Märkte just att jag inte ser ett skit med




mitt vänstra öga

helt fatal upptäckt


jag ser typ bara med mitt högra öga




det är väl


typ normalt



det är väl också typ normalt att man upptäcker såna här saker när man som mest
bara vill skriva helt normala saker



men int kan

Höstlista

Stal en sån här lista från den andra Lottan (och fick visst hennes font med på köpet).

Mina tre bästa hösttips (till mig själv):

- Att försöka vara lite mer lättsinnad av mig, lite mera effortless och lite mer positiv helt enkelt. Försöka sprida lite glädje omkring mig (haha).

- Att plocka svamp och göra svampinläggningar

- Att laga lite mat som innehåller ingredienser, det vore skoj

Det här ser jag mest fram emot i höst:

Att bli klar med gradun. Satan vad underbart det ska bli. Plus att leka med mina Pro Markers-tuschpennor.

Om du skulle förändra en sak i ditt liv under hösten, vad skulle det vara?

Jag skulle vara mer trogen till mina egna läsorningar, helt enkelt ta tag i saker lite mer än jag brukar, inte bli och drischa o spela Bingo Blitz halva nätterna.

Det här vill jag läsa i höst:

Kanske den där ena boken om hundars separationsångest, borde ta och beställa den från Adlibris en gång för alla. Annars vet jag inte. Jag hinner ju knappt läsa för Bingo Blitz spelar inte sig själv.

Det här bävar jag för i höst:

Läs fråga två.

Vilka inköp behöver du göra inför hösten?

Jag har nog allt som behövs sen jag snodde den där regnjackan från museet (oops).

Det här lyssnar jag på i höst: 

Pladder & Sibelius (hans junttigaste nånsin är för övrigt trumpetrefrängen Karelia suite op II intermezzo. lyssna från 1.22. Jestas en sån hjärndöd gungrytm.  Även Sibelius kan inte alltid vara bäst.)

Tycker du också att ordet "höst" börjar förlora sin betydelse nu när du har läst det så många gånger? 

Nej. Höst är ett gammalt ord för skörd. Ett mycket bra ord som tål att upprepas.

Senaste nytt

Jag ska vara ledare på ett militärläger för utvecklingsstörda. Låter väl helt kokko? Välkommen till mitt liv. Snart ska jag marschera genom träskmarker, sätta opp tält och åka pansarvagn. Jag ska infiltrera arméväsendet likt en kamouflerad fjäril och berätta ALLT när jag kommer därifrån. Och jag ska vara ANSVARIG ledare sen också, eftersom jag ju inte har lärt mig konsten att säga nej när nån frågar. Jag vet inte hur folk har för sig att jag passar bra till såna där ansvarsuppgifter som att hålla tal & leda grupp. Jag som ju faktiskt är närapå minst bekväm av alla med såna där saker. På nåt sätt lyckas jag tydligen dölja det eftersom folk tycks ha för sig att jag är social och funkar likt en oljad motor när det gäller sånt där som kräver stark karaktär. Medan jag trivs bäst inlindad i en pläd långt ute vid havet med endast kronhjortar och blandrashundar som sällskap. Nåja, men jag gillar ju samtidigt att slänga mig ut på nya, outforskade områden - se vad det blir av det helt enkelt. Oftast blir det helt hemskt. Men så har man den erfarenheten.

Burnout, here I come!

Hej, en snabb morgonhälsning. Jag skulle bara skriva att hej, jag är stressad. J säger att det går vibrationer genom hela mig när jag är stressad. Jag känner typ lite av dom själv också. I ögat har en blodådra spruckit. Har drömt om nån slags olympiad hela natten. Jag skulle guida på finska idag men mutade en annan att ta den guidningen eftersom jag - inte - var - färdig. Kunde bara inte säga det när det frågades av mig så därför hamnade jag omarrangera i sista minuten och med detsamma tappa nerverna. Mig i ett nötskal. Det här är ju inga STORA grejer, nu vet jag det – det är hur jag handskas med sådana här saker som jag måste ändra på. Det var egentligen nåt annat jag också hade tänkt skriva här men jag kan inte få tankarna virat kring det. Mitt huvud är en enda myrstack av hit-å-dit-ande så det blev nu såhär idag.
Ja men ha en bra dag, gott folk!

Ponks

Har jag flörtat med Facebook-gruppen "Finlandssvenska bloggare"? Svar: ja. Även om det lite tog emot. Man vill ju inte kategoriseras. Fast samtidigt är jag ju sådär typiskt finlandssvensk; löjligt självmedveten, krystad, både inåtvänd och utåtvänd på samma gång, rädd för allt men samtidigt dumdristig, har prövat på "det mesta" och rest halva jordklotet runt. Så jag tänkte att jag jag ändå kunde gå med. Såhär har jag marknadsfört mig själv:

Må nu 100 000 människor hitta hit.

