Kollektiv skuldbeläggning

Ännu en grej om det här med skuldbeläggande innan jag tar itu med nåt heeelt annat...
Ja det var inte jag som kom på det här, det var min sluga sambo, men eftersom han int orkar uttrycka sig alltid (och slutar FB-diskussionsfighter med orden "GÅ OCH DÖ" typ), så tycker jag att jag kan ta åt mig uppgiften att presentera den här tanken.

Ehrenberg skrev en intressant kolumn här om dan, den handlar i princip om det här med att män alltid utgör normen och problematiken kring det; att män som grupp aldrig vill ta på sig nån form av skuld, utan att det alltid är "elaka Bosse" eller "alkoholiserade Benke" som är orsaken till att kvinnor våldtas till exempel, inte män som grupp.
Då jag lite läste kommentarer som dök upp på FB kring den här artikeln, så var det lite som att många (män) igen inte ville läsa vad som egentligen stod i själva kolumnen utan som istället var besatta med att känna sig påhåppade, sa typ "Om skribenten är ute efter att få de flesta män som läser texten att känna sig utelämnade, nedvärderade och utsatta som grupp så har han nog lyckats." Ja och so what? Det jag undrar är varför det är så känsligt med skuldbeläggande, och speciellt när man sätter skulden på män då eventuellt.
Vi har ju skulder att bära varje dag, hela tiden. Alla våra val, precis som Ehrenberg skriver; varje gång vi inte protesterar mot att nån har lägre lön, så är vi egentligen delaktiga i den här ojämlikheten. Och that's how it is. Varför börja orda om det?
Sen alltid det här pratet om att folk bara är "ute efter att provocera" när det faktiskt tas upp vettiga poänger nånstans, för en gångs skull. Vad är det egentligen att provocera? Jo, kanske att säga sanningen på ett ibland ganska fult och skarpt sätt, just så att nån känner sig skyldig. Nå vad är det vi borde känna oss då, om inte skyldiga, i det här fallet? Varför är vi så jäkla känsliga inför att skuldbeläggas, egentligen? Är det för att vi är medvetna om att världens sunkighet egentligen är vårt fel, att det är vår levnadsstandard som utgör den pissrealitet som största delen av världens befolkning tvingas leva i?
Män, bär skulden över att det är NI som våldtar, inte kvinnorna, även om du Håkan inte personligen har varit med och begått våldtäktsbrott. Nånstans där borde man kanske börja för att få nån ordning i härvan.

DET ÄR NU, DET ÄR NU, DET ÄR NU

Hej på dig, mitt dagliga liv som jag vet exakt hur bör levas, men vars premisser är lika svåra att hålla som att hålla sig i från den där extra bingorundan om kvällarna, den extra smörgåsen eller chokoraden om dagarna eller sovkvarten om morgnarna. Nåja, man ska väl inte ta allt så jäkla allvarligt. Nu är jag bara i en sån där situation att graduarbetet har påbörjats och det med buller och brak; steg opp halvnie och pressade ur mig ett par vaga ord om diskursanalys, skickade in planen för opponering och nu är det bara arbetstid mellan 9.30-14.00 fram till jul som gäller för mig. Håller jag inte vad jag har lovat mig själv, så vet jag nämligen att jag lika gärna kan lägga mig i rännstenen och invänta behandling. Men just nu sitter jag bara på min arbetsstol med ett "JAG HAR BÖRJAT, DET ÄR NU, DET ÄR NU, DET ÄR NU"-utrop inom mig. Saken med mig är nämligen alltid att jag lever mig in i situationers känslosvammel mer än jag verkligen tar itu med det som situationen bör innehålla.

Nå, om jag nu lite vidare ännu ska fundera på min gradu (förbered er på att den här bloggen eventuellt kommer att bli jäkligt ensidig från o med nu), så kom jag över det här citatet, från Hjärnsläpp - Bang om biologism, (s. 39 om nån vill veta, jag behöver komma in i rutinerna här ;):

Det är lätt att konstatera att det finns skillnader mellan kvinnor och män idag, att de gör olika saker, tjänar olika mycket pengar och så vidare. Att jag är feminist beror ju på att jag anser att det finns skillnader mellan könen som är grundade i förtryck. Jag måste berätta om skillnaderna för att kunna bekämpa förtrycket, men risken finns alltid att jag istället förstärker skillnaderna. Jag kanske ger dem mer betydelse än de egentligen har och fixerar män och kvinnor i manligt och kvinnligt.

Tycker det var väl formulerat det där och tycker att jag själv hela tiden konfronteras med samma tankar, dvs tankar om att man kanske gör fel i att belysa skillnader i hur recensenter skriver om kvinnliga och manliga artister, jag menar ibland tror jag nästan att det skulle vara bättre att inte peka på skillnader och göra ett jäkla hallå av eventuella orättvisa och olika beskrivningar av genus, då är det ju jag som på ett sätt letar efter språkliga nyanser, dvs gör sånt som man eventuellt inte ens borde göra om man ska vara neutral? Men jå, samtidigt som man letar efter skillnader i hur genus beskrivs, så skapar man ju en medvetenhet om att de finns, nån måste väl göra det också.
Äsch, vilka självklara funderingar egentligen och en onödig upprepning av citatet. Man behöver int orka läsa det här svamlet. Men ändå. Vill på nåt bättre formulerat sätt få in den där problematiken nånstans.

Lvmen: Mondo

Vi har varit på miniturné i Pieksämäki och Jyväskylä. Det var väldigt lyckat sådär på det stora hela; mycket öl och trevligt folk, emellanåt lite finsk-blackout i huvu när jag fortfarande inte uttrycker mig helt obehindrat. Emellanåt fejdar jag bara ut i nåt alternativt universum när jag inte orkar och kan följa med i alla snabba diskussioner. Men i like it på finska alltså! Det e nog så annorlunda meininki än med finlandssvenskar och jag gillar ju faktiskt bådadera, ska jag erkänna. Nog älskar jag ju alltid svenskan mest eftersom det är på detta språk som jag kan uttrycka mig så det bara schwungar i lampskärmarna av alla uttryck jag åstadkommer.
Vi spelade också semi-bra, lite på plus gick vi till och med, vilket inte är en självklarhet då man är ett pyttelitet, halvpopulärt band. Fick sova i ett sunkigt hippiekollektiv där det låg folk på sofforna och en skiva spelade på loop HELA natten. När jag vaknade var jag övertygad om att den här musiken ovan var den bästa jag har hört på länge. Har nu bara valt en slumpmässig låt från skivan Mondo eftersom jag i skrivande stund inte orkar leta fram den bästa.

