USCH VAD JAG ÄR STÖRANDE.

 Ojojojojoj. Helt sjukt. USCH, vad jag är full av mig själv. Det är äckligt. Har en känsla av att jag blajar på som attan men att jag blivit en sån där störande trumpet med mycket ljud och inget innehåll.

Nattens lista

Jag vet inte, jag gillar de här listorna. Man kan antingen slött bara fylla i dom, eller så modifierar man dom. Jag har alltid gillat att fylla i frågeformulär och sånt där. När jag var liten fyllde jag i allt jag fick, utan att ens förstå vad det frågades efter. Fick alltid frågeformulär av mamma som jag sen kråkföttrade ner totalt.

Den här listan är stuli (om än lite modifierad) från Lotta:

nattens låt: en päivääkään vaihtaisi pois

nattens frisyr: den vanliga knuten

nattens smink: glamouröst

nattens klädsel: nån gamal skjorta

nattens roliga händelse: att man sen äntligen sen somnar. jee.

nattens planer: att sova

nattens saknad: mat

nattens tråkigaste: att det tar så länge innan man somnar

nattens mat: saknad

nattens mående: bra

nattens tanke: somna nu din fan

nattens längtan: mossa

nattens önskan: att vakna utvilad och glad. Det vore väl något?

Serieblogg

Idag är är det fanfarer och öppning för min serieblogg som nu äntligen har kakkats ut på rent fat. Helt otroligt att det fenomenala bloggnamnet RITSTIFT ännu var ledigt. Så knappra hitåt: RITSTIFT.BLOGSPOT.COM. Där kommer att vara action i alla fall i 20 dagar framåt från och med idag.

Det som är lite skrämmande med det här är att bloggen ligger på samma domän (eller vad det nu heter) som den här, vilket betyder att alla FB-vänner och släktingar i princip har möjlighet att gå in hit och läsa lusen av mig på den här bloggen också. Vilket jag eventuellt inte vill. Men får väl ta det som en vuxen (heh). Jag menar; det är ju ändå mogna grejer jag skriver här. Ingenting att skämmas för, väl? Hoho.

Vad man ska bli

Diibadaaba. Min pöjk o jag går i konstiga tankar. Det är det här livet; hur verkar det liksom vara så självklart för alla andra vad dom gör och vad dom håller på med? Eller så är det bara en illusion, att det är självklart alltså. För oss innebär vartannat år oftast nån slags ny grej, nåt nytt man håller på med, nåt annat man provar på. Under fem år har jag varit skolgångsbiträde, fotograf, lärare, illustratör, studerande, musiker, lägerledare, guide, museibiträde, skribent och säkert mycket jag har glömt. Min sambo har varit arbetslös, sjuk, städare, vårdare, musiker, skribent, föreläsare, bokcirkel-dragare och vem vet vad annat. Det kan ju låta som ett omväxlande och spännande liv. Men det är ju samtidigt så jäkla besvärligt, när det mesta man gör faktiskt inte hämtar pengar överhuvudtaget. Musiken gör det i varje fall inte. Man måste hitta nåt av levebröd att göra vid sidan om. Ingen av oss vet riktigt vad. Jag spekulerade över att jag nog skulle kunna tänka mig nån form av heltidsjobb om jag bara har råd med att skicka hunden till dagis (hahaha). Problemet är att jag ju har så grymt svårt att föreställa mig trivas på nån sån där arbetsplats.

Inte några större underverk

Det är bra att allt emellanåt minnas varför man nån gång började med nånting, som till exempel den här gradun om genus i musikrecensioner. Allt som oftast känns det här oändliga recensionsläsandet som om man vandrade i en djungel utan slut, som om man letade efter en bit tofu i en spann med köttslimsor (?), slut på metaforerna. Det jag ville säga var: IBLAND hittar man sånt som bara rätt opponer berättar för en varför man håller på med det här överhuvudtaget. Till exempel recensionen från 8.3.2012 av Elaine Elias Trio bestående av Elaine Elias, piano, Marc Johnson, bas och Rafael Barata, trummor.
Jan-Erik Holmberg recenserar och skriver såhär:

Elaine Elias utförde inte några större underverk vid pianot, men allt hon gjorde, gjorde hon med ett övertygande och elegant grepp. Hennes spelande handlar snarare om att skapa en kollektiv groove än att briljera tekniskt.

Ok, det var det om pianisten Elaine Elias. Lägg nu märke till hur han fortsätter att presentera resten av bandmedlemmarna:

Marc Johnson är ett av de stora kontrabasnamnen. (Ahaa! Ett av de STORA.) Han spelade i Bill Evans sista trio i slutet av 70-talet och därefter med bland andra Stan Getz. Det var stora toner, men med lätt grepp - och ypperliga solon med och utan stråke. I annexet till Light My Fire, Catching Fire slog han publiken, inklusive basister, med häpnad då han spelade ett ostinato bestående av snabba 32-delstoner.

Är ni kräkfärdiga redan? Vänta, det fortsätter.

Rafael Barata är ett namn att lägga på minnet. Både komp och soloinslag var av toppklass. Han varierade pulsen på hi-haten och drev ytterligare framåt med snabba cymbalkomp. Här var det inte fråga om den tassande nattklubbs- eller den klickande läroboksvarianten man oftare hör spelas av nordamerikanska eller europeiska musiker. (Anar jag även en liten rasklyscha här till och med?)

Jag menar JUST SÅNT HÄR! Elaine Elias UTFÖRDE INGA STÖRRE UNDERVERK, men det hon gjorde var ÖVERTYGANDE (??) och ELEGANT. Excuse me mr Holmberg? Vem är det hon övertygar om vad? Varför var varken Marc Johnson eller Rafael Barata "övertygande"? För att dom inte behövde övertyga dig eventuellt - du var redan helt införstådd med att de här två representerar det som du uppfattar som musikalisk briljans?
Och detta uppräknande av kända namn som karlar har spelat med för att höja karlns prestige. Lägg väl märke till att Holmberg inte säger ett ord om att också Elaine Elias till exempel har spelat tillsammans med Herbie Hancock. Det är tydligen inte så viktigt. Och sen det här med att Elaines spelande handlar om att skapa en "kollektiv groove" snarare än att briljera tekniskt. Skriver han så för att liksom ursäkta det faktum att hon inte spelade ostinaton bestående av 32-delstoner, eller wtf?
Jag menar USCH.
USCH.
Usch.
I slutet av recensionen beskriver Holmberg sen ännu hur en av höjdpunkterna var när Elaine steg upp från pianot och sjöng dansande, ledsagad av bara bas och trummor. Jag orkar inte ens citera det. Då var Holmberg nöjd, när pianisten slutar spela och övergår till att dansa och sjunga istället. Kvinnans plats liksom.