Ritat

Hej! Jag har ritat. 100% av inspirationen kommer från denna fantastiska typ – min brors flickvän Lina som nu bara ritar helt huippuga saker. Om nån behöver ett bok- CD- eller vad som helst för omslag, tycker jag ni kan ta kontakt med henne direkt. Hon är begåvad, effektiv och vidsynt – vad mer behövs? Och ja – jag ritar ju också så man får nog också beställa grejer av mig, hehe. I slutet av juli satt Lina o jag ett tag och ritade tillsammans på Vessö, istället för att gå och sova. Det är fortfarande ett av sommarens bästa minnen.

Tips för avhandlingsskrivande

Jag har kommit på hur man kommer i gång med sånt där bråkigt som avhandlingsskrivande. Man ska bara ta tag i nånting slumpmässigt i texten – vad som helst: en lösryckt mening eller ett kapitel. Så skriver man, tillägger, eller läser, planerar och reder ut. Rätt som det är e man inne i nån slags skrivprocess.

Så där nu när ni vet detta kan ni lata er resten av dagen.

Det gula ljuset av fanskap

Hösten är fan här. När jag skulle gå ut med hunden idag morse blåste en obarmhärtig vind mig i ansiktet direkt när jag öppnade ytterdörren. Jag var tvungen att vända om och gå efter sånt där som heter jacka. När man tar på sig jackan finns det ingen återvändo: snart kommer de första flingorna, snart hoppar man över slaskpölar för att undvika våtstrumpa, snart väjer man för bilarna som ilsket drar fram i sina vattenrännor längs med Helsingforsgatan och lämnar efter sig kaskader av slaskvatten. Det är sånt här som jag skulle villa beskriva för alla de där som menar att Finland har ett "blyghetsproblem", att Finland är ett av de mest fantastiska länderna i världen men att vi inte förstår att marknadsföra oss på rätt sätt. Sådana som trumpetar för det där hade jag velat ställa vid trafikljusen vid korsningen av Helsingforsgatan och Lonttisvägen kl 18 en torsdagseftermiddag i oktober.

När jag cyklar in på Biskopsgatan och ser alla cyklar som har börjat hopa sig vid Arkens yttervägg, det gula ljuset av arbetslampor som hängivet lyser inne i kontorslandskapen, då känner jag en klump av lätt ångest växa i halsgropen, då önskar jag att jag hade grävt en jordkällare åt mig för graduskrivande så jag slapp beblanda mig med andra som av olika anledningar öppnar och stänger dörrar till den här byggnaden. Då känns harmen över att jag inte blev färdig i vår större än vanligt.
Men det är inget att tjafsa om: även om jag inte gjorde som jag lovade mig själv (för sjuttinittonde gången) och gick i säng för sent, steg upp för sent och spenderade morgonen i ett töcken av smörgåsos, kaffe och Facebook-artiklar, så ska jag göra nånting för gradun idag: har tänkt pyssla ihop bilagan. Jee! (Fanfarer och konfetti).

Men först ska jag göra en lista av mina förträffliga idéer för vad man kunde tänkas pyssla med i framtiden.

1. Starta en blogg med bild från mitt köksfönster, varje dag. Där händer typ ingenting men det är det som är det bästa - utmaningen skulle ligga i beksrivningarna.
2. Måla små tavlor och sälja på jul- höst- och vårmarknader.
3. Göra körarrangemang.
4. Annars bara göra musik, för helvete.
5. Piffa upp den här bloggen. Den behöver mera DISCO.

Nej, nu blir jag så deprimerad att jag måste avsluta den här listan. (I samma stund som jag skrev det där kom ett sms av mamma: en bild av en Karl Johanssvamp!!! Tack mamma.)

