Hund-bullshit

Nu är jag så jävla trött på de här "vad mänskan kan lära sig av hundar"-påståendena, i stil med sådana här:

When loved ones come home, always run to greet them. 
Allow the experience of fresh air and the wind in your face to be pure ecstasy.
Let others know when they've invaded your territory. 
Take naps and always stretch before rising. 
Run, romp, and play daily. 
Eat with joy and enthusiasm.
Never pretend to be something you're not.

Seriöst? Hur mycket bullshit kan man tråtta in i folks huvuden?
Att ha en hund, liksom att ha en katt, råtta eller vad som helst för djur, till och med barn, är en egoistisk företeelse liksom vad som helst som går under rubriken "sånt som man vill ha" utan att den man vill ha själv har fått välja om den vill vara hos en eller inte. Vi har hundar för att vi vill ha hundar och det är inte något mer märkvärdigt med det. De ger OSS glädje och en bättre tillvaro, motion och vad det nu kan vara, men kom inte och säg att HUNDEN av naturen på något sätt är anpassad till att leva ett liv med oss. Det tror jag inte på.

Och sen, the basics:
1. En hund springer inte och hälsar på en familjemedlem som kommer hem för att den är glad och vänlig av naturen, det är för att den antagligen är glad för att flocken är förenad igen, och möjligtvis var rätt så miserabel i kanske åtta timmar i ensamhet innan det. 2. En hund har aldrig valt att vara just hos dig, och antagligen hade hundar haft det mycket bättre i stora flockar där de hade fått umgås med varandra och leva efter egna premisser istället för att tvingas anpassa sig till våra höghuslägenheter, rutiner och what not.

När jag ser på min hund, ser jag främst ett djur som försöker kommunicera, men som jag har svårt att förstå. Jag ser den sova i en för den helt knasig omgivning och ser den följa efter mig till köket, ser den snåla efter mina smörgåsar och jag känner mig fånig som säger att den ska sluta snåla, eftersom jag vet att den alltid kommer att snåla efter mina smörgåsar. Jag ser inte "människans bästa vän" eller nån djup tillit i dess ögon. För att ta till vad Herzog sa om björnarna i Grizzly Man, så ser jag det samma i min hunds ögon: i dessa björnars ansikten ser jag inget släktskap, ingen förståelse, ingen nåd. Jag ser endast naturens överväldigande likgiltighet. För mig finns det inget sånt som "björnars hemliga värld." Och den tomma blicken talar endast om ett halvt uttråkat intresse för mat.
Att man sen kan lära sig saker av hundar, som att ta tupplurer eller att stretcha efter att man har stigit upp, är en ren lycklig tillfällighet.

Sådärja

Nu jävlar händer här grejer alltså! Det är nog helt galet, sånt här flyttande. Jag visste väl att allt skulle bli nytt och annorlunda, men hade inte en aning om att saker kunde bli SÅHÄR nya och annorlunda. Nåja, det lugnar väl ner sig. Flyttade alltså alla grejer på fredag och sen dess har man bokstavligen bara påtat och fixat. Jag har gått igenom alla mina förbannade papperslappar, brev och elände, satt i lådor och slängt bort onödiga saker, kläder och prylar, har ännu två jättekassar kvar och sen kan jag äntligen kanske koncentrera mig på annat. Men jävlar, vilken eld i baken vi fått! J har snickrat hyllor och skurat bastulav, vi har scoutat i förrådskorridorerna och burit upp krukor och stolar, vi har köpt gardiner från Frälsningsarméns lopptorg och hängt lådor på väggarna i vilka vi ska bygga någo slags konstiga dock- och actionmanscenarion. Jag tänkte pyssla ihop en vessaskylt som det står typ "kakka", "lorthålet"eller "skitrummet" på, nåt sånt. "Dom kallar oss bajs". Varje kväll medan vi har suttit och återhämtat oss från dagens vedermödor har jag haft nån slags strumpa i hand, sytt ihop hål som behöver lappas. Det känns för fan som om man hade vaknat upp från nån slags koma. Jag kan inte begripa vad det var för fel på mig innan; satt hemma i mina lumpor och spelade nåt jävla pointless spel, lät disken ligga, lät livet stå. Vadå verklighetflykt? Helt sjukt när jag tänker på det.
SÅHÄR ska det ju vara.

