To feel something

When I want to feel something, I read my childhood friend's blogs. They write about their many children, how they fill their days with cleaning out extra rooms, how they prepare every fucking feast that is coming up, how little time there is, how lucky they are, what food they make, what cakes they bake and how it didn't turn out well but how good it was anyway. Then they show pictures of their children that all look the same in their giant luxurious houses that also look the same.
Then, at least, I feel something.

cuz chocolate is better

Once upon a time I had the will power to start and end projects.
Haha, what a terrible lie. I was always like this. Chocolate just tastes better.
In the end of next week, I will be done anyway.

twenty-four

twenty-three

twenty-two

twenty-one

twenty

nineteen

eighteen

seventeen

sixteen

fifteen

Mikä on suurin rahasumma?

fourteen

thirteen

twelve

eleven

ten

nine

Jaså

"Jaså, du studerar musikvetenskap"
"Att va ska jag med det liksom?"
Ajo, jag glömde ju det där om mål med livet. Jag har ju kommit förbi åldern då man bara provar på saker. Hur kunde jag glömma en sån sak? Så oeftertänkt av mig.

eight

seven

six

five

4 things

Can I still write some silly things in between, even if the Christmas calendar is going on? I guess so, it's my own blog.
I copied this list from Orangutant but I'll do it in English, just for the practice.

4 TV-shows I'm watching
Top Chef
The Office
Peep show
The Fashion Show 2

4 things I've done today
Watched a drunk girl almost stumble over an old woman
Made a chicken soup for the first time in my life (it even was ok)
Held my hand over a shivering body
Learned about an old greek folk music style, rebetiko

4 things I long for
Retirement
A bigger apartment
Trying a concertina
The morning

4 things on my wishing list
A lifelong supply of Daim
A lifelong supply of Mexican food
A lifelong supply of a changing subject every year
A concertina

four

three

two

one

The Nut So Christmasy Christmas Calendar 2010

December is here. Well, almost. I feel like December has been here for weeks already. It is now a yearly tradition to make a stupid Christmas calendar with almost no connection to Christmas at all (other than making fun of it) and this year brings no exceptions.

Stadens gubbar

HBL vet att det är gubbarna som jobbar.

Besatt av att göra inget

Klockan är 3:02 och jag sitter mätt och stinn på stolen och klickar, klickar klickar på diamanter som faller ner över skärmen som ett ihållande regn av färger, explosioner och ingenting, absolut ingenting. Bredvid mig finns en text som jag borde ha läst, som jag nu har haft cirka 9 timmar på mig att läsa men som jag har kommit cirka 6 sidor framåt i.
När det gäller mig själv har jag absolut inga ambitioner. Har jag än 6-7 timmar som jag får fylla med absolut ingenting, ja då passar jag på att utnyttja tiden till maximal anti-verksamhet. Det ska åstadkommas så lite som möjligt, det ska sättas tid ner på sånt som betyder så lite som möjligt för både mig och resten av världen, så att vi bara kan rulla på som om ingenting hade hänt, i all evighet. Och ingenting händer.
Skulle jag ens bli besatt av spel med lite innehåll, där man hade fått tänka lite och göra upp strategier eller något. Men nej, jag blir hooked på idiotiska små skitspel vars enda logik är att man ska matcha tre klossar av samma färg. Matcha tre, matcha fyra och det smäller till, matcha fem och det blir en brokig diamant som kan spränga alltihop så det smäller om det. Fan vad jag älskar när det smäller. Det är något förlösande med att höra klossarna explodera och samtidigt se det spraka till i skärmen, "som om" man hade åstadkommit något.


Just nu är det Bejeweled Blitz som gäller, förra året var det Big Kahuna Reef 2 och Hatchlings. Jag lyckades sluta med Hatchlings efter att ha printat ut alla satans ägg jag hade samlat ihop, över 20 stycken A4:or blev det. Jag hade tänkt hänga opp äggen ovanför min säng, för att liksom få ett konkret resultat av mitt idiotspelande, men det har jag inte ännu fått till stånd.
Det kanske mest idiotiska just nu är att jag har raderat Bejeweled Blitz från mitt eget Facebook-konto för att sluta spela det där, men jag loggar in på min papegojas Facebook för att jag där tydligen har tillåtit mig ha såna här förbjudna spelnöjen. Och ja, att jag har ett Facebook-konto för min papegoja är väl ännu mer alarmerande, det orkar jag inte ens gå in på.
Men nu måste jag sluta.
Härmed slutar jag spela Bejeweled Blitz.

Random photos from random people's albums (yes I stalk)

I've finally done it.
I put up the pictures I've collected from random web albums on the internet.
Most of the pictures are from unknown people's parties and such. But beware, you might just find yourself there too, or someone you know. Maybe I've browsed through YOUR album and had to steal one of your pics?
If you find yourself or your photos there and you feel offended, please let me know and I´ll remove the pics and try to apologize.
Anyhow, I never meant to offend anyone by putting up these pictures. They are an inspiration to me.

Knotiga och feta, fylla och sommararbete

Åh, universitetet. Det är här man ska bli människa, här som man ska få en utbildning så att man sen ska bli något stort. Eller vad det nu sen är meningen att man ska bli.
Det känns i alla fall hur fånigt som helst att gå på kommunikationskurs och lära sig "tala med kroppen", hålla föredrag och verka övertygande. Det känns som tidsfördriv, både för läraren och för oss. Alla krystade diskussioner, alla blickar under luggarna. Man hade lärt sig mer om kommunikation om dom hade ordnat en kväll på nån lokal pub i förorten istället. Där hade man tvingats tala med fyllon och lösdrivare, fått öva på sin retoriska förmåga och att vara övertygande på riktigt. "En nyt oikein jaksa puhua."

Hela det här universitetsspråket och tjafset känns så avlägset från vad livet egentligen handlar om. Men som man får konstatera hela tiden - ingenting är nånsin vad man föreställer sig att det ska vara. Universitetet är som ändan på en lång slang av det som kallas utbildning och skola i en människas liv. Det är inte på något sätt annorlunda än lågstadiet, vi har bara blivit lite mer utvecklade i huvudena och kan ta an oss mer komplicerade uppgifter, vi har blivit knotiga eller feta och har fått pröva på fylla och sommararbete. Men allting är alltid samma sak.
Opp och sen ner.