Tråkigaste dagen nånsin

Alltså TRÅKIGASTE dagen på museet ever. Och jag som inte brukar ha tråkigt. Jag som brukar ta fram det ena eller det andra, spela spel, glo ut i intet, planlöst kolla in lägenheter, gå av och an till kaffekokaren. Idag funkar det inte. Här har gått fyra mänskor under fem timmar. Words of Wonder funkar inte och jag STÅR INTE UT med att det spelet är nere just nu. Jag hade planerat att spela idag, det hade jag. I väskan ligger gradulitteraturen och är tung och onödig. Jag fasar inför mitt nästa möte med professorn då jag hamnar säga att det har gått så långt att jag inte tänker utveckla något som helst mer, utan bara är ute efter tips och råd om hur jag ska avsluta det här helveteskapitlet så fort som möjligt. Jag är så fruktansvärt omotiverad, så inbitet, inpiskat trött på att vara universitetsstuderande, på att skriva på det där eländet, på att aldrig ha några konkreta framtidsutsikter. Fast nu har jag det ju. En massa i tankarna. Tuschpennorna går igen om kvällarna och eftermiddagarna. Det är bara det, att innan jag skulle börja leka med tuschpennorna, skulle jag ju ha det där gradufanskapet klart. Det blir ju för helvete aldrig klart! Och som att jag inte orkar älta det där mer. I morgon är det jag som tar mitt jävlar anammas pick och pack och tvångssätter mig i datasalen, skriver klart den där skiten.
Är det nån som råkar ha portionssnus? Jag har typ torkad Karl Johanssvamp i utbyte, eller annat vi kan komma överens om.

Fraktaler idag

"Fraktaler. Naturen kopierar hela tiden sina egna mönster, från mikroskopiskt smått till planetär skala. 'Path of least resistance'. Saker och ting väljer alltid den bana som stöter på minst motstånd. Därför är enkla saker oftast de vackraste."

Självklara saker idag. Men sånt. Det här vädret tilltalar min schizofrena sida. Man vet aldrig när det ska regna eller när solen ska lysa eller när det ska åska eller vad det ska göra. Vädret och jag går hand i hand i dessa tider. Apropå det här med "jag" så läste jag en sån här sak idag. Det var bra. Jag måste börja tänka på det. Inte så mycket JAG hela tiden.
Hahaha.

Ett helvetes snyggt mönster. Hur gick nu det här till? Knitwit!!

I am sailing...

Hemlagad havremjölk

Ser denna gin lite konstig ut? Då är det för att det inte är gin. Det är HEMLAGAD HAVREMJÖLK! PROBLEMEN ÄR LÖSTA (OCH EKONOMIKRISEN). ALDRIG MERA KOMJÖLK! Inte så jättegott kanske, men helt användbart. Hittade receptet härifrån, och allt som går på tio minuter är ju sådant som jag genast är tilltalad av, alltså slog jag slag i saken och gjorde havremjölken direkt. Såg därefter en youtube-video i vilken en tant gjorde lite annorlunda (mer omständigt) och dessutom tillsatte lönnsirap (maple syrup på engelska, kanske mer bekant med det namnet). När jag tänker på lönnsirapen och de festliga fin-havregrynen ser jag faktiskt potential i denna dryck.

Mitt i allt detta

I väntan på detta här ovan sitter jag och planerar dagen, typ. Min nacke har blivit så styv att det känns som om armarna växer ut ur halsen på mig. Måste posta ett brev, ett kort, ska göra klart en uppgift, flera förresten. Ska gå till biblioteket, sortera tvätt, ska diska, ja tobias min tid så många spännande saker jag ska göra idag.
Innan det här var jag ut och gå mitt emellan två regnfronter. Ena fronten drog västerut, andra österut. Mitt i det hela som vanligt Åbo, regnfritt, blåsigt. Sitter och tänker på blogginläggen som har samlats i kolumnen här intill. Hur många de har blivit under årens lopp, hur likadana de är. Undrar om jag är en lycklig människa, sånt. Om det hade funnits något jag hade kunnat gjort annorlunda, bättre eller på ett annat sätt. Tänker ibland på att om jag bara hade satt röven till i våras och vintras, hade jag kunnat sitta här och "förverkliga mig själv" nu, dvs gradun hade varit klar. Nu sitter jag istället här och angstar över andra saker som måste bli gjorda innan jag kan ta tag i gradun, som bakom sophögen av olösta uppgifter tornar upp sig likt de åskmoln jag hoppas att snart hittar till Åbo. Jag hade kunnat ta tag i teckningar istället för att fundera på detta, kanske gjort en riktigt festlig julkalender inför nästa jul, jag har nya helt underbara tuscher. Men jag kan inte, för att gradun. Jag måste eventuellt ha snus för att få en nystart på den. Jag måste en runda över på svenskt vatten.
Men sen å andra sidan; mitt i detta finns ju det där livet, allt som händer på sidan om, allt man tänker, alla timmar man sitter vaken för länge. Allt det här man gör, det som tar tid, det är vad det är, jag orkar inte låtsas att tid faktiskt finns.

