Jaha, trevlig sommar då, eller nåt! Vi ska precis gå och säga upp lägenheten, vilket betyder att det kring den 1.8 blir flytt. Vi vet inte ens om vi ska flytta till en annan gemensam lägenhet eller flytta skilt till två separata ettor. Allt vi vet är att det ska flyttas. ÅHÅ!
Jag resonerar såhär: allt är inte så jävla svartvitt.
- Att man är ihop betyder inte nödvändigtvis att man ska bo ihop.
- Att man bor i sär betyder inte att man vare sig är ihop eller är tillsammans, det betyder just ingenting.
- Att man bor tillsammans betyder inte nödvändigtvis att man strävar efter att bo tillsammans 4-ever
- Kärleken kan vara beständig, blomstra upp, dö eller aldrig ens ha funnits.
- Mänskor är mänskor, varje förhållande är unikt.
Herregud, vad klarsynt jag var idag då (Obs: ironi).
Allt jag vet är att jag har gått med ett trassel i huvudet under det senaste året, och det trasslet vet inte ut eller in, vet inte vad som är rätt eller fel beslut, det trasslet längtar bara efter lugn och ro och främst ett eget utrymme. Sen om två separata lägenheter eventuellt skulle betyda att ett par går skilda vägar - ja då är det väl så det skulle ske, liksom. Sen om det betyder att man bli allt mer förälskad även om man inte ens bor ihop längre - ja, då var det så som det skulle gå.
Fastän det här ju naturligtvis inte är så enkelt som jag kanske får det att låta.
(Nu kom här just en städerska som smällde och skrällde med sina prylar alldeles invid min biblioteksdator, hon log ursäktande och jag skrattade - det var ett festligt moment.)
Friday, June 27, 2014
Thursday, June 26, 2014
Illegal invandring som underhållning
Dan Lolax på ÅU bloggar bra om YLE:s påtänkta program Gå i mina skor som planeras för 2015 och poängterar att flyktingskap från början inte är någon självvald situation. Själv blir jag ganska paff över att man på YLE allt mer tycks börja sätta nåt slags sensationsvärde framför andra etiska frågor som vad det är man egentligen gör, eller vilka frågor man egentligen har att göras med. Tankarna på ett sådant här TV-program tar upp frågor som har att göra med vad underhållning och reality-teve egentligen är och bör vara. Enligt mig är tanken på ett sånt här program ett totalt knäfall för ett kapitalistiskt produktionssätt och pekar på en underhållningsbransch som blint riktar sig till vita, välbärgade människors liv och känslor, och det är här det blir ganska intressant.
Man skiter totalt i flyktingproblematiken och fokuserar istället på OSS, konsumenterna, teve-tittarna, vi som har det bra och som har tid att formulera frågor som har att göra med t.ex. huruvida vi är rasister eller inte. Man motiverar programmets poäng genom att säga att en finländare som på ett konstruerat sätt upplever samma resa som en illegal invandrare tvingas uppleva irl, kanske lär sig något av det och förstår invandrares situation bättre efter det. YLE skriver själv: Vi vill öka förståelsen för de känslor, livsöden och förhållanden som finns bakom de konstaterande rubrikerna ”300 flyktingar drunknade i medelhavet. Nå, problemet här är nu bara att det enligt mig inte är så jätteviktigt om nån finländare lär sig något av att "vara i nåns skor" eller inte, i jämförelse med flyktingproblematikens omfattning. Problemet här är liksom inte huruvida ens granne är rasist eller inte, och jag säger inte att det INTE är ett problem, det är det naturligtvis, bara inte i samma omfattning som det faktum att det finns människor på flykt i världen. Och när jag tycker att man borde ha respekt för att det finns sådana som tvingas på flykt, PÅ RIKTIGT.