Det bästa som hände under helgen var när ett par typer som vanligt trodde att J var 19 år och sa att "du kommer nog att bli någo du" varpå J, 35 år svarar att han redan är något; han är städare.
Den där dialogen kan sen underhålla mig! Gång på gång på gång måste jag tänka på den igen och igen.

Historien om min ex

Nån gång så har jag faktiskt lust att skriva lite om min ex bara för att det idag ter sig så otippat att jag har varit tillsammans med en sån som honom; en helt vanlig typ men ändå bombastisk som en fjärt i öknen. Jag träffade honom en sommar i Paris, hyrde ett rum där i en månad och vi hade nog haft lite kontakt på nätet innan, jag visste alltså vem jag skulle träffa; en mexikan, en musiker-kompositör, en drömmare; en som på många jäkla sätt var väldigt likadan som jag (narcissistisk) men samtidigt ändå så jäkla annorlunda. Det blev en stormande kärlekshistoria, med betoning på stormande. Det blev sånt där en timme här och en timme där för han var naturligtvis gift också (vilket jag fick reda på senare, och han ljög om sin ålder och det vete fan vad han annars ljög om, det spelar till all tur inte nån roll längre). Den här mänskan tyckte om mig, ja, egentligen exotiserade han mig ungefär på samma sätt som jag exotiserade honom. Han hade aldrig upplevt någon som var så smal och så vit (!) och jag hade nog aldrig varit med nån som var så mörk och så fet. Hemska saker... Jag har heller aldrig i mitt liv mött en större douchebag, en mer självcentrerad mänska, en så totalt bortkollrad typ som hade flyttat från en välbärgad familj i Mexico för både kärlek och framgång i Paris men som fick smaka på "det riktiga livet", dvs märkte att ingenting blir som man vill, att man måste arbeta hårt för att bli till något, att de stekta sparvarna inte automatiskt flyger in i munnen på en och sånt. Bändet nådde aldrig några större framgångar, komponerandet blev det inte heller nåt värst mycket av. Hela tiden var det tal om hur viktiga och betydelsefulla typer han arbetade med (han hade visst förfört självaste Camille, javisst - enligt honom hade Camille också blivit väldigt intresserad av loopar efter att hon hade varit tillsammans med honom; underförstått hade HAN visat henne hur man kan använda sig av loopar i musiken). Ena dagen konkurrerade han med Calexico om att skriva musik till en amerikansk film, andra dagen var det tal om den fullständiga succé han och hans bänd skulle göra – snart.
Jag brydde mig ärligt sagt inte så mycket om honom, elakt nog så behövde jag känna mig riktigt ordentligt omtyckt pga en annan jäkla typ som hade gjort mig redigt illa före det. Men jag gillade hans sätt att vara ärlig, att så naivt tro på sig själv så det nästan var sött. Jag har aldrig hört så mycket snack om "the suffering artist" som när jag var med honom. Milda makter! En gång sa han att nån vis man i Mexico hade sagt att det fanns ett skimmer kring hans mammas mage när hon var gravid med honom. Jag visste inte om han ville få mig att tro att han var något speciellt, eller om han faktiskt var något speciellt. Jag betraktade honom snarare som ett fenomen, som nån slags bilolycka. Men han tog bra bilder, han hade ett öga för suddiga fotografier.
Och som jag sen blev omtyckt. Herregud. Det var my beautiful blue eyes, det var lovord och löfte om guld, juveler och kärleksbarn. Jag visste väl nog innerst inne att det som vi hade inte var något att hänga i julgranen. När vi träffades gick kommunikationen i kors, jag upplevde hela tiden att han var mer kär i idén om mig än i själva mig, att han både lite använde mig som något att visa upp (han var ingen höjdare själv) och som något att få sig själv i farten genom. Samtidigt kände jag mig konstant lite svartsjuk; jag visste att jag nog knappast var den enda som han tyckte att var så "fantastisk". Det var han själv som han alltid tyckte att var mest fantastisk, så var det ju, men åh; han var ju så missförstådd. Av alla. Jag kom passligt; han kunde glömma bort sin kommande ålderskris och samtidigt göra slag i saken och skilja sig från sin fru (om han nu nånsin gjorde det, om hon nu nånsin existerade). Hur som helst, så tyckte jag att det var spännande att vara en sån där som lämnade främmande hårstrån kvar i hans lägenhet, en som eventuellt orsakade bortförklaringar och sånt där, som var ett mysterium, ett hot, den andra kvinnan. Hahaha.
Sen gjorde jag slut. Det var katastrof, elände och misär från hans sida. Jag har nog aldrig upplevt en så nedbruten man, han blev ju attan nästan intressant där. Jag var hemma i Finland igen och jag minns att jag på Skype sa nåt om att jag nog inte vill det här nåt mer, och sen gick jag typ ut med hunden och tänkte inte på det mer. Han bröt samman totalt. Hans blogg fylldes med banal poesi, han var en förstörd karl, han försökte ge ut en bok (jag vet inte hur det gick med den), han beskrev sig själv konstant som so depressed och hans liv var så jäkla förstört, ja det var så synd om honom så ingen kunde förstå det. Han blev defensiv och unfriendade mig och allting, allting var så klart på nåt jävla vänster mitt fel, nu var det jag som var förstöraren, en i massan av alla de där som inte förstod honom, som inte respekterade honom som en human being eller vad det nu kan vara. Fortfarande besöker jag hans blogg ibland, och där är det samma visa opp och ner.
Ah, vad det är skönt att ha avslutat vissa saker i sitt liv bara.

Ibland

P.S. Ibland överväger jag att sätta hit en riktigt löjligt poetiskt vacker bild av mig själv, bara för att irritera min ex.