That ketchup made me write bad poetry

OAFISH IS CORN

all that´s been
all that is
all we've seen
all we've come to

everything we don't see
what I can't say
what is and what's not
those situations

erase them,

let's be daft;
erase them

"Man hinner nog vara i arbetslivet"

Töntig dag idag. Bra föreläsning och vettiga diskussioner men ändå - man halkar omkring på ett bananskal.
Jag inser ibland hur efter jag är och den tanken skrämmer mig. Jag vet att man inte ska hinna nånstans, att man ska ta en dag i sänder och allt sånt, men nog är det ändå skrämmande så den här tiden går. Ibland känns det som att jag är alldeles ensam med mina tankar om att inte ha någon brådska, om att man "nog hinner vara i arbetslivet" som jag nuförtiden brukar säga, fast jag ju egentligen menar att man inte borde vara i arbetslivet överhuvudtaget. Man får översätta sina ideologier till något som förstås där i det klimat som alla andra tydligen vistas i. Jag hör ibland på mig själv hur mossig jag låter när jag kommer med mitt "man hinner nog vara i arbetslivet." Vad jag egentligen menar är att jag inte vill vara i arbetslivet. Jag har det så bra här på bottnen.

Det är som om jag har blivit lite galen. Jag strävar inte nånstans längre, det är ingenstans jag vill, jag har inga mål. Det är väl egentligen som att vara lite död, att inte ha några drömmar eller mål man vill uppnå? Jag har tänkt att det är bra att ta det lugnt och inte ständigt tänka framåt, så som allting i samhället vill att man ska göra, men nu börjar jag fråga mig om jag inte har tagit de tankarna på ett lite för stort allvar?
Det känns som att jag ligger i ett jättestort grönsaksland och runtomkring finns en massa ruttnade grönsaker som nån gång började växa, men som jag inte riktigt tog hand om, och nu så är vi där tillsammans, dom ruttnade grönsakerna och jag. Man kan bra leva på mull, men det är inte som att mylla ger en den energi man behöver, det är inte som att där sås nya frön i landet just nu. Vilken fånigt beskrivande liten skitbild.

Folk som fixat karriärer åt sig skrämmer mig. Folk som har ambitioner i helt galna branscher och som jobbar som lärare eller föreläsare, dom skrämmer mig. Folk som är engagerade i föreningsverksamhet skrämmer mig, folk som ser upp till HBL:s kulturnissar skrämmer mig.

Och till sist till er, mina unga vänner:
Det är bäst att vi tar det viktigaste på en gång: ingen kommer att bry sig. Nånsin.
Det enda som räknas är att göra så lite skada som möjligt, samt på köpet att bli lycklig. Om man har tur.

Och så skriver ni alla blogg också. "Sju random saker om mig."
Hmpf.

Tanter, smak och Ingvar Oldsberg

Jag kommer inte ifrån det här hur fascinerad jag är av gamla tanter.

Det var ett par 60+ tanter i bussen från Åbo till Vasa och dom förde ett himla hallå, mest om sånt som hur behändigt allt hade gått och hur bra dom har det. Och när vi åkte förbi Lappfjärds nybyggda ABC-station utbrast dom "oj så ståtlig och fin ABC!". "Kyllä se komea on."
Där har dom levt ett liv fullt med en massa skönhet och tusen möjligheter, radions påfund och färgtevens, första mänskan på månen och jag vet inte vad - och när dom blir pensionerade tycker dom att ett nybyggt ABC är ståtligt.

Det är lite så som det är med mormor också. Hon har varit med om att mjölka kor och att spänna för hästvagn, när Helsingfors bombades och när hemlösa gick omkring på gårdarna och sålde lerkärl efter kriget. Men hon tycker att Ingvar Oldsberg är en himla trevlig gobb. Hon köper mjukisdräkter på Citymarket och lyssnar på Christer Sjögrens julhits.

Men ibland tar mormor i misstag på sig nån förbannat snygg hatt, eller nån duk. Det är något som har varit i bruk så länge att det har gått hela cykeln runt från att ha varit modernt, blivit omodernt, och sen blivit modernt igen!

Vad allt skulle man villa sätta på shuffle?

Jag läste ett inlägg om att lyssna på ipod på shuffle och M skrev om hur roligt det var när gamla låtar spelades upp liksom tagna ur sitt sammanhang, utan att man kunde vara i nåt färdigt sinnestillstånd innan man lyssnade på dom.
Till sist ställde han sig frågan; undrar vad annat än musiken man kunde sätta på shuffle?

Jag tar frågan på största allvar och föreslår:

1. Resor på shuffle. Man köper en biljett, ser vart man far. Lite som Napakymppi utan störande jätkän.
2. Kaveri-shuffle. Man signar upp i shuffle-verksamheten kommer överens om ett klockslag, sen går man nånstans och får tilldelat en kamrat som man aldrig har träffat förr.
3. Restaurang-shuffle: SURPRISEMÅLTID! Man betalar och så ser man vad man får. Fan vad jag hade gillat det!
4. Dating-shuffle. Finns redan under namnet speed-dating. Boring.

(Onödig parentes: När jag säger shuffle kommer jag att tänka på Suffeli. Mmm.)

5. Årstidsshuffle. Oooh, I´d löööv årstidsshuffle. Tänk, efter sommar kunde det bli vår och efter vinter sommar igen direkt.
6. Tidsshuffle. Dagarna skulle kastas om. Man kunde somna på en tisdag, vakna och det är fredag.
Ok, nu börjar det här spåra ut.

Signaler på tvären

Det blir många fåniga inlägg idag, men när det händer så mycket!
Nu läste jag t.ex. på HBL att barn i fattiga familjer skäms. En del lämnar till och med självmant kamratkretsen för att de inte har råd att göra samma saker som andra.

I undersökningen frågades hur man kan se om en familj har pengar eller inte.

"Man ser det ofta på telefonen. De som inte har pengar köper en Nokia-telefon för 30 euro", säger en 16-årig flicka.

Jag blir alldeles utom mig av fasa när jag läser det här, men inte är jag ju heller förvånad. Frågan jag gång på gång vill ställa mig är; Sen när blev det såhär?
Har jag sovit i tie år?
Jag upprepar mig: sen när har det blivit coolt att bara HA pengar och sen spendera dom på saker som inte ens är speciellt viktiga?
Varför är det för mig okej att spendera högst 10 euro på en gammal mobiltelefon medan ungdomar tydligen kollar in varandras mobiltelefoner och tycker att en 30-euros telefon är BILLIG?!