Alltså: flyktingars situation borde ALLTID prioriteras framför vad vi kan lära oss av att "vara i nåns skor". Vad som dock inte är självklart är att underhållningsbranschen alltid också är av den meningen – det är ju klart att YLE likt det företag det faktiskt är vill ha teve-tittare och bra program, de skiter väl fullständigt i flyktingar. Det roliga blir bara när YLE:s mer eller mindre hjärntvättade redaktörer (inte hjärntvättade på ett direkt negativt sätt, bara kapitalistiskt hjärntvättade, och sånt kan man (oftast) inte rå för) omedvetet konstruerar motiveringar till dylika program – det är då som gullandet med värderingar och försöken att marknadsföra programmet som nåt slags "vi vill motarbeta rasism"-paket dyker upp. Det är ju så klart bonus om man kan göra program som både är etiskt hållbara OCH håvar in pengar och tittarsiffror, men herregud - det är ju skitsvårt att vara både pk och duktig på samma gång.
Nå, eftersom teve-produktion allt mer tycks handla om ett bugande för emotionella upplevelser och äventyr & lärdomar riktade till den vita, välbärgade publiken som aldrig nånsin behöver oroa sig för att råka ut för krig eller elände, så är det ju inte konstigt att program som dessa allt mer börjar dyka opp (i Australien har visst ett liknande program redan sänts).
Alltså: flyktingars situation borde ALLTID prioriteras framför vad vi kan lära oss av att "vara i nåns skor". Vad som dock inte är självklart är att underhållningsbranschen alltid också är av den meningen – det är ju klart att YLE likt det företag det faktiskt är vill ha teve-tittare och bra program, de skiter väl fullständigt i flyktingar. Det roliga blir bara när YLE:s mer eller mindre hjärntvättade redaktörer (inte hjärntvättade på ett direkt negativt sätt, bara kapitalistiskt hjärntvättade, och sånt kan man (oftast) inte rå för) omedvetet konstruerar motiveringar till dylika program – det är då som gullandet med värderingar och försöken att marknadsföra programmet som nåt slags "vi vill motarbeta rasism"-paket dyker upp. Det är ju så klart bonus om man kan göra program som både är etiskt hållbara OCH håvar in pengar och tittarsiffror, men herregud - det är ju skitsvårt att vara både pk och duktig på samma gång.
Nå, eftersom teve-produktion allt mer tycks handla om ett bugande för emotionella upplevelser och äventyr & lärdomar riktade till den vita, välbärgade publiken som aldrig nånsin behöver oroa sig för att råka ut för krig eller elände, så är det ju inte konstigt att program som dessa allt mer börjar dyka opp (i Australien har visst ett liknande program redan sänts).
Tuesday, June 24, 2014
Rosenrallor och knoppar
Idag gör jag saker jag inte brukar göra, dvs mat. Jag hittade ett helt fält fullt med svinmålla, plockade några rallarrosor som jag ska smörsteka och håller på med en ceviche, samtidigt som rosensaften svalnar i kastrullen. Låter helt vansinnigt ju. Men det är helt sant. Vet inte hur det kommer sig att det blev en sån matdag av en sån här dag, som dessutom råkar vara min födelsedag. Jag fyller trettiofyra år. Kan inte fatta hur det har blivit så. Jag som känner mig som tjugoåtta. Det har jag skrivit förut nånstans, 28 forever. Det är väl så det ska fortsätta. Om man inte får barn eller såna konstigheter som gör en till en del av ett släktled och får en att bli gammal och meningsfull på minuten.
Thursday, June 12, 2014
Wicca: inspirerad och kluven
Det är natt. Lonttis håller andan, bara de gamla träden susar och liksom suckar tungt, jag inbillar mig att de mumlar, snackar om gamla tider då de här nyare husen ännu inte hade byggts, då Lonttis bestod av trähus och lojt rykande pipor, spårvagnar lär här visst ska ha gått; det var en annan tid. Molnen tycks samla ihop sig – i morgon lovar dom regn, ilmatieteenlaitos lovar flera droppar, man får vara nöjd, i morgon behövs det inte vattnas på kolonilotten. Många grejer har kommit upp: rödbetor, romersk sallad, rädisor, koriander, schalottenlök, zucchinina kämpar på.
