Tsemppi-jengi

Hej kära blogg, nej jag har icke försummat dig. Jag har bara kanske grunnat på vad jag vill med dig, egentligen. Och överlag, med det här skrivandet.
Såhär är det. Nu när jag har börjat gå på skrivarkurs, så har jag börjat se på det här med skrivandet litet som ett hantverk. Direkt blir man lite skeptisk, eller hur, direkt finns det skill-nivåer på även det här som för mig tedde sig som typ att fjärta.
Nå, men ni kan vara lugna, jag kommer att fortsätta fjärta på den här adressen även om vänster hand tror att den skriver succéroman.

Och det ska jag väl också notera, att skrivkursen på inget sätt manar deltagarna till att se varandra som personer med olika "skill-nivå", det var väl fult av mig att ens ta fram en sådan poäng egentligen. Kursen är fortfarande bara otroligt bra; eggande, kittlande jäkla bra när man utmanas och får snabba textuppgifter framför sig: "skriv om en plats du bott på, du får femton minuter på dig", tvingas läsa upp sina hafsiga textalster, får hjälp och kritik och uppmuntran och allt vad det kan vara. Det är PRECIS VAD JAG BEHÖVER. För att avdramatisera allvaret bakom allt vad kursen innebär har jag tyst för mig själv börjat kalla den för "tsemppi-jengi", ryggdunkarna, medvindsgruppen. Vi finns för att dunka varandra i ryggen, inget annat.

Ja och för övrigt då?
För övrigt tycker jag att den här veckan är ett skämt. Jag tar inte den här veckan på något som helst allvar, eftersom den bara har fyra dagar och vi sår påskgräs i eftisgruppen – påskgräs! Kom igen. Finns det nåt onödigare gräs? Inte ens gräsmattor är lika onödiga som påskgräs. Idag tog jag det så lugnt och brydde mig så litet så hela gruppen höll på att hamna i ett upplösningstillstånd och folk siktade på varandra med bandymailor och visade tungor och kastade saker. Insåg att det inte riktigt funkar med nån laidback-vi tar det litet lash-stil just i våran grupp så fick skärpa mig litet och sen styrde båten in på litet lugnare vatten igen.