Livet upphör aldrig att förse en med ny information

Idag, den 25.11.2013 fick jag lära mig att man inom den katolska kyrkan på 1800-talet började engagera sig i det som kom att kallas diakoni, praktisk hjälpverksamhet för de nödlidande. År 2000 var jag med och delade ut mat åt hemlösa i München, ett evenemang som varje år ordnas i Hofbräuhaus av Katholische Männerfürsorgeverein (och som jag skrev om i ett annat inlägg förlängesen). Vad visste jag då om diakoni och katolicism? Ingenting. Idag vet jag lite mer. Det är alltid konstigt att i efterhand få nåt slags sammanhang, att inse att aha, jaså på det viset ligger det till. Bara 13 år senare skulle jag lära mig något om såna där evenemangs historia. Får mig att tänka på vilka andra stora, intressanta sammanhang jag har gått miste om. Har nån gång stått vid "The Gate of no return", slavmonumentet på beachen i Ouidah i Benin, stått och begripit ingenting, stått som en fånturist med skitiga kläder och pengar insydda i byxbenet. Har besökt ett helt fantastiskt voodoo-tempel inte alls långt därifrån, ett av de mest otroliga och magiska ställen jag nånsin har varit på - men jag var så blockerad i sinnet där nere, allt var för annorlunda, jag var för disconnected, jag kunde inte ta nånting in. Texterna som jag läste ur min klibbiga Lonely Planet, kändes inte som menade åt mig, ja jag hade ju hela tiden den där fruktansvärda, gnagande känslan av white guilt som man inte kan tvätta av sig någonsin, tror jag, och som smög på mig som en sjukdom där nere i Afrika.
Tänker att så småningom kanske jag är redo att ta reda på var det egentligen är jag har varit, hur historien ser ut, vad böckerna kan berätta åt mig, såhär på långt, tryggt avstånd.

Söndag i arbetsbunkern

Sätter mig upp som en påle i sängen när larmet går, redan många gånger säker på att telefonen har bankats sönder, slagits i spillror, dött av dåligt batteri, gömt sig själv under en hög med lumpor eller nåt annat osannolikt som kan hända telefoner om natten. Tar en vimmelkantig promenad, undviker lerpölar, konstaterar att det frusit på i diket, skrämmer i misstag iväg en fasanhona, tränar agility vid avloppsrören, äter en tafatt frukost, tar mig friheten att öppna en tölk. Klär mig i helyllepansar, är tacksam över att jag har ben att gå med, ögon att se med och så vidare. Det är otroligt att kroppen fungerar. I den stilen. Ändå fumlar jag med nycklar och tappar vantarna tre gånger innan jag lyckas sätta mig på cykeln och i en fånbåge rullar iväg över asfaltsplanen. Bär in dagskassan, fördelar upp femti euro i allt mindre och mindre valörer. Rullar in en bekvämare stol. Tidningarna är nattkalla. Det kommer aldrig några besökare. Konstaterar att Husis har nitar. Li Andersson är i Husis. Jag har en banan. Dom bästa bananerna går alltid för 30% rabatt. I övervakningskamerorna inte en människa. Ibland är det så tyst och stilla här så jag glömmer tid och rum. Jag växer ihop med arbetsstolen och datorn tills vi är en klönt bara, den kollar in vädret eller om det finns några trevliga djur på Tori.fi. Det enda jag har att ta ställning till är om jag ska äta min smörgås nu eller klockan ett. Får ta och försöka hålla mig till klockan ett.

Att samarbeta med Pythagoras

Idag sprang jag nog rekordsnabbt hela vägen runt Halis. Jag sprang så snabbt så jag fick dra hunden emellanåt, tyckte lite synd om den, men i bland har man lite bråttom. Till exempel när det plötsligt går upp för en vilken ackordföljd En päivääkään vaihtaisi pois har, och att man har sagt FEL ackord precis innan man gick utanför dörrn.
Jag har nog heller inte varit så effektiv efter en springrunda förut. Fick inte ens av mig kläderna innan jag satt med dragspelet framför Youtube och skrev ner alla ackord med deras vändningar. Jag älskar att ta ut ackord. Det känns som att samarbeta med Pythagoras; som att hela universum ljuder i en välklingande harmoni som just i den stunden får en del av sina koder nedhafsade på ett papper, via mig. Tänk om man vore lika duktig på matematikuppgifter som att ta ut ackord. Jag är hopplös på huvudräkning, ser ingen logik i sifferföljder. Kanske om siffrorna hade ljud, att man hade fått en aha-upplevelse.

Ibland när jag har tråkigt går jag in hit och sätter mina musikaliska kunskaper på spel. Det finns fyra olika tester, alla olidligt spännande!

"Om man rör på armarna så känner man inte av att det är kallt"

En till grej som jag tänkte på idag när jag sådär passligt var ute och gå med halft nedfrusen kropp. Ja, då tänkte jag på såna där mänskor som typ har frusit högst tre gånger i sitt liv och som minns dessa gånger med fasa. Träffade en sån tjej där i Rumänien. Hon var ursprungligen från Peru, hade rötter från Afrika, men bodde i södra Italien. Hon hade en hud som såg ut som len, brun sjuttiotalssammet. Minns att hon en dag bara vägrade gå ut, för att det var för kallt. Då var det kanske noll grader. Har inte kunnat sluta tänka på det där. Den där bruna huden, de där lätt trötta, apatiska ögonen, tjejen i dörren som säger "it is too cold for me" som om det vore den mest naturliga sak i världen, att man stannar inne om det är för kallt. Efter det har jag börjat titta på mina egna, vita, lätt rynkiga händer. Funderat vad allt dom har varit med om, just tänkt på det där tillståndet som jag ofta är i om morgnarna när jag går ut med hunden; att jag är lätt nedfrusen men ändå inte har kallt! Det är ju jäkligt intressant det där. Hur skulle man kunna förklara det där för nån som kanske har känt någon form av kyla ett par gånger i sitt liv bara och som direkt har ryggat tillbaka inför det. Att här går man och händerna är stela som pinnar, armarna är kalla men "om man rör på dom så känner man inte av att det är kallt". Det är ju rent jäkla bisarrt egentligen, men sån där är mänskan: jäkligt anpassbar.