Såhär till sommaren minns jag alltid vem jag är och var jag kommer ifrån: Sibbo och Vessö, naturen för fan. Storskogar, gläntor, enstaka älgar och mårdhundar som man stöter på i skogen.
Jag har läst en hel del om wicca på sistone och känner mig både inspirerad och kluven. Wicca gör mig inspirerad för att det verkar vara den enda religion som jag spontant tycker att låter helt rätt, till exempel för
1. att man ska leva på naturens villkor, ha respekt för den, att man inte förnekar att det såkallade "onda" men försöker sträva efter att göra gott eftersom det goda alltid kommer tillbaka till en (trefalt)
2. att man firar vår- och höstdagjämning, sommar- och vintersolstånd och symboliskt ser året som ett slags kretslopp i vilket växter och djur ständigt föds, lever, dör och uppstår igen
3. att allt hänger samman, att det gudomliga och auktoriteter som präster och gurun inte är någonting man böjer sig inför och blint lyder, utan att alla i princip tilhör samma släkte, att ingen står över någon annan.
4. Att man inte missionerar eller strävar efter att sprida sin tro, men väl kan berätta om den till någon som är intresserad.
5. Att man samlar kunskap från naturen, studerar växters helande egenskaper och tar till vara dom, skriver ner recept, idéer, tankar och formler i en bok som kallas "Book of Shadows". En sån bok känner jag att jag helt enkelt bara måste ha, och det har jag också redan på många sätt: har en bok i vilken jag skrivit ner mina drömmar under en period – en jäkla lustig bok som jag alltid skrattar mig halft fördärvad åt då jag öppnar. Har också ett häfte i vilket jag har skrivit ner vilka växter som är bra och som man kan äta.
6. Att det bland wiccaner finns en slags anti-kommersialistisk DIY-kultur som ställer sig emot den annars så livliga new age-marknaden.
Och så kommer vi då till varför jag känner mig kluven. Wicca är ju ett slags nyreligiöst paganistiskt påfund som jag numera direkt ställer mig skeptisk till; till exempel
1. när vi kommer till det här typiska snacket om "energi som flödar" eller att man kan rikta energi hit och dit. Vilken jäkla energi? Det här energisnacket är typiskt i nyandliga sammanhang, man försöker efterlikna ett vetenskapligt språk och talar som om man visste vad man talar om, men använder orden på ett utomordentligt vagt sätt.
2. Sen detta typiska att "wicca är äldre än kristendomen" och att det handlar om kunskap som har gått förlorad och som man anammar igen – javisst, antagligen, förvisso – men vem är vi att mitt i allt återuppfinna hjulet, ta upp det vi tror att är gamla traditioner och tro oss veta precis vad som gäller i en värld som ser totalt annorlunda ut än före Kristus?
3. Prylarna, symbolerna, ritualerna med ljus och rökelse, jag är ingen ljus-och-rökelse-människa, jag gillar spontant inte pentagram, jag trivs illa i lång kjol, jag skulle känna mig urtöntig om jag hade klätt mig i häxliknande kläder eftersom jag varken är speciellt traditionellt feminin av mig eller annars går i sådana kläder.
4. Att universum består av en "kvinnlig" och en "manlig" del, ja hejsan. I och för sig, så består ju plantor och alltihopa av kön för fortplantningens skull, men ja. Samhället, normerna. Mänskan. För en som håller på och rabblar upp det här med att det inte är nån skillnad om man är kvinna, man eller gårdsmupp så låter det här med kvinnliga och manliga poler minst sagt lite vrickat.
5. Och ja, allt det där stereotypa som populärkulturen har sett till att man automatiskt förknippar med wicca: att man ska ha ett altare hemma, att man i samband med ritualerna ska klä sig i nåt speciellt, till exempel en lång klänning (varför?), att man sen ska öppna en cirkel till vilken man andäktigt kallar på naturkrafterna att medverka, att man läser upp formler, att man ska ha vin och kakor (kakor?!), att man känner igen en vildhäxa på att hen har en lila kåpa (varför?), att man gärna ska ha en kniv, en stav och gärna en slät sten med ett hål i och ja – det finns väl oändligt med meningslösa prylar som folk kan samla på sig för att skapa stämning och inbilla sig att man hör till nåt slags sammanhang.