Mest definitivt

Tack o öde för att jag skriver här och för att typ allt som jag skrev ner och gjorde mig lustig över i inlägget nedan kom i tenten! Det är ju nästan som att man skulle tro att professorn är en följare av min blogg och att han vill mig extra väl, så väl riktade som frågorna var just för mina intressen.
Idag är det lääsh i byxorna, ska rida fram över virtuella slätter, luta mig tillbaka i soffan, äta choko och spela dragspel. Och eventuellt, oundvikligen, mest definitivt i nåt skede skriva klar min forskningsplan. Men inte ännu. Mest definitivt inte ännu. (Mest definitivt, ett uttryck lånat av farbror J som pratar riktigt underlig svenska emellanåt; den är översatt från engelsk litteratur menar han).

Religion och dittan och dattan

En dag som har tett sig som en grumlig mjödflaska, fastän vi är långt, långt från allt vad mjödtider heter och innebär. Bara EN dag till – några timmar till av medhårsstrykande text om symboler, riter, religion och kön, religion och dittan och dattan och så får jag i morgon, hetsigt åtta-på-morgonen-uttrycka mig om vad jag lärt mig under de här senaste dagarna, fan LÄNGTAR. Av den simpla orsaken att då är det här läsandet över. SEN kan jag börja koncentrera mig på annat: gradun.
Om exakt 1,5 timme ska jag stå vid ASA-biblioteksdisken och nattlåna den sista boken jag behöver. TA DEN INTE IFRÅN MIG om du första årets religionsvetare läser detta.

Och annars, annars så hittade jag en festlig bild.

SKRIV GÄRNA 50 SIDOR OM DET ÄNNU FÖR JAG FÖRSTOD INTE

Usch, den här veckan har varit så erbarmligt mörk och tråkig, så man tänker att man nästan inte borde skriva här och bara göra saken värre. Men sen å andra sidan, varje inlägg här är som en stämpel av sin tid, så att tisdagen den 22.10.2013, det var en rätt så skit dag det, det kan man väl också komma ihåg i och för sig.
Började med att jag hade tänkt gå till skolan och läsa där ostört halva dan, printa ut papper, låna böcker, äta lunch nånstans i nåt hörn där jag känner ingen (favoritsyssla bland många). Datorerna krånglade, det tog över en timme att logga in. Sen när jag väl hade loggat in så hängde sig Firefox (javisst, Firefox och vill ni veta vilket system de där datorerna hade? Vista! Skrattretande). Och printern funkade inte, stannade vid 99%:s dialogruta. Sen upptäckte jag att jag hade glömt plånboken hemma, så ingen lunch, inget lånat. Sen var jag på gott humör kan man tänka sig. Gömde en bunt böcker bakom en bokhylla och gick hem i regnet. (Minns inte om det egentligen regnade, men det spelar ingen roll. Det regnade inom mig, ÅH vilken metafor).
Sen de här tradiga religionsvetenskapsböckerna som försöker göra det tråkiga skönlitterärt och skojigt, 15 000 olika typexempel på hur symboler kan förstås, när allt man behöver veta kommer i en mening. Så att, där sitter man och skummar igenom 120 sidor dravel emedan ens anteckningar går på 5 sidor. FEM SIDOR text är allt som skulle behövas. Såhär:

Religionsvetenskapen gick från ett teologiskt perspektiv via ett humanistiskt perspektiv tills själva teologin och religionen blev de egentliga föremålen för vetenskaplig granskning.
Först var studierna textorienterade (religionshistoriska texter), sen blev byggnader, föremål, samtidsreligion, nyandlighet m.m föremål för forskning (kulturstudier).
Detta skrevs det säkert än 10-20 sidor om. Det här är förresten exakt precis så som det gick till i folkloristiken också och kanske alla andra humanistiska ämnen. Först studerade man gamla texter, sen annat. Inget nytt med den saken.

Religion kan uppfattas som
1. en uppenbarelse från Gud
2. en allmänmänsklig erfarenhet
3. ett primitivt misstag
4. en mänsklig konstruktion av social och psykologisk art
MAN MÅSTE KLARGÖRA VILKET TEORETISKT SAMMANHANG MAN TALAR UTIFRÅN (NO SHIT SHERLOCK! SKRIV GÄRNA 50 SIDOR OM DET ÄNNU FÖR JAG FÖRSTOD INTE.)

Religionsvetenskap kan förstås utgående ifrån en essentialistisk, reduktionistisk eller hermeneutisk förståelsehorisont.
Essentialistisk: man uppfattar att religionen man studerar har en helig verklighetsdimension, religionen framstår som något eget som existerar sui generis (här har man kört med fina ord som jag inte förstår vad dom betyder).
Reduktionistisk: det religiösa ges icke-religiösa förklaringar
Hermeneutisk: man TOLKAR. Of course. Hermeneutiskt, ALLTID tolkande. Hej humanism.

Det här var ju festligt! Nu orkar jag inte mera med det här, vet inte varför jag började skriva upp mina religionsvetenskapsläxor här inte, antagligen för att jag vill repetera och inte bryr mig om att underhålla eventuella bloggläsare det minsta.

Jo en sak till bara:

Det rådande paradigmet för religionsvetenskap just nu är religionsfenomenologiskt, dvs man JÄMFÖR religioner, vill visa på de religiösa fenomenens betydelser genom jämförelser.
Nu vet ni det och nu vet ni också ungefär vad 120 sidor vill ha sagt i en tråkbok som inte kan hålla sig kortfattad.

Enkla saker

Den här veckan kommer att gå åt i läsandets tecken. Har en tent i religionsvetenskap på torsdag och har lite blandade känslor inför den. Å ena sidan, rätt så enkla saker. Å andra sidan, så enkla saker att jag kanske tar dom lite väl med en klackspark? Minns den där ena tenten i folkloristik; strunt-enkelt tänkte jag. Det där klarar jag "med ren livserfarenhet", höhö. Sen fick jag två. Huj, vad jag skämdes. Alltså ska jag råda bot på detta genom att sitta i biblioteket i morgon och skriva ner allt jag vet och behöver veta om religionsvetenskap. Sen ska det nog ta sig. Och till helgen blir det en miniturné med Väinö till Pieksämäki och Jyväskylä. Gilla!