Inflyttningsbildbevis

Här kommer man in

Gången-korridoren-röranblöran

Vardagsrumsnågot

Vardagsrumsnågotet från andra hållet

Köks-någorlunda kanske lite i ordning

Lådor som det försiggår något i

J har så klart allt ordnat och upphängt i sin OCD-hörna

Ordning och reda

Vad händer här? Här flyttas det ihop! Det är helt otroligt sådan ordning det blir på alla saker. Handdukar i en hylla, lakan i en annan och så vidare. Jag parar ihop strumpor som inte har sett sitt par på flera år. Det här verkar väldigt lovande, på 704 olika sätt lovande. Ända sen vi kom hit har det känts som att man har varit på hotell. Jag vill inte gå härifrån. Det vill jag sällan från hotellrum heller.

Rulla ut dig själv!

I akademin, intet nytt. På min front alltså. Idag hade jag reserverat två-tre timmar till att ta itu med en riktigt intressant kurs om aktivism. Läste den första texten, den var bra; förklarade bland annat hur både kvinnliga kroppar och djur är hyllade för sin reproduktiva kapacitet och köttet, samt hur deras kroppar sägs sätta sprätt på karlars aptit. Sen sa det bara stopp. Jag skulle börja fråga mig saker samt fundera på hur jag skulle diskutera vad som sades. Jag kunde inte. Jag hittade dessutom inga engelska ord. Jag såg framför mig den mängd timmar jag skulle ha varit tvungen att sätta på den här kursen, samtidigt som jag inte ens behöver ha den i min studieplan, och sen tryckte jag bara fort, fort på unenroll-knappen. Fort, rulla ut dig själv!
Sen drabbas man då av tomheten igen. Misslyckandeskänslan och blablabla. Som om det nu hade varit hela världen att inte orka med en kurs, men när jag hade grym prestationsångest i och med den här kursen också. Bekanta som drar den och så vidare. Man vill inte visa sig vara en totalklant.
Men nu känner jag mig klantigare än någonsin. Och hur blev min engelska så erbarmligt usel? Varför läste jag inte engelska klassiker, Stephen King och PG Wodehouse som alla kloka och inåtvända barn gjorde? Svar: För att jag inte var något klokt barn, bara inåtvänt.

Bortskämd, psykotisk och lat

Ordnar upp saker, skickar mail åt folk och dom svarar DIREKT - som om alla bara hade suttit och väntat på att jag ska stiga upp ur min trögflytande sörja. Jag ursäktar mig, jag försäkrar: nästa vecka! Då ska det hända saker. "Tack, ok" svarar folk artigt. Jag drar en lättnadens djup suck. Är igen i ett sånt där tillstånd i vilket allting känns otroligt tungt och trögt, det är till och med för jävligt bara att sätta på sig skorna. Den enda ställning i vilken jag känner mig neutral är i liggande ställning, med huvudet mot dynan och en annan dyna mot andra örat. Men inte ens då slipper man ju sig själv. Tänk om man bara hade kunnat stänga av den emellanåt, den där jäkla medvetenheten. Ljudet i örat har heller inte upphört, tvärtom, det knackar på, och ögonen känns varje morgon som om dom hade flyttats ett par millimeter längre in i huvudet. Har skrapat upp ett sår på hälen och ajaj, det är så synd om mig. Jag känner mig nog faktiskt som i en psykos på många sätt. Men vi ska nu se. Jag är säkert bara lat och bortskämd.

Min gymnasierektor som läser rysk tidning på 1970-talet.

Raus mit euch!

Jag kan sitta och roa mig åt tyskar på tyska spelforum hur länge som helst, alltså. Antingen är jag lite rubbad eller så har jag bara nån slags skruv lös när det kommer till tyska. Just nu är servern till Herr der Ringe online-spelet nere och de spelberoende tyskarna är förtvivlade eftersom de hade tänkt spela hela veckoslutet. Och när tyskar är ledsna, så är de liksom så förtvivlade. Det är något i den där tonen de skriver att de hade sett fram emot att spela länge och sen inte kan göra det, som är så bedrövlig, som så suktar efter förståelse och medlidande på nåt sätt;

Toll...hab mich auf ein schönes Herr der Ringe Wochenende gefreut und nun sowas.