Och det är väl just det, att man går och härmar en annan tid, klär sig i föråldrade klädstilar och romantiserar en förgången tid som får allting att verka så bakåtsträvande. En modern wiccan skulle enligt mig vara mer någon slags variant av Bear Grylls eller sibirerna som lever helt isolerade och jagar och gillrar fällor utan att nånsin tänka på vilken image de har.
Men ja, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte skulle villa pröva på att ställa till med nån form av ritual vid, låt oss säga nästa fullmåne. Meningen med att vara mänska är väl inte att syssla med just de rätta sakerna, utan att syssla med saker som på något sätt får en att känna sig hemma i sitt sammanhang, som får en att trivas. Jag kan väl attan vara wiccan fast jag inte bryr mig om långklänningar, rökelse eller femkantiga stjärnor – jag kan väl lika gärna dansa kring en rova och be den hämta en redig skörd åt mig till kolonilotten som att jag högtravande läser uppdiktad text till skenet av ett stearinljus?
Nästa fullmåne är faktiskt nu på fredag då vi ska spela med Tapani Kansa på Ilofestival, jag får väl gå och ställa mig i nåt dunkelt hörn och kalla på Gudinnan efter kraft, mod och styrka och rabbla upp några formler så går det säkert bra.
(Märkte ni att de positiva punkterna spontant blev 6 medan de negativa blev bara 5? You know what it means?! Yes? Yes? It means: go for it!!)
Såhär till sommaren minns jag alltid vem jag är och var jag kommer ifrån: Sibbo och Vessö, naturen för fan. Storskogar, gläntor, enstaka älgar och mårdhundar som man stöter på i skogen.
Jag har läst en hel del om wicca på sistone och känner mig både inspirerad och kluven. Wicca gör mig inspirerad för att det verkar vara den enda religion som jag spontant tycker att låter helt rätt, till exempel för
1. att man ska leva på naturens villkor, ha respekt för den, att man inte förnekar att det såkallade "onda" men försöker sträva efter att göra gott eftersom det goda alltid kommer tillbaka till en (trefalt)
2. att man firar vår- och höstdagjämning, sommar- och vintersolstånd och symboliskt ser året som ett slags kretslopp i vilket växter och djur ständigt föds, lever, dör och uppstår igen
3. att allt hänger samman, att det gudomliga och auktoriteter som präster och gurun inte är någonting man böjer sig inför och blint lyder, utan att alla i princip tilhör samma släkte, att ingen står över någon annan.
4. Att man inte missionerar eller strävar efter att sprida sin tro, men väl kan berätta om den till någon som är intresserad.
5. Att man samlar kunskap från naturen, studerar växters helande egenskaper och tar till vara dom, skriver ner recept, idéer, tankar och formler i en bok som kallas "Book of Shadows". En sån bok känner jag att jag helt enkelt bara måste ha, och det har jag också redan på många sätt: har en bok i vilken jag skrivit ner mina drömmar under en period – en jäkla lustig bok som jag alltid skrattar mig halft fördärvad åt då jag öppnar. Har också ett häfte i vilket jag har skrivit ner vilka växter som är bra och som man kan äta.
6. Att det bland wiccaner finns en slags anti-kommersialistisk DIY-kultur som ställer sig emot den annars så livliga new age-marknaden.
Och så kommer vi då till varför jag känner mig kluven. Wicca är ju ett slags nyreligiöst paganistiskt påfund som jag numera direkt ställer mig skeptisk till; till exempel
1. när vi kommer till det här typiska snacket om "energi som flödar" eller att man kan rikta energi hit och dit. Vilken jäkla energi? Det här energisnacket är typiskt i nyandliga sammanhang, man försöker efterlikna ett vetenskapligt språk och talar som om man visste vad man talar om, men använder orden på ett utomordentligt vagt sätt.