Night of the living nattbinda

Jag kom plötsligt ihåg något som jag inte har tänkt på på länge, nåt som jag utan att titta efter mig lämnade bakom mig i ungdomen, som är vitt och enormt, som börjar vid naveln och slutar där var rumpstrecket övergår i korsrygg ungefär, som gör att man gärna utan krusiduller går och lägger sig direkt om kvällarna även om det kanske händer saker, "ska du inte stanna uppe och se på film med oss?" - "Nää, jag ska nog gå och sova nu jag" - och så går man och det hörs ett plastigt PRASSEL, PRASSEL, PRASSEL, PRASSEL om bakändan på en. Jag talar så klart om NATTBINDAN! Bindan som till sin utformning snarast påminde om en skateboard, som fick en att känna sig som 5 och 80 år på samma gång, som alltid satt fel hur man än försökte placera den, som trots sin ENORMHET ändå sällan var där den skulle vara i byxorna på en om natten och man vaknade i en pöl medan nattbindan var skinande vit. Kanske nån av er använder såna härligheter ännu? Inte jag. Men det var tider det, nätterna med nattbindan.
(Detta kan tolkas som en smygreklam för menskoppen. Gå hit: http://www.leastore.fi/.)

Idag firar jag Fleming!

Åh, känslan som infinner sig halvtimmen efter att man har svalt den första penicillin-tabletten. Ahhhh, my kisiblåsa is slowly returning to it's normal state, thank Alexander Fleming for the amazing discovery of the antibiotic substance in 1928, idag firar jag Fleming! För övrigt så är det igen den där årstiden då alla dårar börjar göra sig till för snön och det stundande snöfallet (det har visst redan fallit i de norra delarna av vårt land). Jag kan inget annat göra än att IGEN referera till det här inlägget, Choose life!

"They have taken away my daily joy, my main reason to be on the computer each day"

Att jobba på Bingo Blitz kontor måste vara som att jobba på nåt slags center för slightly retarded people (ursäkta uttrycket). Med jämna mellanrum upprör sig spelare på att spelet går så trögt framåt, att man måste "slösa" så många credits och att man inte vinner någonting, och att vissa prestationstroféer "försvinner" från folks konton (för att de typ inte fattar att trycka på "collect"-knappen). Nån har bland annat startat en namninsamling för att bojkotta Bingo Blitz (med EN underskrift). Ser ni det roliga i det här? Man bojkottar ett online-spel! Betyder det inte typ att man... inte spelar det längre. Hahahaahah.
Det är som om spelarnas aggression egentligen på något plan riktas inåt mot spelarna själva för att de har blivit så jäkla involverade i ett virtuellt spel. De AVSKYR spelet. Men KAN INTE SLUTA. Säg något jävligare! Hahahaha.

En arg dam skrev in såhär:

"AND TO CEASERS AS WELL!! I AM LIVID RIGHT NOW!
I CONTATCTED YOU DAYS AGO ABOUT A BOYCOTT IN PROGRESS, YOU HAVE NOT RESPONDED TO THAT REQUEST. NOW I AM WRITING TO TELL YOU THAT BECAUSE I HOSTED THE EVENT, THEY HAVE GONE INTO MY ACCT AND TOOK AWAY ITEMS THAT THEY SHOULD NOT HAVE TAKEN, AS WELL AS CREDITS, COINS, KEYS. HOW DARE YOU GO INTO MY ACCT AND TOUCH ANYTHING AND FOR WHAT FREEDOM OF SPEECH? HOW CAN YOU ALLOW THAT TO HAPPEN. I WANT ALL MY ITEMS RETURNED TO ME. YOU ARE A BIG BUISNESS YOU ALL SHOULD KNOW BETTER FOR THE MERE FACT THAT WE WANTED THE GAME TO WORK RIGHT FOR EVERYONE? THAT IS REALLY LOW, EVEN FOR THEM!"

Svaret:

"Susan DeAngelo,
Thanks for writing in, Susan. I'm not sure what you are referring to as when you "left" the game on Tuesday or a boycott - did you mean you simply logged off?"

 Hahahaahah. Jag dööör. Ursäkta. Bingo Blitz är för roligt. Mer från Bingo Blitz fanpage:

"They have taken away my daily joy, my main reason to be on the computer each day. I don't know what to do with myself as I am unable to do so much now & I know so many like myself. How dare they do this without asking us?"

Jaa. Jag veeet iint.

Har urinvägsinfekt(AJ!)ion

SÅ irriterande. Trodde redan att jag hade botat den i och med idogt drickande av ingefärste, nypontuggande, vinäger, vitlök, citron och all världens blaj som jag hällde i mig i går kväll. Dagen idag var sen ganska bra. Men så till kvällen igen... BOOM. Kisitränga. I morgon studenthälsan och antibiotika. Hur fixade man livet förr alltså? Vad gjorde man i sådana här situationer?

Ponnysvans!

Roar ibland mig själv med att tänka på att det är rätt komiskt hur en så totalt självupptagen människa som jag kan bry sig så lite om sitt yttre. Mitt hår: en katastrof. Alla frisyrer jag haft har jag orkat sköta om i 2 dagar, sen blir det bara ponnysvans (när använde du det ordet senast? Va? Ponnysvans!) Nuförtiden: knoka. Mina kläder; knappt nån uppdatering sen nittotalet. Ah nittiotalet. Ibland när jag sätter på mig lite mascara, skjorta och vettiga byxor får jag för mig att jag lyser upp ett helt rum, så vacker blir jag. Som en adertonhundratalsmålning. Nu har jag blivit lite småfet så jag är ju inte som klippt och skuren ur en katalog (längre). Tänk om man hade orkat bry sig om sitt yttre.
(Ta det här inlägget med en enorm skopa salt.)