Nu har jag snöat in totalt på den där telefonen

Koder

Mitt på dan kom en otrevlig överraskning: ett brev, från banken, I SVERIGE, dom vill... ingenting, dom vill berätta att det är underskott på banken bara, vill dom. Lite på hundra kronor underskott cirka. Jag har nämligen ett svenskt konto som jag mer eller mindre har förträngt eftersom jag hade glömt bort inloggningskoden. Jag har hoppats att det ska avsluta sig själv, att det helt enkelt ska förmultna eller falla i glömska för att ingen använder det. Men nej, där har det gladeligen tagit nästan fyra euro av mig varje månad, i mer än 6 år. Jag orkar inte tänka på det, det är så jävla idiotiskt av mig. Hur som helst, idag på en promenad kom jag mitt i allt ihåg koden, glasklart lade sig siffrorna upp för mig bara. Och rätt som det var kom jag också ihåg att jag hade sparat koden i min gamla telefon och var tvungen att koppla in den direkt för att se om så var fallet.

I min gamla telefon hittade jag text.

Koden var också rätt. Men när jag skulle logga in till mitt finska bankkonto för att betala in en nödsumma på mitt svenska konto så var listan med nätbankskoderna försvunna.

På grund av morgondagen är den här dagen förstörd

Nu har jag förpestat nätutrymmet med en överdrivet lång utredning om Sibelius liv, och vad ska jag göra nu? Jo, älta lite till. Angsta över att jag i morgon inför en grupp ska stå och berätta allt det där, okej inte berätta allt, men berätta. Det är för jävligt nog. Jag kan inte säga att jag trivs med att tala inför folk eller guida. Jag uppskattar verkligen bra guider, människor som uttrycker sig ledigt och bra, som är intresserade av något och kan förmedla det – men det betyder inte att jag själv vet exakt hur man ska göra det. Därför vill jag inte göra det heller, för jag vet att det inte är bra. Och bra är ju det enda som duger. Satan.
Äsch, den här fredagskvällen är totalförstörd bara för att jag ska jobba i morgon. J sitter och ser på teve alldeles för sig själv, jag sitter och skriver så det låter som om tangentbordet har fått ett eget, ihållande knapper-ljud. För att jag är nervös. Och arg. Vill bara ha det undan. I teven Garfunkel & Oats, briljanta kvinnor som förverkligar sig själva, satan. Hur länge tog det innan dom fick tummarna ur röven?
Ibland när jag lyssnar på folk som pratar och försöker se dom i ögonen (vilket är svårt nog), så känns det som om mitt eget ansikte håller på att förvrida sig och så får man försöka kämpa för att förhoppningsvis se någorlunda normal ut.
Och allt annat jag måste göra.

En jävligt lång text om Sibelius, del III

Detta är ju inte riktigt klokt, men jag är ännu inte klar med Sibelius. Den här svadan går nu beklagligt ut över er, trogna bloggläsare, men det kan inte hjälpas. Jag har ju inte ens kommit till "Tystnaden i Järvenpää".

Mot 1920-talet drabbades Sibelius av ett släktfel: darriga händer. Detta försökte han naturligtvis (igen) kurera med alkohol. År 1924 ägnade han åt sjunde symfonin och alkoholen. Dåligt samvete över drickandet samt ständig självkritik plågade honom också.
1927 kom lagen om upphovsrätt i kraft i Finland, vilket betydde att Sibelius ekonomi förbättrades avsevärt. Samtidigt tog han också itu med sina egna demoner och blev nästan absolutist.

Sibelius arbete med den åttonde symfonin var en lång process. Tidvis hette det att symfonin snart är klar, och några få ska ha sett partituret i olika former. Aino lär ha sett hur Sibelius lär ska ha eldat upp sida efter sida med notpapper i spisen på Ainola, och menar att han var avsevärt lugnare till sinnes efter det. Arbetet med den åttonde symfonin blev aldrig klart, förväntingarna var kanske för höga eller vad det nu var. Trots motgångarna med den åttonde symfonin, hade Sibelius vid det här laget blivit en nationalhjälte av stora mått och hans 70-årsdag firades i Finland med pompa och ståt (han fick bl.a en nazi-medalj med underskrift av Hitler. Nog för att han sen senare fördömde rastänket).
Åren mellan 1945 och 1957 kallar man för Tystnaden i Järvenpää. Sibelius tog ogärna emot besök och spenderade all tid hemma vid radion eller i naturen, men helt tyst var han dock inte: han komponerade bl.a. några frimurarverk och omarrangerade Finlandia för blandad kör. Han blev otroligt känslig för minsta lilla negativ kritik, som familjen försökte dölja för honom.