Plupp i örat

Regnigt och trögt både inom- och utomhus. Hade glömt att sätta på väckarklockan så idag blev det sovmorgon, helt skönt. Drömde underliga drömmar om att människan var född med en plupp i örat, liknande sån där "navelknapp" som vissa har i naveln och att den här pluppen sedan ställde till med problem för vissa, bland annat mig. Och så på ett dansgolv (av alla ställen) så fick jag för mig att vrida runt min öronplupp eftersom jag hade hört att man kunde göra så, så jag vred och vred ända tills den brast med ett klick, och ut ur örat föll ett litet ben i en pöl av blod och hud. Folk tittade lite förskräckt och jag försökte samla upp skräpet. Tänkte samtidigt att ojoj, tänk vad mycket man kan göra själv, behöver inte alltid gå till läkarn inte.

Var med hunden via ASA-bibban och lånade lite Yvonne Hirdman och Hillevi Ganetz, tänkte att jag sen skulle städa upp skrivbordet som har stått och samlat skräp ända sen vi flyttade in här, lägga min gradulitteratur i en prydlig hög och eventuellt hitta mina viktiga jobbpapper också.
Senare idag: jobb. Pianokväll. Trevligt. Får tvätta håret tills dess.
Inte mycket mer idag inte.

Gradun är det tråkigaste sen maten jag åt igår

Ville idag skriva nåt sånt där inlägg om hur det känns att varje dag rulla till Arken, sätta sig i datasalen och ta itu med pappersarbete och tankearbete och sånt där som det är meningen att jag ska göra, men sen kom jag på hur fullständigt ointressant, oglamouröst och tråkigt det är. Det enda som rör sig i mitt huvud nu:
1. Har jag tillräckligt material?
2. Håller min teori?
3. Fixar jag det här?
Det givna svaret på alla de här frågorna är "jag vet inte".
Och så fortsätter vi.

Men veeet ni vaaad. Dom har frågat oss som lämppäre åt Tapani Kansa i sommar! Hahahahahaa. Hohoohooh. Får man säga det här redan? I alla fall sa jag det nyss. Tapani Kansa! Det är fantastiskt. Kan det inte bli sommar snart?

Två saker idag:

1. igen den här grymma maktlöshetskänslan i kontrasten mellan "namninsamlingar på internet" och "den riktiga världen". En val som död har spolats upp på nån strand i Spanien, med magen full av plast.

2. helt, totalt, fullkomligt utslagen efter helgen som for. En totalt misslyckad keikka i tomt ungdomshus. Det är så illa med såna där keikkor dit ingen kommer. Själv gör man sitt bästa för att ge intrycket av att man nog bryr sig om de få som faktiskt är där och det samma gör de sju som sitter och tappert ser på, eftersom de tycker synd om en för att ingen kom. Så där står man sen; ett band som anstränger sig, en pyttepublik som också anstränger sig. Och alla går hem, utmattade och illa berörda. Hellre skulle man inte alls spela. Men det kändes nog ändå positivt. Inte undra på att vi blev i fyllan sen. Discodans och karaoke i Pieksämäki. Livliga diskussioner in till sex på morgonen och sen lullig sömn hela vägen på tåget tillbaka ner till Åbo igår.

En störande medelklassbruttas bekännelse

På något märkvärdigt sätt går dom här dagarna. Alldeles för snabbt nog, tycker jag oftast. Eller veckan går liksom allt för snabbt, men det är väl för att man inte gör någonting. Eller inte mycket i vart fall. Jag har funderat på en sak; nämligen att många av de som i min barndom bodde i höghus och hade EN hårt arbetande mamma, de har sen själva arbetat ännu hårdare och har nu familj och karriär. De har på något sätt liksom strävat efter att få det bättre än de hade det då de var små. Sen alla de här störande medelklassbarnen, till vilka jag hör, de som bodde i hel familj och egnahemshus: för dom har det inte gått så jäkla bra. Ok, en grov generalisering, men ändå. Det är som att många stampar på stället bara, antingen vill dom inte ha samma saker som föräldrarna hade, eller så är dom deprimerade eller trodde att allt bara skulle ordna sig och jobb skulle komma automatiskt utan att man behövde göra så mycket. Till dessa hör just jag. Jag är nog en jäkla dåraktig typ, säkert 10 år har det tagit för mig att komma fram till att pengarna inte kommer flygande som papperssedlar rätt in på skrivbordet åt en. För att man ska få nånting gjort, måste man göra saker också. Det är ju helt självklart när man tänker på det.

Men ändå, jag har likt en arrogant överklassfåntratt trott att eftersom allting alltid har varit lätt och ordnat sig för mig, så kommer allting liksom alltid att fortsätta vara lätt för mig; min enorma talang eller charm kommer alltid att föra mig nånstans. En bra livskamrat kommer att segla i land med båt, viftandes med vimpel, nej förresten FLERA kommer att stå på rad. Alla vill gifta sig med mig. Folk kommer att tala om mig för att jag är så duktig och dom som vill erbjuda mig jobb kommer inte att komma fram på telefonlinjen, den är så överbelastad.