Och fundera på detta:
En medelklassgrupp vill se medvetet fattiga ut för att de tycker att det är coolt med lite förfallenhet och slitenhet.
En på riktigt fattig grupp vill på alla sätt dölja sin fattigdom och satsar på sånt som fina skor och bra byxor.
En grupp från högre medelklass vill visa att de har råd med märkeskläder, vill "se dyra ut" med modemedveten approach.
En sista grupp som inte vet hur man längre ska signalera vad man står för eller ens om det är det som det handlar om klär sig i slumpvis hopplockade delar och bekväma kläder. (Läs: jag.)

Vad är signalerna? Jag vet inte riktigt, är det ens viktigt?

Dear UPS,

You can´t contact someone with telephone fear through telephone. Try something else, like shouting my name while you wait outside in the rain. That would do it.

Thanks.
Ms. Telephone disaster

Solen har just slocknat. Jaha jaha, ska vi ta kaffi nu?

Det finns folk som nästan lever på att sprida skrämselpropaganda om kommande istider, utomjordiska attacker, chemtrails, undergången och dylikt. Det senaste jag läste om var att golfströmmen är borta. Eller ja, så förstod jag. Delar av den nordatlantiska strömmen är död pga BP:s oljekatastrof i USA. Jaha. Och vi kommer antagligen att frysa ihjäl. Just så.
Det är så underligt, som om farorna hotar allstans ifrån men ingen riktigt bryr sig. Man vet inte när det lönar sig att bry sig på riktigt, och jag tror att skulle det nu komma nån fruktansvärd epidemi så skulle folk inte riktigt fatta det. Dom skulle se på nyheterna och sen vara sådär att jaha, en ny svininfluensa.
Och skulle en hel del människor dö för att de inte har råd med skitdyrt vaccin, då skulle vi rika bara tänka att vilken tur att vi hör till dem som kan vaccinera sig. Det är så man har lärt sig att göra, pusta ut och tänka att fan vad man är lyckligt lottad här i världen. Vilken tur att man inte hör till dom, ja vilken tur säger morsan.

Det är nästan som om vissa riktigt gottar sig åt att det går åt helvete för världen, då är det nån jävel som myser i sin länsstol och tänker där fick dom/vi sig.
Igen misstänker jag att det här är en sån här sysselsättning för såna som är vana vid en hög levnadsstandard, som föreställer sig att det skulle vara skithäftigt med lite misär och hunger, "att få kämpa lite". Jojo, sånt har vi sett på teve, det är coolt att måsta kämpa lite och hugga sin egen ved och sånt där.
Nog finns det antagligen hemlösa som önskar att det vore över med världen fort men antagligen på ett mer uppgivet, mindre romantiserande sätt.
Äh, vafan vet jag.

P.S. Golfströmmen hälsar: jag rinner och mår bra. Tydligen var det så.
Jag läste inte den där artikeln så noga, det gör jag sällan.

nobody here

Jag har installerat mina datorhögtalare. Dom till ära.

Medelklassungarnas proletärromantik

Jag läste en kolumn av Mona Masri i Sydsvenskan och hon har satt ord på sånt som jag letat efter en tid. Det handlar om konstprojektet Stad Solidar som kämpar för att stadsdelen Möllan i Malmö ska förbli vad den är - man är kritisk till gentrifieringen, det vill säga statushöjningen av Möllan.

"Därför blir jag så otroligt provocerad av dessa medelklassbarn som vill leka fattiga. Är man uppvuxen i gettot så vill man inget hellre än att det får högre status. Möllan skulle inte vara samma Möllan utan denna utveckling. Hur skulle det fantastiskt rika utbudet av kaféer, restauranger och barer se ut om ingen kunde betala för det?"

Masri tar här upp nåt otroligt viktigt. Jag ser folk som kämpar emot, som använder hårda slagord mot det kapitalistiska samhället, men som inte har en aning om att de själva och deras föräldrar har varit med och skapat allt det de kämpar emot. De klär sig i slitna och säckiga kläder för att se fattiga ut, inte för att de är det. De vet inte vad det är att på riktigt vara fattiga, för det har de aldrig behövt utsättas för. De har ett uppvärmt föräldrahem de kan åka till om allt skiter sig.

Det värsta är den här tudelade falskheten. De förespråkar ett spartanskt liv utan överdriven konsumtion, men skulle aldrig kunna tänka sig att bo i förorten på riktigt. De vet vad som är rätt och fel, men tycker inte nånsin att de själva behöver leva efter såna regler.

Det är en konstig utveckling man är mitt i - konstnärer som inte har utrymmen att arbeta i, Taideslummi som protesterar mot det, men hur många är där inte bland protestanterna som viftar med flaggor för viftandets skull? Hur många är där inte som lätt skulle ha haft råd med en egen liten ateljé?

Nåja, jag ska själv ut och leta mat i butiksroskisarna fast jag egentligen nog har råd att köpa mat själv. Kan det inte också ses som en slags dubbelmoral? Nå, eftersom nu maten slängs bort så tycker jag att man väl kan gå dit och plocka. Men tänk om nån hemlös hade kommit efter mig och letat? Det blir typ det värsta tänkbara scenariot, det är som att äta upp nåns mat mitt framför ögonen på dem, medan ens egen mat står bara 10 meter bort. Som att äta upp vegetarianernas mat bara för att den är godare, medan man själv är köttätare.

Jag tror att vi borde fundera mera på ordet TACKSAMHET, det har fallit lite undan på sistone. De som vill demonstrera mot orättvisor, men som ändå har det helt jävla bra ställt i livet, var tacksamma. Man får kämpa, men man måste minnas sin egen situation och nån gång bara rikta ett tack ut i universum, nånstans.

Bröd

Jag fortsätter i den här andan.

Peppar, majs, sås, såsbas, sås.
Det är typ sånt jag skulle villa ha i mat. Jag är en stor vän av såser och soppor. Dom är enkla att äta, men det är gott med spröda kanter också. Mjukt bröd och knapriga kanter.