2. Sen detta typiska att "wicca är äldre än kristendomen" och att det handlar om kunskap som har gått förlorad och som man anammar igen – javisst, antagligen, förvisso – men vem är vi att mitt i allt återuppfinna hjulet, ta upp det vi tror att är gamla traditioner och tro oss veta precis vad som gäller i en värld som ser totalt annorlunda ut än före Kristus?
3. Prylarna, symbolerna, ritualerna med ljus och rökelse, jag är ingen ljus-och-rökelse-människa, jag gillar spontant inte pentagram, jag trivs illa i lång kjol, jag skulle känna mig urtöntig om jag hade klätt mig i häxliknande kläder eftersom jag varken är speciellt traditionellt feminin av mig eller annars går i sådana kläder.
4. Att universum består av en "kvinnlig" och en "manlig" del, ja hejsan. I och för sig, så består ju plantor och alltihopa av kön för fortplantningens skull, men ja. Samhället, normerna. Mänskan. För en som håller på och rabblar upp det här med att det inte är nån skillnad om man är kvinna, man eller gårdsmupp så låter det här med kvinnliga och manliga poler minst sagt lite vrickat.
5. Och ja, allt det där stereotypa som populärkulturen har sett till att man automatiskt förknippar med wicca: att man ska ha ett altare hemma, att man i samband med ritualerna ska klä sig i nåt speciellt, till exempel en lång klänning (varför?), att man sen ska öppna en cirkel till vilken man andäktigt kallar på naturkrafterna att medverka, att man läser upp formler, att man ska ha vin och kakor (kakor?!), att man känner igen en vildhäxa på att hen har en lila kåpa (varför?), att man gärna ska ha en kniv, en stav och gärna en slät sten med ett hål i och ja – det finns väl oändligt med meningslösa prylar som folk kan samla på sig för att skapa stämning och inbilla sig att man hör till nåt slags sammanhang.
Och det är väl just det, att man går och härmar en annan tid, klär sig i föråldrade klädstilar och romantiserar en förgången tid som får allting att verka så bakåtsträvande. En modern wiccan skulle enligt mig vara mer någon slags variant av Bear Grylls eller sibirerna som lever helt isolerade och jagar och gillrar fällor utan att nånsin tänka på vilken image de har.
Men ja, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte skulle villa pröva på att ställa till med nån form av ritual vid, låt oss säga nästa fullmåne. Meningen med att vara mänska är väl inte att syssla med just de rätta sakerna, utan att syssla med saker som på något sätt får en att känna sig hemma i sitt sammanhang, som får en att trivas. Jag kan väl attan vara wiccan fast jag inte bryr mig om långklänningar, rökelse eller femkantiga stjärnor – jag kan väl lika gärna dansa kring en rova och be den hämta en redig skörd åt mig till kolonilotten som att jag högtravande läser uppdiktad text till skenet av ett stearinljus?
Nästa fullmåne är faktiskt nu på fredag då vi ska spela med Tapani Kansa på Ilofestival, jag får väl gå och ställa mig i nåt dunkelt hörn och kalla på Gudinnan efter kraft, mod och styrka och rabbla upp några formler så går det säkert bra.
(Märkte ni att de positiva punkterna spontant blev 6 medan de negativa blev bara 5? You know what it means?! Yes? Yes? It means: go for it!!)
Tuesday, June 10, 2014
Post
Jag får ett brev på posten - ett kort egentligen. Det innehåller kort och gott vänliga, stärkande ord; att jag ska lyssna på mig själv, att jag har förmågan att ta hand om mig själv. Ok, där står rent ut sagt "du är en stjärna"! Haha. Jag tänker tro på det idag. Inte bara idag förresten; alltid. Motgångar har alla, det gäller att se mellan dom, förbi dom, att uppleva nuet samtidigt som man undviker ett resultatinriktat framtidstänkande. Jag vet ju det här. Det är bara svårare att faktiskt leva som man lär.