Den 20.9.1957 dog Sibelius i sitt eget hem. Begravningen den 30.9 blev den största i Finland genom tiderna, 17 000 människor tog farväl vid kistan och folk stod vid vägkanterna hela vägen från Helsingfors till Ainola, där Sibelius, ovanligt nog, begravdes på gården.
Hans fru Aino, som vid begravningen såg väldigt skröplig ut, levde ytterligare i 12 år.

Jee. Sådär. Nu är jag färdig. Otroligt va? Håhhå.
Det finns ju ännu massor med annat att berätta, som att bl.a. president Truman försåg Sibelius med cigarrer, så till den grad att Sibelius hamnade stoppa försändelserna, och att man hittade massvis med cigarrlådor i Ainola efter hans död. Sen finns det några roliga anekdoter om vad Sibelius lär ska ha sagt och gjort, men det får nog vara för idag nu.

En jävligt lång text om Sibelius, del II

Fortsätter härmed med den oerhört uttömmande texten om Sibelius.

Ja, Pressens dagar år 1899 var alltså ett sånt där arrangemang med sång, dikt och ton i vilket Finland ville befästa sin status som ett eget land (trots att det då var Storfurstendöme under Rysslands makt). Robert Kajanus (den där kapellmästaren som gillade Sibelius) lade märke till kvalitén i musiken Finland Vaknar som Sibelius hade komponerat, varpå Sibelius omarbetade musiken så att den fick sin slutliga form och namnet Finlandia.
Året därpå, år 1900 var det världsutställning i Paris. Finland hade också en paviljong där och bl.a Finlandia uppfördes för första gången av Helsingfors Filharmoniska Orkester, under ledning av Kajanus. Under samma resa turnerade orkestern runt i hela 13 olika städer och Sibelius blev således ett känt namn också ute i Europa. Speciellt i Berlin fick Sibelius musik ett varmt mottagande.
Väl hemma blev det tragedi, då den yngsta dottern Kirsti dog i tyfus. Sibelius goda vän och beundrare, Axel Carpelan (som för övrigt bland annat räddade Sibelius från konkurs i något skede) ordnade med ekonomiskt stöd och ett bidrag för en italienresa, för att Sibelius enligt honom kunde behöva litet av "Medelhavets klassiska lätthet i sitt musikaliska uttryck". Familjen Sibelius åkte dock inte till Italien, utan till Berlin där Sibelius igen var slösaktig med pengarna på dyra hotell och liknande, till fru Ainos stora förtret.

År 1902 var den andra symfonin färdig, och den mottogs med strålande kritik. Man ansåg att symfonin var patriotisk och symboliserade det finska folkets lidande under rysk makt. Eftersom Sibelius inte direkt var den som spottade i glaset, hände det sig att familjen ofta hamnade i ekonomisk knipa, och Sibelius hamnade bland annat att sälja Valse Triste för en spottstyver till förläggaren, utan att ana verkets potential. Snart var Valse Triste på alla tablåer, orkestrar spelade den i många brokiga arrangemang och Sibelius förtjänade ingenting.

Sibelius söp, hade problem med hälsan, men kunde också med jämna mellanrum helt hänge sig till arbetet och flera dagar i sträck vara fördjupad i kompositionsprocessen. Familjen beskriver en känsla av befrielse under sådana perioder och förstod instinktivt att dra sig tillbaka.

Den tredje symfonin fick inte ett riktigt lika varmt mottagande som den andra, och Sibelius lär ha träffat Mahler och tillsammans med honom konstaterat att man med varje ny symfoni förlorar de lyssnare som gillat den föregående symfonin. Förutom symfonierna komponerade Sibelius också många "mindre verk" och pianomusik för vardagligt bruk. Han noterade för sig själv att man vid sidan av "de stora verken" också var tvungen att komponera sånt som gav bröd på bordet.

Kring 1908 fann man en tumör i Sibelius strupe. Den opererades bort och han slutade dricka sprit och röka cigarr i sju år. Aino beskriver tiden efter operationen som "de lyckligaste åren". Den nyktra Sibelius höll sig hemma och komponerade mer inåtvända verk, t.ex. stråkkvartetten i D-moll.

Den fjärde symfonin orsakade ännu mera huvudbry hos både kritiker och publik, vännen Axel Carpelan däremot tyckte om verket. Signaturen Bis eller Karl Fredrik Wasenius försökte göra verket mera förståeligt genom att berätta för sina läsare att musiken skildrar en resa till Koli. Detta dementerade Sibelius indignerat. Vid det skedet var Sibelius ändå redan så pass känd och älskad att publiken kanske inte riktigt brydde sig om ifall de förstod verken eller inte och konserterna fick ändå rungande applåder. När Axel Carpelan dog 1919, skrev Sibelius i sin dabgok "För vem komponerar jag nu?"