"EGEN TID framför datorn"-blaj

Det är svårt att motivera sig att skriva blogg efter ett så uselt inlägg som det förra... haha.
Men nu ska jag tappert skriva vidare. Det är en grej jag har funderat på. Föräldrar beskriver ofta stunden utan sina barn som något otroligt värdefullt, efterlängtat och skönt, typ "EGEN TID framför datorn, ahh!" Jag ser dessa uttryck som ett tecken på att man betraktar barnavlandet som en slags självklar plikt, något som alla ska gå igenom, vars mer besvärliga sidor alla förstår och kan sympatisera med. Ändå vill jag vinka lite försynt här från sidan om, att vet ni jag har egen tid hela tiden och det är ingen som har tvingat mig att skaffa barn, så antagligen måste man inte göra det. Bara som en påminnelse.
Jag FÖRSTÅR att det är skönt med egen tid utan barn, det är inte det, men jag tycker att den där jargongen kanske börjar bli lite väl iögonfallande. Dessutom är den lite småelak om man tänker att den eventuellt läses av sådana som längtar efter barn, som inte kan få barn. Vad ska man liksom som utomstående tycka? Antagligen är dessa föräldrar ute efter igenkännande nickar och uppmuntranden av andra föräldrar (för i deras värld finns det ju sällan annat än mamma-pappa-barn eller nå väl mamma-mamma-barn eller pappa-pappa-barn för att nu vara riktigt PK),  kommentarer som "ahh jaa, njut!" och "wish I was in your shoes" typ. Ändå kan jag inte låta bli att påpeka att hallå, det är era barn, det var ni som ville ha dom (ok, kanske inte alltid men mestadels). Om jag som barn skulle ha fått reda på att mina föräldrar i nåt skede skulle ha bräkt på hur skönt det är nu när Lotta är hos mormor, så skulle jag faktiskt ha blivit jäkligt sårad. Ok, kanske inte när jag var baby, alla vet att babyer är irriterande (haha skämt åsido) men ändå. Jag tycker alltså inte det är så jäkla trevligt med dessa sympatisökande statusuppdateringar, bloggposter och liknande. Ok, förlåt om ni enbart har tid att skriva blogg eller en rad statusuppdatering då era barn är på dagis eller sover middagslur, ni måste ju få skriva vad ni vill liksom. Men alla vet nog ändå att ni är så jäkla duktiga, ni föräldrar (ingen ironi där, faktiskt!) och att det säkerligen är skönt med lite egen tid. Vill nu bara höja ett varnande krökt pekfinger: tänk om ni hade varit utan era barn! Hur skojigt hade det varit med egen tid hela tiden, liksom? Var snälla med och tacksamma för era barn, föräldrar!

(Ur serien IGEN ett barninlägg. It never stops.)

Lista utan frågor

Ah, dessa listor. Stör mig på deras enformighet, läser alltjämt andras listor och gillar dom ändå på nåt plan så envisas också med att köra med dom själv allt emellanåt. Det här är en lista fast med frågorna borttagna:

Det har ju inte hänt så fruktansvärt mycket ännu. Vi var ute med hunden, den lekte med ekollon, hittade burkar & flaskor värda 60 cent, åt 2 Reissumies Tositumma, bästa brödet som finns just nu (för att göra lite reklam:). Bråkade lite för att jag inte ville se på 80-tals australiensisk musikfilm på morgonen. Min lunch bestod av bokstäverna L U N C H. I natt drömde jag nånting om att jag var utomlands, hyrde en bil som hade en massa bensin kvar ännu när vi skulle lämna tillbaka den, blev bjuden på underliga droger som gjorde att man flög en liten stund och sedan blev man väldigt trött, nåns farsa som inte var det minsta berörd av knarkandet, underliga gråa öststatshus, sen Stockholms T-bana, en gammal vän som plötsligt insisterade att förföra en annan gammal vän (dom har nog aldrig träffat varandra irl). Poängen med allt det där minns jag inte. Dagens outfit består av gamla saker, halsduk, sånt. Den här hösten har jag lärt mig att sånt där teambuilding-mumbojumbo faktiskt fungerar på nåt plan. Nästa fest jag ska gå på är kanske den i Jyväskylä sen nån gång om 1000 år. Just nu är jag så irriterad på att jag inte kan uttrycka/bestämma mig. Däremot vill jag rekommendera våfflor. Min favoritlåt just nu är kanske Moderat: A new error. (Säg nån om ni vet varifrån det där syntthemat kommer - så bekant ju men kan inte placera det!) Hörde låten i Borgåbussen och det blev stämning direkt. Riktig bussåkarlåt.

Olust

Lika grannt och fint höstigt som det är utanför, lika befängt elakt, trögt och smetigt är det i mitt huvud (för att nu omväxlingsvis igen fokusera inåt på mig själv, hehe). Min enda tillflyktsort för tillfället är internet; där förstår jag vad som händer, där har jag tid att formulera mig och där kan jag uttrycka mig så att alla förstår. På alla andra plan sker det ingenting, det är kaos.
Ibland tar jag på mig obekväma byxor bara för att se hur länge jag ids sitta i dom.
Sen när jag efter inte en lång stund alls glider tillbaka ner i mina pyjamasbyxor tänker jag att inget nånsin kommer att bli till nånting, någonsin, alls.

Blombuketten går till dig, dagens uslaste farsa

Vaknade och var på ett "fäkta vilt omkring mig"-humör. Bara skitiga kläder, halsen sjukare än igår, hörseln sådär ett par meter bort för att öronen är låsta av förkylning, allmän trötthet och okoncentrationsförmåga och sen galenskaper och fåntratteri på internet. Som jag ju inte borde uppröra mig på, men som jag trots allt upprör mig på. Lär mig nån hur man ska slappna av och ignorera grejer, ok? How do you do it? Choko tycks inte hjälpa. Ej heller lugnande diskning. Allra minst läsning om världsreligioner även om det stundom är mycket intressant.