I posthögen finns också ett annat brev, ett utlåtande från sjukhuset. "Hoikkarakenteinen hyväkuntoinen nainen" står där. Jag kan inte låta bli att flina. Jag vill gå på sjukhuset oftare, få såna där brev hem oftare: som en utställningshund är jag, välbyggd och i bra skick. Bara att skicka ut i världen. Jag tänker fan fixa mig igenom den här sommaren, jag tänker få det jag vill ha, göra det jag vet att jag kan göra.
Nu fan alltså.
I posthögen finns också ett annat brev, ett utlåtande från sjukhuset. "Hoikkarakenteinen hyväkuntoinen nainen" står där. Jag kan inte låta bli att flina. Jag vill gå på sjukhuset oftare, få såna där brev hem oftare: som en utställningshund är jag, välbyggd och i bra skick. Bara att skicka ut i världen. Jag tänker fan fixa mig igenom den här sommaren, jag tänker få det jag vill ha, göra det jag vet att jag kan göra.
Nu fan alltså.
Friday, June 06, 2014
Normandie i krig och fred
FB-flödet svämmar över av sånt där "watch this monkey approach a lady, you won't believe what happens next"-skit just nu och allting tappar sitt värde i mängden. Ändå blev jag just helt tyst en stund, efter att ha tryckt på den här länken: fotografier från 40-talets Normandie i jämförelse med idag. Även om 40-talets bilder visar krig och elände och jag vet att man inte ska romantisera sånt, så blir jag så uppgiven av att se de där dagens bilder på fula bilar och klippta häckar, allt hängandes i denna "potisen är snart klar"-verklighet som varken ger oss mening, mål eller inspiration. På 40-talsbilderna kan jag istället ana en slags anda som ligger i luften, en doft av krut kanske, av svett och olja, vad vet jag, men ett sting av förändringslust och att det händer nånting i luften, att folk är på väg nånstans och känner saker; är livrädda eller upprymda, jagade, härjade, kanske saknar nån i ett annat land, ja herregud. Speciellt den där bilden av pansarvagnar och fartyg versus den ensamma stranden och den där HUSBILEN som lojt kör igenom landskapet, gör intryck på mig. Skillnaden är bara så slående.
Är det verkligen fred vi vill ha, och så vidare.
Är det verkligen fred vi vill ha, och så vidare.
"Sä et näytä siltä et eläät vispikermalla"
Att en ultraljudsgobb konstaterar att gallblåsan är ur funktion, säger att "sen täytyy poistaa" och att man får bokat en tid vid gastroenterologiska avdelningen på Raisio sjukhus, betyder tydligen inte att man är på väg att bli inlagd för operation, det fick jag erfara idag då jag sprungit mig halft fördärvad från Raisio centrum till sjukhuset som skulle envisas med att ligga två kilometer utanför stan. Fick tala med en solbränd läkare som sa åt mig att "sä et näytä siltä et eläät vispikermalla" och menade att mår jag bra, så mår jag bra, helt enkelt. Inga röntgenbilder visade några stenar och en oduglig gallblåsa som inte ställer till med några nämnvärda besvär, är helt enkelt inte till besvär, menade hen. Blir det värre så blir det värre och då vet jag vad jag gör.
Jag kunde inte annat än hålla med, även om jag nog inombords blev ganska besviken, då jag hade sett fram emot hela det där dramatiska i att bli inlagd, nersövd, vakna på nån uppvakningsavdelning, narkosvamla i nån slags mjuk halvdvala, spendera hela natten i en obekant säng med rosa pyjamas, se på teve, peta på förbanden, be om smärtmedicin och spendera morgondagen som en tapper soldat som alla tycker synd om. Nå, det blir till en annan gång. Antar att gallblåsan kan ställa till med mer fanskap då den en gång har bekantat sig med hur man gör.