Och – nu blir det riktigt intressant, läs noga nu folkvetare: eftersom jag vet (ok, TROR) att jag har kapacitet att få vissa jobb jag vill ha och också vet att jag nog fixar grejer om jag bara skulle ORKA göra dom, så är det liksom inte så jävla bråttom, tänker jag. Så har jag tänkt i över 10 år, samtidigt som jag inser att det där är den mest fatala, barnsliga, orealistiska, idiotiska, bortskämda och arroganta tanke ever.
Exempel: Jag fick i början av 2000-talet reda på att en tidning eventuellt ville ha mig som serietecknare, skulle bara ringa chefredaktören och snacka lite, men istället för att ringa dit så var jag så jäkla nöjd över att nån överhuvudtaget hade velat ha mig nånstans, så jag gladde mig åt den saken och förträngde sen fort alltihop. Jag har flera sådana här exempel; stora, fina chanser jag har fått, men som jag har viftat bort av nån slags underlig lättnad över att jag inte behöver (undrar hur jag tänkte här?!) prestera nånting just där, just då.
En annan gång var det en lite större tidning vars reklamkampanj jag faktiskt fotade (hu, att tänka på det idag. Bara tanken på ett sånt jobb ger mig stressutslag) men satte jag typ själ och hjärta i arbetet? Nå nä. Jag plåtade nu lite halvhjärtat på stan. Lat, snabb, effektiv men inte så jäkla duktig. Kampanjen blev snopet medioker, jag förträngde den fort för att orka stå ut med mig själv. Nu senare kan jag ju vara lättad över att jag inte hamnade in på den vägen ung och ovetande som jag var, kanske det var mitt undermedvetna som agerade där och viskade: don't sell yourself to the devil, don't you ever work in marketing! Vem vet.

Nu börjar det så småningom bli lite akut här rent finansiellt, och vet ni jag tror det gör mig gott.

Nina Björk intervjuas. Priceless!

Vill ni höra på en inspirerande människa, lyssna (eller se) på Nina Björk. Speciellt när hon börjar tala om samhället och kapitalismens problem. Helt priceless. Hon borde få en halv timme i radion, varje dag. Synd bara att intervjuaren är en sån totalidiot men det får man leva med.

"Det är ju rätt så barnsliga naiva, enkla frågor som vi har att göras med. Om dom i sig är provocerande, så måste det ju vara ett system som är konstigt när dom frågorna inte bara kan lugnt besvaras på ett vettigt sätt, utan ba "Ååååh, kommer du och petar i vårt bygge, liksom." Då är inte bygget så jättebra.

Rovdjuren i våra hem

Idag är jag ARG. Morgonen var alldeles för lång, jag har skrivit diskurskapitel, men det gör mig bara OSALIG. Jag vill skriva en parodi på en gradu istället för att skriva en sån där gradu på allvar. Jag vill analysera meningar och deras inneboende meningar efter dialogisk eller kritisk analysmodell BECAUSE IT IS SILLY, inte för att det hämtar nån påstådd ny info eller mening. Idag tycker jag att allt är fånigt. Vi skulle gå och äta pho, det blev ingen pho eftersom klockan blev för mycket och hunden fortfarande är orastad. Samma jävla promenadvägar. Samma hundar som man möter, vissa arga, vissa snälla. Hundens sinne som består till 90 procent av instinkt och till 10 procent leverlåda. Hämta bollen = leverlåda. Rädd, arg, springa, leka = instinkt. J höll på att få ett skratt/slaganfall/ en psykos idag morse när det plötsligt slog honom att mänskan frivilligt umgås med håriga retards (hundar och katter) som inte hämtar något annat än eventuellt hårstrån och nåt vi kallar tillit och ömhet. Ju mer jag tänker på det, desto mer bisarrt tycker jag också att det är. Hundar, att man har hundar och katter. Dessa missanpassade rovdjur i våra egna hem, okej de har anpassat sig fint, men de har anpassat sig efter oss. De gillar lätt ruttet kött, vi gillar färskt. Nå väl, men eftersom de finns ska ju nån ta hand om dom - då kan det lika gärna vara jag, resonerade jag här nån gång tidigare också. Inget nytt med det.
Inget nytt med NÅGOT idag.

Jag har lagat stora rubriker hit

för att det är kiva. Och för att jag typ hellre skriker än skriver något eftertänkt just nu.
Vi var ute i helgen. Det var skoj. Jag såg en vacker kvinna i såna där Oscar Wilde- eller Edgar Allan Poe-glasögon, inte för att jag vet om nån av dom hade glasögon, men om dom hade så kan man ju föreställa sig vilken typ glasögon de skulle ha. Blev ju nästan lite bestört av sådan stil och smak på en människa och sa åt henne att hon är det vackraste jag hade sett. Hon verkade inte imponerad. Och det var nog bara fylleslaget. Med ens kände jag mig som den där ena gången i Hesa då jag skulle stöta på en töntig teaterstuderande och gjorde en sån fåntratt av mig själv så det är rätt pinsamt att tänka på det idag ännu.
Vi smakade på Weissbier och hade whiskysmakning innan på lördag och jag hade inte gissat en enda whisky rätt med ögonen fast. Men Weissbieren var god. Nu får det vara nog med Weissbier ett tag.
Nu håller jag på med diskurskapitlet. Det är för jävligt, vad mer kan man säga. Skrev åt professorn att han gärna får kritisera min text nästa vecka. Han svarade att "ska jag kritisera? Jag hade nog tänkt mig att handleda." Jag svarade att det nog blir bättre om han kritiserar.
Det är en pina för mänskligheten att humanister som jag ska leka analytiker. En nyhetstext är ingen sensationell nyupptäckt vätska, ändå ska jag laborera med den som om orden i sig kunde visa på något helt nytt som gått alla förbi. Strunt.

Layoutmiss

Nåmen perkele. Såhär ser det ut nu. Helt åt reven.

Jag skulle göra om layouten, inte någon bra idé. Inte nu.

Nu får det vara. Det här är en bild från Cluj Napoca.

Hästlista

En hästlista, lånad härifrån.

Beskriv din häst i tre ord. Finborstad-egensinnig.

Vad är det bästa/sämsta med hästen? Det bästa är att den är min, det sämsta är att allt är imagination.

Hur hästmyser du? I sadeln

Dina 3 bästa hästtips? 1. Ta hästen ut 2. Håll hästen inne 3. Prova hästyoga

Hur ser din hästoutfit ut? Ponnysvans, väst och hästskor

Har skol/jobbstarten fört med sig några insikter? Gör man inte så mycket, så blir det väldigt litet gjort.

Vad har du på TO-DO listan just nu? 1.TO-DYE 2.NOT-TO-DIE

Några tips på hur man botar hästdeppigheten? Man slutar tänka på den.

Bästa musiken för regniga dagar? Nån kanal från Accuradio.

