hela resten av dagen.
Märker bara att jag överlag har så dåligt tålamod nuförtiden, jag orkar inte förklara, orkar inte upprepa. Jag skulle bara villa ta tag i mänskor, ruska om dem och ropa, "Du har fel! Och om du inte förstår det är det din egen uppgift att ta reda på varför."
Det hjälper inte heller att vi har en sköthund som kräver en massa sinnesnärvaro och lugnt leverne, som knappt klarar av att gå i koppel eller ännu mindre, möta andra hundar och jag skulle helst bara ta tag i hundattan och ropa: "Dina issues! De borde inte vara några issues nåt mer!"

Snark

Alltså LADIDAAADIDAAA jag behöver en ven. Så att jag kan sitta och snacka med vennen istället för att bröta ut på sociala medier, i fyllan. För jag var nere på treenikämppän (eller vad heter det? ÖVNINGSLOKALEN??) och lyssnade lite på hur inspelningarna går och fick mig lite vin och blevo mig lite uppsluppen, och jag har en sån där allmän känsla av att jag inte kan vara civiliserad nåt mer? Frågetecken? Alltså jag KAN, men jag vill kanske inte. Nej, tvärtom. Jag vill, men jag KAN inte.

Jag är bara så trött på att vara med hundar och sen mig själv. Jag känner mig mer som en hund än som en människa, på många sätt. Jag kommunicerar liksom med dem hela tiden, inte undra på att hundmänniskor i allmänhet uppfattas som lite sturska och korta i tonen. Det är ju så man kommunicerar med hundar: man säger sina små kommandon, men mest gör man det med kroppen. Man menar det man säger. Man lär sig att mena vad man säger, för annars är hundarna bara fuck that human no means what she says. Att kommunicera med ett djur. Lära sig hur man gör. Man får ju heller inte låta det stiga åt huvudet på en, det där med att man är on top of the pack.

Snark.....

Märker ni hur trött jag blir på den här diskussionen?

Ur ponks bitterlåda, del 765

När man för sjuttioelfte gången stöter på en sån där välutmätt bild på vacker, alternativ människa i utsökt myspysomgivning med perfekta kläder och spelat förvånat ansiktssuttryck. Och man ba "jaja, du är smal och snygg och så i tiden."
WE KINDA KNOW.

Seriöst! Igen?

Och lusten att kommentera på dom som levererar sina tredje, eller fjärde barn på Facebook med orden "Seriöst! Igen?"

En av västerlandets största sanningar

Nu ska jag komma med en av västerlandets största sanningar ever: du är inte ensam om att leva inne i ditt eget huvud. Gah!
Det verkar som att många människor, fortfarande, i vuxen ålder, sätter ganska mycket tid ner på att jämföra sig själv och sina egna tankar med världen och dess förväntningar på dem. Nu ska det här inte uppfattas som nåt "du ska inte tro att du är speciell bara för att du har ett rikt inre liv"-påstående - men alltså: ALLA (okej, de flesta) lever i ett liv i vilket det är ett constant battle mellan det egna huvudet, dess tankar och fantasier versus den yttre världen med alla dess påtryckningar och inlärda sociala sammanhang. Det var som att en stor bubbla gick sönder för mig här för ett antal år sedan, då jag plötsligt insåg att mina tankar överhuvudtaget inte är mer tokiga än de flesta andra människors. Jag skulle våga påstå, att utmaningen att bli något som man själv uppfattar att är en balanserad och fungerande människa (för det gör alla andra ändå) är att hitta nåt slags kanal mellan det egna huvudets funderingar och världen och dess förväntningar på en. Lösningen på det är, hör och häpna, att öppna munnen och bara kommunicera det som rör sig inne bakom pannloben på en. Okonstlat, ofilterat: bara säg det och världen blir en mer förståelig plats. Nä, märkvärdigare än så är det inte.

Mellan hopp och förtvivlan. Radioprogram.