Jag kan ett recept också, på bröd.
Man ska först blanda ett halvt paket jäst i cirka en halv liter fingerljumt vatten. Sen ska man hälla i allt efter behag, mjöl såklart. Grahamsmjöl till exempel. Eller semlemjöl, vad det nu sen är. Sen kan man hälla i lite müsli och frön av olika slag också, om man har sånt. Man kan till och med slå i lite oliver om man gillar sånt. Allt vad man skulle villa hitta i sitt bröd fungerar utmärkt. Majs, till exempel.
Huvudsaken är att degen inte blir för hård. Inte stenaktig, mjölig. PÅMINNER DEGEN OM EN STEN, SÅ ÄR DET FEL. Är degen klibbig och svårhanterlig, så är det bara bra.
Sen ska den då jäsa på varmt ställe cirka 1,5 timmar. Jag brukar anse att det är färdigjäst när degen har vuxit till sin dubbla storlek. Sen kan man börja sätta på ugnen. Sisådär 225 grader kanske. Har lite svårt att uppskatta då jag just nu inte ens har nån ugn. Det känns fattigt.
När jag sätter in bröd i ugnen brukar jag kasta dit en kaffekopp vatten också, för att dom säger att det ger en knaprig yta på brödet. Jag har dock inte märkt nån större skillnad, men det kan man alltså göra om man vill känna sig lite proper.
Sen ska brödet vara i ugnen ända tills man kan knacka på det underifrån och det låter "tökk-tökk-tökk", alltså när brödet är hårt undertill.
Fantastiskt, va?

Uppräkning

Tycker om att räkna upp saker.
Flytväst, termometer, ankare, metspö, maskburk, krokar.
Det där var saker man kan tänkas ha med sig i en roddbåt. Termometern vet jag inte men den kom nu med.

Sill, lasagne, potis, rabarber, bearnaisesås, vitlöksklyftor, ananas, majs.
Det där var ingredienser.

Majs, tomater, tomatsås, ost, mozzarella, emmentaler, champinjoner.
Det där var specifika ingredienser som jag skulle villa ha på en pizza.
Jag vet att "ost, mozzarella och emmentaler" är upprepning och fåneri, men regeln när man skriver sånt här, är att man inte får ändra efteråt.

Jag har hört att mozzarella-emmentaler ska vara en bra ostkombination på pizza.
Det var egentligen inte emmentaler men jag minns inte vad den andra osten hette så det fick bli emmentaler, som också är en god ost.

Så jag blev en gammal tant

Jag har alltid trivts med äldre mänskor, att sitta med dom, lyssna på dom, undra hur dom tänker och sånt där. Nu är det så att man själv har blivit litet som en av dom, eller man har närmat sig deras värld på något sätt, eftersom man inte längre sitter vid barnbordet. Eller det är väl kanske just det, jag har aldrig suttit vid nåt barnbord (och när jag som liten blev placerad vid nåt barnbord fick jag ångest. Haha.)
Men man kan hur som helst inte längre placeras vid nåt barnbord om något sådant skulle dyka upp, för man är ju vuxen nu.
Ja, jag fortsätter i mitt oändliga växa-och-bli-vuxen-spår. Det är så skönt att umgås med äldre och skrovliga mänskor, såna som redan har blivit vad de ska bli, som inte skäms för vad det har blivit av dem, som har sin stil och inte är slav för nåt tönt-mode, som uttrycker sig som dom gör och är långrandiga om dom är det och skit-underhållande om dom råkar vara det.

Jag vet en gubbe som är en sån där trubadur, han har på nåt sätt alltid varit lite osäker som typ, varit en sån där missanpassad enstöring som inte riktigt har vetat var han hör hemma på något sätt. Så började han sjunga som 40-åring kanske, hålla konserter och spela gitarr och man tänkte att han måste ju alltid ha kunnat sjunga sådär, i hela sitt liv egentligen, men det var som att han tog fram det först när han på äldre dar hade bestämt sig att fuck it, sån här är jag, nu måste jag bara sjunga, det får gå som det går.
Och det är något som är så vackert med hans sång. Det är ju inte enbart sången, hur det låter i sig, utan det är vad sången gör med honom, hur fri han blir när han sjunger och vad musiken gör med honom så han vrålar, skakar på huvudet, blundar och har miner medan han sjunger sina gamla jazzdängor och blueslåtar.
När han sjunger så ser man på honom hur mycket det betyder för honom att göra det, och herregud, det är ju sånt man vill se.

Det är därför jag gillar äldre mänskor. För att generalisera, så är det så mycket roligare att umgås med folk som är vad dom är, som har lite erfarenhet, har upplevt lite tidsperioder, har misslyckats nån gång och kanske har blivit lite feta och kinderna har börjat hänga och sånt. Det är något så skönt och befriande över människor som har varit tvungna att acceptera tidens gång och vad den har gjort med dom. "Så jag blev en gammal tant. Just så."
Det är så tungt med såna här tjugo-nånting mänskor som tror att dom har hittat sin slutgiltiga idé fast dom inte är nånstans nära det som dom nån gång kommer att bli, som fortfarande tror att det kommer att bli något stort av mig, haha. Det är något deprimerande med folk som fortfarande tror det ena och det andra, som har orealistiska framtidsdrömmar och sånt där. Attan vad jag ofta vill slå såna i huvudet och säga typ att "ingenting kommer att bli som du tror."

Somewhere in Peru... (yes, I stole this picture)

The Lidl tribe

It is the opening of a new Lidl-market in Turku today and people go CRAZY. There are a certain sort of Lidl-people that you only see in Lidl and never anywhere else, in fact they are a more developed form of pudding that evolved from the Yofrutta Fruit King and were raised next to the Solevita fruit juice piles.
When they face the outside world they can´t handle it, and they rush into Lidl soon again to stock puddings, sausage, cheese and Freeway soda. Somehow they were taught that Lidl is always cheaper, and when they see the prices they go nuts, especially if they arrive in large groups, cause the group makes the reaction collectively stronger.

Strong hands

Discussion in the classroom about why so few girls play the guitar.
Guy suggests: "Maybe girls don´t play guitar because you need to have a certain strength in the hands to do it."
I´ve got no words. Just an irrestistable urge to hit someone in the head.