Första världskriget berörde inte direkt Finland men Sibelius blev deprimerad trots det. Han återupptog cigarrökandet och drickandet. Den femte symfonin blev färdig till Sibelius 50-årsdag den 8.12.1915. Trots att symfonin mottogs bättre än den fjärde, var Sibelius själv inte nöjd och omarbetade symfonin ytterligare år 1916. Åren 1923-24 blev sjätte och sjunde symfonin färdiga. 

Men herregud, det här tar ju seriöst aldrig slut. Nu får jag lov att pausa igen.

En lång jävla text om Sibelius

Dom tycks tro att jag är nån slags super(wo)man och inte den nervsvaga, insektliknande varelse jag är, så därför har dom gett mig inte en utan TVÅ Sibelius-guidningar i morgon på jobbet. Fan fan fan. Kan ju inte annat än sitta inne och läsa om Sibelius idag.
Stackars, stackars bloggläsare för i det här inlägget kommer jag helt egoistiskt att bara bry mig om mig själv och inte att skriva om något annat än Sibelius. So here we go. (Ursäkta den torra skrivstilen men jag orkar eventuellt inte anstränga mig för att skriva intressant och levande, här ska bara fakta radas upp.)

Sibelius, som egentligen hette Johan Christian Julius Sibelius, föddes den 8 december 1865 i Tavastehus. Sibelius kom att kallas för "Janne" efter sin farbror som var sjökapten. Jannes familj hörde inte till de förmögnaste, och inte blev det bättre efter att pappan dog i tyfus år 1868 och lämnade efter sig enorma skulder. Familjen tvingades flytta till mormodern Katarina Borg för att klara av det ekonomiska.
Som barn var Janne känt som ett fantasifullt barn som levde i sin egen värld. Han kröp ibland under taffelpianot medan hans mamma spelade och i sitt huvud förknippade han trasmattans färger med melodierna. Janne intresserade sig också för bland annat böcker och frimärken, samlade växter och strövade omkring i naturen.
Janne besökte ofta konserter tillsammans med familjen och började ta ut ackord redan som 4-åring. Somrarna tillbringade han hos farmodern i Lovisa, och på sjön där kunde man ibland se alla syskonen Sibelius: Christian, Linda och Janne spela i roddbåten. "Lovisa var sommarens och glädjens plats, Tavastehus var skolstaden" (eller nåt liknande sa Sibelius senare). Janne besökte också ofta sin farbror Pehr i Åbo, av vem han också fick sin första violin.
Janne gick till en början i en svenskspråkig skola, i vilken han väckte uppmärksamhet genom sin rastlöshet. Senare blev han förflyttad till en finskspråkig skola, eftersom man var tvungen att kunna finska för att fortsätta till Tavastehus normallyceum. Janne klarade studenten med nöd och näppe och i marginalerna fanns klotter med noter. Han började allt mer och mer komponera och fick endast bra vitsord i de skolämnen han var intresserad av (surprise surprise).

Kring 1880 började Janne spela violin på allvar och hade till en början drömmar om att bli en riktigt bra violinist. En av hans första kompositioner heter Vattendroppar. I hans tidiga verk hör man mest influenser från wienklassicismen.

Janne flyttade till Helsingfors och började studera juridik, men han spenderade ingen tid alls på universitetet utan höll sig istället vid musikinstitutet, där rektorn Martin Wegelius var den första att uppmärksamma att Sibelius verkade vara något av ett musikaliskt geni. Flytten från lilla Tavastehus till stora Helsingfors var omvälvande och samtidigt började Sibelius också vakna lite sådär politiskt och chockerade sina mostrar med sina religionsfientliga kommentarer.
Så småningom började Janne använda sin farbror sjökaptenens visitkort, på vilket namnet enligt den tidens ideal hade förfranskats till Jean. "Jean är nu mitt musiknamn" skrev Jean i ett brev till farbrodern Pehr år 1886. Trots framgång i violinspelet blev det så småningom klart att det var komposition som Sibelius på riktigt brann för. Helsingfors musikförenings kapellmästare och kompositör Robert Kajanus meddelade bland annat att han själv skulle ge upp sina försök att komponera, efter att ha hört Sibelius verk.

