Monday, December 03, 2012

Sånt där som händer i Borgå/Helsingfors

Har tagit en svängom till Helsingfors/Borgå, hälsat på föräldrar, syskon, djur och gamla vänner. Allt är som det alltid har varit, förutom att jag hade morsans stopparock på mig. Vilket var en JÄDRANS tur för min egen var tunn och hade söndrig dragked [trasigt blixtlås] och knapp som fallit av. Så nu kan jag ärva mammas och slänga min egen.

Det var en lång lördag i Helsingfors. Jag var på mitt livs första brunch, tillsammans med bland annat ett spädbarn på 2 månader som också var på sitt livs första brunch, tala om att uppleva saker vid olika tidspunkter i livet. Vi bara satt och drack skumvin och hängde i en soffa i 10 timmar, det var helt sjukt. Alla var så trötta och så fulla av nån slags olust, folk började pika varandra som långstadie-elever. Jag följde mest med och lät kulturkrocken leva, så som jag brukar göra i Hesa, allting är så annorlunda ändå. Dessa mänskor är framgångsrika och planerar resor för att överleva vintern liksom. Som om det vore ens naturliga rätt att resa nånstans alltid. Jag tycker det är korkat, men samtidigt helt omöjligt att stoppa. Dom arbetar sig halvt fördärvade, alla är lite rubbade och ibland måste de helt enkelt resa bort och tafsa på främmande hud för att överleva. Alla har de förhållanden med karlar som är så uppåt väggarna att man blir alldeles paff av att bara höra en tredjedel. Men såhär lever dom. I ett skede blev jag så full att jag gick och stirrade på mig själv i vessaspegeln, konstaterade att jag var ett fyllo och dessutom jävligt självcentrerad. Men jag återhämtade mig.
Vi gick till Musta Kissa och till Pacifico. Vi träffade ett par som var så konstlade att jag var tvungen att glo på dom hela tiden. De var som robotar som frågade varandra vilken pizza de ville ha, men sen hände nåt oförklarligt och den andra svarade: "ge mig inte den där blicken nu igen." Att se på dom var som att se på riktigt dålig teve.

Hemma i Borgå var allt precis som alltid, så klart. Fullbelamrat, luktande kylskåp, ingen hemma, halvfärdigt gräddad lasagne med palsternack, kyla längs med golvet, tystnad och tre tickande klockor. Jag har läst gamla dagböcker och konstaterat att jag alltid har varit precis likadan; självdestruktiv, trånande efter folk och ibland riktigt rejält dum i huvudet också. Skulle så gärna villa ändra på mig, behålla klarsyntheten men få en förmåga att verkligen kunna bryta upp med grejer som man borde bryta upp med. När jag läser gamla dagböcker så inser jag att jag alltid har uttryckt mig vagt för att slippa vara ärlig, till exempel. Jag blir så förbannad när jag läser såndäna saker, hur jag skrev "jag saknar dig lite" åt folk jag gillade, istället för att skriva: "JAG TÄNKER PÅ DIG VARJE FUCKING MINUT OCH SKRIVER FEMTON FORMULERINGAR OM PÅ VILKA OLIKA SÄTT JAG SKULLE VILLA KRAMA DIG PÅ I MIN SKRIVBOK VAR TJUGONDE MINUT". Men nä; fånig, fåordig, muka-självständig, krystad och oärlig skulle jag vara. Inte konstigt att det gick som det gick; att jag aldrig har vågat ett piss i hela mitt liv, bara velat runt och hoppats på att andra ska rulla ut röda mattan framför mig.

Jo, det är med en lite bitter smak på tungan som jag avslutar den här söndagskvällen. Ska tillbaka mot Åbo, tillbaka mot bekanta och halvfärdiga saker, mot problem och skojigheter.

6 comments:

Anne said...

Haha - så bra skrivet!

Min favorit var: "Att se på dom var som att se på riktigt dålig teve"

Anna said...

Det här var sjukt bra läsning!

Kontinuitetsvägraren said...

Nämen tack!

Anonymous said...

Alltså du kunde inte ha beskrivit det hela bättre. PRECIS så är det i Hesa, alltså precis så, i allafall i vissa kretsar.
Du vågar ju massor hela tiden! Du skriver rakt, genuit och ärligt det vad du tänker. Tänk så många som inte vågar göra det, rädda att någon tar illa upp, rädda vad andra ska tänka osv osv. Har alltid tyckt att du är så härligt DU och snygg är du dessutom också, om det nu spelar nån roll.

Anne said...

Aj vad bra skrivet. Jag tycker också att du verkar vara modig. Jag skulle t ex inte ställa mig på scen och sjunga och spela egna låtar. Och det var nu bara ett exempel.

Kontinuitetsvägraren said...

Där är en tunn linje mellan modighet och dumdristighet. Jag balanserar där hela tiden, tycker jag. Och sen älskar jag ju att gå o peta dit man int riktigt får peta, se vad som händer. Ute bland folk är jag oftast snäll, men det har hänt att jag har hamnat i cat-fight på vessor (enbart med finlandssvenska hangöbor).