.."und nun sowas", och nu detta! Ja, sicket öde.
Sen roar jag mig med att skriva "Gå ut, det är ju veckoslut" vilket så klart inte alls är populärt. Men jag tycker om att hojta "raus mit euch!" Alla uppmaningar på tyska låter så revolutionära.
Sen kan ingen engelska och de måste alla mobilisera sig och ha kontakt med nån enstaka mupp som talar engelska, och sen telefonerar nån av de engelsk-kunniga till USA när servern är nere: "ein sippi hat mit seinem kumpel in amerika telefoniert". När det enda man behöver göra är att öppna den engelska motsvarande sidan för Lord of the rings online och läsa (på engelska) när servern igen kommer att vara online. Nä, tyskar slutar aldrig förvåna mig.
Det här får mig också att tänka på hur handikappad man är där nere i Europa när man sällan tycks kunna förstå något annat språk än sitt eget modersmål. Och hur mycket energi som går åt till sånt där undrande om enkla saker, bara för att ingen har kapacitet nog till att klicka sig två klick fram till det engelska forumet, på vilket ALLT står klart och tydligt.

And he taught me how to live rejoicing yes, He did (and live rejoicing) Oh yeah, every, every day (every, every day) (oh yeah) Every day!

Bottom percussion PATAX.

Jaahas. Karl som slår på kvinnorumpor in the name of art. Vad ska man säga? Ska man vara upprörd igen (det ligger ju liksom i tiden, hehe)? Jag ska bara vara lite upprörd. Reagerar ju genast på maktförhållandena; karln är musiker, den aktiva parten, den med skill. Kvinnorna står till tjänst med... ehm.. rumpor. Mer stereotyp representation av kön än såhär blir det knappast. För att rumporna dessutom ska få rätt klatsch och för att riktigt mycket rump-yta ska exponeras, hamnar ju kvinnorna också att ha sringtrosor på. SÅ JÄVLA BRA IDÉ, DOUCHEBAG PEREZ. Eller hur?
Och jag vet exakt vad folk i allmänhet skulle säga åt att man ställer sig kritisk till den där... öööhm.... performansen:

1. Nämen ska ni nu ta allt så allvarligt igen, det här är ju bara en skoj idé, ni feminister har ingen humor.
Jo det har vi, men vår humor är mer avancerad än att vi skrattar åt idéer som bara upprepar gamla maktförhållanden i vilka karln är aktiv och i ledande position medan kvinnan är underlägsen och passiv.

2. Om det hade varit en kvinna som hade slagit på karlarumpor, då hade det varit helt ok, eller hur?
Det hade varit lite bättre, bara för att det hade varit roligt att se mer tjejer spela trummor. Men egentligen, så nä. Tycker inte att maktspel är speciellt roliga åt något håll. Skulle en kvinna spela på karlarumpor skulle man kunna tolka det som nån slags kvinnoemancipations-performance och stöön, så slitet. Orka leka "nu e jag kung, nu e du pung."

3. Men om det hade varit en lesbisk tjej som slagit på lesbiska tjejrumpor, då hade det varit helt okej, eller hur? Eller en gay-karl som slår på andra karlarumpor?
Tja, nu ställer du svåra frågor. Hur vet man i så fall att dom är homosexuella? Varför denna ständiga sexualisering? Kan vi inte bara spela på vanliga trummor?

4. Om det hade varit pensionärer som hade slagit på pensionärsrumpor, då hade det varit helt okej, eller hur?
Nej, nu får du sluta. Men jag medger att idén tilltalar mig.

Den radion gör man själv

Alltså nu händer det riktigt spännande saker.

Nu ska jag testa på att göra podcast med Hanna, Napalms Hanna från den här bloggen. Sånt här kan hända bara man bloggar lite! Tänk det! Man knyter kontakter och byter idéer. Och nu råkade det sig så att både Hanna och jag nån gång tycks ha haft nån slags dröm om att prata i radio. Och det bästa med podcasts är ju att DEN RADION GÖR MAN SJÄLV. Höhöhö. Inga svettiga producenter som flåsar en i nacken. Tiden har man själv, och idéerna. Vi ska träffas i Åbo och sen bara se vad det blir av det, och imorgon får jag min xaphoon, så sen kan jag spela in en häftig jingle. Haha. Vafan, man måste ju vara öppen för nya saker, ge saker en chans helt enkelt, prova nåt nytt, sånt har jag aldrig sagt nej till.