I slutet av 1880-talet träffade också Sibelius sin blivande maka, Aino Järnefält. Deras blickar hade mötts medan Sibelius spelade under en konsert och de lär ha blivit blixtförälskade. Förälskelsen var dock inte problemlös, för Aino attan kom ju från en riktigt fin familj medan Sibelius enbart var en enkel pojke. Dessutom fick Sibelius tätt därefter ett stipendium på 2000 mark (!) för vilka han åkte till Berlin för att vidareutbilda sig. Efter Berlinvistelsen förlovade sig Aino och Jean i hemlighet.

Året därefter studerade Sibelius i Wien, där han också festade en massa, slösade resekassan och levde loppan, blev sjuk och allt världens. Samtidigt började de finska kritikerna lite orda om att de inte riktigt förstod vad Sibelius ville säga i sina kompositioner, det var alltför svårförståeligt och modernt. Senare har Sibelius själv sagt att folk först alltid står som frågetecken när de hör en ny komposition, för att senare hylla och överskatta verket. Sibelius släkt hamnade med stor möda att samla ihop pengar för att betala hem pojken.

Aino och Jean gifte sig i juni 1892. Sibelius hade haft en viss framgång med verket Kullervo, vilket anses ha varit en orsak till att Ainos föräldrar äntligen gav med sig och tyckte att Sibelius kanske var en helt okej karl att gifta sig med ändå. Paret flyttade till en lägenhet i Helsingfors och vänskapen mellan Sibelius och Kajanus samt Gallén-Kallela och Oskar Merikanto förstärktes ytterligare. Trion hängde ofta i fyllan på hotell Kämp och en tavla som Gallén målade av dem gav dem ytterligare sämre rykte som suputer. Då Sibelius inte var i fyllan undervisade han i teori och violinspel vid Wegelius musikinstitut och Kajanus orkesterskola. Så småningom fick Aino och Jean flera barn och Sibelius började allt mer spendera tid hemma.

I januari 1899 flyttade familjen Sibelius till Ainola i Tusby socken. Enligt tidens ideal var det vanligt för konstnärer att fly stadshetsen och insupa lugnet på landet, och även för Sibelius blev flytten lyckad. Vid samma tid överraskade den ryske tsaren Nikolaj II med Februarimanifestet som uppmanade Finland att påskynda förryskningsprocessen. Sibelius som just hade blivit klar med sin första symfoni och även bjöd på andra storslagna kompositioner började betraktas som en av det nationella motståndets ledargestalter och blev mer och mer nationalhjälte.
Pressens dagar ordnades på Svenska Teatern som en motståndsaktion mot förryskningen och förbudet mot finsk press, och Sibelius hade här hand om tonsättningen. En version av Finlandia hördes här för första gången.

Äh seriöst, nu orkar jag inte skriva mera. Kanske fortsätter i ett annat inlägg. Detta är ju helt lönlöst.

För mychi folk och för mychi ljud

Jag är tillbaka i Åbo med sjukt huvud och trött kropp, allmänt förvirrad är jag. Var ledare på ett Borgå-läger för ungdomar med asperger, och det här var nog ett läger som kommer att stanna hos mig länge på nåt sätt. I dessa ungdomars papper stod det ungefär att "gillar inte sport och bollspel", "är intresserad av teknik och datorer", samt andra saker som gjorde att jag redan från början var oerhört positivt inställd till dessa deltagare. Och dom övertäffade bara allt jag hade föreställt mig. De var som en drös annorlunda, tidvis tillbakadragna, eftertänksamma, egna, intressanta och originella människor som jag bara tog till mig totalt, fullständigt, eventuellt lite för mycket till och med, när jag tänker på det. De lade märke till så många detaljer, som t.ex. att en ledare hade gått i sina Crocs så att dom hade blivit sneda. Jag fnissade till när detta nämndes; hade nämligen också vilat ögonen på den snett ingångna Crocs-skon flera gånger under våra promenader den veckan när det där kom på tal, och ja – det var bara så många gånger som jag jublade inombords. Också över de fyndiga formuleringarna som många rörde sig med. Mitt i allt var mina egna nycker heller inte alls konstiga, som att jag ville ordna så att alla satt mitt emot varandra medan vi spelade, så att det inte blev onödiga tomrum på bänken.
När vi åkte förbi stadion i Helsingfors och jag frågade en typ om hen varit på Stafettkarnevalen nån gång och vad hen tyckte om det, så sa hen: "Det var för mychi folk och för mychi ljud." "Nå precis", sa jag, vad kunde jag annat säga, jag höll ju med. Inuti mig bara bubblade det av kärlek och high five. Mänskor som inte uppskattar skrikiga sport-evenemang. I get it.