Snubblade över det här radioprogrammet: om finländska Maria som är flickvän till en irakisk asylsökande som väntar på besked.
Gripande program på många plan. Och visst är det jävligt upprörande: att Europa är en så fruktansvärt avvisande plats idag. Det är ju helt oacceptabelt och jag tror att många har dåligt samvete också pga att man känner sig så maktlös och hopplös när man inte riktigt tycker att man gör tillräckligt eller kan göra något åt det, man skriver under nån Amnesty-petition och delar nån länk här och där men det är liksom inte så mycket annat man tycker att man kan göra. Eller det skulle liksom ta upp all ens vakna tid att på riktigt göra nånting. Som den här Maria sa, hon har skrivit till presidenten. Det är dit man går, till sist. Man riktar sig till landets högsta höna och ropar, mellan gråtattackerna: "Kan DU kanske göra något? Kan du det?" Visst är det helt bisarrt.

Människor som är dödshotade i sina egna länder kommer hit, väntar i evighet på att få veta om de överhuvudtaget får stanna här, och sen om de får avslag har de 30 dagar på sig att dra dit pepparn växer eller fortsätta vara här som papperslös. Vad betyder det här egentligen? Jo det betyder att Finland, idag, just nu är med om att både fysiskt och psykiskt (irakiern här hade t.ex. utvecklat magsår) bryta ner människor. För det andra uppmanar man folk att bli kriminella. För hur överlever en papperslös? En som inte orkar ta sig nån annanstans? Jo, man söker sig till vad som helst som innebär en chans att existera också imorgon. För det tredje, så bäddar man för självmord. Applåder Finland. Alltså det här är så ruttet så jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Måste nog inflika att psykologen i programmet nog här har en lite futtig roll som frågeställare och "hur schännnnner du egentligen"-floskelmakare men Maria är så otroligt tydlig i sitt språk: nu är det åt helvete. Han fick henne i varje fall att prata så att hon kände sig lättare efteråt: bra så. Men ändå, kan inte låta bli att ifrågasätta psykologers roll sådär i största allmänhet när det kommer till frågor som handlar om riktiga, samhälleliga problem som är orsaken till att människor far illa. De riktar liksom hela tiden fokus till människan i fråga och vad hon kan göra för att för stunden må bättre, men det är ju liksom itne det som det alltid handlar om. FIXA LANDET liksom, så mår jag bättre!

Glad av punk

Jaahas, här sitter jag i fyllan och har det gott. Just här om dagen satt jag och läste om nån slags depression som är mildare än vanlig depression, men som liksom kan hänga med en sen barn, minns inte vad den hette nu men jag satt allvarligt o funderade på att kan jag vara drabbad av nån sån? Nog är det så konstigt: man kan vara så lycklig, men samtidigt gå och fundera på om man är deprimerad på nåt plan. Tror nog det är ganska allmänmänskligt på nåt sätt, eller kanske inte? Det verkar som att min största energi går åt till att fundera på hur andra mänskor har det ibland, o att sen jämföra mig med dessa.

Idag när vi spelade vår första keikka med Sputnik, så var det flera som efteråt sa att det var så kiva när jag var så glad när jag spelade. Har inte ens tänkt på det, att står jag där o är glad? Sen sa vår basist, att "nå Lotta är alltid glad". Har faktiskt inte tänkt på det, men vill nu föreslå att det kanske är för att dölja att jag egentligen är ganska lost på nåt plan, ganska miserabel. Eller, om man nu är ute bland mänskor, varför inte visa lite glädje då? Man surar ju nog hemma. Paradoxalt nog så gillar jag mera sen mänskor som surar i det offentliga. Haha! Nå kanske det bara är så - inte ÄR jag ju på nåt plan missnöjd eller ledsen heller kanske, men ändå: jag kan nog ibland slås av nån sån där djupt gående känsla av total ledsenhet.
Jag minns när jag kom från sommarlovet, det var på sjuan och hur vi gick upp för trapporna där i skolan, en massa barn, en massa stoj, och hur jag bara tänkte att det här är ett sånt satans piss. Jag vet inte varför just en sån till synes betydelselös bild har följt mig hela livet, det var bara nåt som klickade där. Att här går man, och det suger. Sen efteråt har jag ju nog förstått att jag inte var ensam, men det är kanske när de där mest högljudda alltid ska bli nåt slags förebild, att så ska man ha det, så ska man liksom vara. Ständigt accepterande och fucking nöjd, fast allt e piss.

