Inktober #30: "wreck"

Inspirerad av min ytterst tunna lunchbox.

Idag ville jag skriva nåt om varför (och hur) J är så bra. Scenario från igår kväll: jag beklagar mig över den enorma mängd rischoklad som jag just har satt i mig, konstaterar att underbyxorna skär sig genom magen så den bildar TVÅ utbuktningar. Beklagar mig över att eventuellt börja bli fet, ojar mig och håller på. Och då tystar han ner mig, snabbt och effektivt, ungefär som man viftar efter en irriterande fluga, att "nu är du tyst". Att sånt där inte är viktigt, eller behöver sägas högt, ens nån gång. För att det är struntprat. Det är det ju. Men jag älskar hans sätt att konfrontera såna där saker, skyffla undan dem likt de oviktiga påståenden de verkligen är. Fet här o fet där. I vilken värld har det nån som helst betydelse? Fuck it, och fortsätt leva. Fortsätt äta choko.