Släntrade tillbaka till centrum i maklig takt, åkte gratis buss hem eftersom mitt busskort var i fel zon och busschaffarn inte ställde till med nåt hallå, slank in på nåt seminarium och drack gratis kaffe på Arken och var med J och köpte en hiskeligt vass kniv. Livet fortsätter, helt enkelt.
Jag kunde inte annat än hålla med, även om jag nog inombords blev ganska besviken, då jag hade sett fram emot hela det där dramatiska i att bli inlagd, nersövd, vakna på nån uppvakningsavdelning, narkosvamla i nån slags mjuk halvdvala, spendera hela natten i en obekant säng med rosa pyjamas, se på teve, peta på förbanden, be om smärtmedicin och spendera morgondagen som en tapper soldat som alla tycker synd om. Nå, det blir till en annan gång. Antar att gallblåsan kan ställa till med mer fanskap då den en gång har bekantat sig med hur man gör.
Släntrade tillbaka till centrum i maklig takt, åkte gratis buss hem eftersom mitt busskort var i fel zon och busschaffarn inte ställde till med nåt hallå, slank in på nåt seminarium och drack gratis kaffe på Arken och var med J och köpte en hiskeligt vass kniv. Livet fortsätter, helt enkelt.
Thursday, June 05, 2014
Grisen snoff och tavlan
"Jag har Grisen Snoff uppe på den av farfar ärvda tavlan med vy från Koli."
Ibland är internet bara för bra.
MIN EGEN DATÅR
Plötsligt har lugnet sänkt sig här på Alfågelgatan. Jag känner inget adrenalin pumpa i ådrorna, ingen irritation växa, ingen rastlöshet rycka i lederna: JAG HAR MIN EGEN DATOR TILL FÖRFOGANDE, VID MITT EGET SKRIVBORD (som ända sen vi flyttade hit har varit belamrat med kläder, papper, skräp). Herregud!
Det svåraste med samboendet måste väl ändå vara det här med att ständigt ha nån i faggorna och att vara tvungen att DELA på saker man annars har varit van vid att ha för sig själv. Till exempel datorn. Hur i hela fridens namn har jag inte tidigare förstått, att det här med att jag placerade min dator mitt i vardagsrummet ledde till att min dator blev Datorn som "vi" (läs: J) automatiskt satt oss ned vid och gjorde oss bekväma invid. Jag kan inte räkna kvällarna jag har suttit BREDVID J och (med ett visst intresse nog) tagit del av fotbollsnyheter eller ny musik som jag aldrig annars ens hade skänkt ett ögonkast åt, allt medan jag i mitt stilla sinne typ har mumlat ett mantra som (nästan) har gått ut på att "dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete."
Nu idag, då jag sitter vid min egen fucking dator, vid ett ANNAT bord, allt medan J sitter vid SIN gamla, antika dator (som togs fram för att min strömsladd gick sönder, nåja - det är en annan historia) så löper ALLT, texten flödar här, mitt sinne är lugnt och sansat, jag är nöjd, glad och känner mig fri och hemma.
Och det skulle ta...
fem år att komma fram till det här?
Det svåraste med samboendet måste väl ändå vara det här med att ständigt ha nån i faggorna och att vara tvungen att DELA på saker man annars har varit van vid att ha för sig själv. Till exempel datorn. Hur i hela fridens namn har jag inte tidigare förstått, att det här med att jag placerade min dator mitt i vardagsrummet ledde till att min dator blev Datorn som "vi" (läs: J) automatiskt satt oss ned vid och gjorde oss bekväma invid. Jag kan inte räkna kvällarna jag har suttit BREDVID J och (med ett visst intresse nog) tagit del av fotbollsnyheter eller ny musik som jag aldrig annars ens hade skänkt ett ögonkast åt, allt medan jag i mitt stilla sinne typ har mumlat ett mantra som (nästan) har gått ut på att "dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete."
Nu idag, då jag sitter vid min egen fucking dator, vid ett ANNAT bord, allt medan J sitter vid SIN gamla, antika dator (som togs fram för att min strömsladd gick sönder, nåja - det är en annan historia) så löper ALLT, texten flödar här, mitt sinne är lugnt och sansat, jag är nöjd, glad och känner mig fri och hemma.