Vilka serier rekommenderar du att följa? Eller kanske någon sevärd film? My Little Pony

Vilka bloggar frossar du i för tillfället? Den här

Vad är den hästigaste maträtten? Lidl-lasagne. (Nämen uuusch så lågt).

Var hänger du helst under helgen? I en bygel i sängkammaren

Har du någon inplanterad resa för den närmaste framtiden? Ja, jag har en som jag sådde i gårdskrukan här nere

Hur förbereder du dig för vintern? Jag surar

P.S Om ni inte har tryckt på CORNIFY-knappen där till höger i marginalen ännu så GÖR DET! NU! Jag lovar att det blir en upplevelse!!!!

Svensk och finsk feminism

Hej! Ett inlägg jag gått och funderat på i några dagar nu, ända sen jag såg och samtidigt slutade se på Sveriges Idol. Nämligen en tanke om feminism i Sverige och Finland och hur på sätt den är olika.

I Sveriges Idol har nu två duktiga tjejer röstats ut på rad, allt medan brölande, maskulina karlar på en imaginär pedestal uppför sina "tolkningar" av musik och blir överösta med beröm och superlativ, även om uppträdandena enligt mig är som fylle-karaoke, bredbent töntiga och ibland rent dåliga. I Sveriges Idol-jury tycks det bara vara Alexander Bard som ser något annat än ett dyrkande, uppmuntrande och upphöjande av heteronormativa ideal som ett alternativ. Detta får mig att reflektera tillbaka på min tid i Sverige. Jag bodde några år i Malmö, sällskapade med en svensk karl där och fick på så sätt en kort inblick i hur det var att vara tjej i Sverige. Och milde tid, det fanns skillnader. I Sverige upplevde jag på ett mycket konkret sätt att det fanns könsroller, på ett lite sånt där "Åland-sätt"; att tjejer uppmuntrades till att göra tjejiga saker medan karlarna var de som var humoristiska, kluriga, smarta och belevade byggare eller intellektuella tänkare. Det fanns så klart också undantag, jag säger inte att det var helt svartvitt, och det här är min personliga upplevelse, så den ska heller inte ses som nån allmängiltig sanning. Ändå blev det så tydligt för mig det där, även om jag inte direkt såg det då (jag funderade bara på varför jag inte funkade i Sverige, haha).

Jag kom från ett annat land, från en ungdom i vilken begrepp som feminism inte existerade. I gymnasiet, under studietiden i Finland fanns det bland mig och mina kompisar både pojkar och flickor och det var faktiskt aldrig någon skillnad på vem som gjorde vad eller sade vad, hade makt, hade nåt övertag eller något liknande. Det fanns aldrig nån tanke om att någon var man eller någon var kvinna, förutom lite förälskelser och sånt där då, men det är nu väl en annan sak. När jag tänker på det, ser jag det här som något typiskt finskt. Nu är det här igen helt mina personliga upplevelser, och jag säger inte att det överhuvudtaget inte fanns skillnader mellan könen under min ungdom; det är KLART att det fanns en massa exempel på det också, till exempel när vi började musicera, då blev det väldigt tydligt - och det här är intressant av en annan anledning, för i musicerandet tar man ju också stor inspiration just från Sverige och USA.

Jag skulle villa påstå att könsroller i Finland och i Sverige är totalt olika och att man därför inte riktigt kan föra samma feministiska kamp i Finland som i Sverige. Skulle jag bo i Sverige skulle jag vara en fullkomligt rabiat feminist, jag hade fan slitit håret av mig i frustration över att måsta bo och leva där, på samma sätt som jag sliter håret av mig när jag ser på svenska Idol. Jag säger inte att man därför inte skulle behöva föra en feministisk kamp i Finland, naturligtvis ska man det, och det är nu det blir känsligt.
Jag tror att de finska männen, lite på samma sätt som de ryska männen, ser sig själva som nån slags kämpar, som stridsmän i motvind, de har makten i samhället, det är inte det; men innerst inne vet de liksom att de inte är nånting alls. Det här låter ju nästan poetiskt och är förklarat på mer eller mindre emotionella grunder, men jag ser den finske mannen som mycket mer förlåtande och ödmjuk än den svenske dito. Jag tror att finska män ofta ser kvinnor som, om inte starkade än de själva, så åtminstone på samma plan som de själva och det här förklarar också varför det blir såna rabalder när feminister hörs och syns i politiken och i debatter i Finland idag. Det är finska män som aldrig har uppfattat någon skillnad mellan könen, som alltid har sett sig själva som ställda jämsides med kvinnor och som rentav ofta säkert till och med känner sig underlägsna sina egna fruar, som reagerar. Och det är inte så konstigt, när man ser det på det viset.
Som sagt betyder ju detta ingalunda att det inte bör föras nån feministisk kamp i Finland, men man måste kanske bara vara medveten om denna sårbarhet hos "den finske mannen" (det är nu också ett väldigt vagt begrepp, som är i gungning) när man för fram kvinnosaker och feministiska argument, att finska män trots deras finansiella och generella överlägsenhet ser sig själva som lägst i rang. Fråga mig inte på vilka grunder jag säger såhär, men jag har en sån känsla bara.

Det här har säkert många olika kulturella grunder; bland annat har det med Finlands agrara historia att göra, att kvinnor vad jag vet har arbetat jämsides med män i jordbruk och på gårdar i långa tider. Jag vet inte varför det har varit annorlunda i Sverige, men så tycks det ju vara. Tänk fan på folkhemmet, det svenska folkhemmet! Och könsrollerna där. Tycker på nåt sätt att det inte verkar vara lika könskorrupt i Finland. Här är det liksom inga märkvärdigheter om mamma går och hugger ved.
Sen hade vi ju kriget också, de finska Lottorna var hjältar och finska kvinnor höll landet i gång, gjorde männens uppgifter medan männen var i krig.

Ja, jag vill påstå att feminister har det värre i Sverige, värre och värre, det kan man ju debattera, men utgående från populärkulturen och vad man kan läsa av den, så ser det nog rent för jävligt ut för tjejer och kvinnor i Sverige. Fy fan.