"Do you know I had a conversation with a girl born in the 90s???
The fetus could talk.
I was like, "Shit, girl, you missed so much."




http://effingdykes.blogspot.com/

Alltid emot

Jag tänkte här igår på hur trött man blir på att ständigt vara emot, hur mycket det möjligtvis påverkar ens livsinställning det att det sällan besluts något man kan glädjas åt i det här samhället. Det är bara stängningsdags och nerrivning av saker man tycker om hela tiden och ökande av kameror och säkerhetsvakter, rasism och lås på butiksroskisarna, pälsfarmning och konsumtionshysteri.
Nu när alliansen vann i Sverige och SD fick mandat, så översvämmas Facebook av länkar och videosnuttar som kommer med budskap om att vi som är emot ska kämpa, att vi nog klarar oss, att det är för jävligt, att "vi gillar olika." Ytterligare djupare fåra mellan "vi och dom". Det kan ju inte vara nån bra trend? Eller om det är såhär det måste lösas, så kanske vi går mot nåt slags uppror? Jag är rädd för att vi just inte går mot uppror utan att samhället mer och mer bara tröttar ut de som hamnar utanför. Nog kan man ju lätt på Facebook tycka att "vi gillar olika" men vad gör man i praktiken åt det? Folk har röstat, och såhär blev det. Uppgivenheten hänger som en tung slöja över oss, och sånt bullshit.

(Alter ego: Sluta tänka på sånt här, inte är det meningen att alla ska få som dom vill, det är bara att arbeta, för fan, arbeta.)

badrumshyllan hälsar att den fortfarande inte är väl upphängd

Vaknade i natt av ett helvetes oväsen, ett kabrak och sen ljudet av något som rullar omkring på golvet. Jaha, badrumshyllan. Den ramlar i golvet sisådär var tredje månad kanske, för att jag aldrig lyckas få sugkoppssystemet att fungera som det ska, dvs suga sig fast i väggen så att det hålls där.
Och alltid händer det mitt i natten. Man är livrädd ett par sekunder då man vaknar och förstår att nånting i lägenheten har ett satans oväsen, men ungefär lika snabbt fattar man att jaha, hyllan. Efteråt ligger man där kolugn samtidigt som man har en jädrans puls. Billiga nöjen.

Pappa betalar

Som ett budskap till alla mina vänner som tillhör en yngre generation, så tycker jag inte det är coolt med föräldrar som betalar telefonräkningen eller en del av hyran eller vad som helst.
Dom må väl gärna göra det, det rår inte jag på, men detta halvskryt om att föräldrarna betalar, det är nytt för mig och oroväckande tycker jag. Jag har hört sådana påståenden nu flera gånger under en kort tid, och varje gång har jag reagerat genom att fnissa till, bli lite paff faktiskt. Som om nån hade berättat om att dom älskar smaken av snorkråka.
När jag var i 20-årsåldern var sånt som att föräldrarna betalar ingenting man gick och skröt med på stan och om det var nån som hade föräldrar som understödde dom så höll dom jävligt tyst om det. Av respekt för andra som inte hade den möjligheten kanske?
Betyder den här förändringen nu att vi gått mot en utveckling i vilken man dyrkar själva pengatjänandet i sig, "min pappa har faktiskt så mycket pengar att han betalar halva min hyra" och så ska man tycka att vilken fin jävel den pappan är som jobbat röven av sig för att dottern ska ha råd med att gå på krogen två gånger i veckan? Och så ska dottern i sin tur sträva efter att göra likadant, dvs få ett välbetalt jobb så att hon kan understöda sina glassiga, bortskämda äckelpäckel gendercrat dumbag-tonåringsbarn
nej jag blir så arg att jag får sluta här (men jag ska gå också.)


II
Det här hör kanske också till hela upplevelsen att bli äldre, dvs att man inte vet vad man ska svara på något nån säger, dvs att resonemanget är så obekant för en att man 1. antingen måste bli skitarg och argumentera emot totalt eller 2. skratta och sträcka ut händerna i nån slags jag-förstår-inte-alls-gest.
Och det är klart att man hellre bara skrattar och sträcker ut händerna.
Ach, du gamle.

Dom sätter sig

Dom tömmer ventiler, skruvar på munstycken, blåser i fagottdelar (en jättestock som man blåser i, varifrån kommer egentligen ljudet?), dom skruvar på munstycken, hostar, blåser i klarinettdelar, flyttar på stolarna, tömmer ventiler, tar loss delar, blåser i valthornsdelar, tar fram en trasa, putsar på munstycken, blåser i oboedelar (ett konstigt spetsigt munstycke som ser vasst ut), dom sträcker på sig, harklar sig, rätar ut armarna, flyttar på stolarna och ingen vet varför. Dom sätter sig och ser menande på varandra, drar andan, och så börjar dom.
Jag har startat en fånig musikblogg.

"Haluatko antaa euron hyväntekeväisyyteen?"

Så frågar Tiimaris biträde när jag är där och köper skolhäften. Hon visar surt på nån vitgrön lapp vid kassan och jag ser på lappen, läser ingenting för i mitt huvud finns bara ett enda sudd. För mycket information! Här ska jag ta ställning till om jag vill skänka pengar till vem vet vad, och det vore väl oerhört elakt om jag, som har råd att köpa skolhäften och allt, inte kan dela med mig en euro till de behövande.
"No joo, kyl mä voisin antaa" säger jag och först sen kan jag läsa tydligt vad det står på lappen. Pengarna går till vården av ungdomars psykiska hälsa.
Jag blir med ens arg. Inte är det väl jag som ska betala för att ungdomar i Finland behöver bättre vård? Inte ska väl jag behöva ta ställning till sånt när jag handlar på Tiimari?
Nå, men det blir mer och mer såhär. Först tar staten av oss en massa pengar genom skatt, räntor och avgifter, sen super dom bort dom och sen är det meningen att vi ska betala sånt som staten inte kan betala. Rätta mig om jag har fel? Nice co-operation.

Lite sur kan man bli

Satan, vad aktiv jag blivit här på sistone. Jag måste ha blivit
-självupptagen
-modeintresserad
-intresserad av det där "lilla extra", den litet tillyxade vardagen inklusive matlagning med BILLIG mat som man har hittat på nåt "hääält sjuääkt" ställe
-HBL
-x3m och Yle på svenska
-sjalar
-kaffe
-konst men det ska vara såndän "cool konst" lite min gamla klasskaveri har ett sånt där "häält nytt projääkt" som e "så siisti"
-föräldrar och huruvida man är likadan som dom eller "inte alls bryr sig om föräldrar, alltså jag har alltid gjort häält hursomhelst"
beoende av s
a
m
m
a
n
h
a
n
g
e
t, dvs i vilket satans sammanhang man nu är "i livet" och till vilken kategori mänskor man hör.