Grejer i örat

Jag har grejer som rör sig inuti mitt öra. Igår sköljde jag ur örat och visst kom det ut saker. Men nu misstänker jag att det också finns saker bakom trumhinnan. Hör ett prasslande ljud i örat när jag drar in luft genom näsan, som om nånting sögs mera inåt i huvudet. När jag gäspar så sprakar det till ungefär som i en gammal högtalare. Men öronen är så förrädiska. Dom är ju anpassade till att höra efter saker som finns utanför själva öronmusslan, inte tätt inpå den hinna som ska vibrera för att man ens ska uppfatta ljud. Att ha grejer invid trumhinnan är ungefär som att ha en typ så nära inpå sig att man står med näsan rätt in i hårfästet på den. Man vet inte ens vem det är eller vad det är för en typ.

Sista bräsun

Idag har jag inget kontroversiellt att komma med. Inte för att jag annars kanske har det heller. Inkommande vecka ska det hända en massa; ska flytta. I alla fall en hel del saker. Ska efter nyckel, ska skriva uppgifter, ska säga upp elabonnemang, ska göra adressändring. Idag eldade jag upp min sista ved och slog riktigt på stort. Nu är här för en gångs skull varmt och skönt. Jag får vara glad att jag inte har eldat upp huset hittills, eller att jag inte har dött i rökförgiftning. Farfars och omvärldens råd om när man ska stänga spjället, är lite olika.

Kolla aldrig Jonas utan näsduk

Igår tog jag itu med Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardells romantrilogi som blivit TV-serie och som handlar om HIV-epidemin i 1980-talets Stockholm. Precis liksom Lindman läser nyheter först när de inte längre är nyheter, vill jag oftast kolla in trender när de inte längre är trender, så igår tyckte jag att det var dags att se på Gardells livsverk, som han själv kallar det. Tittade på alla tre delar efter varandra, (del ett hittas här).
Trilogin är otroligt berörande och definitivt sevärd. Man kommer fort in i den och den är trots många riktigt skräckinjagade scener också riktigt rolig, galghumoristisk, lite drivande med medelklass och definitivt drivande med kärnfamiljen. Dessutom fullständigt dryper serien av det här gardellska underfundiga sättet att leka med ord och metaforer, att exakt föra tankarna dit det är meningen att dom ska föras, att sakta vagga oss in i ett tillstånd där vi inte kan annat än vara med i hans värld, ordlöst ta del av hans upplevelser. Men det var inte seriens innehåll som jag ville kommentera. Det var det kollektiva behovet av att få gråta ut som jag kom att tänka på medan jag, precis som förväntat, fullständigt hulkade mig igenom flera av scenerna i serien. Jonas Gardell har den där förmågan att veta exakt var det gör ont, hitta de mest sårbara punkterna i en vanlig svensk medelålders människa och att sen dra ut på scenerna som tar fram det här sårbara, vår djupa kollektiva sorg, sånt vi innerst inne vet om men som vi inte har kunnat ta fram, sånt som på något sätt berör alla och som alla kan identifiera sig med. Jag är så glad för att jag såg på den här serien ensam och sent på natten. Kan ärligt sagt inte förstå hur de som har sett den här serien hemma med nån slags familj har hanterat detta! För Gardell kan definitivt det här med att skapa den där obekväma känslan i TV-soffan (som jag hatar det där ordet; TV-soffan, men i det här fallet är det nödvändigt!). Jag vet inte om det är regissörens eller Jonas avsikt att göra serien så tårdrypande nära in på, men det tycks definitivt finnas ett sånt här behov just nu. Till och med i Finland har det börjat funka. Dom vill att vi ska gråta! Den känslan har jag. Sen får man själv välja om man avfärdar det här som effektsökande strunt eller om man låter sig föras med.
Som avslutning på den här texten tänker jag nu lyssna färdigt på Jonas som pratar om bland annat just gråt i podcasten Värvet.