Klädspaning

Idag är jag så trött så att jag bara ramlar omkring, ögonlocken faller, viskandet i datasalen låter som sövande skogsmummel, stolen bakom min rygg och min rumpa känns inte. Det funkar inte för mig att gå och sova i tid, har aldrig funkat. Natten är min och sånt blaj. Går ju inte så bra ihop med att jag nuförtiden har hund som är oförskämt morgonpigg och ska ut och lufta på sig alltid nietiden. Idag när jag hade hällt i mig min kaffebalja, ringde dessutom J och skulle ha mig på klädspaning till Frälsningsarméns lopptorg. Klädspaning på Frälsningsarméns lopptorg går ungefär ut på att jag står och surar i ett hörn och kommer med bryska kommentarer, medan J dukar fram plagg som på olika sätt skulle kläda min person eller personlighet, men som framför kunde allt ge illusionen av att jag har bra smak. Sen står jag en stund i provkoppin och drar av och drar på, divlar och svär, J kommenterar och hurrar när jag får på mig något som har kvalitet och ser ut som kvalitet. Trots att jag oftast är ofantligt sur när vi är på Frälsningsarméns lopptorg - det har ju oftast att göra med att det är på morgonen och att jag typ aldrig har sovit ordentligt om morgonen - så är där en jävel som skrattar inombords åt det faktum att könsroller är ett jäkla bullshit-påhitt; jag avskyr kläduppköp och klädprovning, ser shopping som ett nödvändigt ont, går med på att cykla till lopptorget för att jag ju i längden vet att det är bra investeringar som görs där, allt medan J likt den inombords tant han är, springer omkring och testar och klämmer, drar och jämför, hittar olika saker som han vill att jag ska prova, pekar uppskattande på märket; "Det är kvalitet det där. Int någo HM-skräp". Vår lilla klädprovningsritual är som ett tyst fuck you till fördomen att det är heterokvinnorna som är shoppingtokiga och intresserade av kläder och mode, allt medan karlarna surar och motvilligt låter sig lockas med på uppköp.
Nu är jag så trött så jag inte kan avsluta det här på ett vettigt sätt.
SLUT.

Spel och välmående

Kvällen innan slocknade jag, kvällen igår spelade jag Lotro. Det var rätt så fantastiskt. Träffade nån typ som hette Schl-nånting och vi questade tillsammans i någon timme. Hon frågade grejer på tyska, bland annat nåt om FTP-servrar och live-chat, jag förstod att man tydligen kan koppla upp sig så att man kan sitta med nåt headsätt och snarvla medan man spelar; det där är gränsen till när det går överiks för mig. Det är redan helt tillräckligt mycket action och hänsynstagande när man questar tillsammans med någon annan. Emellanåt måste man artigt meddela att "nu far jag hitåt", eller "jag behöver ännu en yxa därifrån" för att inte allting ska bli ett enda planlöst kringspringande. Spel är en involverande, totalt onödig, banal, liten sysselsättningslåda. Lika mycket nöje och konstgjord meningsfullhet som spelandet ger mig, önskar jag att jag hade satt mig ner och gjort något vettigare istället. Samtidigt accepterar jag nog att det är sådan här jag är nuförtiden. Huvudsaken nuförtiden är liksom att göra så lite skada som möjligt. Köpa så lite som möjligt, göra så lite som möjligt, typ. Och samtidigt tänka på sitt eget välmående. Att spela är väl en form av upprätthållande av sitt välmående (i längden vet jag inte, men för stunden; aye). Också i spelet värnar jag om vad jag tycker att är roligt, dvs rida lite på sidan om ibland, ta tid på sig, odla jordgubbar, smida järn, samla skinn, för sig själv. Spela är inte för mig att samla ihop ett stort gäng och sen springa omkring med klubbor och idka massutrotning av olika fiendesällskap. Att questa tillsammans med nån okänd mänska en stund är okej, men i längden tröttsamt. Men det känns ju bra när man kan hjälpa nån med sina fantastiska healing powers.
Okej nu ska jag sluta, jag har ju en gradu här, hehe.

Lista med modifikationer

Ändrade lite på frågorna så det inte ska bli så fruktansvärt enformigt. Eventuellt blev det bara konstigt.

1. Lamporna på eller lamporna av?
Lamporna på om det är mörkt.
2. Vem såg dig senast baka?

Min sambo eller hunden

3. Hur såg du ut i högstadiet?

Jag såg sämst ever ut i högstadiet. Hade ingen stil och hade finnar. På nian började jag gå med fiskdrag runt halsen. Det har bara blivit bättre sen dess.

4. Hur kommer du att se ut om tjugo år?
Ja, jag hoppas att jag är en stilig dam.
5. Hur var du på dagis?
Tystlåten och rädd. Väldigt fäst vid en eller högst två personer.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Jag är nog lite egen sådär allmänt betraktat, tror jag. Och en skratt-flamsa. Åtminstone jobbar jag hårt om det finns nåt vettigt att göra. Annars blir det raka motsatsen.
7. Har du en osthyvel?
Jag har en. Den är bra och skär tjocka skivor (vs J:s som är dålig och skär tunna skivor. Därom tvista vi vilken osthyvel som vinner. J vill inte höra om nåt annat än att hans egen osthyvel som skär tunna skivor "smaken kommer i tunnheten. Tjocka skivor smakar bara vax" naturligtvis är bäst).
Min kan också skära kål så jag vinner ändå.
8.Vad är ditt senaste bästa inköp?
TANGLE TEEZER. Ska göra hutlös reklam här nu: Tangle teezern är borsten du längtat efter. Om du har långt, trassligt hår är den ett måste. Tovornas tid är förbi! Man kan också borsta när håret är vått.
9. Har du någon klapp?
Du menar julklapp, redan? Nej.
10. Är du rädd för att få hängbröst?
Nej, inte precis.
11. Tror du att gud är en man eller en kvinna?

Tror du att Gud?

12. Svär du?
På heders ord.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
Jag är alltid trevlig, om man inte är elak.
14. Hur hundig är du på en skala 1-10?
Jag är rätt så hundig, kanske 7.
15. Tror du på katter?
Ja det beror på. Ibland är dom jäkligt luriga.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du?
Grönsakstofuwok, nån slags thai-inspirerad. Thaimat har allt: sött, salt o surt. Take that for the rest of your life! Inga problem.
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?