Och det skulle ta...
fem år att komma fram till det här?
Tuesday, June 03, 2014
Stunden när man inser att folk vågar en massa fast de inte kan
En grej ännu innan jag slocknar; kom att tänka på finskan och hur ens inställning till den är så jäkla avgörande för alltihopa. Många Borgå-bekanta pratar finska. Deras finska är en sån där finska, som förut för mig helt enkelt bara var finska. Att de pratade måste betyda att de kunde finska, resonerade jag. Nyligen råkade jag höra en av de där tala finska, varpå jag lade märke till att hens finska ju var riktigt jävla medioker. Jag bara excuse me i mitt stilla sinne, jag trodde att ööö.
Nånting måste ju ha hänt: min finska måste ha blivit bättre eftersom jag lägger märke till sånt här – fast vem bryr sig. Vad jag lärde mig av detta, var att det är så typiskt mig att ha sån sjuk kvalitetskontroll på mig själv och samtidigt gå i tron att alla andra gör likadant, och så går man där och slösar ett halft liv på att ha en inställning som säger att man inte kan, och för att man inte kan, törs man inte prata, vilket leder till att man ju lär sig ännu långsammare osv osv: och sådär kan man hålla på.
Nånting måste ju ha hänt: min finska måste ha blivit bättre eftersom jag lägger märke till sånt här – fast vem bryr sig. Vad jag lärde mig av detta, var att det är så typiskt mig att ha sån sjuk kvalitetskontroll på mig själv och samtidigt gå i tron att alla andra gör likadant, och så går man där och slösar ett halft liv på att ha en inställning som säger att man inte kan, och för att man inte kan, törs man inte prata, vilket leder till att man ju lär sig ännu långsammare osv osv: och sådär kan man hålla på.
Sommartröttka
Det råder liksom nån slags sommartrötthet eller -torka i mitt huvud och allt går väldigt långsamt. Jag hittar inte på nånting jag vill berätta om här, även om det händer saker man kunde berätta om nästan varje dag. Vi funderar på att flytta med J, det är för dyrt här, speciellt med tanke på att ingen av oss säkert siktar på nån stjärnkarriär med heltidsjobb inom den närmaste framtiden (fast vad vet man) och så skulle det bara göra mig lugnare i sinnet att veta att man faktiskt har råd med hyran.
Var under helgen och agerade flytthjälp till ett par bekanta som för första gången flyttade in till en egen lägenhet, och det är nog alltid nåt speciellt med det där, när nån flyttar in till eget, känslan hos dem där sen när de satt på gården; de satt liksom lugnt utan att se sig över axlarna, de satt självsäkert på den nyihopsatta bänken. Det där var deras ställe nu. Jag kunde inte låta bli att vara lite avundsjuk; nog är det fan töfft med egen boning. Stön.
Ska jag vara ärlig så tänker jag mest på den där arma gallblåse-operationen som närmar sig med stormsteg: på fredag gäller det. I can't wait! Sjukhus liksom: som ett hotell där man blir nedsövd. Har svårt att föreställa mig nåt bättre.
Var under helgen och agerade flytthjälp till ett par bekanta som för första gången flyttade in till en egen lägenhet, och det är nog alltid nåt speciellt med det där, när nån flyttar in till eget, känslan hos dem där sen när de satt på gården; de satt liksom lugnt utan att se sig över axlarna, de satt självsäkert på den nyihopsatta bänken. Det där var deras ställe nu. Jag kunde inte låta bli att vara lite avundsjuk; nog är det fan töfft med egen boning. Stön.
Ska jag vara ärlig så tänker jag mest på den där arma gallblåse-operationen som närmar sig med stormsteg: på fredag gäller det. I can't wait! Sjukhus liksom: som ett hotell där man blir nedsövd. Har svårt att föreställa mig nåt bättre.
Subscribe to:
Posts (Atom)