Jag blir så glad av punk, så är det. Bandet före oss var så bra: där stod en straight edgare och bara sjöng, vrålade och lade ut text om allt som han tyckte att var skit. Ei valtiota, ei rajoja. Kändes så sunt att nån står där och säger saker som jag helt o hållet kan skriva under, inget bullshit, inga onödiga utsvävningar: såhär e det, jag e int nöjd. Det är nog så fiffigt att ha att göra med såna som i grunden delar ens värderingar och där det liksom är det normala. Jag blir helt salig av det, just för att det känns som att jag största delen av livet har varit tyst om mina små outvecklade tankar, för att jag mest umgås med sådana för vilka kanske det egna förverkligandet mer står i centrum. O sen e det bara så satans fräscht när nån säger: inga gränser, inga nationer. Ja men precis! Så vill man ju ha det, liksom.

Ja, här står jag och e glad o gamal.

Långrandig fan

Känner mig som en långrandig fan som bara konstaterar att "allt går bra" eller "allt e svart" och inga nyanser däremellan. Nu är det liksom bara alltigenom bra, alltihopa. Det känns som om jag får bekräftelse från alla håll och det sällsynta är att jag också själv är nöjd med vad jag gör. Jag kan bara stå vid sidan av och nicka och säga att "jojo, visst e det bra detta?" Känns så fucking bisarrt. Hade en på besök igår som inte mådde bra alls, alltså verkligen ett vrak till människa som har svårt att få nånting alls att hålla samman. Jag kunde ju inte bara sitta där och säga att "ja men jag, har inga problem alls." Det sa jag ungefär, men försökte nu vara litet modest och samtidigt påpeka att "ja men livet, det har jag inga idéer om alls vart det är på väg".

Början av januari

Hej kära blogg, ursäkta att jag försummar dig. Det kanske är det nya året, det kanske är osäkerheten inför vad det ska innebära, det kanske är för lite eller för mycket, det kanske, kanske, kanske.

I alla fall. Detta har hänt:
1. Jag kom över juldepressionen
2. Jag var på en himla rolig hemmafest som jag kommer att leva på länge. Drog igång spel och frågelekar och allt världens: var högst antagligen himla irriterande och översittande men jag hade på nåt sätt i mig att måste-rikta-dig-utåt-nu-till-vilket-pris-som-helst efter den långa ensamhetskoman. Så det slutade med sanning eller konsekvens! Bland 30- och 40-åringar blir det faktiskt himla festligt. Det är otroligt hur basala frågor vi alltid egentligen har att göra med: som livsångesten, på olika sätt. Vad det ska bli av oss. Varför vi inte började sjunga, till exempel. Såna saker.
3. Jag har min första punkspelning på onsdag. Det kommer att gå bra. Kom dit.
4. Jag har lite jobbnojor men bara lite. Det blir nog bra.
5. Jag ska ta tag i det där romanprojektet, snart, igen. På allvar. Det är så konstigt, för jag är fortfarande helt löjligt säker på att det kommer att hålla, ifall jag bara ger fan på att ro det i land. Så det måste göras.
6. Det har blivit ljusare ute. Vet inte om det beror på snön eller om det verkligen redan har blivit märkbart ljusare ute. Säkert lite bådadera.
7. Har börjat dricka två liter vatten per dag med hjälp av appen Plant nanny. Det goda med den appen är att man inte bara tar hand om sig själv utan också en virtuell planta. Och vem vill nu att en virtuell planta ska torka ut och dö? Nå just det: ingen! Så nu ska jag ta reda på om detta för med sig några omvälvande livsförändringar som bättre ämnesomsättning och elastisk hy. Hittills har jag lärt mig att jag innan har druckit PÅ TOK för lite vatten. Mina inre organ måtte i tystnad ha kvidit i missnöje medan jag har smörgåsat på. Nu går jag omkring och skvalpar. Men det känns bra på nåt plan. Det jämnar nog ut sig. Redan nu, efter tre dagar, behöver jag itne springa på vessan stup i kvarten.