KLAPP KLAPP KLAPP blombuketten går till dig,
dagens uslaste farsa som
filmade istället för att trösta och förklara

Vad jag vill säga? Ok, vi kör. Jag blir så jävla UPPRÖRD på folket och att SÅNT HÄR ska få en massa delningar på FB när det finns svältande barn, naturkatastrofer, genmanipulation som kommer att få vem vet vilka följder, massiv torskdöd i haven, klimatuppvärmning, you tell me. Men NEJ, att en säkerhetsvakt tog bort en jäkla hullut päivät-ballong från ett oskyldigt barn, that's what keeps you going. Liksom. Where are your priorities?! Seriöst? Hur långt kan den här masspsykosen slääsh egoismen gå? (Egoismen för att folk enbart tycks bry sig om sånt som berör dem själva, dvs sånt som ens egna barn, och är det inte ens egna barn så kan man relatera, "det KUNDE ha hänt mitt barn"). Den där farsan som har filmat den där filmen har helt tydligt velat skapa sensation genom att till sist riktigt trycka upp sin jäkla smartphone i fjäset på sitt eget barn, för att riktigt få fram ett besviket barns uttryck. Istället för att trösta/förklara för barnet att ballongen bara var till låns (och därigenom snyggt få in en livsvisdom; vissa saker äger man inte, man bara lånar dom) så har han FILMAT. Och ärligt sagt, så inte verkar det där barnet bry sig så jäkla mycket om den där ballongen precis, snarare är det bara fucking förvirrat. Hur kan en farsa vara så jäkla självinvolverad att det är viktigare att filma nån som tar ifrån ens barn en ballong, än att förklara för barnet att "nu måst vi lämna tillbaka ballongen, för Stockmann har sina prioriteter uppåt röven och tycker att en jäkla ballong är superviktig".
Liksom mänskor! Do you get them?

Allsköns härligheter på torsdagskvälln.

Dajdaj. Jag har ju bilder också. Men nu orkar jag inte posta dom, får bli till en annan dag. Är sjuk, flunssig och täppt i näsan samtidigt som sånt där klart, tunt snor sipprar igenom täpptheten. Nu kom hit just en kaveri som hade kakkat ner sig, behövde byxor och skjorta. Hen kom in så pass skärrad att inte ens hunden gick fram och hälsade, fast den annars alltid gör det. Vi satt alla i kollektiv stumhet&förfäran; "det kunde hända mig också." Det gurglar till i magen, man hinner ingenstans. Efteråt pustade vi ut och hunden hittade i blotta förskräckelsen en ny fåtölj som den aldrig har sovit i förut. Vem sa att det är tråkigt att vara hemma?

Nu vill vi ha rättvisa! Varje jävla dag!

Jag tror att ett av problemen här i Finland är att aktivism och motstånd förknippas med sånt där hörhöilände, gräsrökande, rastor och 90-talshippien. Inte för att det är något som helst fel med det - det är bara att deras livsstil ibland överlyser viljan att verkligen förändra något, att få något till stånd, liksom! Det är så synd att viktiga saker på ett visst plan ska likställas med viljan att ta droger och låta sina sinnen rinna ut i rännstenen bara. Eskapism och att kämpa för förändring skulle aldrig borda ske på samma plattform, för i så fall kommer man ju aldrig att nå alla dessa Matti Meikäläinens som arbetar och ger fan i kineser som jobbar hela jävla dan för att vi ska få släntra omkring med iPads.

I mina vildaste drömmar är vi ett gäng kostymnissar som i seriös office-anda delar ut flygblad och håller föreläsningar för "vanligt folk", berättar vad som är på gång. Men jag vet nog heller inte hur man ska gå till väga, en annan del av mig tror faktiskt att det behövs nån total katastrof eller nåt riktigt alarmerande för att folk ska vakna upp ur sin dagliga "det ordnar sig/I don't fucking care"-koma.

Var ju just i Rumänien där ett stort kanadensiskt företag har fått rätten till att spränga och gräva guld i nåt som ska bli Europas (eller var det världens) största guldgruva - vilket skulle få katastrofala följder för rumänerna etc, och det gav hopp att se att faktiskt ortsbefolkning av alla slag engagerade sig i demonstrationerna - inte bara aktivisterna. (Har annars också litet emot det där ordet "aktivist" - som om det var något man kunde vara; emot ALLT: "Jag är en demonstrant, jag demonstrerar när det finns demonstrationer och andra mänskor som är likadana som jag, egentligen ger jag fan i vad demonstrationen handlar om men det är oftast något med kärnkraftsmotstånd eller pälsfarmning, bilden av Che Guevara funkar för övrigt till allt.")
Att alla slags mänskor demonstrerade betydde liksom att nu förstår folk att det är fara på riktigt, att då betyder demonstration faktiskt motstånd och i samma veva bygger man också upp en kollektiv vi-anda som klargör var gränserna går, vad vi som människor inte går med på.

Nä, som sagt har jag litet av en apokalypsfiilis idag, den har helt besatt hela min kropp och inte idag heller kommer jag att förmå göra något vettigt, "vettigt vettigt" vad nu sen det ska betyda - men sånt där vardagligt; studier, tentläsning etc, fuck that liksom! Jag har en känsla av att det är många som vill förändra, vill protestera och den här frustrationen skulle måsta riktas, vi skulle behöva en talesman, vem vet - en demonstration mellan 17-18 VARJE DAG på riksdagshusets trappa, en lång lista med saker som behöver förbättras och ändras på radikalt här i vår västerländska värld, att nu orkar vi inte mera leva i denna välfärdslögn, nu vill vi ha rättvisa! Varje jävla dag!

Tanken på att det eventuellt kommer post

Sen jag kom hem från Rumänien har jag inte förmått mig göra nånting alls. Trots att jag å ena sidan är fylld med ny livslust och en slags hunger på livet, kan jag inte överhuvudtaget koncentrera mig på det här som det är meningen att jag ska koncentrera mig på nu: tenter och gradun. Har alltid haft svårt för grejer som jag bedömer som onödiga och poänglösa för mitt fortsatta liv. Den här gradun, oberoende om jag får den gjord eller inte, kommer högst antagligen inte att ha någon som helst betydelse för mitt fortsatta liv! Varför i hela fridens namn skulle jag egentligen behöva göra den då? För att bevisa mig själv att jag kan? Då kan jag ju lika gärna bevisa mig själv att jag kan något annat och på köpet faktiskt få nånting rent konkret, som ett café eller en food truck eller ett leende av en främmande mänska, vad som helst än en bunt lång text som ska diskuteras och kontrolleras och omskrivas och bultas på, allt för att sen bli instoppad i en bokhylla eller sparad i pdf-form på nån hårdskiva för att knappst ens öppnas igen? Seriöst, jag kan inte för brinnkära livet förstå hur ni där ute lyckas med att värpa fram avhandlingar, forskningar, pappersarbete av olika slag. Har ni inte nån grundlig, inre drift som säger "ta en bulla" eller "gå ut och gå och titta på höstfärgerna" istället? För ett ögonblick sen kändes det rätt så överväldigande att jag hörde posteljonen komma in i trappuppgången och tanken på att postluckan kanske snart kommer att smälla till och det kommer post. Sen kom det ingen post och jag kunde andas ut, men snart vaknar J och så fylls det här rummet av en till person, herrigud, hur ska jag fixa det liksom?
Bara för att ge lite perspektiv. Jag orkar inte idag.