Grillad korv typ. Eller en blodig biff. Anka är ingen favorit heller. Eller inälvor.

18. Har du blivit arresterad?
Nej, jag har alltid lyckats (hehehe).
19. Simmar du?
Mycket och långt. Kan simma över en hel vik. Man bara simmar och simmar. Man kan vila medan man simmar om man lägger sig på rygg emellanåt, nu vet ni det.
20. Har du kysst en groda?
Inte vad jag minns
21. Är du rädd för Securitasvakter?
Jag tvingas konversera med dom på jobbet ibland. Det är som om de gick på tre växlar: De vaktar, går eller pratar om väder.
22. Har du någonting att damma?
Det skulle vara några lumpor i skåpen.
23. Vad har du på gång?

Tja, hmm. En gradu, bland annat.

24. Har du ätit gift?
Inte kanske direkt medvetet.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen?
Beror på om jag sover eller inte.
26. Kan du laga cyklar?
Haha, nej.
27. Kan du fixa med bilar?
Hahahaha. Nejnej.
28. Brukar du köra om?
Om jag är tvungen.
29. Kan du baka bröd?
Jajamen. Jag har ett standardrecept i huvudet: 5 dl vatten, ett paket jäst, olja, salt, socker och sen mjöl på tills det är en deg.
30. Vet du hur man frostar av en frys?
Vadå, finns det nån skill-level där? Man drar väl ut stöpseln bara, öppnar dörren och väntar på att det ska börja rinna?
31. Vilket spel skulle du helst leva i?
LOTRO. Lord of the rings online. Lalalalala. När som helst.

Dokumenttiprojekti - Tubettajat

Såg på Dokumenttiprojekti: Tubettajat igår, en dokumentär om ensamma finska män som "tubettar", dvs filmar sina egna liv och postar dom på Youtube. Dessa karlar (var är kvinnorna?) och filmer berörde mig; speciellt den där nästan geniala tanken bakom vissa skakiga bilder av en kyrka, medan berättaren förklarar att "kaveri ei tullut". Det blir så in på livet äkta, så omanipulerat, rått. Fascineras bara av såna här totalt avskalade och opretentiösa livsskildningar, dessa män är ju mestadels ganska sorgliga men en av de här karlarna är en riktigt driftig typ, spenderar fredagskvällarna genom att dra "Pasiradio" och dricka sig full. Han visar sig vara en utmärkt pianist också, drar Stormskärsmaja på ett gammalt välklingande piano, bästa versionen jag nånsin har hört... Och han bor i ett totalkaos av sladdar, VHS-kasetter, monitorer och skräp. Det är något skrämmade i det där; jag ser mig själv i det där kaoset. Jag är rädd för att det ska gå precis på samma sätt för mig; att jag till sist bor i en enda röra, drar upp små "farleder" mellan skräphögarna, drar känslofyllda versioner av Für Elise på piano, håller min egen fylleradio på fredagskvällarna och lever på roskismat.
Vad vet man.

Dagens konstaterande

Jag begriper ju nog att det var ganska taktlöst av mig att igår framhäva fattiga som nån slags "hjältar i samhället" pga att de inte konsumerar så mycket. Det är ju nog tokigt på många plan, speciellt då jag själv inte är speciellt fattig, fastän jag ju nog egentligen är fattig, om man tänker att min inkomst är ca 500 euro i månaden. Men alltså jag LEVER ju som en kunglighet, enligt mig själv; det är det där som är det knepiga. Kål är ju liksom gott.
Ja, jag vet inte om det är så angeläget att se sig själv som nån slags hjälte om man typ inte har nånstans att bo och knappt äter sig mätt om kvällarna. Knappast. Men se på Pentti Linkola! Åhå joh hoppsan, där beställde jag hans senaste bok Voisiko elämä voittaa, så snart kanske jag har mer att säga om honom.

Den här månaden gör jag upp en förteckning över pengar tjänade och pengar spenderade, bara för att det kan vara skoj och hälsosamt att riktigt kolla vad man gör av med, egentligen. Annars, så är det inget nytt, så sitter jag i mikrofilmsrummet och går igenom musikrecensioner, funderar jag på gradun, med betoningen på funderar.

"Alla ska ha rätt till att köpa hårspray varje månad"

Det har varit ett jäkla rabalder kring Mathias som skrev om sin livssituation som fattig. Enligt Mathias själv, är det främst folk som själva lever i nån form av fattigdom som har varit mest kritiska till hans verk, vilket nu inte är så konstigt. Den allmänna åsikten tycks vara antingen att fattiga inte ska fjäska uppåt genom att skriva böcker, eller så har de ställt sig skeptiska till att skribenten bor i en 1000 euros trea med bastu.
Jag har inga åsikter om varken boken (eftersom jag ännu inte har läst den) eller Mathias boendeformer, tycker nu överlag bara att det är bra att det skrivs om fattigdom, ur vilket perspektiv och i vilka ordalag kan man nu sen debattera. Folk som inte själva lever i fattigdom kan ju läsa den där boken i ett slags emotionellt "vilken tur att det där inte är jag"-rus. De som själva är fattiga har ju sen råd att vara kritiska till vad som sägs om deras situation. Jag vill nu bara understryka att fattigdom inte upplevs likadant av alla; det är inte så att bara för att man inte har pengar, så är man miserabel och olycklig. Faktiskt. Det som få verkar tala om, är att fattiga, dvs lågkonsumenter, egentligen är samhällets hjältar ju, nånting alla borde sträva till! Istället för att förespråka ett "fattigt" levnadssätt, verkar folk vara upptagna med att antingen ta sig därifrån eller att tycka synd om dom som är där. Det är det där "alla ska ha rätt till att köpa hårspray varje månad"-resonemanget som jag inte begriper mig på.