Vi hade också många diskussioner om vad det innebär att känna sig bekväm i ett gruppsammanhang. Vissa var övertygade om att de fungerar lite annorlunda än andra mänskor, men att det är helt okej. Andra hade lärt sig att dra en tydlig skiljelinje mellan "normala mänskor" och dem själva. Somliga verkade tro att det var något grundligt fel på dem för att de var nervösa inför att t.ex. sitta i grupp och äta i matsalen. När jag sade att jag ofta får hjärtklappning innan jag ska tala inför en grupp, var det en som undrade hur jag överhuvudtaget kunde vara ledare på det där lägret. Åt dom kändes det bra att kunna säga att alla mer eller mindre är nervösa inför olika situationer, även till synes "normala mänskor" (what ever that is).

En annan typ beskrev ett så typiskt scenario från slöjdtimmen i skolan. Hen hade blivit retad, än för det ena, än för det andra, tills hen hade blivit så upprörd att hen lite slappt dunkade till den som retade i armen med en hammare. Och då hade det blivit ett himla hallå naturligtvis, och retaren gick omkring och sa att "hen slog mig" och "hen e helt psycho" och liknande.
Det var bara så igenkännliga och hjärtskärande historier de berättade. Det var nåt sånt där bekant som började pyra inombords, nån sån där vilja att förändra allting, på riktigt. Skolsystemet, hela skiten. Att sätta sig emot det. När vi satt på gården och spelade nörd-spelet Carcassonne eller det helt otroliga brädspelet Gammelgäddan tillsammans så kändes allting möjligt.
Till råga på allt hade vi en sådan där helt fantastisk, orädd ansvarig ledare som hade ett rött, stort skägg och alltid var några minuter försenad. Vi hoppade i ån om kvällarna – sket fullständigt i att vattnet var skitigt. Först hoppade bara ett antal ledare, till sist hoppade nästan allihopa. De som inte hoppade i ån stod vid kanten och spolade simmarna med en kallvattenslang. Ingen blev sjuk. Det var lite som att ha en ny familj, alltihopa. En tillfällig familj.

Ja och nu är jag då som sagt tillbaka i Åbo. Hunden är också här. Där ligger höstterminen och lurar och väntar på att man ska börja ta tag i saker. Jag känner bara draget från det öppna fönstret och tyngden av mitt eget huvud. Det är något nytt som jag förstår som jag inte ännu vet vad det är.

Skogsbilder och ett i land-flutet snapsglas

Vy från nya Onnibus (som jag åkte med för första gången. Det är en dubbeldäckare.

Ångrar mig INTE.)

Jag har plockat ett antal kantareller. Det är tokigt med kantareller – när de väl kommer så kommer

det så eeevigt. Lite som när det går fel. Ett fel och sen så eeeevigt.

En vacker liten kantarullz in the mozz

En annan kantarolls tittar fram bakom ett löv, så poetiskt!

En av dessa evinnerliga skogsbilder som aldrig blir speciellt bra,

men man ska ju lägga upp i alla fall en ändå.

Extra stor bild av Mili Chkan – exemplariskt exemplar av hund

mitt i den exemplariska kantarellskörden. Won't tell you where.

Jag hittade en obestämd hög med skit också. Bestämde mig för att fota och googla.

Resultatet: "Hirven kesäuloste" (älgens sommarskit).

Skogen var full med såna här slags nät som jag försökte undvika att gå in i

allt för mycket.

och de vita skuggorna i skogen

Titta ett spindelnät som nästan påminner om en sjö

Nästan in i spindeltrasslet

Det här är nog det myskogaste jag hittat i skogen hittills:

bärliknande grejer som växer på blad, troligtvis asp. Kanske en parasit.
Måste eventuellt konsultera naturväktarna.

Titta nu så crazyt!

Jag får inte nog.

Dinner with the parents.

Sniff-bägaren tittar ut, eller Sniff tittar ut från sin bägare.

Mamma ska alltid ha den bästa och största skörden. Ingen orkar tävla med henne.

Ajo, jag glömde nåt nästan ännu mer crazy: ett snapsglas flöt typ i land. Jo!
Jag hittade det nere vid stenarna. Det måste vara ett ödesdigert snapsglas som har upplevt och
överlevt havets våg och styrka. Det ska jag dricka från nästan varje dag.

Makkara-perunamuusilaatikko

"Aivan IHANA idea, enpä olis itse keksiny vaikka näinkin "yksinkertainen" idea onkin, loistavaa!!!

Varmasti lapset tykkää uudenlaisesta tavasta tuoda uunimakkaraa muusilla pöytään =)
*peukut*

En vän delade med sig av den här härligheten och jag var ju tvungen att apa efter.

Naturligtvis från Kotikokki.net