Min rumänska 10 mil från Molkom-upplevelse

Jag måste ta itu med början av det här nu medan det mesta är i färskt minne - annars blir det inte av. Kom idag hem från träningskursen i Rumänien, "Learning through playful activities" efter en vecka av fånigheter, lekar, missförstånd, ungdomar från hela Europa, strunt, skojigheter, dans, massage, polsk vodka och sånt där. Ja, var ska man börja? Kastade ju in mig i detta utan att ha några som helst föraningar eller förväntningar på vad det kunde tänkas handla om. Ville bara ut och vända i världen lite (faktiskt, efter att ha talat om det här med att man inte borde resa så jäkla mycket etc) och då jag kom över ett tillfälle vid vilket man dessutom kunde lära sig nånting, tog jag tillfället i akt.
Jag hade mer trott att det här skulle gå ut på föreläsningar och praktiska övningar, att man främst själv skulle fokusera på att bli nån slags ungdomsledare, men icke. Efter första och andra dagen började jag inse jag hade kommit till en sån här personlig utveckling/energi-mumbojumbo-kurs där man bygger torn av vessapappersrullar, försöker få ett ägg att överleva ett kast från första våningen med hjälp av plastpåse, folie, tråd och går omkring och lyssnar på skogen samt förvandlar sig själv till en växt för ett ögonblick. Kursen var i princip riktad till ungdomar men nog fanns vi än 3-4 stycken som representerade det äldre gardet också, men egentligen spelade ålder absolut ingen roll i ett sånt här sammanhang. Först kände jag mig rent desperat, tänkte att hur fan ska jag fixa det här; tog ofta ledarrollen i grupperna eftersom jag tyckte att ingen förstod nånting eller hade några idéer, var medlare i strid, översättare vid missförstånd, tog ut mig totalt och hade en motstridig känsla av att vara totalt oumbärlig samtidigt som jag tänkte alla antagligen skulle fixa det här så mycket bättre utan mig. Ville helst gå och lägga mig i mörkret med ett vått förband om kvällarna när det var meningen att man skulle socialisera sig med de andra deltagarna, spela spel i allmänhet och lära känna mänskor. Vi skrattade ibland med de andra finnarna åt det faktum att det alltid var vi som var analytiska, förstod alla samtidigt som ingen tycktes förstå varandra, försökte ge rum åt andra, försökte förklara etc. Varför verkar det alltid som om hela resten av Europa har karaktärer och olika sätt att vara på, medan vi bara är amöbor som analyserar och anpassar oss?
Nå, allt eftersom veckan framskred lade jag märke till rent underliga saker. En lek gick ut på att deltagarna skulle ta sig igenom ett spindelnät gjort av trådar och jag blev lyft som en jäkla stock genom det högsta hålet ever, bara skrek av förfäran av att låta sig själv vara i nån annans händer, rent bokstavligt allstå - men känslan efteråt var ju rent euforisk, vetja (btw, det här är HELT min personliga 10 mil från Molkom, jag i australiensarens roll!). Rubriken för den dagen var "teamwork" och nog attan började man känna sig som i ett team. Jag började fantisera om the end of the world och hur det skulle ha fungerat att hamna med de här mänskorna i nåt slags sammanhang som i t.ex. Lost eller The Walking Dead.

En annan dag skulle vi ut och gå, lyssna, dofta, lägga nåt objekt på minnet, och senare skulle vi "bli" det där objektet och stå i en fånig ring och imitera skogsljud och leka ogräs, jaja - jag var uttråkad och ska precis berätta varför. När nån säger orden "we don't usually listen to sounds around us or actually notice details" vill jag bara avbryta och säga "aj inte?" Hela mitt väsen går ut på att lyssna på ljud i skogen, lägga märke till maskar, blad, nypon, stenar, käppar och detaljer omkring mig så när nån kommer och säger nåt sånt där så känns det nästan som en ren förolämpning för mig och jag blir rent irriterad av att göra såna där "upptäck omvärlden"-övningar i grupp, nåja snällt stod jag där och var ett litet rött lingonris. Ledaren svamlade sånt där "The fantastic thing about theater is that we can allow ourselves to be what ever you want" och i mitt stilla sinne sa det bara so what? Såna här övningar är väl roliga och spännande för sådana som aldrig lyssnar, ser sig omkring, fäster sig vid detaljer. Dom måste väl få göra sånt här under organiserade omständigheter och känna sig upplysta. För mig är det bara fucking vardag och jag är uttråkad.
På fritiden spelade folk spel, drack sig fulla, ålmade sig omkring på golvet under hysteriskt skratt, eller puttade omkring en ballong i luften. Jag var ofta totalt blockad i sinnet, kände bara att jag ville nå helt annat på en sån här kurs – skrattar och ålmar mig omkring på golvet gör jag hemma. Kändes också så typiskt att det fanns folk som kom dit rädda, inåtvända och på dåligt humör som sen öppnade sig och fick the time of their life, medan jag kom dit med öppet sinne och gott humör, men fick det bara svårare att orka med meininkin för varje dag som gick.

En teaterövning var riktigt rolig och givande verkligen. Vi blev indelade i små grupper och skulle göra random pointless grejer, agera med varandra eller utan varandra men kring ett gammalt bord. Jag gick omkring med en stolsdyna på huvudet och svamlade på finlandssvenska, stortrivdes. Och när jag såg på den andra gruppen som också gjorde en serie konstiga saker i följd och upprepade det, så märkte jag att ett sånt där underligt flyt infann sig, jag hade kunnat se på det där hur länge som helst. Det är konstigt när man inser att en serie aktioner faktiskt blir till något; ett tillfälligt verk där och då, vackert på nåt sätt i all sin meningslöshet. Jag fick plötsligt en sån där aha-upplevelse och insåg att övningarna vi gjorde faktiskt ställde till med saker i huvudet på mig.
I en annan teaterövning skulle vi uttrycka olika känslor som vi fick delade till oss från lappar, jag fick "angry" och det var också givande, fick dessutom vara arg på en som jag på riktigt var riktigt arg på så det var ju finemang; skuffade, svor och hade mig. Och det infinner sig ett sånt där endorfinskt härligt lugn (kanske självgodhet) efter att man har gett utlopp för lite teaterspelade känslor, det är verkligen härligt det där att vara lite nervös och sen göra nåt knasigt inför grupp och sen bara gå tillbaka och sätta sig på sin stol som om ingenting hade hänt.