Jag läste ett par slumpmässiga finlandssvenska bloggar. En handlade om klädfynd inklusive bilder av bloggaren utmundad i diverse begia fanskap och sjalar som bara skrek "finlandssvensk!!". I en annan ställde sig bloggaren en fråga om hon skulle
1. klippa sig
2. byta kön
eller
3. byta lägenhet.
Och sen var det en som var så stressad över röda ljus i trafiken, över att hon spenderar 10 timmar i veckan i något tåg på väg till och från arbetet.
Ja, missnöje alltså. Hallå? Måst vi ha det såhär? Det är tydligen frågan ingen ställer sig. En bara letar i blindo (och på skämt) efter förändring av nåt slag utan att själv vara kapabel till att ta några beslut. En annan posar, en tredje stressar.
Yl! Yl yl yyyl!

Vidare

Jag går förbi korridoren där folk sitter och ruvar på sin kunskap, folk som är lika gamla som jag men som har gjort något med sina tie år. Sen går jag vidare med min egen skock nya studeranden och pratar om hur trött man var under gymnasietiden. Ajaj, så omotiverad man var. Oja så bra det var med ett mellanår. Sen går vi till en lönnkrog och får gratis kaffe och bulla och två gratis-öl-biljetter. Tutorerna berättar om stället och jag säger att jag var där nån gång 2001, då när mina kaverin var här, höhhöhhö, "jag är liksom lite andra vågen" säger jag och försöker låta ungdomlig och alla skrattar artigt och ingen förstår. Jag ger biljetterna till min klasskamrat och säger att "jag ska ändå inte gå, ta du dom här och ha lite roligt". Hon blir glad och sen går vi hem och hon berättar om sin oro för att vara dum i huvudet. Jag ser redan framför mig hur jag hamnar trösta henne när pojkvännen har gjort slut.

Studentliv

Jag sitter ensam i aulan och en tutor går förbi och undviker att se på mig så att vi inte båda ska bli generade över att jag inte har några vänner. Vad tutorn (idiot-ord) inte vet är att det är helt okej, till och med att föredra, att sitta ensam nuförtiden. Jag är dammig och intresserad av Beethoven på riktigt.

Sometimes the Svenglish just goes trefalts wrong

Hälsningar från Tupperware-sällskapet

Hej alla!

Hur går det med era microfibertrasor?
Nu har Nina, teamledare i Partypinglorna, tagit sig tid att översätta den engelska texten för oss och gjort en jättebra sammanfattning.
Hon har också gjort en snygg bordsskylt som man kan ha med sig på demobordet.

Jag hoppas att ni alla har glädje av texterna. Det kommer fler trasor till försäljning snart...!

Hälsningar Agneta

Tupperware

Är det lockande?

Då kanske du skulle villa ha min email.
Dit har det nämligen regelbundet börjat droppa in "Fyrklövern-nytt" eftersom det tydligen finns någon annan Lotta som är Tupperware-entusiast.
Det kan bli riktigt roligt ibland, så jag har inte haft hjärta att säga till om att jag inte hör till nåt Tupperware-sällskap.

Hej alla i fullbloden & lady bugs!!!!!!!!
Nu har Gisela Ström fått in sin första rekryt och räknas from denna veckan som ordinarie Teamledare för teamet StarLadies!

Tadaa. Grattis Gisela!

*NYTT*NYTT*NYTT*

Trots träffar denna vecka vill jag ändå få ut något superfint till er alla direkt:

Ni får en andra chans på våra lila produkter och det gäller i vecka 32:
Ha en försäljning på 3500 kr så får du Eleganceskålen i lila!
Ha en försäljning på 5000 kr så får du även Salladsslungan i lila!

Det här MÅSTE alla bara ta! Det är produkter som du kommer att ha användning för snart.

Lycka till med dateringarna! Kanske är blir det en sommardemo hemma hos dig själv? Då har DU ju möjligheten att välja Ultra pro på 2 liter som tackgåva.

Vi ses på träffarna!

Hälsningar Agneta
I vecka 34-35 kör vi ju den underbara gröna Herb choppern som alternativ tackgåva vid en försäljning på 3500:-. Vem vill inte ha den?

Ja vem vill inte ha den...

Den som spar han har

Det enda positiva med att inte vara hemma så mycket är att man inte behöver köpa nytt vessapapper så ofta.

drive in

Aldrig är en madrass så blå som när man vaknar på den och märker att man har skruttat ihop lakanet till en korv. Jag går hem och bråkar lite med pälsfarmarna på HBL, kokar kaffe och konstaterar att det drar lite från fönstret, kollar in bananflugorna som attackerar tomat och tänker att jag nog borde starta en musikblogg, sen när jag ska bli en -vetare. Hah! Som om jag en dag skulle vakna upp och bara veta. Nänä, jag vet nog att jag inget vet, så ännu finns det hopp för mig.
Skulle det här satans sommarlovet nu bara ta slut nån gång så att jag skulle få mindre tid till att göra vad jag vill så att jag kan klaga på tidsbristen och börja få saker gjorda.
Ah, västerlandet.

Men när bilarna står i drive-in-kön, lyser dom upp min lägenhet.

Is int röra!

Nu är det varmt och skönt och vad händer i Norden? Jo, "is int röra mig" säger folk för att det är så hett att svett bryter ut så fort man rör vid nån. Folk sitter sura och ensamma och drar ner gardinerna. "IS INT RÖRA MIG!!"
"Den där satans solen..."
Man ska nog inte överraska med tropiskt klimat i en folkkultur som är van vid att fort stänga dörren så att inte kylan kommer in.

Nära och okära

Det finns ingenting som kan göra mig så förbannad som min bror. Jag avskyr allt han är, gör, säger, står för, häver ur sig, skryter om, hur likgiltigt han förhåller sig till sina misslyckanden - ingenting står jag ut med. Det är väl extra känsligt just för att det är brorsan och för att vi nån gång i tiden kom så bra överens. Han är som en besvärlig tavla man har jobbat med i många år, som nån gång varit helt bra men sen ville man göra om den och sen blev det bara värre och ju mer man försöker förbättra den, desto mer misslyckad blir den. Brorsan och jag är födda med samma förutsättningar och kanske jag på något plan är rädd för att nån gång omedvetet bli som han.

