Min man dansade framför mig i sina string-kalsipper

Saker jag tänkt på under den senaste tiden:

1. Det här med sambon, pojk- och flickvänner, fästmän, livskumpaner och -kamrater: vad kallar man egentligen "sina äkta hälfter"? Läste nånstans att det finns folk som tycker att det är urtöntigt när 30+:are kallar sina kumpaner för pojk- och flickvänner. Ändå gör jag det - ibland. Oftast när jag pratar med yngre människor, men ibland annars också. Jag tycker inte att sambo låter till något, det låter som att det är nån man bor samman med bara. Även om det ju också självfallet innebär en hel del överenskommelser. Låt mig bara klargöra detta oerhörda problem: jag tycker det är svårt att veta vad man ska kalla sin ____. Titta nu, jag vet inte vad jag ska säga här, så låt oss säga fast asshole.

2. Allmänt, det här med att vara ihop med någon. Varför gör mänskan det, egentligen? Varför vill de flesta (ok, jag kanske drar snabba slutsatser här, men ändå - så verkar det) hitta nån att vara ihop med för att sen ändå, för det mesta, finna sig ha olika problem med det? Livsstilar som inte passar ihop, flyktiga attraktioner, frågor som om det här med monogami egentligen är en vettig idé?
Själv har jag nu varit ihop med samma människa i så många år att jag har tappat räkningen. I höst tror jag att det blir sju år. SJU ÅR. Hur i helvete har det gått till? Nå, det har nu bara hänt så att vi har hängt, och hängt, och funnit oss gilla varandras sällskap. Mestadels. Jag testade honom naturligtvis, liksom jag alltid har gjort när jag träffat nån jag gillat. Så småningom, efter en tid av pur glädje och härlig samlevnad, tar jag fram mitt alldeles oputsade, horribla, negativa och okonstlade pruttjag som är helt mig själv och inte bjuder till det minsta. Och han klarade det; han stannade kvar, så sen satt jag där och tänkte att what the hell, det här måste vara nåt slags special shit.
Jag kräver också en massa ensamtid, men så gör han också så vi är en bra match på många sätt. Dessutom har vi ganska olika livssyn och -stil, på andra sätt, vilket jag också tror att hjälper till att hålla intresset för den andra levande. Och ja, sen är han bara, på alla sätt och vis, bättre än ALLA de människor jag haft att göras med sen jag blev tonåring. Så det har aldrig funnits nån tillräckligt bra orsak att verkligen bryta upp, även om också vi har varit på gränsen ett par gånger. Det tror jag att dom flesta är. Åtminstone om man inte är helt hjärndöd.

3. Jag har igen snubblat över bra saker, kanske den bästa: familjeliv_txt På Twitter. Det är alltså nån som tar fasta på de mest lustiga, förvridna och tokiga textbitarna som dyker upp på Familjeliv. MILDE TID, vad jag har garvat. Exempel:


"Min man dansade framför mig i sina string kalsipper. Nu känner jag att jag vill separera! Vad ska jag göra?"