En annan dag skulle vi göra olika uppgifter och vinna till oss material för ett torn som vi skulle bygga. Jag sprang på tid och vann ett paraply, fick en hushållspappersrulle, en rulle tejp och lite tidningspapper och sen satt man där som ett fån och koncenterade sig på att bygga ett högt torn. Sen skulle vi slå ihop oss i team och gissa om jag och en estnisk gubbe byggde det högsta tornet (bara för att understryka min totalt onödiga fallenhet för att ständigt villa tävla)? Självfallet. Kändes hur idiotiskt som helst att det viktigaste för stunden plötsligt var att bygga ett jäkla torn.
En annan övning var att personliggöra, namnge och paketera in ett ägg i olika material, så att det sen överlevde ett kast från första våningen. Jag var seriös som attan och vårt ägg överlevde. I nåt skede tänkte jag faktiskt att mitt humör nog hade varit förstört för hela dan om vårt ägg inte hade överlevt. Måste kanske ta och se igenom mina prioriteringar.

En kille som hade varit lite mysko hela tiden (min gissning var att han var stenad) sa nåt heltokigt där en dag vid matbordet. "I misunderstand people because the evironmental changes are messing with our minds". I ett sånt skede är det bara att nicka allvarligt och säga "ahaa". Men den här myskoga typens mystiskhet tilltog och vissa började göra narr av hans konstigheter; att mitt i allt få för sig att det är varmt och öppna ett fönster, att sätta på sig solglasögon inomhus, att konstatera att han just såg vattnet hälla upp sig själv eller att en gubbe just flög över bordet, samt att han mer och mer började sitta och flina för sig själv av ingen orsak alls. Till sist kom en ambulans efter honom och det visade sig att han var schizofren och inte hade tagit sin medicin på en tid. Många var chockerade och illa berörda. Jag tyckte det var vardag.

På fredagen var vi i Cluj Napoca och presenterade lekar och lekte med barnhemsbarn i en lite sjabbigare stadsdel. De påminde om barnen i Guatemala; såna där glada, uppsluppna mänskor som har varit med om hemska saker. Vi visade lekar åt dom och dom visade lekar åt oss, det var lyckat.
Det var bara vissa i gruppens inställning som jag irriterade mig på. En polack var totalt illa berörd och chockerad över den uppenbara fattigdomen, sa "det här stället har dålig energi" och jag ville bara slå hen i huvudet och säga att nu fan tar du dig samman. En annan vojade sig över hur synd det är om de här barnen och hur hemskt det är, jag visste inte vafan jag skulle säga, var så chockerad av deras reaktion. En flicka visade oss sitt rum och foton av sin avlidna mamma och polacken såg ut som att hen ville sjunka genom golvet av obehag. Så jävla pissig stil att vara ledsen och uppgiven i en situation där hopp är det enda man borde komma med. Där sa den estniska gubben högt "there is always hope" och det klingade så fint i väggarna. Samma typ berättade senare att hans mamma hade vuxit upp på koncentrationsläger i Sovjet. Perspektiv liksom.
Tror att det är såna där mänskor som kommer från rika posh-områden som aldrig har befattat sig eller brytt sig om misär eller fattigdom – det är dom som sen tycker synd om fattiga och föräldralösa och är chockerade över spartanska hem. De ser en skillnad mellan dem och de fattiga/föräldralösa istället för att se likheterna; att vi alla är mänskor med samma behov, samma nöjen och samma funderingar.
Det är folk som tycker synd om fattiga som också skriver under tanken på att inget kan förändras, att man bara på grund av ren och skär tur har hamnat i bra förhållanden och att fattiga alltid kommer att förbli fattiga medan rika alltid kommer att vara rika. Det är beslutsfattare med en sån jävla inställning som också ser till att inget nånsin förändras till det bättre för dom som har det sämre, eftersom dom ser fattigdom och rikedom som någo slags existentiella kriterier som vi inte kan påverka. Fuck them, säger jag.

Nu har jag skrivit ett sånt helvetes långt inlägg, men jag tänkte att om jag inte gör det nu, så blir det kanske inte av. Skulle ännu kunna skriva mycket mera; om maten, om hundarna, om gästvänligheten, om kontrasten till surpupperiet på Münchens flygplats idag men jag tror det får vara för idag. Trots att jag har varit helt utmattad under hela veckan, så är nog slutsatsen ändå att det här var en riktigt superpositiv upplevelse. Milde tid, vad jag sattes på prov. OMG vad givande det var att spela teater, att tala inför grupp, att leka fåniga lekar och skratta högt, att dansa till tunak tunak tun och att få uppriktigt beröm över hur jag ritar. Har lärt mig många nya lekar och har också för första gången på länge känt mig ganska bekväm med att berätta lite längre historier inför en mindre grupp. Det är nåt jag alltid varit lite rädd för.
Under sista dagen händes såna där lappar med deltagarnas namn upp i fönstret och så skulle man skriva meddelanden åt folk så att allt blev en enda "we are fucking awesome" mutual admiration-fest. Jag tycker väl egentligen att det är hur fånigt som helst att man ska klämma fram de där vänliga och berömmande orden till mänskor som man nödvändigtvis inte har så mycket gott att säga åt, men sen när man ser vad de där orden gör med en själv och att man verkligen har nåt fint att skriva åt andra så kommer man nog snabbt på andra tankar. Nog är det fan härligt att stå och klappa en mänska på axeln och uppriktigt önska denna allt gott, för när jag tänker efter så är det nog längesen jag har bondat med mänskor på det här sättet under en såhär kort tid. Går riktigt med såna där hippie-tankar att "mänskor e så jävla underbara" för tillfället, och det är väl attan harmlöst!