Brorsan var skrikig och oartikulerad redan som barn, men har ändå vuxit upp utan problem liksom vilken medelklassfåne som helst. Han har vant sig vid en viss standard som han förväntar sig att omvärlden ska erbjuda honom. Mina föräldrar har skämt bort honom för att det underförstått alltid har varit "lite svårare" med brorsan, han har alltid krävt lite mer än vad jag gjort. Han har kört sönder bilar (pappa betalat), trampat sönder sin gitarr (pappa betalat), flyttat hemifrån men inte kunnat betala hyran (pappa betalat), gjort mormor ledsen (vem fan betalar för sånt?), magpumpats för alkohol, blivit fast för rattfylla, blivit fast av polisen för att dricka öl i parken, stulit pengar av mamma, gått en dyr utbildning som inte ledde nånstans (pappa betalat), för att bara nämna några av hans tabbar. Samtidigt har han mitt i sitt stora moln av misslyckanden fått för sig att världen är intresserad av vad han gör och skapar rent artistiskt, så alla mediokra fotografier ska presenteras på Facebook som hade självaste Anton Corbijn varit framme, alla förfärliga musikinspelningar ska läggas ut för omvärlden att lida med, hela Borgå och halva Östeuropa ska bevittna vilken förmåga han är med sin pinade wannabe James Hetfield-röst till beklagligt gitarrkomp, allt ska presenteras som vore det skapat av ett missförstått geni, en oupptäckt dold förmåga.
Han är på ett perverst sätt en perfekt produkt av det här samhället, en odåga med ett fejkat självförtroende, en som har fått en uppfattning om att jaget kan sälja, hur ointressant det än är. Han tar till alla befintliga medel för att stjälpa ut sitt betydelselösa jag för världen, och jag gråter inför dess uppenbarelse.

Och naturligtvis är han en stor kuk som tycker att det är helt berättigat att en karl ska få knulla, och får han inte det så är han hemma och lyssnar på melankolisk skitmusik som handlar om hur synd det är om den stackars kuken när kvinnorna går och vinet är slut.
När han ska försvara sig slår han ner på andras helt oväsentliga svagheter, allt för att själv hålla sitt fejkslott uppblåst. Och så snäser han åt sådana som kritiserar honom, speciellt föräldrarna som ser sig så misslyckade att de endera tystar ner sig själva inför brorsans bryskhet, tassar omkring på tå medan brorsan lapar i sig all skit han hittar. Eller så blir det liv i föräldraskapet och de brusar upp med ihåliga uppmaningar som att "du MÅSTE hitta ett jobb, NU".
"Han har ju faktiskt varit Deprimerad med stort D" ja och vad gjorde dom för fel? Det höll ju på att gå riktigt illa och där gick dom bara godtrogna och märkte ingenting.
Ja, vad kan man mera säga? Kan man säga upp systerskapet och hur isåfall? Eller finns det hopp om förändring? Det värsta är att jag inte tror det. Man ska inte göra barn.

Lägenhetspersonlighet

Letar lägenhet. Det går inte så bra för jag är inte så värst konsekvent. Hursomhelst, igår tittade jag på en sån där drömlägenhet i trähus och med egen ingång, massa plats och ganska billigt, mysigt som satan, allt sånt där. Jag tänkte att tänk om jag skulle få den.. Nå, idag fick nån annan den. Först tänkte jag att det var ju synd. Men samtidigt är det något som säger mig att inte var det ändå meningen att jag skulle bo där.
Jag är inte en sån som bor på mysiga platser. Jag är en sån som bor på tråkiga betongplatser och sen gör dom till platser jag trivs på. Alltså ska jag hitta en ful och oinspirerande höghuslägenhet som jag sen ska göra till min, dvs bo där, ha mina saker i sängen, inreda torftigt och utan eftertanke. Det är nog så det ska vara.

Flyttning är onaturligt

Hej dumma skitblogg. Hur mår du i din fåniga nätverksamhet? Jag mår skit här i mitt flyttlass. Jag lyssnar på Passion Pit och skulle villa injicera hårt bedövande knark, för fy fan vad det är påfrestande att flytta. Flyttning kan inte vara naturligt i djurvärlden, om man inte råkar höra till de vandrande nomaddjuren då, men dom har i alla fall inga satans tillhörigheter som ska med hela tiden så det går inte att jämföra.
En mänska borde ha en håla som den föds med, och sen skulle man få utvidga och fylla upp hålan under sin livstid, punkt. Inte samla på sig onödigt skit som sen ska packas upp och ner och köras omkring med i plåtlådor på hjul. Det här flyttandet är fan inte naturligt och inte är man utrustad med lagerutrymme på ryggen heller som sniglarna. Man är en usel jävla blodsmaskin på två ben, dessutom fryser man ihjäl om man är naken utomhus.

Discovering Pine Bluff, Arkansas

This is Pine Bluff, Arkansas. The picture is a painting by Alan Wylie and according to the website I stole this picture from, the names of the old business firms and the mule drawn street cars are represented just as they were over 100 years ago.
There you go. But why?
Well, no good reason. I just watched the finale of America´s next top model and one of the finalists was from there, I checked it out for no reason at all, and somehow I got captured. I was somewhat amazed when I watched the town on Google Street view. The town looks sleepy and worn-out, it looks like a perfect ghost town, where the sun always shines and nothing happens. Yes, I go all romantic, but that´s just how I like it sometimes. It´s afternoon damn it, I have Google Street view and no deadlines.

At the website they go on;

"Today the Port of Pine Bluff located on the slackwater harbor of the Arkansas River has facilities for, barge loading and unloading, liquid & dry bulk storage, 25 & 50 ton cranes, harbor tow service, and overseas ports utilizing Lash and Seabee."

My level of English knowledge makes this very funny. A town located on the "slackwater harbor" sounds to me like the coolest and saddest thing ever. And how they go "badge loading and unloading" just make my day even better, imagining how they load and unload, load and unload.

This is downtown how it looks like today. I see empty streets (well yes, I am aware that the street view pictures are taken like at 4 am, but hey, anyway), a somewhat miss-placed sign and asphalt, asphalt, asphalt.

