Inktober #13 och "nyt olen niin kuin Tarzan"

Kryssningen fortskrider, och det blidde inte femhundra sidor, det blidde ungefär två och så hände det nånting mycket märkvärdigt: jag blev nämligen så fruktansvärt ledsen av vad jag skrev så jag hittade mig själv gråtande, hulkande tårögd medan Stockholms skärgård gled förbi utanför fönstret. Det var något om att min romanperson satt och åt i buffén och insåg att all trivsel hon hade omkring sig från musik till välupplagda filéer, egentligen upprätthålls genom ett slags välinövad teaterföreställing vars främsta uppgift är att dölja de lidande och gråtande, de som ropar att de inte orkar mer.
Yyyl!
Ja så att det var min trevliga kryssning! Men på riktigt, det här är bra. Att man reagerar dvs. Jag välkomnar alla slags känslor nuförtiden, bara de är känslor. Det är viktigt att bli berörd osv. Och jag ska erkänna att jag var lite uppspelt över att gråta, tänkte att "Åhå, nu händer det någo!" Typ att, det där måste betyda nåt, t.ex. att jag fått fatt i något väldigt tydligt och lyckats få ord på det?! Hahaha.

 

Så har jag dragit till med dagens inktober, vars tema var "transport", så det var ju passande där jag forslas fram och tillbaka i baltiska viken. En gobbe drack ett whiskysmakprov i Tax freen samtidigt som jag, och så spratt det till i honom, han såg på mig med tokig blick och utbrast att "nyt olen niin kuin Tarzan!". Då var jag ännu på sprudlande humör.

Förrätten bestod av allt möjligt (bland annat sushi!). Då var jag ännu mäkta imponerad.

  

 Ju mer jag åt, desto mindre entusiastisk blev jag. Buffén tedde sig mer och mer som nåt sorts paff i salt och tomat. Den grillade avokadon var ett skämt. Ett SKÄMT! Liksom gnocchin och äggplantsfyrkanten uppe till höger. Men salladerna var väl ok.

  Min bordsgranne var Bernie Sanders.

 Båt dundrar förbi 1

 Båt dundrar förbi 2, här nära Mariehamn

Mitt verk dundrar i mitt huvud (oh goosh, the poetry!). 

Snart ska jag väl somna. Ser fram emot att vakna i Åbo imorgon!