Tänkt förut

Jag kan inte skriva nåt mer int. Känner mig lite intryckt i ett hörn, tycker att allt jag tänker är så förbannat tänkt förut, tråkigt och inte originellt. Får fullständigt dåndimpen av FB nuförtiden, allas nostalgi och åsikter i ett enda sammelsurium, läser bara MASSPSYKOS mellan raderna och frågar mig samtidigt om det inte är jag som är sjuk i huvudet, egentligen? Om jag kanske hade varit en mer harmonisk mänska om jag också hade stuckit till Goa på yogaläger eller vafan. Skillnaden mellan mej och dom som sticker på yogaläger, är bara att jag 1) inte hade kunnat leva med mig själv på en sådan semester, inte hade kunnat förbise min roll i det hela - min roll som en europe som isolerad ligger och dinglar i hängmattor i nån avskild trädgård medan miljontals indier lever i fruktansvärda förhållanden, och 2) inte hade trivts där överhuvudtaget, inte hade identifierat mig det minsta med de andra västerländska resenärerna och rumskompisarna eller vad det nu kan tänkas handla om.

Sen det här med flashmobben och One Direction (tycker också det är lite komiskt att de lyfter händerna och ropar "ONE DIRECTION" som om de hade varit politiskt engagerade, men det är de ju inte alls). Var först positivt överraskad över att ungdomar överlag ordnar nånting, att de lyckas mobilisera tusentals mänskor till att göra nån form av performance, att de visar vad de vill ha och så vidare. Tyckte att det innegav hopp inför framtiden, nu gäller det liksom bara att rikta engagemanget till något viktigare.
Nå väl, sen när man börjar tänka på vad det är de vill ha; ett boyband och spela till Finland, så blir man ju lite besviken och uppgiven. (J hade också en bra poäng i att folk lätt engagerar sig i saker som inte kräver något av dem, som de inte kan förlora nånting på. Om det t.ex. handlar om strejker så är det genast svårare att få folk att engagera sig.)
Och ja, sen läste jag bara MASSPSYKOS med stora bokstäver mellan varje meddelande, link och statusuppdatering på FB igen. Såg den här bilden av fd studiekamrat hängande i hängmattan på lyxläger i Goa, såg fem bilder på kaffekoppar, såg tio bilder av folk så som dom såg ut som barn (något sånt här nostalgimovement på FB igen; man ska byta profilbild till en bild av sig själv så som man såg ut förlängesen - jeee. Jätteskojigt. Vi var alla så söta och obesudlade.) ("Kom int hit med din besudelhet" sa jag idag åt J när han kom inflåsande kl. halvfem efter att ha varit ute och festa med S-market-arbetare från Nousiainen).

Blir bara mer och mer illa berörd av hur litet folk verkar villa vara med och påverka, hur litet folk bryr sig om politik och om framtiden egentligen, medan intresset mer och mer riktas inåt, åt familjen, åt lyxigheterna, åt vikten av att själva få ha det bra. Samtidigt börjar jag ifrågasätta mina egna värderingar och frågar mig om inte jag också bara borde kasta in handduken och fokusera på att "själv ha det bra", eftersom jag inte känner mig som nån harmonisk mänska när jag scrollar omkring på internet och bara upprör mig över det ena och det andra? På ett sätt VET jag att jag hade varit en riktigt fånlycklig, fjantig människa som bara hade lallat omkring och varit nöjd, om jag till exempel hade gift mig med en rik och trevlig bonde och fått barn. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna över att mitt livsöde inte blev sådant, att mitt intresse istället riktades mot en politiskt engagerad, en som ifrågasätter ALLT. För jag ska inte sticka under mattan med att J har påverkat mina tankegångar så in i helvete under de här senaste 4 åren. Att bli politiskt medveten, eller vad man nu ska kalla det, eller att bli klassmedveten, är på ett sätt som att bli vuxendöpt, som att få en skopa kallt vatten hällt ner i nacken på en. Man baa "aj, såhär e det!" Det kändes precis likadant när jag läste mina första kurser i kvinnovetenskap, läste om historien och sånt där, hur det gick till, jag kände mig invigd och som att nån hade öppnat dörrarna till helt nya rum. Jag kan så bra förstå att det inte funkar med feministiska diskussioner på internet, för folk måste fan få en aha-upplevelse innan de förstår vad sådana här saker handlar om, innan de överhuvudtaget kan diskutera.
Men mitt illamående över folks val att leva och hur dom väljer att projicera sina liv åt andra på sociala forum, känns ju å andra sidan så pointless, är bara till mitt eget förtret.
Jaja, som jag sa här i början så känns det hela tiden som att allt jag tänker är så förbannat tänkt förut. Det känns som att jag går i cirklar, som att jag trampat upp en stig som går runt, runt, runt bara och som att jag hela tiden säger att "i morgon ska jag ta ett kliv upp från den här stigen". (Är det sånt där som författare sysslar med, de beskriver situationer genom fåniga, metafåriska sinnesbilder?) Heja heja självföraktet.
Nu ut och sitta i trappan.

