Paikallani

Idag blev jag sådär störd på Finland som jag blir ibland när jag har varit här ganska länge och mitt i allt minns hur allt funkar i andra delar av världen. Det var visst tre faktorer som gjorde att jag idag plötsligt bara gick omkring och fräste och var redigt irriterad.

1. En tant satt i gräset utanför Lonttis där jag brukar gå morgonpromenad med hunden. När vi gick förbi sa jag "huomenta". Hon, ingenting. Tittade bara surt på mig.

2. Ville ha lite sätkätobak av ett par bordsgrannar i lördags – hade papper och filter själv och det enda som fattades var några få tobaksspånor. Böjde mig över till pojkarna som jag såg att rökte sätkän och frågade om jag kunde få lite. En av dem bokstavligen slängde tobaken åt mig utan ett ord, jag rullade, gav tillbaka, tackade, var artig – inte ett ord, inte ett leende, ingen fucking mänsklig kontakt. Där sitter de – tre medelålders karlar och kan fan inte ens bemöda sig om en vänlig gest som till exempel ögonkontakt. Jag lånade tändare från ett annat bord.

3. En glad hund med ägare närmade sig mig och min hund och det var liksom läge för ett hundmöte, en snabb "gomorron, ja du e också hund"-träff. Jag är på väg till höger men STANNAR upp ett ögonblick för att hundarna ska få träffas, medan hundägaren utan ett ord bara drar sin hund förbi utan att säga nåt, utan att hälsa. Fast jag står där som ett fån. Om man inte vill att hundarna av nån anledning ska träffas, så kan man väl för fan säga nåt då innan man traskar förbi bara. Han såg dessutom sådär finskt "sur utan orsak" ut och hade "bråttom ingenstans". Liksom de flesta i det här jävla landet tycks ha.

Alltså fucking retardation-nation! Va fan har folk för fel?! Det kostar liksom ingenting att vara lite vänlig och prata med främlingar eller what ever. Tvärtom så kan det hända att man själv blir lite glad av mänsklig kontakt. Nä, ibland känns det bara som att jag mår alldeles för bra för att leva i det här landet, att jag är alldeles för normal.

För att jag inte själv tydligen har så mycket trevligt att komma med just nu (eller har och har) så vill jag ta tillfället i akt och berätta att jag har en ganska sablars begåvad sambo som skriver helvitis bra låtar ibland, hehe. Lyssna på den här låten! (Han sjunger i ett skede dur på moll och DET FUNKAR. Sånt liksom. Folk spenderar halva liv genom att försöka få sånt där å funka o J kan knappt sjunga rent, ändå gör han spontant sånt där.)

Och så vill jag visa vägarna till Ellen som skriver en av mina favoritbloggar. Blir ofta fast när jag läser där, det är nåt med hennes sätt att skriva som är så fängslande, öppet och ärligt, rakt och fint. Fint med sådana pärlor i blogg-avstjälpningsvärlden.