The TRAIN STATION in Pine Bluff. Dot.




Yep. Pine Bluff´s got that family thing going on too... but somehow everything in the US seems strange.


Eller varför ser husen i USA ut som fåniga replikationer av American Beauty-horror?


Last photo: Pine Bluff Title Co.

Såhär gör 30-åringarna

Det värsta med den här vintern (fy satan vilken vinter) har varit den här känslan av att ingenting spelar någon roll. Att allt är pissljummet, att man inte kan känna nån genuin glädje, att glädje alltid på något sätt ska förknippas med prestation, att andra gör si och så, och därefter tanken på att man inte ska jämföra och att man ska köra sitt eget race och allt det här som man vet, men som man inte får till stånd i praktiken.
Nuförtiden går jag sällan ut och dricker jag så blir jag inte i fyllan och blir jag i fyllan nån gång så ställer jag till med nån scen som jag får ångra.
Jag har blivit så trött på den allmänna uppfattningen om hur ett liv ska te sig i vårt land. Inte vill jag jobba 5 dagar i veckan o betala röven av mej för att få bo nånstans på hyra för att nån annan äger en eller femton lägenheter för mycket.

Sen har jag också upptäckt att tio år har gått sedan jag officiellt började leva som jag gör nu och jag trampar på i samma gamla spår, okej jag har haft mitt första ordentliga jobb och verkligen fått göra saker, men vad händer? Jo, jag tappar naturligtvis intresset för även det och har ingen lust alls att vidareutbilda mig och "satsa på" speciallärandet eller vafan som helst man kan göra i "branschen". Jag ska studera nåt helt annat för att det är intressant och för att jag har några år kvar att lyfta studiestöd, och jag tänker att nog attan måste man väl få göra vafan man har lust med, även om det inte är det smartaste av beslut? Även om det inte ger bröd på bordet i längden? Jag skulle långsamt tyna bort om jag hade fortsatt jobba, om jag hade varit tvungen att tänka målmedvetet, så som man tydligen ska göra nuförtiden - allt man gör ska ha en mening, man ska veta vad man gör och varför man gör saker, vafan? Isåfall är jag fortfarande 18 år och har precis slutat gymnasiet och är nyfiken på utbildningar och livet i största allmänhet. Varför är det underförstått att man ska rota sig och hålla på med "vettiga saker som är lönsamma" när man närmar sig 30?
Jag ger fullständigt fan i sånt som "arbetsgemenskap". Jag vill inte vara med, och jag har inget intresse av att sätta största delen av mitt livs timmar till nån konstgjord samhörighet med mänskor jag inte har valt att lära känna. Tycker att det är helt fånigt att det har blivit ett helt gängse påstående att "det är viktigt att man trivs på sin arbetsplats" när jag för det första tycker att ordet "arbetsplats" låter helt tillgjort och konstigt och om man nu sen måste arbeta så varför skulle det måsta vara en trevlig upplevelse? Dom vill liksom lura en till att tro att det inte finns nån annan möjlighet för oss än att arbeta, arbeta intill pensionen. Så det är bäst för oss att det är lite roligt då, va? Nä.

Jag har ett par illsinniga papegojor som inte älskar mej det minsta, dom bara äter det jag sätter dit åt dom och biter mig hårt i fingret när jag ska ta bort en klämmare som fastnat i näbben. Att det är tacken.
Jag skulle så gärna bli av med dom på något sätt, ge dom ett annat liv, ett bättre liv, men samtidigt vet jag ju att det inte finns ett bättre liv för dom än det jag ger dom, haha. Ingen skulle låta sina fåglar flyga fritt på det här sättet i lägenheten, men själv håller jag på att förgås i en hög av fågeldamm och skit som dom sprider omkring sig. ALLT blir dammigt på nolltid, fick höra att det på två dagar samlas lika mycket damm i min lägenhet som på 1 månad i en fågelfri kämppä.
Jag känner mig som en illustrerad bild av en klen gammal man som konstant bär en 20 kilos sten på ryggen.

Nåja, här mitt i trettiårskrisens svallningar tänkte jag komma med en lista (surprise!) över vad jag tycker att är typiskt för såna som är i min ålder (och i min samhällsklass.) Helt onödigt såklart, men kanske det sätter sordin på krisbrötet.


Trettiåringar som liknar mig:

1. får sitt andra barn. Har dom sitt första barn så har dom i alla fall ett graviditetstest på vessan, "ifall". Och "ifallet" skulle inte innebära nån katastrof, det skulle bara tas med ett "hoppsan."
2. har kaffeabstinens hela tiden
3. har avslutad utbildning bakom sig
4. kan inte tänka sig att jobba för 10 euro i timmen
5. funderar på vad dom ska ärva
6. går på zumba eller vad som nu råkar vara modernt på gymet
7. äter happy pills
8. forskar och är bra på det
9. åker bekvämt
10. är väldigt beroende av sammanhang och lever in sig i idéer om hur dom vill vara, t.ex. sover bara på billiga hostell om dom är på en sån resa då dom tycker att man får bli lite skitig och vara lite äventyrlig, annars sover dom alltid på hotell.
11. åker taxi hem från krogen
12. har hittat sin stil, ofta nåt mode från typ 2002
13. har ingen kroppsuppfattning och har ofta viktproblem
14. tjänar ordentligt med pengar som dom slösar
15. har problem med allt som man kan bli beroende av
16. diskuterar högt flygande drogupplevelser men kollar på teve hela eftermiddan
17. jobbar för mycket eller för lite
18. klagar och skvallrar
19. är besatt av tankar på om "det här e det?"
20. lyssnar plötsligt på Don Huonot, Apulanta och Calling Mr. Vain igen
21. är plötsligt helt ok med all gaykultur
22. vet inte vad dom ska rösta på för parti
23. jobbar inom flygindustrin
24. går med i grupper som handlar om deras barndom på FB, typ "When I was a kid, blabla used to be called blabla."
25. postar bilder av sina barn på FB
26. postar bilder av sina barn på FB
27. postar bilder av sina barn på FB
28. postar bilder av sina barn på FB
29. postar bilder av sina barn på FB
30. postar bilder av sina barn på FB

3D paradise

These two pictures have little in common. One is taken from a Swedish city-architectural website and the other is a picture of Jehovah´s witnesse´s "new world." Guess which is what? Hard cause they speak the same language.