Två konstateranden om burkar

Jag sysslar då som sagt med lite burkplockning på mina promenader, litet klirr i dagskassan (med betoning på litet), en Ben o Jerry-bägare i månaden ungefär får jag för den ansträngningen. Idag var det nåt slags ungdomsdisco i idrottshuset här nära, och jag fann hela kvarteret fullt med burkar. Första konstaterandet: Det är burkar nuförtiden, på nittiotalet var det flaskor. Vet inte vad det är för en burkera vi har gått in för, men det är burk det ska vara nuförtiden.

Andra konstaterandet: Det är pinsamt att plocka burkar. För mig känns det lite som det sista man gör, det är sånt där som man lämnar åt sådana som har det svårt på riktigt, åt sådana som verkligen behöver varje femtoncent. Nåja, men jag har ändå försökt intala mig att min harmlösa lilla skattjakt är helt okej och inget man behöver skämmas för. När jag i tiderna samlade flaskor i Danmark, kallade vi de små flaskorna för brons, mellanflaskorna för silver och de riktigt stora flaskorna för guld. Det blev roligare på det sättet. I Danmark var jag modig och plockade vilt överallt och mitt i stan. Stora städer ger en en annan slags anonymitet än alla städer i Finland sammanlagt, och överlag har jag alltid gett fan i det mesta när jag befunnit mig utomlands. Minns att jag hade en jacka med ett Pearl Jam-märke på ryggen, och att det en gång var en som kommenterade det när jag gick och plockade flaskor kring en kö till en krog; att "hon har Pearl Jam på ryggen". Det var så underligt tonfall i det där han sa, ett konstaterande som lät både uppskattande och uppgivet på samma gång. Uppskattande för att jag trots flaskplockandet ändå hade nåt slags hum om världen, och uppgivet eftersom jag trots att jag hade något slags hum om världen, ändå plockade flaskor.

Nå väl, idag när jag gick och plockade flaskor kring idrottshuset, så lade jag märke till att jag inte gick och plockade rakt framför ungdomarna där dom stod i sina gäng, istället strök jag omkring som nåt slags urbant lodjur. Jag tror att jag undvek ungdomarna eftersom jag inte ville komma med min jävla tant-misär så nära, komma där och stöka med mina burkar som en levande påminnelse om att det finns skit i världen. Dessutom hade jag heller inte velat höra några glåpord, vilket jag inbillar mig att man riskerar göra när man sysslar med sånt som förknippas med fattigdom. Hoppas det bara är inbillning. Hur som helst, så kan ungdomarna dricka sprit. Två kassar kom jag hem med, mycket brons, några silver och ett guld.

Att promenera med hund

Idag; halkar fram på fruset slask, nyser mot solen. Mot Itäharju är vi på väg, jag och hunden, min ständiga följeslagare, mitt dåliga beslut, min livskamrat, min katastrof. Tänker att en av orsakerna till att hunden hör till mina favoritdjur är att den också uppskattar att flanera mållöst omkring. Den kanske inte delar samma intresse som jag, dvs intresse för byggnader, arkitektur och fulhet/snygghet i stan, men den uppskattar att promenera. Egentligen hade jag helst spenderat dagarna genom att promenera med olika hundar. Jag kunde ha en nyckelknippa med än 5-6 olika nycklar i. Sen hade jag bara gått omkring och turvis tagit ut olika ensamma hundstackare som sitter ensamma om dagarna.