Nå hoho, det var nu en surkärring

Det var en grej som jag har gått och ältat i nån vecka. En incident som hände på jubbet. En tant kom in, jag råkade sitta i kassan, min arbetskumpan hängde bredvid. Hon frågade direkt: finns det nån form av kvinnlig infallsvinkel i det här museet (som handlar om en stor, finsk kompositör som börjar på S, orkar inte skriva ut namnet, Googles motorer kan hitta mig, hehe). Ja, "finns det något kvinnligt perspektiv på det här museet", sa hon alltså. På finska, så jag fick först försäkra mig om att jag verkligen hade förstått frågan rätt – att hon berörde ett av de områden som jag själv är mest passionerad för, herregud AINO! Frun som har ett porträtt i bakrummet, frun som attan också var begåvad men som aldrig fick nån egentlig möjlighet att uttrycka sig själv vid sin mans sida – hur mycket har jag inte tänkt på henne och hur hon hamnade hålla ihop familjen medan kompositionsgeniet var ute och söp, bland annat.

Nå, men det var inte poängen. Vi diskuterade en stund, jag nämnde Aino och försökte lägga fram nåt vettigt resonemang, samtidigt som jag nog måste lägga korten på bordet och säga att näää, int har vi rikit någo kvinnligt perspektiv i det här museet, inte. Nå väl. När tanten hade gått, så sa min arbetskamrat nåt i stil med att "nå hoho, det var nu en surkärring". Jag blev lite till mig, för jag hade inte uppfattat att hon var det minsta sur. Han hade uppfattat henne som provocerande. Vi började lite förstrött diskutera feminism och jag förstod direkt att han hade taggarna utåt. Han sa att han nog i princip förstod vad feminism går ut på, men att det börjar gå "lite för långt", att "man kan föra fram saker på ett icke-aggressivt sätt". På ett icke-aggressivt sätt. "Utan att provocera och komma in sådär som en besserwisser".
Jag tänkte i mitt stilla sinne, att på vilket vis var den där tantens beteende aggressivt eller provocerande? Vilket? Jag förstår det fortfarande inte. Finns det nån form av kvinnlig infallsvinkel i ett museum som uttryckligen handlar om en karl? Det är väl en jäkla relevant och bra fråga? Eller?

Sen har jag då som sagt gått och ältat det där. Och polletten har lite fallit ner. Det finns folk som uppfattar feminister som aggressiva och provokativa helt utan anledning. Bara att man talar om saker som rör kvinnor tycks tända varningslampor. Hur ska man ens kunna föra en vettig diskussion med någon som uppfattar en som provocerande utan att man ens är det?