Om man nu vill säga något om fattigdom, så tror jag att det främst behövs en grundläggande attitydförändring. Till exempel är begagnade leksaker eller kläder inte något att skämmas för, däremot är det coolt som fan. Att man konsumerar mindre än genomsnittet är också beundransvärt, inte skamligt; det är något att ta exempel från. Om du inte har råd att gå på bio, skäms inte; säg att vafan ska du på bio för, det där kan man ju streama från nätet. Har du inte råd att gå på krog, skit i krogen och ordna bättre fest hemma.
Jag älskade walopääs kommentar här för nån tid sen, då hennes barn förtjust utbrast "E det från roskisen?!" då hon kom hem med någo bakverk. En annan berättade att hen som barn inte hade råd att ge nya leksaker åt sina kompisar till födelsedagspresent, istället fick hen ge sina egna begagnade leksaker - något som trots det inte upplevdes som pinsamt. Istället hade hen dunkat kompisen i sidan, sagt "kolla in den där!" (Att kompisen sen inte tyckte att presenten var nåt värt att ha bara för att den inte kom i en skinande ny förpackning, är KOMPISENS fel, inte någon annans).
Sånt där liksom! "Västerländsk levnadsstandard" - vafan är det att sträva efter? Sluta fjanta er.

Ännu ett konkret exempel från mitt eget liv. I skrivande stund fick jag just ett mail från ostohyvitys: "Mitä isälle lahjaksi?" var rubriken. Det allmänna antaget skulle väl vara att man som fattig här skulle sucka djupt och tänka stackars mig som inte har råd att köpa nåt åt pappa till farsdagen. Istället blir jag inte miserabel över att det är farsdag och att jag inte har råd att köpa strumpor åt pappa (och även om jag skulle ha råd skulle jag inte köpa, det är ju det som är poängen, muahhahahha). Däremot är jag skitnöjd över att jag inte understöder farsdagskommersen och istället typ skriver ett snällt sms eller vem vet, skickar ett kort.
Borde man starta en "Fingret åt hög levnardsstandard som norm"-skola?

Pet Society In Memoriam

Idag morse tog det evigheter att komma i gång. Jag gjorde ett försök till att få tankerverksamheten flödande i och med det förra inlägget, men eftersom jag inte lyckades svara på frågan jag ställde, så tar jag mig idag friheten till att göra vafan jag vill. Istället för att ha bråttom nånstans spenderade jag minuter framför vessaspegeln, satte mascara, kontaktlinser, foundation och alltihopa och sen klädde jag på mig kläder som eventuellt ser ut som att de nån gång var köpta i en butik. Allt detta ett försök att inte låtsas om känslan av skog som plöjs ner av bulldozers som försiggår inombords.

Anlände till Arken, snygg och i präktig utstyrsel för att hitta stället som sovande, i dvala, susande, omgiven av ett gråbeigt töcken, datorerna stillsamt kaffimumlande i i Humfens bibliotek, tyst mellan hyllorna, inget tecken på aktivitet nånstans. Ibland funderar jag om det är likadant på andra institutioner, vid ÅA, i världen rentav; om det nånstans är möjligt att en hel institution kan vara så totalt vilande som denna. Hibernating.
Ja, om man hade varit en kedjerökare så hade det rökts en hel del idag, kan jag säga.

Idag HADE JAG TÄNKT spela Pet Society eftersom dom brukar ha grymma Halloween-teman där, posta pointless bilder hit och eventuellt hitta på historier kring dom. Nu läste jag dock att dom har stängt hela spelet, eftersom det är föråldrat och för att de ska hitta på nya, bättre spel. Just my luck, huh.
Nå, TILL ALL JÄVLA tur har jag sparat bilder från spelet, så att jag kan föreviga dom här.
Seriöst, jag tror jag håller på att få nån form av spelpsykos men här kör vi nu:

Min trädgård (och den där kufiska "Hideeni" på besök. Klickade man på Hideeni så hände lite märkvärdiga saker.

Hideeni har bubbeldräkt och jag hälsar på ett smutsigt djur.
Yes, it all makes perfect sense.

Närbild av mig och Hideeni i nån slags chokoägg-utstyrsel.
Makes perfect sense igen.

På besök i nåt slags öhm landskap..

Skitiga djur på café

Yukari hälsar alla välkomna!!!!!!!!

Ljusrött så det förslår.

Det konstigaste som introducerades i Pet Society:
en självgående SKITSKRÄMMANDE "Pet Nanny"

Har för mig att det här eventuellt var min trädgård

Mitt "teaterrum". Hehe. I know I'm psychotic.

Spelmaskiner och ufon. It makes perfect sense.

Ett av mina rum igen. Please don't mention Freud.

Mitt sovrum tror jag det var. Fatta att dom har lagat Hokusais våg som Pet Society-tavla.

Jag som ensam typ i ett litet öhm exotiskt landskap.

De där djuren smilade sådär äckligt när de fick mat eller kärlek. Nervkittlande störande.

Nån slags snöbollshideeni.
Och i Pet Society hörde pokalhyllor till standardinredningen.
Min natur trogen slängde jag omkring mina pokaler eller bytte dom mot apelsiner.

Mitt kök. Måste säga att jag är lite stolt över det där faktiskt.

Inspirerande burgare.

Ensam banan i trädgård.

Eld i mitt rum och Hideeni i rymd(?)outfit.

Annan typ som förstår sig på det här med eld inomhus.

Som sagt, Pet Society förstod sig på det här med Halloween.

Ibland finns det ingen bildtext som skulle kunna förklara något som helst.

Japansk badrumsinteriör

C R Y

A captured moment.

En ansiktslös sfinx invid en flatscreen-TV. Only in Pet Society.

Just a hell lot of plushies

Hideeni klädd som röd ananas. Just just.

Det är sånt här som jag gillade. Äkta Halloween-meininki.

Glasögonsjöjungfru i skog.

Fina färgkontraster

Får paj slängd i ansiktet (av nån anledning). Lägg märke till koalan i bakgrunden!

Bläckfiskshideeni

Never enough lounge bar

Pets diner. Med storstadsutsikt.

ALL OF US MUS DIE!!!!!!!!
Javisst fan!!

Ostvägg

Rymdfarkost/lekrum. Every woman's dream (lägg märke till min teatraliska outfit).

Fruktträdgård, trött typ och fotbollshideeni (under nåt VM, tror jag).

[insert text here]

Djur som säger "köttbulle" och "mjölk".
Creepy.

I think you're creepy and I like you a lot.

På besök hos nån som har ett sånt där överfyllt akvarim. Tänk på fiskarna!
Inte ens i ett virtuellt spel kunde jag ha hjärta att ha ett sånt där akvarium.

Another captured moment.

Sådär. Ni kan ringa psykvården nu.