Nittiotalet

Innan jag tar itu med dagens tråkigheter (skriva en lista på vad som ännu behöver göras i – you name it – gradun) vill jag tjafsa lite om NITTIOTALET. Det intressanta här är ju att årtiondens estetik och ideal faktiskt tycks upprepa sig med 20 års mellanrum – 70-talets hippie-estetik blommade upp på 90-talet, varpå influenser av 80-talet kunde ses i början av 2000-talet. Och nu när det har gått mer än 20 år sedan nittiotalet ser vi igen en annan form av nittiotal ta plats.

När jag tänker tillbaka på mitt nittiotal så minns jag en ständig känsla av äckel och avsky för den estetik som klädbutiker och mainstream-mode representerade. Fonterna var för jävliga, teveprogrammen såg ut som röv och allt var bara fult, fult, fult. Jag minns att jag såg tillbaka på de gångna årtiondena och tänkte på hur man bara kunde ha kommit fram till något som var så inihelvete fult som modet år 1995. Kan heller inte påstå att den där Kurt Cobains grunge-estetik var nåt speciellt att ta efter fastän man kanske mer eller mindre omedvetet gjorde det. Lopptorgen å andra sidan var guldgruvor av härligheter, gamla sportskor och -jackor från 70-talet, tröjor och T-skjortor som folk idag hade betalat tiotals euro för och som då såldes för ett par markor.

Under 2000-talet skedde en slags förändring som slog mig med häpnad. Jag såg hur allt det jag hade använt som nån slags alternativ klädstil på 90-talet mer och mer blev mainstream – till exempel de där enkla tygskorna och T-skjortorna utan krusiduller. Såna kunde jag leta mig fördärvad efter på 90-talet medan de nu finns i vilken skobutik som helst. Jag minns när jag nån gång i finska HM:s begynnelsetid besökte en av deras butiker och tänkte att jag attan skulle kunna tänka mig att gå i nästan vad som helst som hängde på krokarna där. Det var en helt ny upplevelse för mig, att klädindustrin plötsligt delade smak med MIG, wtf. (Det här betydde dock ingalunda att jag började handla på HM, förstå mig rätt.)

Och dessutom: nu idag när man ser nittiotalsinfluenser på stan och i broschyrer, teveprogram och liknande, så tycker jag faktiskt att det är något charmigt med de där för jävliga fonterna.  Och de där överstora Talking Heads-kavajerna till exempel. Det ÄR ju faktiskt något charmigt med dom fast jag hade spytt galla över dom då när det begav sig på riktigt. Det här får mig att fundera på å ena sidan nostalgisering – hur man omfamnar något som är bekant – och å andra sidan hur nutiden lyckas omtolka och presentera något som var för jävligt på ett sätt som gör det mindre jävligt.