Jag vet inte om det är det inspirerande mötet med två åbotjejer igår och det faktum att vi har sparkat i gång ett nytt jäkligt spännande projekt som gjort att jag idag har varit helt sjukt effektiv. Alltså herrigud. Visst är jag långrandig? Antingen kommer jag med långt utdragna utläggningar som dryper av självömkan över hur hemskt det är att skriva gradu när man ingenting skriver, eller så skryter jag med hur sjujävlars effektiv jag är. Men idag har jag faktiskt sett ljuset i ändan av tunneln glimma till där längst fram. Ur intet dök också en lösning på problemet att det finns så få kvinnor inom rock och så få män inom pop upp – jag slår naturligtvis dessa två samman i ett eget kapitel! Tänk vad man kan ibland...
Såg på Derren Browns show Infamous ("You'll worry a lot less about what other people think of you, when you realize how seldom they do") häromdan, och i den tog han bland annat upp det här problemet med att man tenderar att betrakta sina egna problem och svårigheter som större och ovanom en själv. Han bad en pojke tänka på nåt stort och tungt som han hade i sitt liv och genast gick pojkens blick uppåt, rakt framåt. Derren vände om på detta genom att visa hur man ska betrakta sina stundande svåra uppgifter som att de ligger nedanför en istället, i storleksklass med grejer som figurerar i en iPad (!). Låter kanske lite klyschigt, men jag tror faktiskt att mycket av ens tankeverksamhet kan styras i olika riktningar, beroende på ens egen inställning till grejerna. Derren om något är ju ett bevis på detta: i samma veva som pojken bekantade sig med det nya synsättet förnimde han att en soppslev kändes lika liten som en tesked. Värt att se!
Om ni inte har sett nåt med Derren Brown rekommenderar jag ALLT man kan hitta med honom, till exempel den här.
No comments:
Post a Comment