Jag var ju faktiskt i London en sväng. Hade nog tänkt skriva nånting om det, men sen blev jag typ sjuk. Och resan fick också en konstig vändning och var överlag så himla mysko, och det ska jag försöka få ord på nu. Kort sagt: jag gillade inte London överhuvudtaget. Jag var kanske aningen överraskad över hur litet jag faktiskt gillade London, jag menar, det brukar väl alltid finnas nånting man uppskattar utomlands som är annorlunda och bättre än hemma om inte annat? Dessutom hade jag för mig att London skulle vara coolt och skitigt, om inte annat. Jag skulle i varje fall knappast ha några problem att känna mig hemma där. Tänkte jag. Så felaktigt. För jag kände mig överhuvudtaget inte hemma i London! För mig tedde det sig som att folk byggde upp sin vardag kring jobb och sen en kort fritid. Men i huvudsak jobb.
Kring femtiden förvandlades Londons innersta centrum till en hektisk gryta av en massa folk iklädda officekläder som bara uttryckslöst gick, korsade vägar, tog bussar, väntade på bussarna eller cyklade på fancyga cyklar, antagligen hemåt eller till gymet eller vad de nu kan tänkas syssla med, de där Londonborna. I varje fall skulle alla samma sak just under samma tider. Det var liksom ingenting välkomnande eller intressant i det överhuvudtaget. Kanske är det jag som bara är en obotlig lantlolla och småstadsmänniska, men jag gillade det inte. Dessutom har jag ju nog varit i stora städer förut, men aldrig fått en sån här känsla av glädjelös stress, ett slags tvång att hålla upp nån form av sken. En känsla av att man har det roligt när man går ner i kvarterscafét och köper sig en frän bakelse och en läcker smoothie, annars är allt bara skit och allvar.
Inte hittade jag heller riktigt nånting att se på, ingen sån där stämning som man liksom tog till sig – väldigt splittrat överlag tyckte jag London verkade. Nån Big Ben där, nån marknad här. Och inte hjälper det ju heller att allt är fruktansvärt dyrt, eller nåja: Finland-dyrt, kan man väl säga.
Området kring Bethnal Green där vi bodde, var väl mer välkomnande och lite mer mänskligt, skulle man kunna säga. Fina väggmålningar och så, etniska restauranger, frissor, kiosker och dylikt. Och en härlig city-farm som verkligen blev en oas mitt i det tråkiga. Men så också detta med hipsters. Fucking hipster central, liksom! Inget påhittigt och roligt utan hela allvarliga hipster-dräkten med doc martens och halsdukar o whatnot. Det var så man ville skratta rätt upp åt det. Jag som trodde hela den där hipstervågen var förlegad, mainstream och tråkig, något man ser i småstäder och bland folk som är lite efter men se nej: i delar av London fullkomligt blomstrar hela härligheten med bohemisk hipsterutstyrsel och tillhörande ekologiska liv med organiska juicer och spirulina & råkakor. Utövad på fullaste allvar, utan minsta självreflektion eller ironi. Måste faktiskt säga, att t.ex. Malmö och rentav Åbo för mig ter sig som städer som rent street cred-mässigt är hästlängder mer på G än London, när det kommer till mode. Det ter sig bara som att de upprepar nån gammal trög låt och rutin, om och om igen, utan att märka att världen och allting för länge sedan har gått vidare.
Så det där hipster-allvaret i samband med London City-karriärallvaret i kombination med hela det där engelska big nation-allvaret som molar på i bakgrunden: Nej nej nej. Inte min grej, helt enkelt.
Till råga på allt visade det sig under den sista dagen att även husvärdarna (min kaveri o hennes karl) som hade haft J och bo hos sig i två veckor, var
fullständigt fed up med honom. Hon drog mig i armen en kväll och ville ha mig ut på kaffe, jag anade vad som var på gång och så rann det allt ur henne; hon tyckte han var pratig, inte lyssnade, gå-påig och självisk och allt sånt som mänskor som inte förstår sig på J lätt kan häva ur sig. Hon tyckte till och med synd om mig och undrade om jag inte känner mig fullständigt påtrampad av honom och jag försökte säga att jag har hört det där förut och att det är en felaktig uppfattning, att det egentligen är helt tvärtom. (Faktum är att det aldrig var nån som undrade om jag kände mig åsidosatt och i skymundan när jag var tillsammans med välartikulerade och socialt anpassade douchebags och verkligen
var det, men det är en annan femma.) Och så hävde hon ur sig att hans snack om panikångest bara tedde sig som nåt slags rop på uppmärksamhet av en obotligt självcentrerad människa.
Allt det här var naturligtvis inga trevliga saker för mig att bli upplyst om: det är klart jag vill att folk ska se J som den fina mänska som jag ser honom, även om jag (och han) är väl medvetna om att han kan kan uppfattas som rätt irriterande ibland, till exempel då han inte censurerar sig själv så mycket utan rättframt påpekar vad han gillar och ogillar, går omkring och flabbar hejdlöst åt saker, pekar, sjunger och babblar. Jag fick en känsla av att min kompis kände sig illa behandlad för att han typ inte hade uttryckt sin oändliga tacksamhet varannan minut samt annars hållit sig tyst och i bakgrunden. I London bör man tydligen också artigt gilla allt som rullas ut framför en, annars tar folk personligen illa upp.
Hur som helst – min åsikt om folk som säger så om J är att de helt enkelt inte har haft vare sig tid, intresse, eller eventuellt förmåga att verkligen lära känna honom, så it's their fucking loss. Men värre var det att hon snackade skit om panikångest, det blev jag riktigt sur på. Man
kan och
får inte snacka skit om folks psykiska problem – även om det skulle finnas en risk att de är påhittade. Men ja, de bor i London – hela deras värld består antagligen av posers och låtsare som bl.a. ljuger, överdriver och använder sig av begrepp som panikångest för att verka speciella på nåt vis. Jag är faktiskt inte alls överraskad att de drog J över London-kammen och uppfattade hans genuina person som falsk och påklistrad. Fucking London-kammen. Tacka vet jag Finland där man högt och ljudligt kan konstatera att "nu mår jag skit" och så går man hem och så var det med den saken.