Fyrverkerier: symbolen för vår totala likgiltighet

Ja men gott nytt år! Jag har inte haft något att säga riktigt, och jag sitter här och är lamslagen efter julfestligheterna ännu också. Det var så mycket, det är så mycket med familj och hela alltihopa. Jag fick ett sånt underligt vemod efter att jag kom hem till Åbo, riktigt jävla svart såg det ut, så jag laddade ner candycrusherna igen och så har jag suttit och fördjupat mig i dessa. Jag vet att man inte ska tveka och låta sig bli slav under sina nöjesaddiktioner, men ibland är jag helt enkelt för svag och låter kroppen bestämma. Jag blev på så uselt humör av alla dessa "ja nu lämnar vi 2016 bakom oss, tadaa 2017". Som om det skulle innebära nåt bättre, nåt nytt? Varför skulle det det? Samma skit, om inte ännu allvarligare, ännu värre ska vi deala med under året som kommer. Och så tänkte jag på det, dessa eländiga fyrverkerier som symbolen för vår totala likgiltighet. Inte nog med att vanliga människor sätter pengar på raketer, städerna gör det också. 2017, och man tycker att det finns budget för fyrverkerishower! På riktigt! Pengarna som gick till fyrverkerierna som alla städer tycks bjuda på, de hade kunnat rädda liv. Och om de kan rädda liv, så varför gör man det inte då? Varför stiger inte stadsledarna fram och säger att "ja men eftersom vi är i den här situationen att det finns människor som behöver akut hjälp, så har vi bestämt att årets fyrverkeripengar går till katastrofhjälpen istället". Vem skulle ha något att orda mot det? Folk skulle knappast börja väsnas att "ja men raketerna, för fan!?" Ingen vill ju vara the bad guy, det är bara i filmer som folk är giriga bad guys och föredrar raketer framför krishjälp. Såna skrattar vi hånfullt åt, eller hur? Det är kärleken som vinner.
Men när den ju inte gör det. När ingen törs slå näven i bordet och konstatera att nu kan vi undvara våra egna festligheter och istället skåla för vår välvilja att hjälpa andra. Men nej. Det nöjet ska man inte få. Vi ska tydligen bara i all oändlighet låtsas att allting är fint och elämäsi kesäkuntoon och nehej, här finns ingen kris, vadå kris? Nä, här är inga miljontals människor på flykt, vadå, har du inte skumppa? Vi lever i ett Europa i vilket MURAR har byggts så att folk inte ska kunna komma och gå som de vill. Vi kan låtsas vara så jävla välvilliga och neutrala men murarna är realiteten.
Så om ni undrar varför jag går omkring och surar så här kom anledningen till detta. Jag börjar bli så oändligt TRÖTT på mänskligheten och har så svårt att hålla upp någon form av positiv anda, jag ser liksom ingen orsak att skratta alls, för stunden. Så jävla arg är jag.

Nå väl, nu ska jag börja året genom att vikariera nere på skolan i tre dagar. Det blir nog bra, lite som ett ämbar iskallt vatten i nacken. Kan behövas emellanåt. Sen kan man igen uppskatta sin underbara tillvaro bland självförverkligandenas våndor.